Dagens fönster ...

Ett fönster fångat av Ulrika i januari 2016. Då var det nog kallt ute.

Dagen därpå ...

Igår blev en sån känslosam dag. Först lunch hos Ecke och Britt och deras Jonas och innan dess hämtade jag upp Birgitta inne i centrum och med hjälp av gps:en blev det en ny, mycket enklare väg, till henne. 

Vi bjöds på halverad krabba med tillbehör .., en fisksoppa som var himmelskt god (och i en ugnsform på bordet fanns mängder med färska räkor att skala och ha till soppan!) och till efterrätt den tårta jag hade med mig. 

Som vanligt mycket småprat och lite storprat också. Trump, Grönland, barndop i Lund, en snäll granne, pv och hans tid i Malå och mitt i alltihopa ringde Birgittas granne; hon hade nämligen tappat sina lägenhetsnycklar och var alldeles över sig av oro.

Nå, allt ordnade sig till det bästa. Sen hemåt. Tittade på reprisen av skidskyttet ..., gick på promenad ner till havet .., satte mig i trädgårdsstolen och det nästan snurrade i huvudet .., det hade varit en sån känslostorm hela dagen. Senare på kvällen kände jag hur det susade i skallen .., och jag tänkte att så mycket enklare det skulle vara om man vore mera ..., ja, så där så att känslorna inte rusar iväg på det viset! 

Tänk, att Ecke som hade så besvärligt i sitt vänstra öga .., att det nu fungerar så bra. 

Det var hornhinnan som hade brustit, men tänk .., innan dess, förstå hur ont han måtte ha haft! 

Lite otänkt av mig var det allt  med tårtan, garnerad med physalis och passionsfrukt .., det är inte det enklaste att hantera när man är totalt blind. 

Nå, det löste sig. 

Och Jonas var så fin, hade på sig jultröjan .., en röd historia, inköpt i Skottland. 

Birgitta, samt Ecke och Britt är alltid tjusiga. 

På kvällen blev det telefonsurr och jag fortsatte att titta på suveräna "Line of Duty" från många, många år tillbaka. Hela första säsongen såg jag nu - uppdelat på två kvällar -  det var så omåttligt spännande, så det var inte klokt. Och inte blev jag mörkrädd heller. 

Det bästa med den serien är att ingen är enbart ond eller god. Det finns alltid förklaringar. 

Idag .., ja, jag hämtade ut Henning Trollbäcks kalender för 2026 och i kartongen låg ett typ .., reklamblad för hans keramiska alster (han har haft utställning i Japan av alla ställen!), ja, men det tycker jag var genialiskt. Smart, helt enkelt. 

På hans hemsida kan man titta på fler alster. Och tänk, han illustrerar frimärken också! 

Nu ska jag snart köra till Sonja och bjuda henne på en semla från Solhaga bageri. Man får passa på innan klockan blir 18.00, ty Sonja är - till skillnad från undertecknad - oerhört ståndaktig och äter ingenting efter det klockslaget. /Elisabet

Idag ...

... fyller den här tösen sjuttiotvå år. 

Vilken oändlig tacksamhet att man har fått bli så pass till åren kommen! 

Pratade nyss med friherrinnan och vi var helt eniga i att efter sjuttio, då minsann går det undan! 

Men tänk .., alla gånger man kunnat snava i trappan .., ätit mat som fastnat i halsen .., kunnat drunkna ..., tänk, att ha klarat av covid och varit så sjuk eller hjärtgrejset som jag inte kallar hjärtinfarkt .., eller bilolyckan för evigheter sedan! 

Pappa blev sextiosex .., mamma åttiosju (men till vilket pris ..?) .., farfar och farmor knappt fyrtio .,  min morfar trettio! Långlivade är vi inte. 

Just därför känns det som en enda stor n å d, detta att få fylla år och bli äldre. 

T a c k! vill jag säga.

Ps. Min äldsta syster sa en gång att jag hade världens längsta överläpp ..., jaaaa, det ser jag ju tydligt nu. Och så föddes jag utan hals. Det också ,-). Ds.

Dagens fönster ...

Bilden togs av Turtlan/Annica i Karlstad och så här skriver hon: "Bilderna är från Fårö. Det där fiskeläget vi kom förbi som gjorde mig så betagen. Färgerna och stillheten." 

Så fint, Annica!

Tillbakablick ...

Eftersom jag ändå är ensam alla kvällar, blir det mycket tv-tittande. 

Ikväll började jag repristitta på första omgången av Line of Duty, den bästa polisserie jag någonsin har sett. Säsong 1, avsnitt 2 är jag på nu. 

Så många bekanta ansikten ..., och så mycket pirr i magen .., då man vet att här är det korrupta poliser lite varstans och vem kan man lita på? 

Hu, så spännande!

Förbi fabrikören ...

Så snart skidskyttet  är tillända, tar jag pv:s ena skidstav och siktar in mig att gå johansson-rundan. 

Nere vid parkeringen ser det ut så här - blåis och vattenpölar -.

Kommer ner mot stranden. Man får verkligen skynda sig om man ska hinna fånga solnedgången.

Och det gäller att hålla sig vid sidan om isen.

Och så uppe vid pausstenen där vi brukade sitta några minuter, Harry på min högra sida och jag själv. 

Otaliga gånger; det började i slutet av mars 2021 efter covid och i månader efteråt fanns det aldrig tillräckligt med luft. 

Nu, fem år senare, går det bra, men jag sitter där på stenen ändå .., vilar bara blicken mot havet till och känner sån oändlig tacksamhet över tillvaron och över själva livet.

Och jag ler för mig själv när jag upptäcker att en liten kanin eller hare också har suttit där på stenen och kanske vilat sig en stund. Och bajsat så fint i skrevan. 

Och så nästan hemma, bara förbi Eckes lilla gula hus som nu är gråaktigt och inrett så fint med dusch och allt. 

Efter lilla huset finns raden meds postlådor och så svänger man vänster och går tjugo meter kanske och så mot vår uppfart. 

Sätter mig i trädgårdsstolen efter promenaden och tittar lite på några koltrastar vilka hoppas på ännu flera äppelskivor, men äpplen är dyrt (35:-/kilot och mer än så), så jag säger att nej, det blir inget mera idag. 

I handen har jag ett fint fönstervykort som har kommit från Karlstad, det får bli morgondagens Dagens Fönster.

Så blev det istid ...

Så - i ett huj - tackade snön för sig och såväl gräsmatta som upp/nerfarten till Edjervägen har nu förvandlats till rena isgatan! 

Jag undrar hur det ser ut på sjukhusakuten idag? Kommer gipsen att räcka till? Hur många brutna handleder ....? 

Tre gånger har jag själv brutit handleden, armen en gång och nyckelbenet en annan. Alltid på höger sida. Funderar på att bära handledsskydd när det blir halt ute; så där, utifall ut. 

Ska hur som haver be pv att i höst ordna med en stor låda fylld sand, en låda som vi kan ha placerad nära backen. Tänk, så enkelt då att vid svår halka bara strö ut sanden och på så sätt kunna ta sig upp med bilen.

Pv, ja. Han ringde igår och var så glad! En av eleverna som aldrig dittills skrivit godkänt på ett matteprov, hade nu lyckats och det rejält också! Vilken härlig känsla, såväl för eleven som för läraren! Under åren på Ankaret hade jag arbetskamrater som i gymnasiet hade haft pv som mattelärare och jag minns att en av dem sa att han var så himla bra på att förklara.

Lägg därtill att det idag - äntligen - skulle bli premiär för skidåkning i elljusspåret! Själv ska jag ägna en del av eftermiddagen åt skidskytte hos SVT. Start 14.20.