Om fullmånen ...  

Klockan 03:58 natten mot idag vaknade jag av att jag hade månljuset rakt i ansiktet. Lämnade sängvärmen för ett ögonblick och försökte fånga känslan via mobilens kamera. 

Dessförinnan hade jag haft den allra mest ljuvliga dröm .., så många helt obekanta och trevliga människor (som alla kändes som nära vänner) som jag mötte! Det har hänt mig förut, detta att känslan att man har levt ett tidigare liv, infinner sig och då är det ofta tack vare någon dröm och själva känslan/glädjen sitter i hela dagen!

Ofta kommer dessa drömmar vid fullmåne. 

Vi pratade om det igår, Eva i Tyresö och jag själv. Nej, att fullmånen skulle påverka oss människor, det trodde hon inte ett dugg på. Själv är jag inte alls förvånad om så är fallet.

När jag berättar om nattens dröm på instagram kommer några kommentarer. Så här skriver Gunnel i Lund: "Har också vaknat mitt i en spännande dröm. För mig kända personer i nya miljöer och överraskande sammanhang. Som du säger .., som att vara på bio. Nu är allt borta!! Men känslan finns kvar."

Annika i Haverdal skriver. "Och jag drömde att jag hade full mottagning ute på landet .. (E. Annika har arbetat som läkare) .., konstiga sjukdomar och en massa folk. Tur att det var en dröm ...".

Dagens fönster ...

..... kom susande till min mobil och den som hade håven redo, var annannan i Portugal. 

Vilken vacker fasad!  Så enkel och så dekorativ! 

Tack! säger jag.

Undrar just hur många ....

... människor som umgåtts med Jeffrey Epstein som nu sitter och oroar sig (eller är kallsvettiga), för vad som ska uppenbaras när fler filer presenteras.

Dagen idag ...

En helt islagd hamn i Skallkroken .., det ser ut som vatten, men är is. Så vackert! På andra sidan - till höger utanför bild - där rör sig ju havet på ett annat sätt och där var det is kanske femtio meter ut, men mindre från land, för övrigt öppet hav.

Stranden brukar vara fylld av sjöfåglar, men nu var där bara KRÅKOR i mängder! 

För övrigt lugnt och fridfullt. Inga husbilar. Alla båtar är förstås upptagna sedan länge. 

Har pratat länge med pv, men ännu längre med Agnetha i Skellefteå. I drygt femtio minuter varade samtalet och det handlade mest om när vi klantat oss - eller när det strulat på annat sätt - oftast på jobbet. Agnetha arbetade under många år på Sparbanken i Malå och var den raraste av rara kassörskor!

S o m   vi skrattade! 

Och så bad jag henne att när hon får tid, så får hon gärna skicka de två återstående böckerna författade av Eivor Hultdin i Malå. 

Den första boken (av tre) som jag läste, var i mångt och mycket skriven på dialekt, i alla fall allt prat mellan olika personer i handlingen. 

Till exempel så här (det handlar om Tomas far som vill ha sonen med till lagården för att hjälpa till att förlösa en ko. Sonen vill absolut inte göra sin far sällskap.

- I tors int, i vell int, försökte Tomas. (Jag törs inte, jag vill inte ....)

- Hä vål ingen frågan, hä jär bara a fåli vä, kalven vål ut! (Du har inget val, det är bara att följa med, kalven måste ut!)

Jag önskar verkligen att ni kunde höra dialekten och jag känner igen den från när min pappa t ex träffade eller pratade med sin kusin Sigge i Kalvträsk. Här har ni ett exempel och det är säkert obegripligt för de flesta som vuxit upp söderut. Mannen (från Burträsk) som intervjuas, hette Fritjof Eriksson, född 1890. Det skiljer åtta mil mellan Burträsk och Norsjö/Åmliden, men dialekten blir åt samma håll. 

Min äldsta syster som förr i världen deltog i bokcirklar och läste kopiöst med böcker, har helt slutat att läsa. Kanske blir det för kämpigt, ja, när man inte kommer ihåg vad där stod i boken? Och som jag önskar att jag hade en bandspelare - en gammaldags bandspelare - så kunde jag läsa in boken till henne, eller så kan man ju, när man besöker henne någon gång, högläsa. Hon ligger ofta på soffan .., jag tror att hon skulle tycka om det. Hennes mamma Gunhild var från Risliden, inte långt från där handlingen utspelar sig.

Upplyst ...

Så här såg det ut igår eftermiddag någon gång. Jag råkade gå ut i garaget och på tillbakavägen upptäckte jag månen, den som mest liknade en stor kräftskivelampa! 

Nej, det var för mörkt för att få någon bra bild, men det må vara hänt. 

Hela natten har mångubben lyst in i mitt sovrum och jag brydde mig inte om att dra för gardinen .., tänkte att .., ja, det må vara hänt. 

Drömde helt osannolika drömmar, vaknade och kände mig yr .., lyssnade till Lundströms Bokradio  och en lång intervju med DN:s Björn Wiman. Somnade ., vaknade - så höll det på - fick backa "bandet" .., och lyssnade till slutet.

Vid 3-tiden på natten kom ett meddelande på familjechatten att Maria nu var hemma i Malå igen .., nya bilen (inte helt ny) hade varit underbar att köra, men mellan Umeå och Lycksele hade det varit mängder med renar på vägen! 

Och så här såg det ut igår när jag vände mig om efter att ha fångat fullmånen ..., då hade solen gått ner där bakom horisonten.

Julkorten ....

På bordet i "mellanrummet" - rummet mellan köket och vardagsrummet - där har jag ställt upp årets alla julkort på rad .., bara för att jag blir så glad av dem! Oj, så många gånger per dag jag kommer från köket och så ser jag korten och ler för mig själv. Eller blir varm inombords.

Det här är ett av dem; det kom från Anne i Mantorp och jag har själv skickat några liknande, minns jag rätt var det Postens egna som man fick alldeles gratis och jag tyckte sååå mycket om motivet! Illustratör var Sabina W. Gustrin.  Upptäcker att hon även designat julfrimärken, det var 2022. 

Och titta här, vilken helt underbar påse hon designat för Postnord!

Dagens fönster ...

Bilden kom till min födelsedag och avsändare var Inger i Skellefteå, som vet hur förtjust jag är i Sune Jonssons bilder. På baksidan av kortet står det: Väntande vid järnvägsstationen, Vännäs, 1952. 

Ja, på den stationen har nog många västerbottningar varit. Där fanns då - på 60-talet - en "korvgubbe" med låda på magen .., som gick på perrongen och sålde varm korv.

Ramlar in på Malåsidan ....

Och upptäcker en till synes så glad och söt tös som numera bor i Luleå och finns med i min länklista.

Dagens fönster ...

... fångades under det senase besöket i Malå och fönstret (kanske det till höger också) sitter i ett hus vilket i min ungdom innehöll en liten kiosk, en barservering, en färghandel och  k a n s k e   en herrfrisering, men det är jag inte hundra procent säker på. Minns jag rätt kallades det hela för Centrumhuset?

Nåväl, bakom fönstret längst till vänster på bilden, till höger om stupröret, fanns kiosken. Där fanns också en "bro" som man stod på och i den kiosken köpte pappa Aftonbladet och gärna en chokladrulle (Cloettas Center) eller en punschflaska, det tyckte han också om. 

Vilken lycka det var att ha pengar så att man kunde stå där vid luckan och peka på diverse olika smågodis som expediten plockade upp med en tång och lade i en papperspåse och ibland, när man inte hade pengar så det räckte - åkte någon liten godisbit tillbaka i sin låda. Det var styckepris på det mesta och "lösviktsgodis" (utan vikt) innan ens begreppet fanns.

Min klasskamrat- tillika kompis Gunilla - var dotter till ägarna av såväl barserveringen som kiosken. Ack, vilken lycka och oj, oj, oj, så jag avundades henne!

Till vänster om huset, nere i backen, fanns ett slakteri, ägt av Axel Karlsson. Axel och hans fru Elin drev i huset intill, fast på gatuplanet, "Karlssons Livs", där vi handlade det mesta. 

På gårdsplanen vid slakteriet stod nästan alltid en mindre lastbil som inte tillhörde Axel, utan någon rundmagad man vars namn jag har glömt - och på lastbilens ena sida, satt en bild av en pinuppa - tänk, att det minns jag så väl -!

Uppdatering: Frågade på Facebook och fick svar direkt: Mannen kallades "Gustav-Kalle". 

Så var det.