Carina Bergfeldt ...

Vilka underbara gäster hos ovan nämnda Carina B ikväll! 

Ett riktigt livgivande program blev det, tycker jag.

Och i morgonbitti klockan 07:00, då är det Luciamorgon från Visby. 

Tjamstaberget idag mitt på dagen ...

Solen mot bergväggen och Maria som  kommer till sjukstugan efter att ha rastat hundarna på lunchen. 

Där uppe hördes berguven förr i världen.

Så ringer hon: "Ååå, mamma .., det är så vackert, så vackert!" utbrister hon.

I morgon är det Lucia ...

Vid halv sju på morgonen ringer pv. Jag berättar om hur kolsvart det är utanför fönstret; han säger att där - i Malå - är det vitt-vitt-vitt! Skidspåren är klara, men ännu vågar han inte ge sig ut, först måste hostan försvinna. 

Vi pratar om DN:s båda quiz; orddelen och veckans händelser. Lika många rätt eller fel på nutiden (sju av tio), men på orddelen vinner jag, vilket gör mig aningen lycklig. 

Frukosten är avklarad och kaffet har ännu inte återfått samma smak som tidigare; smakar enbart blask. Helt övertygad är jag att detta måtte ha varit någon form av covid.

Nyhetspanelen hos tv4 just nu och i skrivande stund avhandlas vårt lands allt sämre rykte utomlands; eller kanske främst vad den amerikanske presidenten anser om tillståndet i vårt land. 

Ja, ja. Så länge läser jag en bok som jag köpte av bara farten, under ett besök på Ica Maxi. När jag läste på bokens baksida tänkte jag att .., ja, att den kanske kunde bli lite väl banal (det är ofta omslaget som gör att jag får den känslan ...), men så tokig är den inte. Författarinnan heter Katarina Widholm och titeln är "Räkna hjärtslag". 

För övrigt? 

Jo, ofta åker åtminstone mitt blodtryck i höjden var gång jag lyssnar till nyheterna. Att den amerikanske presidenten aviserar att han inom kort ämnar invadera Venezuela .., såna rättigheter anser han sig ha, det var en blodtryckshöjande sak. En annan är att man i Kina nu höjer priset på kondomer,  allt för att det ska födas fler barn. Så enbarmligt dåligt! Kan man gissa att det är äldre herrar som beslutat om detta ...?  

Sånt kan man tänka på när man sitter här på soffan Ektorp skriver lite.

Dagens fönster ...

Ännu ett fönster från helgturen med båt till Lurö belägen mitt i Vänern, om jag fattade det rätt. Så här skriver Turtlan: Hej!

"Håven hade att göra på vår tur till Lurö. Det här fönstret fanns på övervåningen till huvudbyggnaden där restaurangen finns. Där fanns ett litet bibliotek och ett litet konferensrum.
Kan gissa att det måste vara mysigt sitta här när vinden viner på utsidan."

/ Tack Turtlan för alla fönster du kommit med!

Snart helg ...

Ja, det blir många dagar i ensamhet när man är så förkyld och inte vågar hälsa på eller bjuda hem. 

Vad gör man då?

Tittar i annonsblad .., pratar med Sonja och med friherrinnan .., tittar lite på tv - men inte mycket - man hör regnet smattra mot fönsterblecket .., fyller på med solrosfrön till fåglarna, ja, lite sånt. 

Åker till Lantmännen och köper små sticklingar som får samsas på ett lerfat. Alltid lika vackert dekorerat hos Lantmännen ..., någon har sannerligen Den Rätta Känslan. 

På väg hem upptäcker jag ett sträck sjöfåglar som flyger hit och dit, i mjuka, böljande svängar. Tänker på när det blir vårvinter och tranorna kommer. Blir varm i hjärtat. 

Ett tecken på att kropp och själ börjar komma igen, är väl att jag - i hastigheten - hämtar en sekatör och klipper ner den stora klematisen, ja, av bara farten ryker torra myntakvistar och resterna av kattmyntan och i dess ställe läggs granris. 

Kollar till timern som skickar ut värme. Idag har det varit helt perfekt. Arton grader inomhus - för mig är det rena drömmen -. 

Ungefär så ser tillvaron ut.

Dagens fönster ...

"Hej!

Ännu ett fönster och kanske som en tavla på samma gång. Taklampan kom visst med också.

Ett fönster fångat i stugan Ensamheten på Lurö mitt i Vänern.

En pärla till ö även i december, hälsar Turtlan."

Kväller framför tv:n ...

Nobelbankett på tv och jag har tittat på en hel del, men tycker att det i år känns aningen andefattigt. 

Tyckte att det var så härligt förut med fin musik när servitörerna kom på parad nerför trappan, nu var det ingen musik alls. 

Uppdatering: Musiken kom ju såklart till desserten och var helt magisk! Hade ju varit en dröm att få smaka denna efterrätt!

Nåja, det kanske är ett sjukdomstecken, detta att jag inte följer det hela slaviskt längre. 

Andra skulle måhända anse det vara ett friskhetstecken .,-.).

Har pratat med pv som alltid är så trött efter dagens arbete och går i säng långt tidigare än vanligt. Nu skulle han gå och lägga sig, fast klockan bara var kring 20.00.

"Sex arbetsdagar kvar bara ..., sen blir det jullov", konstaterade han.

Och så ett eftermiddagsfönster ...

"Ett kvällsfönster. Eller decembermorgonfönster. Om en timme blir det ljust här."

Så skriver annannan, då var klockan 07:32. 

Här gick den upp 08:33.

Tack annannan!

Onsdag .....

Det blir tidiga kvällar och tidiga morgnar. Upptäcker att jag helt har missat nyheterna den senaste veckan och ser nu förfärliga bilder där kor lever i misär och elände. 

Ibland undrar man hur det så kallade djurskyddet fungerar. Uppenbarligen inte alls i det här fallet. Sååå bedrövligt!

Pv räknar ner dagarna tills han kommer hem. Åtta dagar kvar. 

Sonja ringer. Hon är bekymrad över hur allt förändras när man blir äldre, bland annat drabbas hon av synvillor/hallucinationer och tycker sig se personer inne i lägenheten nattetid och ibland berättar hon om tv-personligheter som hälsat på. 

Det händer att vi - tillsammans - kan le åt det hela, särskilt när jag säger att hon ju tycks få ett rikt inre liv med alla nya kändisar som kommer på besök. Om detta - det som hon upplever händer på riktigt - pratar vi länge och väl. Jag berättar om mamma, som i början av sin demens upplevde såna här fenomen. 

Plötsligt när vi satt i trädgården i Bjäresjö rusade hon upp och ropade att "Å, nu kommer hästarna rusande!" eller så kunde hon, till Anders oerhörda förvåning, säga att hon såg en apa i trädet intill. När hon väl hade hamnat på gruppboendet, tyckte hon sig nattetid se sin fars kista i rummet. Hon var fyra år när hennes far dog; men oj, vilka spår det måtte ha satt i hennes hjärna. 

Ja, hu, det måste vara förfärligt, när hjärnan börjar göra lite som den vill; när kopplingarna får spader och tillvaron blir svår att få grepp om. 

"Tänk på att din hjärna har varit med länge .., det är ju inte underligt Sonja om den börjar ta sig friheter ..", säger jag.

Idag ska hon tillsammans med sin dotter på läkarbesök. 

Idag ska även min äldsta syster på läkarbesök, tillsammans med sin dotter. 

Kanske känns det så här, som på bilden? Ja, apropå när hjärnan börjar trilskas, att man liksom är fångad i något som man inte kan styra? Och tänk, så förvirrande det måste vara!

Ska idag ägna mest hela dagen åt Nobelfirandet. Enligt mitt sätt att se det, är SVT mästerliga på inför-programmen .., där man som tittare får "lära känna" nobelpristagarna och får ta del av deras väg fram till priset. Det förunderliga är att så många inte varit genier från början .., en del har haft det struligt i skolan och ja, jag tycker att det är så fascinerande! 

En som verkligen tog sig in i mitt hjärta var den japanske pristagaren Shimon Sakaguchi och inte minst hans fru; ja, jag såg dem båda i en härlig intervju! Eller tänk, kemipristagaren Omar Yagi - född i en flyktingfamilj, ursprungligen från Palestina - som vid 15 års ålder och alldeles ensam, skickades till New York för att utbilda sig; helt ensam var han och att inte lyckas, fanns inte på kartan! Vilka  livsöden!

Det här blir nog en bra dag, det tror jag.

Dagens fönster ...

Ännu flera fönster från Lurö och Annica. 

"Hej!

På ön Lurö möttes vi av en stuga där det brann i  braskamin och på bordet låg en påse hemgjort julgodis.

I fönstret hängde julstjärnan så fint.
Runtomkring började det mörkna och det gällde se var man satte fötterna på de hala stigarna.

Så det fönstret fångades in."

/Tack Annica! säger jag.

Hemma ...

Steg upp klockan 06.00 igår .., packade och gjorde allt klart .., kände mig bättre men inte bra. 

Lång väntan på Centralen. Vänliga människor. 

Tio i elva avgick VR-tåget och jag kom att få plats vid ett bord för fyra, vilket kändes helt galet, när jag nu inte var alldeles kry. 

Tåget tog en annan rutt på slutet; vi passerade då Vänersborg och Trollhättan och jag HÄPNADE .., men vilka ställen! 

Fyra timmar senare framme i Göteborg och hann precis med tåget till Falkenberg. En så vacker kvinna som suttit snett framför mig på VR-tåget, log igenkännande när vi gick mot samma perrong och vi slog följe. 

Kvinnan var så där naturligt vacker som somliga är .., i min ålder kanske .., berättade att hon bor i Paris men hennes man har via släkt hus i Morups Tånge, bara några mil härifrån, längs kusten. Hennes mamma var född i Narvik. Under ynka 1 timmes tid hann vi prata om så mycket; om barn och glädjen - rent av nåden - med barnbarn och detta att vi båda blivit mammor i unga år. 

Mitt emot oss satt en man och en kvinna och en till synes döless tonårig son och med sig hade dom en nästan emigrant-väska. Vi satt liksom i bagagedelen - mitt emot varandra - och jag frågade "Är ni på väg till eller ifrån ...?" och sen var det pratet igång. Å, så underbara människor! Mannen hade påbrå från Sollefteå, kvinnan från Varberg och nu hade dom varit i Uppsala. Vad pratade vi om? Jo, mycket dialekter. 

"Säger du kiosk eller tjosk ..., kex eller tjex .., presenning eller "pressenning ..."? undrade mannen. 

Så där gick pratet mellan oss fyra (sonen satt tyst och önskade sig nog till en annan planet). 

Framme i Falkenberg önskade vi varandra en riktigt God Jul och jag tutade lite extra med bilen när jag såg kvinnan från Paris stå och invänta sin make, då vi lyckats komma med ett tidigare tåg. 

Körde hem till Stensjö .., och tänkte att det är ju tur att jag - enligt egen utsago - blivit en sån hejare på att använda timer på pannan, oj, så skönt! Jo, jo .., termometern i köket visade på 11 grader inomhus och nåt hade jag förstås gjort fel. Tog bort timern och började köra ut värmen från tanken .., åkte och handlade livets nödtorft .., svängde förbi friherrinnan som hade aviserat att där fanns middagsmat att hämta och dessutom en säck med den allra finaste kaminved (plus en hyacint) och jag kände hur oändligt trött jag var. Jag kände också en oändlig tacksamhet över omtänksamma vänner.

Blev innan dess stoppad av polisen längs vägen. Alkotest och körkort. Himla sympatisk polis. Blåste grönt och fick åka iväg. Tänkte på vad det betyder att bli bemött med ett leende när man vevat ner rutan. 

Kom hem. Gick till sängs tidigt; somnade bums och sov till fyra i morse. Är så tät i bröstet så det låter som vore jag inlagd på ett sanatorium. Efter covideländet är mina lungor såå bedrövliga. 

Femton dagar kvar till julafton. 

Och bara så ni vet: I år kommer jag för första gången någonsin, att begränsa mitt julkortsskrivande. Det har gått så mycket pengar i avbokade tågbiljetter (nej, jag hade inte flexbiljett, satsade på den billigaste, kunde väl aldrig drömma om hur det skulle bli ...) och alla småresor till och från. Det är inte för att jag inte bryr mig.

Nu ska jag gå ut och ge fåglarna mat ..,. och så säger jag återigen: GRATTIS till er som heter Anna! Vilket vackert namn ni har! 

Redan i tonåren hade jag bestämt att om jag någonsin skulle få barn (vilket jag tog för givet - så dumt - !), då hade jag Anna och Maria klara som namn. Oj, så exotisk man var! Sveriges vanligaste flicknamn kanske, men i mina ögon sååå vackra! Och tänk, att långt senare fick jag veta att min farmor hette Anna Elisabet och mormor Anna Fransiska Elisabet, f. Hansson. Det tycks ha varit ett enjängt släkte.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren, som är Monet: "Hej, Efter min stroke har jag börjat på ett fantastiskt rehabcenter här i Danderyd som heter Olivia. Där gör man allt - gym, yoga, mindfulness, datastyrd synträning. Och också målning.Till min förvåning har mitt eget måleri kommit tillbaka efter 20 års uppehåll så här får du min senaste egna fönsterbild. Du som kommit tillbaka från ett vintermörkt Norrland känner dig kanske hemma här?"

//Tack Monet! Ja, möjligen igenkänning på det blå ljuset. Roligt för dig med måleri-uppvaknandet!