Vid kassan ....
I fem veckor har mannen varit på ett behandlingshem för missbrukare.
Det är säkert tredje eller fjärde gången för hans del.
Min ålder, kanske ...?
Sliten.
Nu är han tillbaka till stan och har pantat flaskor och fått lite pengar.
Han är helt klart berusad.
Svajar på benen.
"Ja, i fem veckor var jag där Elisabet.., och nu hann jag bara hem ... så är allt som vanligt igen ...", säger mannen.
Men nästa gång.
Då ..., ska allt bli annorlunda.
Säger han.
6 kommentarer:
Sorgligt och slitsamt för alla inblandade.
Panter: och jag tänker på dom som arbetar och lägger ner tid och energi och pengar på att få honom till ett beh.hem och så raseras allt igen.
Hur orkar man tro på att nästa gång ska det ordna sig?
Är det inte lätt att då känna att det ändå är hopplöst?
"Vi tar någon annan som får chansen ...?"
Och hur många chanser ska människor få?
Sånt tänker jag på.
Svar har jag inga.
överallt finns dessa trasiga livsöden. så sorgligt..
Jag har levt med en sådan alkoholiserad granne på vår ö i många år. Vet inte hur många gånger vi släpat in honom när han dråsat i diket i 20-gradig kyla i snön och dött om vi inte gjort något.
Ringt ambulanshelikopter när han drack trots antabus. Köpt näringspulver och matat när han supit en vecka och inte kunde stå på benen. Ringt doktor och distriktssköterska när han fick propp i benet och bröt det andra.
För att sen se honom ragla iväg till bussen, träffa supkompisarna i den lilla staden och komma tillbaka redlöst berusad igen. Ringt hans oroliga särbo som själv inte orkade ta sig ut eller göra något!?
Och mellan varven, nykter, redig, intelligent och humoristisk. Gick på AA-möten och höll sig nykter i flera månader. Hade varit högt uppsatt chef i näringslivet, smart ingenjör.
Till slut sade alla ifrån till oss: lägg ner. Ni tar kål på er. Men det gick inte att sluta bry sig, det var trots allt en medmänniska och vi var enda grannarna. Tack och lov insåg han att det inte gick att bo ensligt på ö och flyttade till sist.
Men hur många miljoner den mannen kostat samhället med alla utryckningar, inte minst ambulanshelikoptrarna, genom åren vågar man ju inte tänka på. Och ibland, som skattebetalare blev jag arg på just det. Som du säger: hur många chanser ska en människa få?
Hur ser det ut med nätverket undrar man? Familj, andra? Finns det några andra som inte missbrukar? Är han så illa däran att han pantar för att få råd med folkis så har han det kanske inte så ordnat? I så fall är det i princip omöjligt skulle jag vilja säga.
Som du ser har jag också en massa frågor.
monet, anonym och cruella: i tretton år arbetade jag i lilla kvartersbutiken och i hälften av dom åren fanns den här mannen där och handlade och det var ständiga återfall.
Jag tror inte att han har nåt vidare nätverk. Han är nog tämligen ensam.
Nu, när vi möttes, frågade jag honom rent ut .., ja, om det inte är tröstlöst att först tillbringa så många veckor som nykter och så bara poff, börja om igen.
Jag förstår ju vilket sug det måtte vara efter alkohol, men ändå.
Och jag förstår verkligen om socialtjänstpersonal tappar sugen.
Lägga så mycket pengar .., hur mycket kan tre veckors behandling kosta ...,. det måste vara massor och någon annan har fått stå tillbaka ...?
Men det är klart .., om det vore min son det handlade om ....?
Visst hade jag då önskat att han skulle få hur många chanser som helst.
Man behöver bara tänka på det viset.
Skicka en kommentar