Finns det nånting vackrare .....

I all enkelhet. 

Bara så fin.

Dagens fönster ...

Den värmländska madamen - Turtlan, alltså - har tillbringat helgen i Eskilstuna, ja, lite för att titta på olika sorters husbilar tillsammans med maken M (som för övrigt nyligen fyllt år). Nej, det ska inte bli något köp just nu, skriver hon, men jag undrar jag .., bäst det är står kanske en husbil på uppfarten i Karlstad. 

Alla husbilar till trots, så hann hon ändå med att fånga fönster. Här var det ju dessutom många. 

Tack Turtlan! säger jag.

Regnig lördag i slutet av mars, Galapagosöarna, om att lära sig sy och Hundarna.

Men igår var det fredag och då hade vi årets första våffelkalas i uterummet. 

Det KÄNDES verkligen som vår, ja, det blev till och med alltför varmt där inne och ett fönster fick ställas på glänt och vi hörde - och såg - ett sällskap tranor flyga förbi och jag upptäckte vårens första humla!

Det var Ecke, Britt och Birgitta (den senare som nu börjar flytta ut lite inför sommaren) och Eckes porslinsöga hade halkat lite på sniskan, men det gjorde ju inget. 

Mycket surr som vanligt. En hel del om Malå .., och Trump kommer man förstås aldrig undan. 

Ecke som i sin ungdom studerat och tillbringat några år i USA och därefter betecknat sig som USA-vän, vittnade om hur den vänskapen  - efter en viss presidents inträde på den politiska arenan  - tackat för sig. Jo, så kan det gå.

Och det blev prat om en av Birgittas söner som gått i pension och nu - tillsammans med goda vänner - tillbringat ett par månader till havs på en katamaran (eller kanske en trimaran) och bland annat besökt Galapagosöarna. Den 11:e januari var sonen klar med sitt yrkesliv och tio dagar senare tog seglatsen sin början, ja, för hans del. 

Då hade sällskapet dessförinnan gått någon slags kurs på Karolinska och lärt sig hur man syr ihop ett sår, ja, utifall att .., ja, säkert lärde dom sig annat också. Så  s m a r t! 

Sms:ade Birgitta och frågade hur många de var ombord. 

"Sedan Magnus gick ombord har de bara varit tre. Tidigare omgångar har de säkert varit 5-6 personer som hoppat av innan Magnus kom", svarade hon.

Ooch vi pratade också om SVT-serien "Hundarna" som vi tycker är så  b r a .., ja, det var lite sånt. På bilden visar Birgitta hur stort nånting var .., men jag kommer inte ihåg vad. 

Och  t ä n k .., blå himmel! När såg man den senast? Termosen på bilden är en present från körmedlemmarna i Malå och används ofta. Dom gröna assietterna (som jag helst vill stava med ett enda s ...) och den gröna skålen, fick vi helt apropå av Bettankax i Lund. Så där i farten bara, när vi var på väg till Bunkeflo.  Av henne fick vi också gröna bordstabletter i exakt rätt (för mig) grön nyans, men dom har tackat för sig och nu är det dessa gröna, som jag inte alls tycker lika mycket om. 

Och våffelgräddaren satt vid kortsidan så han skulle ha nära till våffeljärnet. Skjortan hade han köpt på Nystedts Kläder i Malå, den där klädaffären som även har en cafédel där man - bland annat - kan köpa sig en ljuvlig tunnbrödmacka till kaffet. 

Den guldiga saxen användes till att klippa våfflorna i mindre bitar. Att som helt blind kalasa på våfflor är inte det allra enklaste, inte om man på våfflan har vispad grädde och hjortronsylt. Jag ska testa själv någon gång .., så kanske man lär sig att servera våfflan på ett vettigare sätt. 

Innan pv skjutsade hem herrskapet Bengtsson, tog Britt en promenad ner till sommarhuset (som nu ägs av yngste sonen med fru) för att se hur renoveringen fortgått och av bara farten gick hon ner till havet och en bit längs vägen som följer samma hav. 
Hon såg glad och lycklig ut när hon återvände.

I tre timmar blev vi sittande i uterummet, allt medan två nyfikna katter lullade omkring och tittade in genom glasdörrarna. Allt kändes bra.

Dagens fönster ...

... fångades igår hos Antje i Skipås .., denna underbara kvinna som i så mycket påminner om en barndoms-granne och kanske - men bara kanske - är det därför som jag tycker så mycket om henne. 

Hon är lång och reslig .., man kan höra att hon kommer från Tyskland (född i Berlin) och skulle hon ha klänning när man tittar in i butiken, hade jag nog dråsat omkull. 

I lerkurkorna står Årets Pelargon (-ia) som fått namnet Hilma. 

Sååå vacker är den!

Och där utanför - men här står jag vid ett annat fönster - satt en liten brun-orangefärgad katt och höll koll. 

"Nej, det är inte vår katt .., men den här kommer dagligen på besök ...", förklarade Antje. 

Jag hade ställt bilen på gårdsparkeringen och inte långt därifrån finns skogen. Det var helt sanslöst som det kvittrade därifrån och jag blev stående som .., fastnaglad - och bara lyssnade. 

Tog In.

Helt ljuvligt var det. 

Och lite mera i närbild. 

Åååå, så fin katt! 

Och rosor i en vattenbunke ..., så vackert!

Fredag. 

Vaknar av att jag känner mig iakttagen. Jo, på golvet nedanför sängen, sitter den svartvita katten och stirr-glor på mig. Uppfordrande. Hon vill ha frukost. 

När jag så lämnar sängen, springer hon före nerför trappan och in i köket, men först vill hon ut och kissa. (Vi har kattlucka, men den är stängd nattetid så ingen obekant katt kan komma in och förse sig från matskålarna. En kattlåda finns också i pannrummet). 

Jag fixar frukosten .., mitt ägg blir för löskokt .., tittar på panelen i Nyhetsmorgon ..., diskar bort ., allt medan pv går ut och tar reda på ännu mera gammalt virke från Ecke och Britts sommarhus. 

Idag ska jag vara honom behjälplig och bära in det rostiga gallret (rutmönstret) som ska ligga ovanpå all frigolit och på värmeslingorna och när det är klart, då är det dags för gjutning av golvet. 

"Ja, det blir ju i alla fall inte innan påsk ...," sa gjutarmannen. 

Fyra plusgrader ute nu på morgonen. Är det verkligen möjligt att det ska kunna se ut så här i växthuset om ett par månader?

Idag blir det i alla fall våffelkalas i uterummet, tillsammans med Ecke, Britt och grannen Birgitta, hon som för övrigt hade födelsedag i helgen som var. 

Och igår eftermiddag hade vi besök av flickan som pv ska hjälpa med matten. Det var hon och hennes föräldrar och de satt alla i uterummet och pv sa, efteråt, att det nog skulle bli bra. 

Nu var detta det allra första besöket, så det var väl lite trevande och aldrig i livet att min pappa eller mamma hade fått vara i närheten om det här hade varit Elisabet Nilsson i fjortonårsåldern, men det tycktes inte bekymra henne. Å andra sidan ville de väl se vad det var för sorts människa dottern skulle vara hos, så det kan jag förstå. Trevliga och lättsamma var de i alla fall (jag serverade bara kaffe och katterna var nog nyfikna .., vad hände nu här på gården ...?)

Inget publicerat nyhetsbrev i DN än så länge. På ordtestet hade vi lika många rätt eller fel, men vi hade fel på olika ord. (10 av 12). 

För övrigt intet nytt. Ingen sädesärla, ingen gransångare, inga gravänder, ingen sjungande koltrast, men krokusarna tittar upp.

Vad som syns .... 

I lördagens DN stannade jag till vid den här bilden .., ja, det handlade om att den gråtande mannen gör comeback i litteraturen. 

Det var inte texten /rubriken som fick mig att stanna upp i bläddrandet; det var den - i mina ögon - vackra illustrationen. 

Försökte hitta illustratörens namn, men det fanns inte med på textsidorna och jag letade vidare. 

Tänkte att  .., men kanske här? Icke. Däremot får vi veta att Johan Kellman Larsson är författare till texten.

Men här .., nästan osynligt ..., där kan jag läsa att illustratörens namn är Annelie Carlström. 

Helt ärligt tycker jag att det är bedrövligt dåligt att  det är sådan skillnad på vad som syns och inte. 

Förr kunde man i t.ex DN få veta vem som redigerat sidorna. Det tyckte jag var intressant, då detta - hur sidorna sattes, hur bilder och text samsades .., ja, det betydde så mycket för själva läs-titta-känslan! 

(Sveriges Radio däremot .., där är det tvärtom. Där räknas hur många medarbetare som helst upp när programmet är slut).  Och det här exemplet i DN, det tycker jag visar på hur orättvist det är mot illustratörerna.

Här kan man läsa ännu mera om Annelie Carlström.

Dagens fönster ...

.... finns i det rum som en gång kallades för "Gunnars Rum" och som så småningom blev "Maria och hundarnas rum" och nu är det helt enkelt bara ett vanligt gästrum. 

Eller mina-tröjor-rummet, men även det rum där Elliot och jag själv brukar sova när vi har besök från Bunkeflo. 

Döm om min förvåning när jag en dag för någon vecka sedan upptäckte något som nästan liknade ett spöke som tittade in i rummet! 

Vid närmare undersökning kunde jag konstatera att detta är den lilla ängel i trä som jag en gång för många, många år sedan förärades av äldsta dottern.

Den lilla ängeln hade förmodligen trillat ut genom ett då öppet fönster, hamnat i rabatten och där legat och bidat sin tid. Kanske hoppats på räddning?

Tidigare såg den ut så här, ja, den står längst till höger, alltså ..., så glad och ovetande om dess kommande öde. Måhända är det så som den övre varianten man ibland känner sig (oftast om morgnarna) när man råkar slänga ett öga i badrumsspegeln?