Skipås, skeppare, skapa ...
"Ja, jag är uppvuxen i Boden, men jag bor i Skipås ..", säger kvinnan framför mig.
Skipås ligger bara någon kilometer från det gula huset på kullen och det som förvånar mig är hur hon uttalar själva ordet .., hon säger inte "Schipås" som dom flesta andra, utan uttalar det som när man säger att man ska "skippa" nånting.
Skipås.
Då blir jag osäker på om jag själv säger fel?
Om detta pratar vi, pv och jag själv.
Och vi konstaterar att det måtte vara oehört krångligt för en invandrare att lära sig skillnaden mellan alla sk-orden.
Ja, men tänk själv bara.
Det heter skeppare - men skuta.
Och mera .,. skinn, Skanör, skona, skicka, sked, skena, skåne, skunk, Skellefteå, skaft.
Varför heter det "skipa rättvisa", men "nej, jag skippar det".
Eller skela och skelett?
(Förmodligen blir det sche-ljud när det dubbeltecknas efteråt ... skillnad, Skellefteå ..? Så är det nog? Ja, ni hör att jag tänkpratar för mig själv.)
Sånt kan man fundera på en solig söndag i maj.
16 kommentarer:
Ja, jag inser att det alltid blir sch-ljud före i och e .., men är det en regel ...?
Det har nog att göra med ordens ursprung tror jag. Ologiska uttal (eller stavning, hur man nu ser på det) beror nästan alltid på att ordet har låtit annorlunda förr. Ett exempel är "djur" som stavas så för att det långt bak i historien hette och uttalades "diur".
Hur ord skrivs är dessutom nästan alltid nån slags kompromisser och stavningsregler kan bara leda oss till en del. Oftast är de också så komplicerade och fulla av undantag att det blir krångligare att lära sig reglerna än att samla på sig en massa språkliga erfarenheter som hjälper oss att skriva rätt.
Vi kan tro att det finns en 100-procentig överensstämmelse mellan bokstav och ljud och att allt skulle vara möjligt att läsa genom att ljuda ut ordet, men det är en myt. I en normal text tänkt för årskurs 1-2- är det kanske hälften av orden som går att läsa på det viset. För resten måste man använda andra strategier där förståelse av sammanhanget är den viktigaste. Dessutom måste man känna till ordet för att kunna läsa det. Hur duktig man än är på att ljuda så kan man inte i egentlig bemärkelse läsa ett ord man inte begriper. Försök läsa "plentiocen" rätt om du inte vet vad det är!
Eller så styrs uttalet av ord som är lånade från andra språk av hur de uttalas i ursprungsspråket. "Garage" är ju lite svårt att ljuda ut. Det är detsamma med "skippa" skulle jag tro, det är nog lånat från engelska.
Ja, det blev ju en liten föreläsning det där, ursäkta så här på söndagsförmiddan...
Ingela: haha .., du är för härlig! Ja, men nu vet jag ju ,-)
Jag har förfärligt svårt med att teoretisera grammatik, jo, jag vet vad subjekt och predikat är och verb och adjektiv (sannerligen det sistnämnda ...), men att bena ut det, nej, det är krångligt.
Så jag tackar ödmjukast för "föreläsningen" och jag är ju morgonpigg och läste med stort intresse!
Eller så är regeln den gamla om hårda och mjuka vokaler: s+k framför a-o-u-å blir i regel uttalat sk medan s+k framför de mjuka vokalerna e-i-y-ä-ö bli sch.
Sen finns det undantag och just namn på orter eller egennamn är luriga.
Lilla B: se där, så begåvade ni är, men det visste jag ju redan ,-)
Men du har rätt i att uttalet av sk- styrs av vokalen efter. Med hård vokal blir det sk- och med mjuk vokal blir det "sch-". Det är en av anledningarna att vokalerna kallas "hårda" och "mjuka". Om nu ingen hade berättat det för dej i skolan ;) En annan regel som funkar likadant är hur ord med "g" uttalas: som "g" framför hård vokal men med "j" framför mjuk vokal.
Och igen: ingen regel utan undantag, skelettet till exempel.
Ja nu hann Lilla B före medan jag suddade och rättade.
Suddade också en utläggning här ;-).
Sen så har vi ju kex som uttalas olika av olika personer, men där sch-varianten ju faktiskt är den som följer mönstret.
Det är lärorikt att blogga;)
Ps. Och pv tar upp ordet asket. Men ta bort a:et, så sägr man nånting helt annat ,-) Ds.-
Kan även gå illa med ordet ilsket ;-)
Eller den underbara lilla meningen
"Björnen brummade ilsket och sprang till skogs"
som blir så annorlunda med ett litet kommatecken på rätt ställe.
Björnen brummade, ilsket och sprang till skogs.
PV
Skippa och kex kommer från engelskan (skip=småskutta, när man skippar något hoppar man ju över det; kex=cakes, vilket fö är fel eftersom det vi kallar för kex är biscuits på engelska vilket i sin tur kommer från franskan och står för en tredje sorts kaka nämligen den vi på svenska kallar biskvi), därför följer de inte den svenska regeln om mjuk respektive hård vokal som styr vilket konsonantljud som kommer före.
Tror jag. Jag är nu naturvetare, fast en språkintresserad sådan.
Fast en biscuit i Frankrike är INTE en biskvi som i Sverige utan en liten småkaka som i England:-)
Skicka en kommentar