måndag 18 februari 2019

Dagens fönster ....


Igår längtade jag mig nästan fördärvad efter att simma i en utomhuspool (satt länge och höll fingret på avtryckarknappen på Vingresors sida för ett boende på Kanariöarna, men lugnade mig), ja, men då passar ju den här bilden som bäst. Visserligen inomhus, men ändå.

Det här är den varma poolen i Falkenbergs vårdcentral och till den poolen fick jag aldrig komma.
Oj, så besviken jag var!

Bakom fönsterna döljer sig en av de stora halländska flodeerna; nämligen Ätran.

söndag 17 februari 2019

Dis och dimma, längtan efter sol och en papperslapp ...


Först var det AP och Micke som reste till Thailand och sedan gav sig Turtlan och Martin iväg till sol och värme, Guy i Arvidsjaur susade iväg till Vietnam och nu är det min salskamrat från ortopeden i Hässleholm som, tillsammans med sin man Gilbert, strosar omkring bland palmer och en enorm pool och jag blir så sugen på att strunta i att försöka vara ordentlig och spara för kommande behov, nej, helst vill jag omgående boka en veckas resa till solen och tänk, att simma hur länge som helst i en pool och slippa dis och dimma!
Nästa vinter, om allt är som det ska, ska jag boka en sån resa.
Kanske gör jag det i vår?
Bilden är från en vecka eller två på Samos i Grekland.
Jag hade överdjävulsk tandvärk och egentligen var det ett helvete som slutade med sjukhusbesök i Aten och så småningom, rotfyllning i Helsingborg.
Men sånt glömmer man ju nästan.


Åker till affären för att handla och för att hämta gårdagens DN, den som jag ringde och bad dem lägga undan. Det är lång kö och båda kassorna öppnas. Jag pratar länge med en kvinna född 1956 och som ännu arbetar - på pensionsmyndigheten - och hon vittnar om hur hennes arbete är och vad det går ut på. Om inuitistress och annat. Hon säger att hon mer än gärna skulle arbeta i butik, just för att man då lämnar sitt arbete när man stänger dörren om butiken.
Man tar det inte med sig hem, säger hon.
Så är det kanske.
Men nog tänker jag ofta på affären och på det som jag ansvarar för.
Eller: ansvarade för.

I Ystad, i lilla närbutiken, gick jag ofta över till affären (tio meter) och gjorde fint i fruktdisken, även om jag var ledig ..., eller småpratade med Karina eller tog en kopp kaffe med dem.
Sånt.
Jag säger inte att det är det rätta, för det är det förstås inte, det beror väl mera på hur man är funtad.
Kanske har man inget liv?
Kanske betyder jobbet så mycket?

Sånt tänker jag på när jag kör hemåt.
På passagerarsätet ligger tidningen med den lilla lappen.
Tänk .., att ett litet hjärta kan göra en människa så glad!
Några streck med en penna.

Sen blir det alpina VM och lite annat och tidig middag och Harry är pigg och alert idag (han sprang på tre ben igår) och jag är tacksam för att vi tog det lugnt och inte hetsade iväg till djursjukhuset.
Nu är han som vanligt.



Vad Cecilia N upptäcker när hon .....


Hej!
Du som gillar lappar.
Den här är lite annorlunda.
Jag bladar i en kyrkohandbok från 1894 och finner denna lapp instoppad.
År 1942 fick vi nästa kyrkohandbok, så den har nog legat där ett tag.


I kyrkohandboken står det beskrivet hur en gudstjänst ska gå till.
Den från 1942 användes till 1986 och förra året började 2017 års kyrkohandbok användas.

Allt gott!
Cecilia N


Dagens fönster ...



... fångades, om jag minns rätt, av barnbarnet Emma, just då på semester i Italien.

Hon visste precis vad mormor önskade sig mest av allt.

Ett fönster med en tant som tittar ut.

lördag 16 februari 2019

Soppa och solsken ....


Och en hel massa trötthet och huvudvärk.
Nej, inte på grund av gårdagkvällens vin, jag vet egentligen inte varför.

Har suttit ute i solen med ett gammalt och hopplöst DN-korsord och sedan på soffan Ektorp och halvsovit och sovit och vaknat och lyssnat till VM från Åre och till sist glädjen över Anna Swenn-Larssons silvermedalj.

Harry har haltat rejält idag, ja, rent av inte kunnat gå alls på höger framben.
Ingen hund kan vara så räddlivad av sig (jag skriver det snällt), han vågade  k n a p p t   testa att sätta ned foten, men så hoppade han upp på soffan, jag smorde in benet med aloe vera (mer som liniment) och virade om med elastisk binda. Då blev han ännu mer förskräckt.

Sista timmen låg jag nära honom och masserade och masserade och nu är han nästan helt okej.
Kanske har han sträckt sig?
Ja, eller nåt sånt.

Nu blir det gårdagens fisksoppa och i skrivande stund har solen tackat för sig,


Dagens fönster ...


Nej, vi är inte där ännu, men så långt borta är det ju inte heller.
Längtar jag efter vår?
Ja, men det känns inte som någon brådska.
Den får komma när den vill.
I fjol var det snö när vi kom hem från Sälen i början av mars.

Läser på instagram att somliga hör koltrasten flöjta tidigt om morgnarna.
Så är det inte här.

Men igår, vid tre, fyratiden .., då var det som ett trolleri nästan!
Plötsligt fanns det där ., det där ljuset och den där  d o f t e n  som är så underbar!

Och ikväll ska jag bädda med ett underlakan som hängt i ett par dagars tid.

(Bilden är från innergården i Ystad, där jag bodde).

fredag 15 februari 2019

Här får vi veta ....

... ja, hur det är med det här att ryska bilar har kameror installerade som filmar eländet.
I Tobolsk ....


 ... i Ryssland, finns alltså detta vackra som finns på frimärkena som jag såg igår, på ett paket, just från Ryssland. Det var Bert i Luleå som bistod (eller helt fixade) detta.
Bilden har jag - som synes - lånat från nätet.

Staden Tobolsk ligger i västra Sibirien, där floden Tobol mynnar ut i Irtys.
Tänk, vad wikipedia är bra!


Jo, det är samma torn, det syns ju tydligt.


Här en bild från Tobolsk från tidigt 1900-tal.
Fotografiet är taget av Av Sergej Prokudin-Gorski.

Det tycks vara mer som ett slättområde, inte mycket som höjer sig vid horisonten.


Jo, jo, "slättområde"!
Det tycks ju nästan som om allt är byggt på en slagghög.

Den här bilden - också från nätet förstås - är tagen av Rysslands premiärminister Dimitry Medvedev.
Jaha du Dimitry, nu kanske du googlar ditt namn och hamnar här på bloggen och jag i min tur får susa iväg till nåt arbetsläger i Sibirien, för stöld av bild, ja, men jag tycker ju om att arbeta, det kanske blir mycket att blogga om?
Jaså, jag får inte ha tillgång till internet, nehej, just det.

Men visst är det fantastiskt vad man kan få veta, dels tack vare Bert i Luleå, men också via wikipedia. Tack och lov att man är född när allt detta fanns att tillgå!



En minut och tjugotvå sekunder .., ja, en liten sväng i Tobolsk.
Jag börjar känna mig rätt hemma där nu.

Om ni nu börjar bli lite sugna på att åka på bilsemester i Ryssland, då tycker jag att ni först ska ta er en titt på youtube, för där finns filmer som visar hur det går till i den ryska trafiken och är man inte mörkrädd innan man sett dessa filmer, så blir man det efteråt. (Det är tydligen lag på att det ska finnas kameror i ryska bilar).
Dagens fönster ...


Så här skriver Bert i Luleå:

En äldre dam med "dramaten" på släp stannade och undrade varför jag tog bild på huset.
- Jo. Jag tyckte det var så fina solkatter på fasaden, sa jag.

Hon plirade upp mot huset.
- Ja, det har du rätt i. Det är ju riktiga konstverk.

//Jag håller med Bert! Tack!


torsdag 14 februari 2019

Kväller ....


Och i väntan på att MFF ska möta Chelsea (fotboll, för den som är totalt ointresserad) tar jag mig en närmare titt på alla dom  här frimärkena från Ryssland. Dom täckte nästan ett helt paket som kom med paketleveransen idag och tittar man noga ser man att dom är trycka 2009, alltså inte purfärska.
Någon som kan ryska och kan förklara vad texten betyder?

Det blev en underbar förmiddag i affären!
Hur många kunder som helst som kom och köpte stora, fina buketter (fanns två prislägen på dem, den 99:- och 199:-, den senare bestod av rosor) och det köptes chokladaskar och hjärtan och såklart mängder, mängder med bakade vaniljhjärtan!

När klockan var kvart över ett skyndade jag mig hemåt för att gå ut med Harry!
Det var sexton grader varmt i huset (eller kallt!) och efter promenaden gjorde jag knappt nånting annat än att elda och elda ännu mera. Vid fyratiden visade termometern tjugoen grader i köket! Så varmt har vi aldrig annars!


Gjorde potatis,-  och köttfärsgratäng till middag .., sen var det skidskytte och nu fotboll och vi har pratat om det här med pensionering och hur jag ständigt förundras över att jag mår sååå mycket bättre - rent själsligt - när jag får arbeta mellan varven.
Det är väl det här att möta andra människor och känslan av att man behövs; att man gör ett bra jobb.
Eller att vara en del i den där kedjan som jag tycker så mycket om att vara.

Men lika skönt är det att veta att i morgon är det helt fritt.
Då kommer Sonja och friherrinnan hit på middag (det blir fisksoppa) och det ska bli trevligt.

Det här med glädje .., det är ju också nånting som man inte kan peka på vad det handlar om.
Jo, lite.
Som kvinnan som hade handlat klart och betalat och var på väg att tacka för sig, men som berättade att hon på väg till affären passerat en hantverkare som visslade så glatt.

"Du förstår, jag blev så himla glad, för  h a n   såg så glad ut!" sa hon.

Det är väl så det är.
Glädje sprider sig.
Glädjespridare har man ju hört talas om.
Tur att man är ....


... morgonpigg.

Vaknar fem.
Lyssnar till USA-podden (där Andreas Utterström är sååå bra!) och när programmet är slut, vänder jag mig om ..., gosar med harry som har varit ute på promenad med husse .., säger hejdå till nämnde husse som cyklar iväg och jag säger till harry att "åååå, idag är matte också ledig .,. inte bara igår!"

Då kommer ett sms.

Kan jag hoppa in?
Det är lite akut.

Jag säger att det kan jag.


Dagens fönster ...


"Kan det här klassas som fönster ...?" frågar madame sköldpadda som semestrat i Spanien.

Jodå, det gör det definitivt!

Fönstret hittade hon i Las Palmas och jag säger stort tack!



Kanske är jag den enda i bloggvärlden som inte har besökt Las Palmas?
Sicken tur då att på bara sex minuter och fyrtiotre sekunder kan man ta sig en titt i stan!!

onsdag 13 februari 2019

Hur gick det med koftan ....?

Jo, kan ni tänka er .., det gick bra!
Först lade jag större delen av koftan i varm mjölk och där fick det ligga ett bra tag, sen i maskinen med lite klorin i vattnet.

När jag tog upp koftan och tittade, såg det mer ut som blåbärsmjölk i färgen, där vinet hamnat.
Jag ville bara gråta.

Då tog jag massor med salt och hällde på fläckarna och så ännu mera varm mjölk och innan jag gick i säng fick koftan ligga i skurhinken och med resten av klorinet i spannen.

Sen i maskinen igen i morse.
Nu är den hur fin och vit som helst!!

Klänningen fick - frånsett klorin - samma behandling och är också fin!


Onsdag ....


Förr var onsdag alltid min lediga dag och det känns likadant nu, men jag begriper inte hur det går till.
Hela förmiddagen väntar jag på samtal från Schenker som ska komma med fönsterleveransen.
Sex spröjsade fönster, precis likadana som dom vi har sedan några år tillbaka och trivs så bra med.
Pv har förberett för att jag (!!!!) lätt ska kunna ta emot pallarna - två stycken räknar han med - och jag går ut och försöker lägga i ordning plankor och spånskivan som det är tänkt att vi ska dra pallarna på och så in i garaget.

När bilen väl kommer är chauffören inte så värst sugen på att backa upp, för hans chef kommer inte att bli glad om bokens grenar repar lacken och det kan jag förstå, så jag hämtar grensaxen och chaufförens hjälpreda (en vänlig man från Syrien) hjälper mig att kapa dom grenar som sticker ut mest och sen backas det upp.


Men några två pallar är det inte .., det är en på höjden i stället och så hög så den inte går in i garaget och det spelar ingen roll hur mycket pv än förberett, så fungerar det inte.
Och jag får kvittera och när chauffören skyndat sig in i bilen och givit sig av, hämtar jag kraftiga rep och binder om så gott det nu går och hoppas att vinden inte ska tillta.


Efteråt sätter jag mig vid solväggen och i säkert en timmes tid ser jag småfåglar flyga av och an till fröautomaten och där kommer en ekorre som inte alls är rädd och fastän harry sitter bara någon meter bort, blir ekorren kvar och kalasar på solrosfrön.

Ännu en stund senare går vi ner till havet.
Möter Lasse och Christina med sina hundar Alice och Elsa och det är alltid lika roligt att se hundarna leka tillsammans och Alice - labradoren - känner att jag har hundgodis i kappfickan, så jag tar upp och ger dem alla tre, men ingen är så glupsk som Alice, förstås.

Bilden togs den 30:e januari 2018 .., vi såg bara blad idag.

Lasse upptäcker blåsippsblad som kommit upp i syrénhäcken vid Eckes gula stuga och det är där vi alltid upptäcker dem först av allt och uppe i slänten hemmavid blommar små klungor med snödroppar. Nitton gäss flyger förbi i en underlig > - formation, med arton fåglar på ena sidan och bara en på den andra.

Och hos grannen en bit bort grävs det för swimmingpool på tomten.
Vilken lycka!
Det är trots allt betydligt enklare att simma fram och tillbaka i en pool än ute i havet.

Dagens fönster ....


"Är det läge för ett fönster från Norra promenaden (i Ystad) kanske?
(Svar från Elisabet: ja, verkligen!!)

Men varför bara en fönsterlucka?"

Vem skriver så?
Jo, alltid så rara Solbritt (solupp på instagram).

tisdag 12 februari 2019

När det går på tok ...

Vid sjutiden ikväll.
Jag sätter mig i loppisfåtöljen .., får ett halv glas vin av pv.
Sitter med sträckta ben och fötterna på bordet.
Lutar mig bakåt.
Är vanvettigt trött.

S o m n a r.

Vaknar av att nånting svalt rinner nerför min vita kofta och klänningen.
Det är vinet.

Jaha, ja.
Jag har somnat och vippat omkull glaset.

Adjö.
Annabelle ....


Bäst av allt när det gäller jobbet, det är utan tvekan alla småttingar som man lärt känna under dom här åtta åren. Ja, jag vet, jag har sagt det tusen gånger.
Den som var ett år när jag började på Ankaret, ja, den är nu nio .., och den som var nio är sjutton. Ni förstår, vilket hopp det blir!
Än mer påtagligt var det i Ystad i lilla närbutiken.
Där han småttingarna få egna barn innan jag slutade!

Nåväl.
Den tredje kunden idag, det var lilla Annabelle och hennes mamma.
Dom var på väg till dagis och Annabelle höll hårt i sina gosedjur och jag frågade om jag fick ta en bild och det fick jag. Vilken glädje!


Och titta,m vilket fint nagellack hon har!

Det var verkligen roligt att arbeta idag; dessutom ett bra pass, från kvart i åtta till ett. .
Jag gick i säng tidigt igårkväll .., vaknade fyra, lyssnade till nåt radioprogram .., klev upp fem, och sen åkte vi vid tio över sju.

Vilken underbar jobbdag det blev!
Där var kvinnan som är åttiofem år och har semestrat i New York i en veckas tid .., och där var en annan kvinna i samma ålder som berättade om hur svårt det är när ens make har blivit dement och hamnat på ett boende (om Alzheimer kunde vi prata hur länge som helst!), men mest vittnade hon om den ensamhet som kommer som ett brev på posten när man kommit upp i den åldern.
Antingen är vännerna döda, dementa, eller sjuka på annat sätt.
Dom enda sammankomster man besöker, ja, det är begravningar.
Jag känner igen  a l l t  från väninnan I:s brev.

Och där var tre värmlänningar på raken i kassan - alla lika trevliga - och allt började med att kvinnan (från Karlstad ursprungligen, men boendes här i Halland) frågade om jag säger "bullar" om småfrallor och det gör jag ju, numera. Jag berättade att allt började i Skåne.
Å, jag minns att jag skickade en sjuårig Anders att köpa två bullar (menade kanelbullar) och hem kom han från Möllers bageri med två småfrallor! Då förstod jag.

Innan jag åkte hemåt, förvarnade jag Joakim (den nye) att om nu någon blir sjuk i morgon, eller om det blir vård av barn, så kan jag inte komma och arbeta, då vi just i morgon ska ta emot (nu förstår ni fönsterbilden) en leverans om sex fönster, likadana som pv satte in för ett par år sedan.
Dom ska komma i morgon och så småningom hamna i det som en gång var en inbyggd altan eller ett slags uterum, men som ska förvandlas till ett vardagsrum.


Då såg det ut så här, förra gången.
Det är den gula delen längst till vänster som ska isoleras, få nytt golv med värmeslingor, nya fönster och ja, bli ett helt vanligt rum. Ett ganska stort ett och förhoppningsvis ett  l j u s t  rum.

Lite senare: blev så trött, så jag satte mig i loppisfåtöljen och vilade.
Pv kom med ett glas rött vin som jag satt och höll i och smuttade lite på.
Somnade.
Vaknade av att jag blev så kall på min vita kofta ..., där spred sig nu det röda vinet från glaset!
Ajöken, sa fröken.





Och så blev det tisdag ...


Och här kommer en bild från igår när jag hade parkeringstid över och tog mig en titt på slottet i Halmstad och med slottet i ryggen var det här vad jag då såg. I huset längst till höger bodde en gång pv:s moster och morbror - Sonja och Gösta - men sen dog ju tyvärr Gösta och nu bor Sonja i en tvåa i Harplinge, bara några kilometer från Haverdal.


Detta såg jag när jag vände mig om.
Del av slottet, det som vetter mot vattnet.


Och sett från andra hållet. Å, så vackert!
Vill du veta mer?
Här finns lite fakta.


"Slottet byggdes av vår danske kung Christina IV".
Ja, så var det.
Prins Bertils stig  är 18 km lång (eller kort, välj själv) och det är ju rent bedrövligt att jag ännu inte gjort bekantskap med den. Men det ska jag göra!
Här kan man läsa lite om den.


Sommartid är småbåtshamnen förstås översållad av båtar av alla de slag, men just för tillfället är där bara en enda en. Och eftermiddagssolen lyste så fint .., när bilden togs var klockan kring fyra.


Vacktra brunnslock fascinerar alltid.
Ni vet väl att om man googlar på brunnslock, då kan man komma till sidor med hundratals såna, från hela världen! Den där brunnslocks-fascinationen är jag uppenbarligen inte ensam om.

Och nu är klockan snart halv sju på morgonen.
Jag vaknade fyra .., alldeles för pigg för att somna om .., lyssnade till reprisen av gårdagens Nordegren & Epstein .., lämnade sängen vid fem .., gav Harry mat vid halv sex (va, redan? såg han ut att tänka) och nu är det knappt en timme kvar innan jag åker till jobbet för ett extrapass till klockan ett. Det känns bra.

Dagens fönster ...


"Här kommer några måndagsmorgonfönster från min väg till jobbet.
Jag tycker så mycket om bilden som blir när den låga vintersolen får avlövade grenar att avteckna sig mot fasaden".

Så skriver madame annannan i Portugal.

Tack att du tog dig tid att fånga ögonblicket! säger madamen i det gula huset.

måndag 11 februari 2019

Så här blev det ....

Två trappor upp ligger balkongdelen (till höger), det är där jag sitter.

Nej, jag var verkligen inte särskilt sugen på att titta på den tredje av filmstudiosäsongens tio filmer, men så tänkte jag att precis så har jag tänkt så många gånger tidigare och inte en enda gång har jag ångrat att jag struntade i alla på-förhand-tankar och verkligen åkte in och tittade.
Så det gjorde jag idag.



Och det ska jag säga er, att oj, så jag fascinerades av den här filmen vars titel är "Leave no trace".


Ett litet tvärsnitt av GP:s recension av filmen.

Innan den tog sin början höll en kvinna ur filmstudiostyrelsen ett kort föredrag där vi fick veta lite om regissören Debra Granik och såklart också om huvudrollsinnehavarna Ben Foster och Thomasine McKenzie (som spelar dottern till en posttraumatiserad amerikansk soldat som tjänstgjort i Irak).
F a n t a s t i s k a  skådespelare, hela bunten!

Läs gärna Nöjesgudidens recension som jag tycker beskriver filmen på  p r i c k e n!

Det är i sanning en låååång film det här, hela en timme och fyrtionio minuter!
Om jag hade ont i rumpan?
Inte en sekund!

Och betyget?
Fem av fem.
Dagens fönster ...



På besök i Puerto de Mogán sammanstrålade Turtlan och hennes Martin med en före detta kollega (numera pensionär), tillika namne med fönsterfångerskan.

Och där, bland kvarteren som - enligt Turtlan - ska verka gamla men är någorlunda nya, togs fönsterhåven fram.

Det är jag glad, för Turtlan!!

Tack snälla!

Här kan man se hur där ser ut.
Ny vecka .., ny giv.


I ett halvårs tid har det varit Harry och jag som varit hemma om dagarna, ja, alltså när jag inte blivit inringd för jobb. Det här att alltid vara tillsammans, det gör att man verkligen lär känna varandra.

Numera vet jag att det absolut bästa Harry vet, det är när jag masserar honom i nacken och på ryggen - masserar med låååånga, kraftiga tag - och då tar det sällan mer än någon minut förrän det ser ut så här: då har han somnat.

På kvällarna går Harry oftast och lägger sig först av alla.
Så där vid halv nio, nio .., då knatar han upp alldeles ensam och lägger sig på min sida av dubbelsängen. När jag någon timme eller två senare kommer upp, flyttar han sig direkt och lägger sig då på det som var pv:s plats. Jag brukar krypa ihop nära, nära honom och stoppa den högra handen under hans hals och ibland håller jag i hans ena tass.
Den var han tidigare så rädd om, men inte nu längre.

Senare på natten tackar harry för sig och lägger sig vid mina fötter.
Vid tretiden  händer det att helt enkelt lämnar sängkammaren och går tvärs över hallen in till husse och kryper ihop hos honom.
Så oändligt tomt det kommer att bli den dagen vi inte har Harry!


Igår jobb från halv tre till kvart över åtta.
Vi var två stycken (och dom var två från åtta till halv tre) och det var full fart mest hela tiden.
Inte kundmässigt, men det var helt enkelt så mycket att göra.
Fronta, baka bröd, fylla på frukt, kolla datum i mejeriet, räkna kassorna och så är det ju ombyggnationen av butiken oc jag bara  g a p a d e  när jag kom ut på pantlagret .. , jag kände inte alls igen mig!

Arbetade tillsammans med Lovisa.
Lovisa är lillasyster till Hampus och lika rar och fin som sin bror är hon.
Så lugn.
Så mjuk.
Egentligen har hon mest varit i delikatessen och jag frågade var hon trivdes bäst?
Där, eller i kassan.
Till min förvåning svarade hon delikatessen.
"Där är fler varierande arbetsuppgifter .., ena stunden gör man en smörgåstårta, sen är det att ta hand om leveranser och fylla på i hyllorna och i disken .., och så förstås att ta hand om kunderna!"

Det händer att jag - framför allt tidigare - var rastavlösare i delikatessen när jag hade tisdagkvällar.
Jag var alltid lika lättad när den där kvarten var tillända :)
För övrigt har jag inte ord så det räcker .. , ja, jag är fylld av beundran över allt dom ska hinna med!
Och är det mycket dokumentation inom sjukvården, så är det mängder med dylikt även i en chark-delikatessavdelning!


Pv kom och hämtade vid stängning (känns tryggt .., jag bara väntar på att vi en kväll ska mötas av rånare) och när jag kom hem slog jag mig ner i fåtöljen och tittade på VM-studion från Åre. Oj, där var kungen på besök i soffan!

Loooog så här mycket åt programledarens kämpande med att rätt titulera kungen. Det blev allt från "du", till "ni", till "kungen".
Nog är det allt fånigt detta kungen hit och dit, eller kronprinsessan för den delen och det säger jag fastän jag med stort intresse följer kungahuset.
Och trots att jag egentligen inte  alls tycker om det här med ärvd tronföljd.


Och idag dags för Filmstudio igen.
Det här är dagens film.
Hade jag INTE varit medlem hade jag nog inte kört in för att titta på den, men såå många gånger har jag blivit överraskad av filmer som jag känt ungefär så här för, så det får bli ett besök ändå.

SVT:s recension av filmen ser ut så här.

söndag 10 februari 2019

Söndagsfönstret ...


Snavar över två fönster med okänd avsändare.
Ja, det var naturligtvis inte okänt då, när bilden första gången visades.

"Bergmästaregatan" står det i alla fall.

Googlar.
Aha, en sån gata finns bland annat i Kopparberg.

Då gissar jag att det var Ulrika som höll i kameran.

lördag 9 februari 2019

Rapport ....

Nu ska jag tala om vilken nyhetsuppläsare jag tycker bäst om.

Jo, Fredrik Skillemar i Rapport.

Talar en ytterst begriplig småländska och läser upp nyheterna på ett i mitt tycke bra sätt.

Tack för ordet.
Ett tips ....

Bilden från Guys blogg ..., få se, VAR är nu bankomaten!?

Så här är det: jag håller aldrig koll på hur många - eller hur få - människor som tittar in här på sidan, men jag vet hur glad jag blir när någon har lämnat ett tassavtryck och skrivit en aldrig så liten kommentar. Förmodligen är det likadant för andra bloggvänner.

Stor glädje är det därför när Guy från Arvidsjaur nu är ute på resande fot, just nu i Vietnam.
Jag tycker verkligen om hans sätt att skriva och med bilderna till.
Och ofta en portion filurig humor (eller självdistans) som pricken över i.

Om bekymret med att komma åt pengar, vittnade han om idag..
Det här att hitta en bankomat.

Och ja, hans bilddagbok rekommenderas  v a r m t!


Dagens fönster ....


Ett avlångt fönster i en dörr och en hund som kanske vill komma in?

Det var Cecilia N i Härnösand tio mil norr om Härnösand som kom ihåg att ta upp mobilen.

Tack snälla!

fredag 8 februari 2019

Sista sidan ....

Foto: Sofia Runarsdotter

Såja, då har jag läst ut den här boken av Måns Wadensjö, den som handlar om livet på Systembolaget. Nu är det så att jag kanske två gånger per år - om ens det - besöker den butiken; det är pv som står för delen av inhandlingen, men ändå, kommer jag någonsin att kunna kliva in där och inte vara påverkad av det jag har läst? Tveksamt.

Det var så otroligt mycket igenkänning för mig, just detta hur lojala vi butiksanställda blir och hur jobbet i butik för många blir till en slags .., familjesammankomst, ja, kunderna blir liksom till släktingar. Så har det varit för mig och jag vet att jag inte är ensam om den känslan.

Och betyget, om man nu tvunget måste ge ett betyg?
Kanske tre av fem.
Eller lite mer än tre.


Tog harry på sedvanlig promenad och fast det såg så skönt ut när vi var inomhus, blåste det ganska kallt mot kinden när vi väl var ute.
Särskilt när vi gick mot havet till.
Bara enstaka fläckar av snö finns kvar.
Vägbanan var torr och det porlade i diket.


Stannar till och kollar tiderna för hur bussen till Haverdal går.
Det är generöst med busstider om man bor i södra Sverige, i alla fall här.
Om jag börjar arbeta klockan 7:45, räcker det att jag tar 7.30 bussen, ja, det borde gå.
Problemet är att jag alltid vill vara på jobbet minst tjugo minuter, helst en halvtimme, i förväg.


Så här ser det ut i landet Halland just nu.
I alla fall i Stensjö.
Gröna gräsmattor.
Den här tomten tillhör det vi kallar för "polska ambasssaden".
Av någon obegriplig anledning är gräset  a l l t i d   grönt där.


När jag kom hem igen strålade solen och jag hämtade en dyna till trädgårdsstolen, lät harry vara lös och så slog jag mig ned där ute. Ansiktet mot solen.
Det tog inte ens en halv minut, så täckte molnen himlen.
Slog en signal till vännen Eva på Frösön.
Hon lät så pigg och glad.
Jag tänkte på den där kvällen vid halv tolv när jag skummade igenom sociala medier och där upptäckte att Eva skrivit - helt öppet - att hon drabbats av leukemi.
Jag minns också hur jag ropade högt ..., alldeles förskräckt blev jag.
Eva är en som varit med länge, länge, nästan så länge som jag har bloggat.
Å, jag är så glad att hon - trots sin sjukdom - mår bra!
Här finns en liten intervju - från den 25:e maj 2011 - med denna kreativa människa.
Fredag ....


Efter flera dagar - det känns som en oändlighet - av regn och gråväder, klarnar det upp lite.
Jag sitter i loppisfåtöljen och tittar på SVT:s morgonstudio och tänker att dagens programledare är så bra tillsammans. Sånt betyder mycket. Och Ted Wigren, han är enligt mitt sätt att se det, verkligen ett nyhetsankare, med betoning på ankare. Lugn, trygg och med behaglig röst och inte minst: han tycks ha ett gott humör. Nära till skratt.

Telefonen ringer.
Två gånger.
Långa samtal, där pratet går fram och tillbaka.

På fönsterrutorna ligger nattens regndroppar kvar just vid spröjsen.
Mitt i telefonpratet upptäcker jag att allt det grå på himlen spricker upp.
Inte mycket, men så där så att man får ett slags hopp.

Svenska Dagbladet ligger på köksbordet.
Nej, jag vänjer mig inte vid den tidningen.
För några dagar sedan ringde en vänlig säljare (stationerad i Östersund) och frågade om vi var intresserade av att förlänga prenumerationen (den som var så billig) på just Svenska Dagbladet.
Efter en stunds prat, tackar jag nej och får som alltid dåligt samvete efteråt.
Det känns som om man bara utnyttjar det där superbilliga - och det är ju också vad vi har gjort -.
Som att man blir bjuden på middag, men aldrig bjuder igen.
Som att man slår på den som redan ligger.


Tänk, så roligt det ska bli med vår!
(Bilden är från en auktionssida med konst förfärdigat av Sven Ljungberg).
Och nej, det är ingen brådska, men längta kan man ju få göra ändå.
Men tänk, när staren kommer och sitter uppflugen på tv-antennen och sirlar så fint!
Eller sädesärlan.
Och tänk, när gräsmattan torkar upp!
Att få räfsa.
Sitta utomhus och dricka elvakaffe.

På söndag blir det ett extrapass - ett eftermiddagspass -.
Perfekt! Hundra procent i ersättning rakt av på söndagar och det är ju en av anledningarna till att ungdomar så gärna arbetar extra helger. (Hundra procent även på lördagar efter tolv eller ett).

Ja.
Ungefär så är det.