onsdag 18 augusti 2010
Onsdag i landet Halland ...
Arbetsförmedlingstitt .., P1-lyssnande .., och krönikeläsarglädje.
Betyget från chefen.
Flugsmällan.
Kaffestund på altanen.
Sol och parasoll.
Och sigge nilsson på jakt ute på savannen.
Och glädjen över att skrivaren fungerar.
Glädjen över att kunna göra fina brevpapper och vykort.
Sånt.
Onsdagsfönstret ...
Hilda, pensionatvärdens dotter, tecknade/målade detta i sin ungdom och tavlan sitter så fint på väggen här i det lilla rummet där jag just nu befinner mig.
Ett fönster mot sydväst står öppet.
Knappt en vindpust där ute, men himlen är mörkt, mörkt blå.
Och i köket sitter pv och läser Hallands Nyheter; en lokaltidning som jag (som nyinflyttad) får ta del av - alldeles gratis -, i tre hela månader.
tisdag 17 augusti 2010
Anteckningar ...
Pill-ritande framför datorn.
Det handlar om perspektiv, hur man får rätt perspektiv på en teckning.
Bland annat, alltså.
Att Sylvester Stallone ska kyssa sonen i röven .., det hade jag ingen aning om.
Men det där om skolan ..., det anade man nog.
Ungefär liknande streckfigurer tecknade hans pappa, då, i sin ungdom.
Ja, kanske nu också?
Det var mest vid telefonsurrande som dylika alster kom till.
Och mitt i alltsammans tänker sonen på Dominikanska Republikens nationalsång.
Och nu har han återvänt till Malmö.
Dagens fönster ...
måndag 16 augusti 2010
Bäst i tv just nu: Klara Zimmergren!
Hon är bara u n d e r b a r.
Spola fram till 9:54 ... och lyssna vad en hundägerska säger.
Eller till 22:30 ...., då blev jag så rörd, så jag fick nästan svälja.
Med posten ...
... kommer ännu mera vardagsglädje!
Två vykort, ååå, det är ju hur kul som helst!
Det övre är från Island och lyder som följer:
"Om ni någon gång ska åka på honeymoon - åk till Island ,-) !
Ön är magisk.! Solen strålar.
Jag sitter vid matbordet och ser ut över milsvida hedar, där får betar.
I horisonten ser jag Vestmannaöarna.
Till vänster Eyafjallajökul.
Vi har badat i en varm källa, omgiven av höga berg.
Vi har upplevt hisnande vattenfall.
Och lammkött som smälter i munnen.
Och jag har köpt en islandströja för 165 Sv Kr!!
Wonderful life!!
Kram Eva."
Saltram, Devon.
The Library.
Det andra är från min systerdotter Rita och hennes dotter Nathalie.
Den senare har fått ett stipendium för att studera Plymouths arkitektur under något visst århundrade och i två veckor ska hon vara i England och ägna sig åt studerandet.
Så här skriver Rita (som åkte dit bara en enda vecka).
"Gått backe upp och backe ner, fotat och fotat.
Kanske inte dina vyer, utan golvsocklar, stuprännor etc.
Det engelska vädret är .., engelskt.
På Saltram spelades Stolthet och Fördom in - här var vi länge.
England i chocktillstånd: jag har inte shoppat något alls, men Nathalie desto mera .., bara böcker!
Kram Rita & Nathalie."
Och eftersom det blev så mycken glädje i och med postens ankomst, vill jag meddela att räntan säkerligen är på väg upp.
Och så ...
... kommer älsklingssonen, han den ende, på besök.
Och tänka sig, vi går på promenad längs havet och var sin liten hink har vi med oss.
Överallt växer björnbär och vi fyller våra hinkar allt eftersom.
Det blir totalt tre liter bär, varav två nu puttrar i kastrullen.
Björnbärssylt .., ååå, perfekt till våfflor och grädde!
Den tredje litern ska sonen få med sig till Malmö .., det blir nånting smarrigt att ha i hans milkshake.
Efter promenaden blir det bad i havet.
Igårkväll lyssnade jag till två helt, totalt underbara pärlor i P1.
Först Sommar med pianisten Staffan Scheja.
Hur intressant som helst!
Tillsammans med Pija Lindenbaum .., den för mig mest intressanta sommarprataren.
Och sedan ..., en tänkvärd pratkrönika med Mark Levengood.
Klicka på länken .., titta till höger på sidan ., under rubriken "Lyssna" .., där finns Mark.
Mark pratar, bland annat, om detta att vi aldrig vill bli vuxna .., att vi kvinnor, hur till åldern komna vi än är, prompt vill kalla oss tjejer.
Och männen är förstås eviga killar.
Klart hörvärt!
Morgon i landet Halland ...
Det här lugna livet på landet gör underverk.
Min tidigare relativt höga puls, är nu nere på - för mig - rekordlåg nivå, 66 slag ..., och blodtrycket är jättefint.
Alldeles tydligt känner jag själv hur allt liksom hamnar i b a l a n s.
Att bo på landet .., att lyssna till vindsus i stället för hetsig biltrafik .., att fixa frukost stående vid köksfönstret och på gräsmattan upptäcka en Gröngöling som också tänker på frukost och letar maskar i gröngräset ..., att se lakanen fladdra i vinden .., det är för mig maximal livskvalitet.
(Jag borde ha blivit frikyrkopredikant, ser jag, allt som fattas är era hallelujarop!)
Och att på morgonen släppa in en mjauuujamande sigge nilsson .., att ge honom mat .., att sitta vid frukostbordet och lyssna till P1 .., vilken förmån!
Ja, så länge det nu varar.
(Bäst det är blir man kallad till arbetsintervju och sen får man ställa väckaren på 04.30 och därefter pendla i två timmar och då kommer jag inte att tro att jag har varit med om det här livet ...).
Och pv, som igår var så pigg och alert, går idag som en gammal farbror .., han är krumryggig och har såååå ont i såret som sträääcker och drar.
"Det håller nog på att läka, du var ju så ihärdig igår .., det är säkert därför ..?" säger syster nilsson tröstande.
Efter frukosten går patienten och lägger sig, alldeles färdig och våt av svett.
Och tänk, idag kommer ende sonen på besök!
Klockan tolv ska jag hämta honom på stationen i Halmstad.
Åååå, sicken glädje!
(Nu borde jag egentligen ha med nånting eländigt här på slutet, det får inte bli för puttinuttigt och lyckligt och saligt, då kan läsaren bli kräksjuk .., så ni kan ju tänka lite eller mycket på Pakistan och Kina, och glöm för all del inte att ett stort antal av världens grodor håller på att försvinna - deras hud släpper inte in syre som förut - och snart är det riksdagsval och för hälften av vårt lands befolkning kommer det, oavsett resultat, att kännas förfärligt eländigt .., och det är långt till nästa semester och om inte alltför lång tid så kommer dessutom snö och dimma och säkert halka också. Såja. Nu känns det väl genast lite bättre? )
söndag 15 augusti 2010
Och dessa underbara möten ...
Eva och Magnus och den nybakade sockerkakan.
Den här sommaren går till historien - i alla fall min historia -, som bräddfylld av härliga möten!
Och där finns t i d att mötas, inte minst.
Mitt på söndagen kommer bloggmadamen från Medelpad, men just nu på liten holiday i landet Halland, och med sig har hon make och son och det blir bara så trevligt!
Evas vänsterhand.
Mer om Eva, Magnus och sonen Lucas, finns här.
Det är första gången vi träffas.
Jag har bakat sockerkaka, pv har vispat grädde och där finns vaniljglass och så sitter vi ute på altanen, under det gröna parasollet, och allt möjligt hinner vi prata om.
Fast pv pysslar också om.
"Ååå, husse .,. du vet då verkligen vad jag tycker om!"
Det blir prat om yrkesval .., sjukdomar ., (borde alla människor kallas till hälsokontroll vid 45 års ålder, eller blir det då bara en anledning till oro ...?), vi pratar om pElle och katten Morris och om en brusten blindtarm under en resa till Island .., och det surras om Getterön, om en förutseende morfar, om händer som liknar andra släktingars händer .., och vi pratar om glädjen i att arbeta.
Och tvärtom.
Någon strålande sol är det inte, men bra ändå.
Mest hela tiden blir pElle ompysslad av Eva - hon är en kattmänniska, det märks -, och sigge nilsson som har hållit sig borta, han kommer lommande från övervåningen så snart gästerna har åkt sin väg.
Och han strääääcker på sig och tycks tänka .., "jaså .., vad då .., har ni letat efter mig ..., ja, men jag låg ju där uppe och vilade mig bara ...!"
Just så var det.
En guldstjärnestund.
Ovälkommet besök ..., och välkommet.
Som ett led i rehabiliteringen, tänker pv också göra krusbärsmarmelad.
Gissa hur snopen han blir när krusbärsbusken mot norr ser ut så här.
Totalt kal!
Men lätt som en plätt att plocka krusbären, förstås, ty likt ljusgröna julgranskulor hänger dom på kala grenar!
"Ja, men titta! Där är ju en kamrat!" kanske den tänker, den lille krabaten.
Och snabbt tar han med sig en av förbrytarna och googlar.
Jo, se där .., det är herr Krusbärsstekel som är den skyldige!
Så här vacker är den i närbild.
Men sen ringer telefonen och då får vi veta att vi får underbart välkommet besök!
Åååå, tänk .., idag ska jag få träffa den här madamen!
År 2003 ...
... på hösten, beslutar jag mig för att skriva ner allt underbart som har hänt den sommaren, denna mitt livs första som ensamseglare på livets ocean.
Så där så att det inte bara blir ett enda grått töcken av händelser, sånt som är stört omöjligt att komma ihåg.
På ett litet vitt pappersark plitar jag ner guldstjärnestunder och så ramas alltsammans in.
Så här kunde det t.ex. stå.
"Busstur Göteborg ..,altanfika ., Elenor och Hasse .. kvällsbad i Sävelången .., Grinda .,. simturer .., Fru Skäggdopping .., orm ., Emma nyckel .., morgonfika .., eldstad .., Kristianstad .., "tjoller, tjol" .., Stenshuvud ..,våta shorts .., Helsingborg .., armpill .., Billy Elliot .., Marinan .., fisksoppa .., Eva Cassidy .., moppetur .. Brösarp .., ryska gatumusikanter .., Västerlånggatan .. Piggelinglass .., vänner, vänner .., omtanke .., vänner ..., glädje."
Det där är - för mig - ett helt perfekt sätt att förankra glädjen.
Eller själva livet.
Och det viktigaste är såklart inte att vara evigt Sickan-Carlsson-glad - men onekligen blir livet och tillvaron så mycket enklare att leva om man kommer ihåg den där glädjen.
Nu har jag gjort ett likadant litet gulstjärnekomihåg över sommaren 2010.
Nu finns där andra ord.
Landet Halland .., klipphällar i Bohuslän .., sigge nilsson.
Och längtan efter cocosprickar.
(tack du rara *P*!)
Nya namn.
Livet fortsätter.
Och är härligt.
Och inget vet man.
Dröm och verklighet ...
Natten blir orolig.
Medan jag drömmer att jag har flyttat och fått lägenhet vid Storgatan i Arvidsjaur, ligger den tämligen nyopererade pensionatsvärden intill mig, oförmögen att sova.
I stället hämtar han - då är klockan drygt två på natten - papper och penna, och börjar skissa på den tänkta verksamheten med Bed & Breakfast.
Och när morgonen kommer berättar han ivrigt om sina planer och jag ligger där under täcket och säger sömndrucket ..."ja, men det blir ju jättebra! .., och "ojdå .., men hur ska vi ..?"
Sen blir allt lugnt.
Från radions P1 berättar en adopterad kvinna om mötet med sin koreanska mamma.
Ett fönster står på glänt.
Varken sigge nilsson eller pElle syns till.
Det är tidig morgon i mitten av augusti.
Mian & Jan ...
Nu tror jag mig veta ..., det var nog Brakved vi stod och tittade på?
"Ja, men Brakved känner jag till ...", säger pv så där himla självklart .., ja, när jag visar honom bilden från Sune Jonssons bok med den logiska titeln "Blombok".
Där får man veta att Brakved har varit (och kanske ännu är ..?) en allsidigt nyttjad gagnväxt, främst känd som laxermedel.
"Som medicinalväxt har den fortfarande mycket stort anseende som ett av de mildaste och tillförlitligaste laxermedlen", skriver herr Jonsson.
Blomboken finns i den lilla "bok-korgen" i badrummet här i landet Halland och det är tur att vi inte har använt oss av just Brakved i medicinskt syfte, då hade det nog inte blivit mycket läst i den.
Eller tvärtom ...
lördag 14 augusti 2010
Eljest ...
Framsidan av vykortet.
Och småsyskonen på ryggarna ...
Men ändå .., vilken glädje!
"Ja, räddlivad är hon då inte ..", säger jag till pv.
Det handlar om hans brorsdotter Kajsa, som just nu befinner sig i Nepal.
"Här är det alla tiders, jag är vid väldigt gott mod.
"Vi var i Delhi några dagar, där var det galet och hett!"
Skriver hon.
Med posten kommer nämligen ett vykort från just Kajsa.
"Räddlivad ...?" säger han förvånat.
Det uttrycket har han aldrig hört.
Egentligen heter det "räddlive", men nu försöker jag ju prata någorlunda anständigt.
Men ni har väl hört det ...?
I sjuksalen ...
Patientens säng - soffan Ektorp.
Efter att i en bra stund ha irrat runt på Halmstad Sjukhus, lyckades jag till slut - med hjälp av
Att sedan hitta sal 3, visade sig vara lättare sagt än gjort.
Nåväl, hörde jag inte från ett av rummen en bekant stämma med omisskännlig småländsk dialekt, jominsann .., och dit styrde jag kosan.
Och si .., där, dubbelvikt likt en gammal farbror, stod pensionatsvärden och tog sig åt magtrakten .., och jag hjälpte honom med ryggsäck och vi sade hej och adjö till polismannen som satt och höll vakt utanför salen intill (K i Ursviken, han visste mycket väl vem din son var!, "heter han Lundström?" frågade polismannen och jag sa att i Skellefteå heter nästan alla Lundström, men joo, dom visade sig vara kollegor, alltså!) och alldeles omåttligt nyfiken var man ju på hur och varför, vilket kanske kan förklaras av att man har sett många amerikanska deckare där skjutklara poliser suttit på samma sätt och vaktat någon patient i koma.
På parkeringen utanför sjukhuset satt Hilda & Patrik och väntade, och på vindrutan hade dom placerat den allra bästa medicin som tänkas kan, ja, till patienten, nämligen Dajm och Kexchoklad.
Sedan hemåt.
Och nu får jag äntligen lön för mödan .., nu får jag användning för min vårdbiträdesutbildning från 1981!
"Har du ont lille vän?"
"Önskar ni smärtstillande medel ..?"
"Fryser herrn ..? Ska jag hämta en filt?"
Sånt frågar jag om och mellan varven bjuder jag på kaffe med Budapestbakelse, det tror jag faktiskt också är en bra medicin.
Före eländet.
Då rörde sig pv med den allra bästa elegans.
Patienten, som är oerhört noga med sin vikt (läs: väger sig två, tre gånger om dagen ..), hamnade i chocktillstånd när han - till sin fasa - upptäckte att han gått UPP i vikt under timmarna på sjukhuset!
"Ja, ja ...", säger då vårdbiträdet, som är van vid dylika uppgångar.
Sådant är inget att hetsa upp sig för.
Nu ringer det i klockan!
Nu ska han vårdas!
Ajöken, sa fröken.
Någon som ska tävla i orientering ..?
Här och nu, del 2.
Hela morgonen hör och ser jag polishelikoptern.
Fram och tillbaka flyger den längs havet.
Kanske är det detta allt handlar om?
"Polisen i Falkenberg letar fortfarande efter det par i 70-årsåldern som försvann från sin bostad i torsdags. De sågs senast när de cyklade iväg mot havet vid Skrea och det finns även mer osäkra iakttagelser söderut vid Grimsholmen. Paret lider av demens och har varit försvunna förut men aldrig så här länge och polisen ser allvarligt på försvinnandet."
- Ja, det är ju alltid allvarligt, framför allt med tanke på hur vädret har varit. Mellan torsdag och fredag var det ju kraftigt skyfall och det går ju inte att utesluta att de sökt skydd och blivit inlåsta någonstans. Det skapar ju en väldig oro, inte minst för de anhöriga.
Vad gör ni för att försöka hitta dem?
- Vi söker brett, framför allt i närområdet men även med helikopter i större områden. Vi vill gärna hitta cyklarna, om de nu har lämnat cyklarna. Det är svarta damcyklar, den ena av märket Monark och den andra av märket Vitarius. Monarken är utrustad med cykelkorg. Har vi bara hittat dem har vi genast ett sökområde som vi kan begränsa, säger Per-Erik Andersson.
Mission completed ..., eller "aj, aj, kapten!"
"Här håller jag på att bli galen.
I går var det äntligen soligt och fint efter flera dagar med grått eländigt väder, men i natt började det regna igen och det håller fortfarande på och nu hotar man med styv kuling och säger att man skall surra lösa saker ute och se till att hundar och katter är inomhus.
Snacka om väderförändringar - global warming eller vad?
Normalt denna tid på året brukar ju shortsen ha plockats fram för flera veckor sedan, men här går vi i jeans och tjocka tröjor (!!!!) sitter inne och läser eller tittar
på tv eller på fönster som behöver putsas.
Nu måste ju snart även bönderna tycka att det regnat tillräckligt.
Nu skall jag laga middag. Att äta är ju fortfarande ett nöje.
I dag blir det fisk - färsk Barramundi.
Kramar
Birgitta."
Lördagsfönstret ...
I den vita krukan finns salvia, lavendel och mynta.
... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.
Och här sitter jag ensam och ska äta frukost.
pElle passade minsann på, ja, när husse nu var borta, och hela natten har han legat behagfullt utsträääckt på pv:s sänghalva.
"Åååå, äntligen har man fått egen säng!" tyckte han nog.
Vid fyratiden i morse ringde telefonen.
Det var pv, som berättad att operationen var överstökad och allt var okej.
Och nu blir det frukost här på pensionatet.
Jag undrar jag var sigge nilsson är ...?
fredag 13 augusti 2010
... nu, tjugo i elva, är krusbärsmarmeladen klar att frysas in.
Hur god som helst blev den!
Imorgon ska här plockas björnbär!
pv har ringt och meddelat att han nu ligger på en vårdavdelning och väntar på besked vad som ska göras .., så snart resultatet av ultraljudet är klart, får han veta.
Själv ska jag ta pElle med mig och göra natt.
Ajöken, sa fröken.
På akuten ...
Här går han den sjuke mannen.
I ryggsäcken har han en bok av Joe Nesbö, tandborsten och rena kallingar.
Och så blir det färd till akutmottagningen.
Här sitter hon och tar emot.
Två gånger har jag varit på akuten i Halmstad och blivit sååå vänligt bemött!
I Ystad fungerar det så här, att man först får man leta reda på en ledig p-plats och sedan är det bara att lägga i p-avgift, därefter kommer man in i ett stort väntrum för akuta patienter och man ser inte till någon personal, utan den sjuke får ta en kölapp och vänta på sin tur, dvs, om man kommer själv, och inte i ambulans.
I Halmstad är det precis tvärtom.
Det första ser man ser när man kommer in, är en sköterskeexpedition där man får tala om vad man har för bekymmer (har man egen bil, får man samtidigt en p-lapp att lägga i framrutan, ja, så behöver man inte betala ett enda öre!) och så får man sitta ner alldeles intill och där finns platt-tv på väggen (visar just då simning från Budapest) och där finns en kaffeautomat och hela tiden har sköterskan i den lilla expedtionen lite koll på patienterna som väntar.
Och till vår förvåning ropas pv in nästan först av alla och hamnar i ett undersökningsrum och en sköterska kommer och tar prover och pv, som har feber och fryser, får två gula landstingsfiltar ovanpå sig och i armen har han en nål som är fasttejpad och jag tänker att det är nog utifall-att.
Så småningom uppenbarar sig en läkare med svårstavat namn och han klämmer pv på magen och säger, efter en stund, att han tror att det rör sig om en inflammerad blindtarm, men säker är han inte, så han vill nog kalla på bakjouren.
Patienten somnar .., jag sitter i ett hörn och läser Femina och tidningen M - där Amelia Adamo blir sminkad - och jag bläddrar lite förstrött i Hemmets Journal bland tusen olika pajrecept .., och där är en tidskrift från Länkarna, där f.d. alkoholister berättar om sitt nya, nyktra liv .., och på flera sidor finns bilder på medlemmar som har avlidit och det skrivs snälla saker om dem alla.
I smyyyg öppnar jag en skåpdörr i det lilla undersökningsrummet, men där är inget intressant, bara en hög med gula filtar .., några blodtrycksmanschetter .., munskydd och lite annat.
På väggen hänger kräkpåsar i vit plast.
Så här sitter jag och väntar och väntar.
Ovanför dörren finns en väggklocka och var gång visaren rör sig, tickar det till.
Tick.
Tick.
Tick.
Och så småningom kommer en stressad jourläkare; en kvinna i 35-årsåldern som är kirurg och vet vad hon vill, och hon klämmer på pv:s mage och nu har han verkligt ont på höger sida och "aaaaj, aaaj!" säger han .., och jourläkaren, som talar stockholmsdialekt, förklarar att hon också tror på detta med blindtarmen och hon säger att snabbsänkan var riktigt hög och troligen blir det operation, ja, det är hon som ska operera i så fall.
"När åt du senast idag .., jaha, vid tolvtiden?", säger hon.
Hur som helst blir han kvar över natten.
Och jag pussar patienten på heta kinden och stryker honom över håret och säger "å, I love You!" och då ler han som har så ont i magen och påminner om att jag inte på några villkor får glömma att koka krusbären som han har plockat in, ja, det ska bli krusbärsmarmelad ,och jag säger att det ska jag verkligen inte.
Och sen åker jag hemåt.
Ensam.
Här och nu ...
Ljumma vindar utifrån .., monsieur Aznavour som sjunger så härligt för mig .., pv på soffan .., nytvättade lakan som väntar på att strykas.
Fredagsfönstret ...
torsdag 12 augusti 2010
Mr Tolston Wilds vänstra hand ...
Mr Wild´s vänstra hand.
På väg hem från långa promenaden, träffar vi den här vänlige mannen från USA.
När han först förklarar vad han heter, tror jag att namnet är Torsten och tänker då genast att hans föräldrar såklart har nordiskt ursprung.
Så är det inte alls.
Torsten visar sig heta Tolston och jag borde förstås tvätta öronen, så jag hör lite bättre.
Men vad gör Tolston här, i Stensjö, i landet Halland?
Tolston är 38 år, Tvilling och har höger tumme upp.
Jo, i mars månad lämnar nämligen Tolston USA, han har siktet inställt på Frankfurt i Tyskland och i flygplanets bagageutrymme finns hans cykel, ett tält, arbetskläder, skor och lite annat.
Han har nämligen beslutat sig för att utforska delar av Europa.
Är han miljonär?
Nej, detta är vad han har tänkt sig att syssla med.
Han ska, mellan cykelturerna, arbeta hos bönder i de olika länderna, i utbyte mot mat och husrum.
Tolstons cykeltur börjar i Frankfurt och så tar han sikte på Marseille, i Frankrike.
Och så cyklar han vidare .., till Provence där han arbetar med plantering av jordgubbar .., på en annan lantgård lär familjens småttingar honom franska glosor ...- "åå, det var härligt!" säger han leende .., han cyklar till Italien .., snirklar sig fram längs den vackra kusten .., i Ligurien stannar han hos en farmare i 55-årsåldern och där finns inga maskiner alls, arbetet är tungt, men människorna underbara.
Allt möjligt får han vara med om!
Han hjälper en tysk bonde med handmjölkningen av de tio korna .., hos någon annan arbetar han med grisar, getter, hästar .., det är en gammal bondgård, "verkligen jättegammal", säger han.
I genomsnitt stannar Tolston två, tre veckor på varje lantgård.
Arbetspassen är olika långa .., ofta sex timmar per dag, men hos någon - då är det höbärgning tolv timmar per dag - får han även betalt i pengar.
Mest hela tiden regnar det, men på Tolstons födelsedag den 22:a juli - då cyklar han längs Rhendalen - då kommer solen och värmen!
Tala om lycka!
Det är väl som om livet kommer åter?
Tältet är en gåva av föräldrarna och Tolston visar hur fint det är.
Alldeles strax ska han ge sig av, men först ett dopp i havet
Och nu är han alltså i Stensjö.
Han har kommit susande på sin cykel, från Stehag i Skåne, hit till landet Halland, och nu har han slagit läger för natten, bara några hundratal meter från det gula huset på kullen.
Det lilla tältet är uppslaget alldeles intill bäcken.
Och det är tisdagkväll och här kommer Jan, Mian, pv och jag själv gåendes och plötsligt lämnar pensionatsvärden oss och går fram och pratar med den för oss alla helt okände mannen.
"Vad handlade det om ..?" frågar jag.
Och pv berättar om den amerikanske mannen som i fem månaders tid har varit ute på vift och nu är på väg till Norge och jag tänker att detta hade kunnat vara Anders eller någon av mina döttrar i ett annat land, i en annan världsdel .., och så vänder jag genast om och går till tältet, tar i hand och hälsar och frågar om han möjligen vill äta frukost med oss, ja, och så det där med vänsterhanden, förstås.
Det vill han gärna.
Och jag känner hur oändligt mycket jag tycker om pv som genast är med på noterna .., vilken inuti-generös människa han är!
Så vid niotiden på morgonen - som är idag - kommer den amerikanske mannen hit och tillsammans med Jan och Mian dricker vi kaffe och kalasar på nyss uppvärmda gifflar och det blir en sååå intressant pratstund.
Efter allt berättandet (läs: utfrågandet ...) lånar han min dator och mailar till någon god vän .., själv hämtar jag hämtar frusna räkgryte-rester från gårdagkvällen - och några kanelbullar får han också med sig.
Nu har han såväl middag som något gott till kaffet, när han ikväll slår nattläger i trakten av Kungsbacka.
Ett härligt möte blev det.
Ja, ungefär så var det med mr Tolston Wild från Lexington, Kentucky, USA.
Jan och Mians vänsterhänder ...
Det här, mina damer och herrar, är Jans och Mian vänsterhänder.
Herrns till vänster.
Jan är Skorpion och lillebror.
"Hur han är ...? Ja, han är oerhört omtänksam, han ställer alltid upp för andra och han är en duktig fotograf, verkligt duktig, han är fågelskådare och odlar världens godaste färskpotatis!" säger Mian.
"Och inte bara det .., han lever nästan helt och hållet på frukt och grönsaker, ja, koka ägg kan han förstås .., han är snäll och ingen man av stora ord och så han är ganska envis, jo, det är du visst .., jo, lite envis är du allt ...!" fortsätter Mian.
Jan har höger tumme upp.
Här, till höger, syns Mians vänstra hand.
Mian är Kräfta, hon är dessutom storasyster och har vänster tumme upp.
"Ja, analytisk är jag nog .., ni anar inte vad jag skriver upp i min handdator och förut i min filofax, det är allt möjligt, så där .., ja, jag kommer nog att notera det här med frukosten här på pensionatet, det tror jag", säger hon Mian leende.
Mera ..?
"Ja, jag tycker om att vara utomhus och jag tycker verkligen om trädgårdsodling (hon är bra på växter, har gott minne när det gäller såna saker .., säger Jan) och så är jag impulsiv, jag vill att det ska hända saker fort (knäpper med fingrarna och visar ...) och så är jag ganska dominant, nä, skriv inte det förresten, det ser inte bra ut!" säger hon gapskrattande.
Och bloggmadamen .., hon tycker att Mian är varm och go och oerhört generös och omtänksam.
Just så.
Med posten ...
... kommer ett lite tjockare vitt kuvert med skramligt innehåll.
Och när jag försiktigt öppnar det, ramlar jag nästan baklänges!!!
Cocosprickar!
Det bästa som finns!!
Nu säger jag bara en sak: I l o v e Y o u!!!!!
Tack, tack, tack, tack, tack!
Och hur ska man kunna återgälda detta ...?
Det måste bli en natt på pensionatet med pv:s goda gifflar till frukostkaffet!
Du är välkommen!
Tolston from Kentucky ...
Inte hette han Torsten inte, nä, Tolston.
Här sitter han vid frukostbordet.
Mr Tolston Wild from Kentucky, USA.
Så här är det.
Mannen som tältade nere vid naturreservatet, han som vi mötte igårkväll, han kom verkligen knatande in på gården vid niotiden i morse och vi slog oss ner kring matbordet och i säkert en och en halv timmes tid - minst -, blev han här.
Vi drack kaffe och kalasade på pv:s goda gifflar, allt medan Tolston berättade om sin hittills fem månader långa cykeltur genom bland annat Tyskland, Frankrike och nu Sverige.
Allt möjligt fick vi veta.
"Igår, well .., då cyklade jag från Eslöv till Halmstad", säger Tolston.
Fast på engelska, förstås.
Han vittnade om glädjen i att arbeta på en fårfarm i Frankrike där familjens småbarn lärde honom franska glosor .. .., och han berättade hur det var att arbeta med höbärgning tolv timmar om dagen och hur han cyklade omkull i bergen och skadade sin vänstra axel och om hur han på en annan bondgård fick hjälpa mannen i familjen att handmjölka dom tio korna.
Allt sånt.
Så mycket har han berättat om, att det måste få sjunka in innan jag kan skriva ner det.
"Å, vilket härligt möte det här blev!" säger vi - Mian, Jan och jag själv -, när vi har tagit farväl av honom och önskat lycka till på färden.
Nu ska den vänlige Tolston vidare, norrut, mot Bohuslän och sedan in i Norge.
Vilket äventyr!