onsdag 11 september 2019

Idag ....



Upp halv sex och på stämplar in vid kvart över sju.
Först kassan. Tar in tidningarna och drar ut allt som ska utanför entrén .., ordnar kassorna och låser upp lådorna med dom här smånycklarna som till en början höll på att göra mig galen .., men till vilken låda hörde vilken nyckel!!
Nu vet jag. Har liksom memorerat in ett system med hjälp av färgerna.
Kanske lika bra att inte märka ut var dom går, utifall att det skulle bli inbrott.

Jag var så  k n ä c k t  när jag kom hem igår.
Det hade blivit fel med ett kvitto - mitt fel dessutom - och även om det ordnade upp sig, så blev jag så förfärligt ledsen och ville bara gråta och jag tänkte att nu är det kört, nu är det Alzheimer på gång!
Innan jag åkte hem skrev jag och förklarade för Bodil som jag ju vet skulle räkna kassorna idag. Förklarade hur felet gått till .., att jag ersatte med egna pengar det som blev galet (två kunder på samma kvitto och den första kunden hann lämna butiken innan det upptäcktes, och kund nummer två fick såklart mellanskillnaden och så en Trisslott av mig, som ursäkt, jag ville bara sjunka genom jorden!), även om vi inte behöver göra det, men det kändes i alla fall bättre.

Men så nu på morgonen kom Bodil och var som en ängel och sa att alla kvitton och allt fanns med och jag hade fixat det galant och .., ja, det var inget att oroa sig för.
Ååå, då ville jag nästan gråta igen, men av lättnad!
Om ni bara visste hur hemskt det är att göra fel när det gäller pengar!!
Det var en äldre dam som fått betala den andre kundens varor och hon var så vänlig och sa "jag är ledsen att det blev så här .., ja, förlåt!" precis som om det nu vore hennes fel.
Nej, det är bara att lägga sig platt och be om förlåtelse.
Hu, så hemskt.


Och så kunde man liksom börja om på nytt.
Härligt gäng att arbeta med!
Jocke fick gå hem och vårda sjuk dotter, men i charken kamperade Pernilla och Cornelia.
Pernilla är den som står till vänster .., hon har två hundar och är en fena på dressyr.
Cornelia som knäböjer vid nedersta hyllan (oj, vad det är mycket knäböjande i butik!) är en hästtjej och det ser man verkligen när hon skrubbar golvet i charken .., jag ler när jag skriver det .,. för då kan man tro att hon är i stallet! Vilken schwung med skurborsten! Och snabb och effektiv är hon, därtill ansvarig för chark/delikatess, sina unga år till trots.


Egentligen hade jag ju kassan, men Cornelia A har problem med sitt ena knä och får inte lyfta tungt eller böja/stå på knä, så hon tog kassan och själv kämpade jag med datumkoll i mejeriavdelningen.
Då sätter jag ner allt som snart går ut i datum, men antecknar även framåt .., så där så den som kommer i morgon bara kan kolla i blocket vilka varor som ska sänkas i pris. Två tre veckor framåt brukar vi anteckna och det tar tid. "Garant, vaniljyoghurt med hallon, 1 l" kan det stå och när man ser står där med blocket kan man få leta ihjäl sig för att hitta vissa varor!
Efter ombyggnaden är just mejeriavdelningen säkert dubbelt så stor!

Intill mig hade jag Hanna och Hanna.
Den första - med efternamnet Ferdman - är närmast i bild. Hon är handbollsspelare på elitnivå (spelar med Halmstad) och Hanna nummer två är en ny bekantskap för mig, så om henne vet jag knappt nånting. Men oj, så fint dom gjorde i kylarna! Och sååå mycket som skulle fyllas in!


David brukar vara i delikatessen - älskar att sälja ost och är en hejare på det också ! - men idag fyllde han in kolonialvaror enligt löpande-band-principen! Vi fick sex pallar och i halvtid hade han fixat hälften! David har nu i höst börjat plugga på högskolan; han ska bli grundskollärare. En snäll ung man. Idag var han lite hängig efter några dagar med feber .. , men alert ändå.

Vid fikat var det chefen och jag själv i det provisoriska fikarummet.
Det blev surr om lite allt möjligt, men mest om detta.
"Åååå, så hemskt för hans familj!" sa jag.
Tänk, om det hade varit min egen pappa som skämt ut sig nåt så hemskt!!!
(Självklart mest synd om dom drabbade flickorna, men ni förstår vad jag menar).


Inte långt från kassan kämpade en storvuxen man med att hacka loss bitar av golvet; ja, vi har haft ett mindre hål där och för att inte nån ska snava och slå sig fördärvad, skulle hela plattan tas bort.
Ja, den storvuxne mannen var alltså plattsättare.
Ååå, vilket hemskt jobb!
Han satt på knä och spettade loss små bitar och till slut blev det ju jämnt och fint och kanske hinner han att få det klart innan arbetsdagen är tillända.

Jag frågade hur han kommit att välja det yrket?
Tjaaa .., han hade varit skoltrött och kände inte för flera år på högskola ., och som det så ofta blir, så var det mer eller mindre en slump att han hamnade i detta.
Om han trivdes med sitt värv?
Jodå. En sjua på den tiogradiga skalan.
Sämst var väl bristen på kollegor; dom flesta arbetar hemma hos andra människor, det är sällan dom följs åt.
"Det kan väl inte alltid vara lätt att vara hemma hos familjer och kanske bli mästrad över hur jobbet ska göras ...?" sa jag.
Då tittade plattsättaren upp .., sa inte så mycket men loooog.
Jag anade vad svaret var.

Så var den här dagen.
En underbar dag på jobbet och nej, jag är nog inte  r i k t i g t  färdig för gruppboendet ännu.
Hurra!

Ny dag .., ny giv.


Jobb idag igen - en timme kvar innan det är dags att ge sig av -.
Husets herre ska rullskida in till jobbet och blir hemma ovanligt länge .., och Harry ligger i soffan; han som är så morgontrött.

Det är kolsvart ute.


Gårdagen blev en fin dag i affären.
En fotograf från Hallandsposten kom och tog bilder (handlar om pensionärer som väljer att fortsätta att arbeta/göra inhopp) och fotografen var Patrik (min "låtsas-svärson) och det var intressant att se honom i en annan roll än den vanliga. Och så snäll han var!! (Ja, det är han annars också, men han vet hur fasansfullt obekväm jag är med kameror i ansiktet).

Affären har fått ett nytillskott i form av en nitton-tjugoårig kille som heter Filip. Hans storasyster hörde av sig till mig för en tid sedan och undrade om jag trodde att vi behövde folk och jag skrev att "säg att han hör av sig bums!" Filips storasyster Louise arbetade hos oss för kanske fyra, fem år sedan och var en  k l i p p a och oj, så tråkigt det var när hon gick över till Ica Maxi, mest för att det var närmare för henne. Nu gör hon nånting helt annat.


Slutade klockan ett och kom hem vid halv två.
Ägnade nog en timme åt Harry som fick söka sin pip-lisa (ett pipdjur i plast) som jag då gömmer, medan han blir platsad och får vänta med letande tills jag säger till.
Detta är nu det absolut roligaste han vet och efteråt, ja, hela kvällen, var han totalt slut på!
Det här med mental träning .., det ger sååå mycket mer än alla möjliga promenader.


Vid femtiden körde jag till hamnen i Skallkroken, dit pv kom på cykel.
Vädret var väl inte det mest ultimata för bad, men det struntade jag i och jag tror - helt ärligt - att gårdagens simtur blev den bästa i år. Med simtur menar jag kanske tjugo meter och några dyk under ytan. Det var såååå skönt i havet .., inte det minsta kyligt!
Om pv gjorde mig sällskap?
Nej, och det ångrade han  n ä s t a n, fick jag veta senare på kvällen.

Är det någon som tittar på kanal 5 och programmet "Över Atlanten", där ett sällskap s.k. kändisar ska ta sig över just Atlanten? Ja, "ta sig" .., dom har en storseglare som kapten och tanken är förstås att dom ombord ska lära sig konsten att segla. Hu, så hemskt det var! Vilken storm dom hamnade i!



Och hur intressant som helst är det att se hur olika människor reagerar och spelet mellan dem!
Vilka som är med? Jo, förre skidvärldsmästaren Thomas Wassberg, Agneta Sjödin, simhopperskan Anna Lindberg, kocken Markus Aujalay, skådespelaren Peter Magnusson, samt sångaren Viktor Frisk.

Nu blir det till att göra sig i ordning!
Ajöken, sa fröken.
Dagens fönster ...


Ännu ett fönster (där bakom persiennerna) från madamen som kanske har varit scout och därför har håven redo .Det finns några såna. Ulrika är en annan, t.ex.

Och vem bor här?
En kvinna kanske, men också en man?
Någon som tycker om blått eller är det möjligen turkost?
Nej, Bente bor ju i Elverum i Norge (den mest turkosa människa jag vet), så här är det nog någon annan. Är det svarta strumppor som hänger där också?
Inga blommor på balkongen.
Men kanske en skurmopp.

Hur som helst: tack för bidraget annannan!

tisdag 10 september 2019

Dagens fönster ....


På väg till eller ifrån Värmland tittade ellem in i ett litet fiskarkapell från 1600-talet. Så här skriver hon, bland annat:  "Inga ryggstöd på bänkarna, så det var nog inte så lätt att sova om prästen blev långrandig".

När jag googlar och försöker finna ut vad det kan vara för kapell, hittar jag detta.
Jo, det måste vara Barsta kapell.

Fantastiskt så fint, i all sin enkelhet!

Och tack för fönstret, ellem!

måndag 9 september 2019

En måndag till ....


Ja, man får i sanning vara tacksam för alla måndagar man får här i livet - alternativet är inte särskilt lockande -. Och skönt med ett fripass mellan inhoppardagarna!
Det blev sent igårkväll. Vi tittade på EM-kvalet i fotboll och våndades och tänkte att nu vinner allt Norge, men tack och lov blev det oavgjort och det kändes verkligen som en  s e g e r .., så bra var dom norska spelarna!

I vanliga fall brukar jag lyssna till någon podd eller nånting annat hörvärt och somna till detta (ställer in sovtimer på 20 minuter .., hinner ofta bara lyssna nån enstaka minut och så får jag lyssna klart dagtid), men se, nu slocknade jag utan vare sig fläkt eller radio. Pang, bara!


Pv rullskidade till jobbet och skulle ta bussen hem och därefter iväg till körövningen i stan med bil.
Själv gick jag på sedvanlig promenad; idag johanssonrundan.

Mötte Britt (Ecke och Britt ..) som också var ute och luftade sig.
"Ja, nu är det nog sista veckan vi bor här ute, vi flyttar nog in till stan efter helgen ...", säger Britt.
Det är alltid lika trist när dom som är våra närmaste grannar ger sig av.
Inga små lampor som längre lyser om kvällarna. Inget tv-ljus. Ingen att småprata med. Ingen Ecke som står vid trädgårdslandet och pysslar med nånting.


Och så ner mot havet till.
Vid Stora hus växer mängder med gulmåra RENFANA (totalt hjärnsläpp) - vackra - om än snart utblommade.


Inte är det ofta havet ligger såå stilla, men idag hände det.
Slog mig ner på en av hällarna och bara insöp allt det vackra.
Sedan jag kom till Stensjö sommaren 2010 .., ja, aldrig har jag sett så få sjöfåglar som i år!
Ytterst få ejdrar .., och inte många av dom andra sorterna heller.


Träffade en man - kund i affären - med gröna byxor och ursnygga skor och det blev nog en halvtimmes småprat; mest om hundar (han och frun har två, en ras som jag aldrig i mitt liv har hört talas om och nu har jag glömt bort namnet på rasen!), men också om våra yrkesval och lite annat.
Mannen hade tidigare arbetat som officer (numera kör han lastbil, mest för skojs skull, tror jag), visade sig vara jämnårig med mig och bor inte så långt härifrån.
"Ja, jag vill be om ursäkt för igår vid kassan ...", sa han plötsligt.
Jag förstod absolut ingenting.
Nej, det hade inte med mig att göra, det var nånting annat, men han trodde att jag märkt det.
Nix.


Är obegripligt trött idag.
Att hela tillvaron går i gråtoner känns därför tämligen passande.
Nåja, det är vackert det också.


Och just nu kom detta från pv.
Varför det Apv?
Jo, för då kommer han först i kontaktboken.

Uppdatering: nu kom jag på namnet på hundrasen: Broholmer!
Dagens fönster ....


... fångades på Stadsmuseet i Stockholm och det är den stora tavlan det gäller, förstås.

Målningen heter "Huset mittemot", konstnärens namn är Peter Tillberg och den gjordes tydligen 1970. Läcker, tycker jag. Men jag skulle inte vilja ha den på väggen .., jag har - rent allmänt - oerhört svårt för stängda dörrar och fönster. Å andra sidan sätter den ju igång fantasin. Vad finns där bakom dom vita gardinerna?


Här en bild av konstnärens kanske mest kända målning, den som har titeln "Blir du lönsam lille vän?"

Tack Cecilia! Nu har jag lärt mig lite om denne Peter Tillberg som inte längre är i livet.

söndag 8 september 2019

Kanske ungefär likadant ....



På samma sätt som pv ser fram emot Vasaloppet (och kommande sommar: även Cykelvasan tillsammans med Anna) längtar jag tills filmsäsongen startar. Och tänk, den här hösten blir det två filmer i veckan! Två gånger i veckan - måndag och onsdag - får jag slå mig ned i biofåtölj på Röda Kvarn i Halmstad och sväva iväg i någon historia som jag inte vet så mycket om.

Det här är den första filmen i den nya filmklubben - Club Ciné - där jag gått med.
Den heter Girl, visas den 26:e september och Svt:s recensent Fredrik Sahlin skrev så här, när han sett filmen.



Och Halmstad Filmstudio har som sin första film Hjärtelandet, av Janus Metz Pedersen och Sine Plambech. Här kan man få ta del av Sine Plambechs berättelse om filmen, intervjuad av Sveriges Radios Björn Jansson.

Å, så jag längtar!

Någon av er som sett den ena eller andra filmen?

Dagens fönster ....


... fångades av Guy i Arvidsjaur, men det inte där fönstret upptäcktes, utan vid Storavan där Guy har sin sommarstuga.

Tack att du tog dig tid! säger jag.

(Och alltid roligt att få "titta in").

lördag 7 september 2019

Och så var det lördag ....


Vaknar tidigt, vid fyra, sen halv fem, fem .., drömmer ., lyssnar till P1 .., och åker till affären vid sjutiden. Kvart över kommer Johanna och vi går in. Det var tänkt att jag skulle vara på golvet och ta frukten, men Johanna säger att jag kan välja kassan om jag vill och det vill jag. En bra dag blir det. 
Slutar halv tre och åker hem och sen kör vi till Skallkroken; där pv hoppar av och tänker sig att springa dom nio kilometrarna hem. 
Jag åker till det sommarhus i Haverdal där Eva från Tyresö och hennes halvlånge man tillbringar en stor del av sommaren, men nu är dom på hemmaplan och jag tänker försöka se om den där tama sparven är på plats. Lite bröd har jag med mig, men ingen pippi tittar fram. 
Plockar bort vissna blommor från pelargoniorna på uteplatsen och vänder sedan åter till Skallkroken för ett dopp i havet.


När man åker från Skallkrokens hamn till Haverdal, bär det iväg uppför Skallberget och utsikten därifrån är i mina ögon ljuvlig! Och där är smala, slingriga vägar och jag kör nästan alltid vilse när jag ska därifrån.
Vilka villor!
Vilka vyer! 


Så här ser det ut i hamnen när jag stannar till för det hett efterlängtade doppet. Nu tittar jag mot parkeringen och alla ställplatserna - där det idag bara står tre husbilar - alla svenska.


Oj, det är betydligt kyligare i havet idag .., men ååå, så skönt! 
Efter sju timmar i affären var jag  t r ö t t  och slut på när passet var till ända, kanske mest mentalt, men alla såna känslor susar iväg i havet! Det blir verkligen som ett reningsbad.
Det är högvatten idag.
Vattnet är rent och klart.


Och till vänster om bryggan, ägnar sig en pappa med sina döttrar åt krabbfiske. 
I en hink har jag tidigare fått titta på fyra stora krabbor, men nu hoppas dom på mera fångst.

Jag har inte särskilt bråttom hem .., tar av mig baddräkten och blir sittande en bra stund vid bänkarna på kajen .., tittar på andra segelbåtar och funderar över hur vi ska fixa en bra landgång till Harry. I somras hade han det knepigt när han skulle ombord och pv fick ideligen helt enkelt lyfta honom.
 Det var som om han - Harry - hade blivit lite mer räddlivad och på nåt sätt måste vi ordna det. 
Jag föreslog då pv att vi skulle lägga en bit heltäckningsmatta på däcket, så skulle det bli enklare för Harry att få fäste när han skulle ta sig på båten och visserligen blev det verkligen enklare, men det är ändå knepigt för honom att fixa det. 
Masten är i vägen, helt enkelt. 

Nu är det kväll.
Klockan är tio och vi har tittat på National Geographic som visar en dokumentär om 11:e september i New York och när World Trade Center rasade. Nej, det är inget uppbyggligt inför nattsömnen. Och man minns precis var man var och vad man gjorde .., då, när det här meddelades på radion.
Jag stod i kassan på lilla Fridhems Livs och hade en pytteliten radio bakom ryggen.
Vi (kunderna och jag) förstod INGENTING. 
Vad hände?
Var det krig på gång?

Så var det.
Kaos .....


Stor glädje!

Europapodden kom ut med ett extranummer nu när det händer så mycket i det brittiska parlamentet! Så på väg in till polisstationen för att hämta våra pass och på väg till Sonja i Harplinge, sitter vi knäpptysta i bilen och lyssnar på programmet, herr pv och jag själv.

Claes Aronsson sköter programledarrollen med den äran och Susanne Palme och Daniel Alling kompletterar det hela!

T a c k! säger jag.

(Bilden kommer från Sveriges Radio och visar herr programledaren).

Dagens fönster ....


Idag fick jag veta att madamen i Portugal - i Porto - faktiskt alltid har fönsterhåven redo!
Då blir man ju nästan salig.

Här är en fångst och det visar sig ju vara långt mer än ett fönster.
Lägg därtill ett väggur och vem skymtar vi i pendeln ...,kanske madame själv?

Tack och bock!

fredag 6 september 2019

På agendan ....


En skön fredag.
Först tar vi oss an DN:s korsord (glädjen i att ha tidningen fredag-söndag är omåttlig!) och vi åker in till stan och hämtar ut passen och på förra passet såg det ut som om jag hade en svart mössa på mig och pv liknade en presumtiv terrorist från typ Uzbekistan och sämre hade det omöjligt kunnat bli och det blev det inte heller. Härligt!

En polisvolontär - en man från något annat land; kanske från Sydamerika - stod i väntrummet och tog emot oss och hälsade välkomna och det kändes bra .., han avslutade med "min vän" och även om det är en fras bland andra, så köper jag det rakt av.

Kvinnan i luckan som lämnade ut passen torde ha varit från Polen och hon sa att det var väldigt viktigt att vi skrev våra namnteckningar  e x a k t  som i passet och att vi höll oss inom den vita linjen. Så knepigt har det väl aldrig varit att hålla sig  p r e c i s  inom den lilla rutan!
På passbilden är jag nu gråhårig och det syns tydligt att min näsa varit med om en olycka, men det må vara hänt. Efteråt en sväng till Team Sportia (pv köpte sig härliga gå-ut-med-harry-skor) och så, sist av allt, till Sonja i Harplinge.


Först kaffe och smörrebröd vid matsalsbordet (Sonja är i full färd med att röja i kökslådorna när vi kommer ...) och sen slår vi oss ned vid uteplatsen och där är så lummigt och fint och himlen är blå och allt känns så bra. Medan vi sitter och surrar om jobbmöjligheter och annat, ägnar sig Harry åt att nooooosa på alla växter och buskar som växer vid altanen.


Utsikten åt andra hållet, där väderkvarnen står så fin och grann.
Harplinge är ett lagom litet samhälle där det nu har byggts ett par flerfamiljhus och där det är betydligt lägre villapriser än inne i Halmstad.
Titta här, t.ex.
Ett bibliotek finns .., Lantmännen (med supertrevlig personal!), en Matöppetbutik (som alltid tycks hänga på gärsgården), en frisörska .., ja, det finns säkert mer också. Till Haverdal och Hemköp är det väl fyra-fem kilometer och till Halmstad kanske femton kilometer.
En omåttligt vacker kyrkogård finns också i Harplinge, men det kanske inte är därför man väljer att flytta till den här lilla pärlan.
Tre av Gyllene Tiders bandmedlemmar kommer från Harplinge och det gör även sångerskan Mariette.
Om väderkvarnen på bilden kan man läsa här.


Vi blir där någon timme eller kanske två och det blir prat om allt möjligt.
Första tiden när Sonja flyttat från den jättestora lägenheten i stan - med utsikt över Nissan - trivdes hon inte alls i Harplinge och definitivt inte med lägenheten.
Nu är allt annorlunda.
Och ett finare badrum än Sonjas - med två stooora fönster - och fina färger i blått och vitt, det vet jag inte av!


När vi är där kommer en liten film från lillkillens mamma.
Rubriken är "Varför ska man sova?" och hon har spelat in hur det låter när den lille krabaten ligger i sin säng och jollrar för sig själv. Det är nästan så att hjärtat går sönder!
Hans mamma är så rar och skickar nästan varje dag små filmer med en given huvudrollsinnehavare och när man bor på avstånd, så betyder sånt sååå mycket!
Flera gånger tittar vi på filmen och smajlar.
Om och om och om igen.

Sen hemåt.
Svänger förbi Lantmännen och köper vårlökar (kungsängsliljor och narcisser), samt ett par fina läsglasögon som matchar mitt hår. Kommer hem och upptäcker att jag beviljats medlemskap i filmklubben Club Ciné Halmstad och skyndar mig att betala in 350 kronor och blir själaglad att jag nu kan gå på bio två gånger i veckan i höst!

Nu hemma.
Jazz från spotify .., ett tänt ljus och harry som sover gott på soffan Ektorp.
Och i morgon och på söndag vankas arbete.
Just det.
Ännu flera händer ....


Det är fredagmorgon i början av september.
I vad som känns som flera dagar har regnet öst ner, men just nu är det uppehåll. Och när jag igår skyndade ut mellan skurarna, upptäckte jag en liten solros i potatislandet och den fick följa med hem och står nu vid köksfönstret och gör mig glad.

Glad blev jag också när mobilen ringde vid niotiden.
Det var Eva i Tyresö som nu har fått lämna Södersjukhuset och åter är på hemmaplan.
Vi pratade - eller Eva, som är en iakttagerska av stora mått - berättade och jag lyssnade eller ställde frågor. Hur intressant som helst är det att få en inblick i dagens sjukhusvärld; må så vara att det här gällde bara ett enda sjukhus och en enda avdelning, men ändå.
I korthet kan det nog sammanfattas ungefär så här:

Efter närapå ett dygn på akuten och övernattning på rullbår, kommer så Eva till sin avdelning.
Hon hamnar på en fyra-sal, tre män och så Eva. Intill Eva ligger en äldre herre som ideligen skriker på hjälp; ja, han förstår sig inte på - eller vill inte förstå - hur ringklockan fungerar och Eva är för ovanlighetens skull ytterst tacksam för sin hörapparat som till slut helt enkelt kan plockas ut, ja, så dämpas mannens ständiga hojtande på hjälp.

Om personalen har hon enbart goda ord att säga! Underbara är dom, men oj, så stressade! Och utan all personal vilka kommit till vårt land från alla möjliga håll i världen, ja, utan dessa människor skulle sjukvården kollapsa, menar hon.


(Bilden: hemma hos Eva som samlade - kanske samlar hon ännu - på barnböcker av alla de slag).

Mera från sjukhuset: maten visar sig vara helt underbar, mindre underbart är kanske att äta lunch eller middag medan sänggrannen bajsar i ett bäcken (bra med förlorat luktsinne och dålig hörsel), må så vara med ett plastskynke mellan dem.


(Bilden: Eva. pratar östgötska, Våg, storasyster, liten och tunn och f.d. speciallärare).

Och allt eftersom Eva berättar tänker jag .., att ååå, så det skulle behövas fler händer inom vården. Jo, det är ju så politiker uttrycker det, men det är ju verkligen så! Inte behöver man vara speciellt superbegåvad och ha fullständig vårdutbildning för att till exempel hjälpa yrsliga patiener att bädda sin säng och sträcka lakanen ., eller att fråga om någon vill duscha eller åtminstone bli lite avtorkad, eller hjälpa dem att få detta till stånd.
Och jo, jag vet att man inte behöver duscha dagligen och det skulle man såklart inte hinna med, men ungefär som på flyget när man får varma frottédukar att torka av sig med .., bara en sån sak!


(Bilden:  en rysk räknebok har hon också!)

När vi pratat klart, säger jag till pv att sånt skulle jag vilja arbeta med, tänk, så givande det skulle vara, detta att kanske förgylla patienters tillvaro lite .., det där lilla extra som gör att sjukhustillvaron måhända känns aningen mer trivsam. Eva berättar att det gjorts en EEG-undersökning av henne och då fästs ju små elektroder på huvudet, men först smetas håret in med nån slags gel och efteråt, när håret är en enda gegga .., ja, men nog hade det varit skönt att få hjälp att - om inte duscha - så få håret lite rent. Det hade den hjälpande handen kunnat bistå med.


När du ska göra ett vaken-EEG får du halvligga med drygt 20 elektroder fästa i hårbotten. Elektroderna hålls på plats med en klibbig gel. Från dem går tunna sladdar till en EEG-apparat med tillhörande bildskärm. I slutet kan du få andas häftigt och titta in i en blinkande lampa. Undersökningen tar cirka en timme.(Text och bild från Vårdguiden på nätet).

Nu är hon i alla fall hemma och har fått en rullator och med den ska hon idag ta sig till vårdcentralen, där ett Boreliaprov ska tas.

"Men varför gjordes inte det på sjukhuset?" frågar jag.

Hon får förklaringen att det blir för dyrt för sjukhuset.
Jaha ja.

Och glad är jag att allt har gått bra och att hon låter som vanligt.
Eftersom jag vet att Eva läser här, så säger jag: varmt välkommen hem och stor kram till dig! Och tack som så generöst delat med dig av allt det du varit med om!

Dagens fönster ....


.... fångades i Trelleborg och egentligen vet jag inte vem som höll i kameran, för är det inte Hedgrenskan själv som sitter i ena hörnet?

Kanske hennes man Peter?

Hur som helst: stort tack!

//Lite senare: jodå, det var Peter som tog bilden och det är Kerstin i högra hörnet och i kommentaren skriver hon att bilden togs under ett besök på Café Blink i Dragör, på Själland. Ett ställe hon för övrigt varmt rekommenderar.

torsdag 5 september 2019

Tips från Rexxie ....


I en kommentar i ett tidigare inlägg, skriver Rexxie att han har sett en dokumentär som han tror skulle falla mig i smaken. Vilken tur att det då regnade, så där så att lusten att vara utomhus höll sig på behörigt avstånd .., alltså satte jag mig i soffan och klickade igång filmen.

Sååå intressant!

Och så skrämmande vilka olika förutsättningar vi människor har.
Tack Rexxie! säger jag.
Och kanske är det här nånting för dig, Mossfolk?
Och för många andra.

Mer att se fram emot ....


Torsdagen den 12:e september klockan 18.00 på Halmstad Teater .., lägg därtill gratis inträde!
Till Halmstad kommer Johan Bergendorff och Daniela Margquardt.
Så här står det på SR:s hemsida:

Turnén fortsätter nu runt om i landet. Där möter du två korrespondenter i samtal med en moderator från Ekot eller den lokala P4-stationen. Se hela listan med platser och datum i rutan nedanför.
Fri entré!
Turnén är ett samarbete med Riksteatern och de lokala teaterföreningarna på orten. Det framgår under respektive ort i faktarutan om det är förhandsbokning av biljetter. Det är de lokala teaterföreningarna som har hand om det.
Välkomna!

Dagens fönster ...
(finns i en spegel)


Ett lite annorlunda perspektiv på ett fönster kommer från den här madamen. 
Här står hon och tar sig en titt på hur baksidan ser ut (eller kjolen) och se där, då kom ett fönster med! Och vilken underbar fläta du har!!!

Stort tack! säger jag.

På agendan ....


Igår när jag besökte Folktandvården i Söndrum, stannade jag till i den foajé som är belägen mellan själva tandläkeriet och biblioteket och eftersom jag tycker så mycket om anslagstavlor av alla de slag, blev jag stående där en stund.
Blicken föll då på affischen längst till vänster.
Såååå läcker!! 
Hildas mamma Mymmel är ordförande i Halmstad filmstudio och i söndags berättade hon att det finns ytterligare en filmklubb, nämligen Halmstad Ciné Club (lite töntigt namn, tycker jag, men jag är väl omodern av mig).
Deras filmer visas på onsdagar klockan halv tre., ja, men det är ju perfekt, då krockar det inte med den jag redan är medlem i - då är det måndagar som gäller -.
Mejlade nu på morgonen in en ansökan om att få bli medlem.
(Men fick genast mejlet åter .., fel adress! Nej, det var rätt adress inskriven!)


En annan affisch som lockar till .., ja, intresse ( i alla fall för min del) var den här.


Och till höger Halmstad Filmstudios program. Jag trodde att jag skulle missa en måndagsfilm då vi är i Liverpool, men nu ser jag att då är det uppehåll, ja, men perfekt! Höstlov även för Filmstudion kanske?

Bert i Luleå berättar om en film han sett och den verkar intressant.

Ja, det kan bli en trivsam höst det här, i alla fall filmmässigt!
Over and out.
Morgon i landet Halland ....


... och jag undrar vad som har hänt med Falu Rågrut.

Så tunna brödskivorna har blivit, eller är det jag som minns fel?

Nej, adjö Falu Rågrut!
Dig kommer jag att byta ut.


onsdag 4 september 2019

Kvällens fönster .....


Eva från Tyresö vittnar i tidigare inlägg om sin sjukhusupplevelse och hon är  - trots den långa väntan i korridoren - ändå positiv. Från Monet kommer ett annat vittnesmål, nämligen från Norrtälje sjukhus.
Nu vet jag inte hur stort det sjukhuset är, men att gången är annorlunda torde kanske bero på att tillströmningen av patienter inte är tillnärmelsevis så stor som på Södersjukhuset? Kan det vara så?

Så här skriver hon:
"Här ligger man inte i några korridorer, omhändertagande och undersökningar på akuten och röntgen sker ögonblickligen, inom tre timmar ligger man, undersökt, datortomograferad, omklädd och nerbäddad på eget rum."

Utsikten visar personalens uterum "där glada och avspända personer samlas, äter och dricker kaffe och pratar och tar igen sig."

Så kan det alltså också vara.
Tack för fönstret och som berättade!


En onsdag ...


Besöket hos tandhygienisten gick geschwindt! Inga hål (halleluja) men det vanliga förstås .., så det blir ett besök för att ta bort lite tandsten, men för övrigt var det lugnt.
Tandhygienisten visade sig komma från Iran och hennes namn betyder turkos .., och i trettio år hade hon varit här i landet och hon var så omåttligt vänlig och rar.
Hennes röst var mild ..., det var nästan som om hon viskade.
(Tänk, att vissa röster är så berörande! En som har en sån röst är den här mannen. Jag hajar alltid till när jag hör honom i tv .., och blir verkligen  b e r ö r d. )


I väntrummet satt en kvinna som visade sig vara från trakten av Ånge i Jämtland och ännu mera visade det sig att vi hade gemensamma bekanta; nämligen Egon och Eva-Britt Ebbeståhl vilka flyttade till Laholm från Malå och dom bodde på Ringvägen - precis som jag själv - och så blev det prat om detta att världen är så liten.

I två, tre år hade hon och maken varit hallänningar, men liiite svårt var det att få vänner, tyckte dom.
Tidigare hade hon arbetat som förskollärare, men nu - som pensionärer - är det ju inte lika enkelt att hitta nya vänner. Ja, dom hade gått med i sällskapet "Norrlänningarna" och jag tänkte att det är ungefär som när människor emigrerar och hittar landsmän och glädjen över detta.

Jag sa att för egen del var ju butiksjobbet rena drömmen, ja,  när det gäller att träffa människor. Sen .., arbetar man i butik och pratar med kunder hela dagarna, så är man kanske inte i så stort behov av så mycket mer mänsklig stimulans när man kommer hem och så samma sak var det i hennes yrke, eller det som en gång  v a r   hennes värv. Hon var helt enkelt trött och slut på och det var hög ljudnivå på förskolorna och nej, det var som bäst att bara  v a r a. Men nu .., nu var det ju liksom annorlunda.


Hann bara sätta mig i bilen, så plingade det i mobilen.
Det var Elin som undrade om jag hade lust att ta hennes eftermiddagspass nästa lördag?
"Det är ju OB hela tiden ...", skrev hon som avslutning och jag loooog.
Dubbel timpenning, alltså.
Jo, jo, hon vet hur en slipsten ska dras.
Jag tackade ja, vilket innebär att nu blir det ovanligt mycket jobb.
Lördag och söndag i helgen, samt tisdag, onsdag och lördag nästa vecka.
Måtte jag bli piggare, jag känner mig fortfarande risig och har idag hostat så hemskt.


Bilderna är från tidigare idag när jag var ute med Harry.
Aj, aj .., björnbären kommer inte att hinna mogna, inte nere i hästhagen i alla fall.


Den här krabaten hängde nästan upp och ner på en kvist och jag stannade till och grunnade på om den möjligen hade fastnat? Var det du Bert som på instagram skrev att det var en gräslarv? Ja, kanske. Och nu ser jag .., det var en gräsulv. Tack Bert!
Nu ska jag slänga mig på soffan .., ta en Alvedon eller två och hoppas att den där känslan av att må halvrisigt, att den tackar för sig.

Ajöken, sa fröken.