Idag ....

Falkenberg.
Röda Korsets "Kupan" .., Netto .., urmakaren Glamheden ..., Slöinge .., Solhaga bageri.

Ljuvligt kaffe tillsammans med friherrinnan.

Och ännu ljuvligare mackor med hälsosam fyllning.
Trevliga bordsgrannar.

Och vackert.
Vackert!

Och charmen med icke-matchande porslin och vacker kaffekanna,

Stackars Andreas ....

Jag måste erkänna att denne vår talman, Andreas Norlén, han väcker alla moderskänslor inom mig.
Till en början såg han ut som en glad skolpojke på väg att börja ettan och  så har han då valts till ordningsvakt. Så roligt! Han tycktes nästan lycklig!

Men ack, om han hade anat som väntade bakom kröken!
Ja, det kanske han gjorde, men nog börjar han se allt mer sliten ut.
Lite ledsen.
Trött.

På morgonens presskonferens stod han där och vred sina händer (nu förstår man varför talarstolar ofta är lite högre, då behöver den som talar inte fumla med händerna) och framför honom satt presskåren likt hungriga vargar som väntar på att dela bytet.
Och som vanligt är det bara några få journalister som ställer frågor.
Många sitter tysta .., KG Bergström, t.ex, och även SVT:s Elisabeth Marmorstein (hon drack kaffe ur medhavd mugg).

Under alla mina år i arbetslivet har det varit likadant.
Eller på föräldramöten.
Det är alltid någon eller några som höjer rösten eller ställer frågor.

Och så tackade Norlén för sig och skyndade sig ut.
Någon större julfrid lär han nog inte känna av.

(Fredrik Wennerlund tog bilden av talmannen).

Lucka 12 ....

I december 2015 såg det ut så här hos Eva på Frösön.
Det hade bakats i bagarstugan och fönstret blev ett "dagens".
Tack igen, Eva!

Samma månad skriver Nelly ett brev och berättar om livet i det gula huset.
I ett års tid har hon då bott här.
Alldeles enkelt är det inte.
Och värst var det med Sigge.
Här en länk om någon vill läsa.

I december 2011, den tionde närmare bestämt, berättar Fru Grå i Ystad (fru Grå heter egentligen Ingalill och var trofast kund i affären) om sin pappa.
Så här skriver hon:

"Det här är min pappa, Anton, någon gång tidigt 40-tal. 

Idag 110110 fyller han 100 år. Jag fick ha honom i livet till 1993.

Pappa arbetade som brandförman på Karlskoga brandkår och på fyrtiotalet hade alla brandmännen job-rotation.

Det var bränder, ambulansutryckningar, bilvård, fysisk träning och som på fotot: reception/växelbevakning.

Det var hit man ringde om det brann eller om det hänt någon olycka.
Så såg en modern telefonväxel ut då.

Visst är han stilig min kära pappa Anton i vit uniformsjacka!

Många hälsningar från Fru Grå."

// Underbar historia Fru Grå! Och ja, så stilig han var, din pappa!

Och så blev det tisdag ...

Och vilken fin tisdag det blir!
Att himlen var blå, behöver jag väl inte skriva?
Lågvatten, men inte så lågt att man tar sig torrskodd ut till badeskäret.

När vi precis är på väg att lämna stranden, nästan snavar jag på en sjöfågel som kraschlandat och ligger med huvudet ner i sanden. Vad har hänt, tro? Jag tror att det är en skarv. Så vacker!

Ja,  nu är jag övertygad om att det är en skarv. Det är formen på vingarna och det gula kring näbben.
Lilla fågel .., jag undrar vad du har varit med om?

Och Harry nosar och nosar ..., och jag vänder på fågeln för att se om där är några uppenbara skador, men nej, jag hittar inga.

Sen går vi över ängen och upp till Ejdervägen. Den börjar ju vid kustvägen och går förbi det gula huset, Eckes hus och många sommarstugor och så tar den av till vänster, på två ställen, och det här är närmast havet. Tomterna är jättestora! Husen jättedyra!

Man kan ju trösta sig med att det måste vara än blåsigare här nere, än uppe på kullen.
Kanske.
Inte är det svårt att se från vilket håll det oftast blåser .., från havet till.
Från väster.

Och så nästan hemma. ..., passerar bara Ecke och Britts sommarhus och postlådorna på andra sidan vägen .., men där är tomt i lådan.

Och nu är klockan tre och julmusik från Spotify strömmar ut i rummet där jag sitter.

Dagens fönster ...

Det finns uppenbarligen flera Eckes här i världen.
Så här skriver den rara Barbro - walkaboutsweden -.

"Hallå där!

Du har gett dina bloggläsare outplånliga minnen Elisabet. ;)

Var tvungen att stanna bilen och ta en bild på det här "nya" stället med det ovanliga namnet Eckes (f.d. Brämhults juice).

Så nu har jag också varit och fotograferat Eckes fönster.

Ha det gott/Massa kramar från: Barbro D

PS. 

Tack för tipset om Cleo - de säsongerna har vi börjat titta på nu och vi tycker att de har stått sig riktigt bra.

DS

//Elisabet skriver: tack gull-barbro!

Lucka 11 ....

I december 2011 komner den här bilden susande genom rymden .., från Houston, Texas till landet Halland och ett gult hus på en kulle! Det var Cecilia i - just Houston - som icke allenast fångade dom rejäla fönstren, utan även ljusslingan Glänsa från Ikea.
Vad hände mera i december för sju år sedan?

Jo, jag drömmer mig tillbaka till tiden i Ystad.
Här har jag tagit en bild rakt ut mot Fridhems Livs och där ute står ett helg gäng underbara människor - många av dem var kunder i affären - alla på väg till Tomelilla på dans.
Mannen som står bredbent i vinröd kavaj, heter Jonas Nilsson och var alltid som en ängel mot mig när jag hade honom i kassan!

Och här utsikten åt andra hållet, västerut.
Där är Jonna - Maggans golden - och där är tanten som jag absolut inte kommer ihåg namnet på, men jag vet precis hur hon ser ut. En stunds ömhet .., lite klapp på en päls. Det betydde mycket det där, att bo så man liksom var en del av livet utanför. Människor som passerade .., som vinkade lite .., och jag själv som ibland öppnade ett fönster och småpratade. Möllers bara runt hörnet.

Så här ser det i det gula husets vardagsrum, då för åtta år sedan.
Tre tyghjärtan i fönstret (alla tre skulle komma att trasas sönder av Harry ...) .., och vi har ännu inte köpt en hörnsoffa, den ska komma ett par år senare.

Tre år senare i december, då kommer det här vykortet till vår postlåda.
Avsändare är Joanna - pv:s brorsdotter - som bor i London.
Nu har hon besökt National Portratit Gallery i just London och där inhandlat en hel drös av dom här vykorten, för tro det eller ej, hennes bror Hannes - han med fisky business - det är han sitter och håller hunden Kasper och i mitten sitter Joannas och Hannes kusin, Anton.
Hunden heter Kasper och tillhör pv:s lillebror.

Men hur hamnade bilden just där?
Jo, den vann första pris i en stor tävling.
Så kan en vinnarbild se ut.

När marken gungar ....

Kanske var klockan kring nio i morse, när ett sms plingade till i min mobil.
Jag tänkte att det i alla fall inte kunde vara från affären, då jag redan igår meddelade att jag på inga villkors vis skulle gå ut extra idag, nej, det var nobelfestligheter som gällde.

Men det var från jobbet.
Det var B som sköter bokföringen som undrade vad som hänt med en bunt Jul-triss-lotter? Åttio stycken var aktiverade och därefter returnerade, men vad hade hänt med lotterna? Var fanns dom?
(Man aktiverar alltid lottbuntarna innan dom säljs och det görs i datorn, en streckkod som man läser in helt enkelt).

Meddelandet hade gått som ett upprop till alla som arbetar i kassan, men ingen visste nånting.
Ja, men hur kunde åttio lotter bara försvinna?
Och vi i kassan som aldrig returnerar trisslotter, ja, men hur kunde det hela ha gått till?
Åttio lotter gånger 40 kronor .., det blir 3200 kronor det.

Någon föreslog B att kolla vem som varit inloggad (vi loggar in med fingeravtryck) i svenska-spel-maskinen, då skulle det ju enkelt visa sig vem som gjort vad.

I flera timmar mådde jag illa!
Jag kollade schemat hur jag hade arbetat och vilka tider .., och försökte tänka efter .., hade jag haft nånting att göra med trisslotternas aktivering? Hade jag öht hämtat nån bunt med lotter? Hade jag kanske aktiverat en bunt och därefter råkat nudda vid tangenten för returer, den som är belägen intill aktiveringstangenten?

Tänk om det var jag ..., hade jag börjat bli dement?
Visste jag inte längre vad jag sysslade med?

På promenaden med harry bad jag till den gud jag nästan aldrig tillber och tänkte att det nog ändå torde vara meningslöst, inte behöver nån gud bry sig i böner från den som enbart hör av sig när det är nöd!
Och jag tänkte mera .., skulle det vara mitt fel, då är det bara att kontakta sjukhuset för ett demenstest. Då får jag väl helt enkelt säga tack och hej till extrajobb.

I sms:et som jag läste hundra gånger och där alla skrev att "nej, jag har ingen aning" eller "några såna lotter har jag inte sett till" och värst av allt "kolla vem som loggat in sig!", stod att B nu skulle kontakta Svenska Spel och höra om dom kunde reda ut vad som hänt.

Mina barns pappa sa alltid att jag var så snabb på att ta på mig skulden; att jag så ofta trodde att det var mitt fel när nånting hände, även om det inte alls var så.

Så många gånger har jag funderat över vad sånt beror på?
Kan det ha varit den där vansinnigt stränga fröken vi hade i lågstadiet, hon som kunde bli så arg och vifta med pekpinnen.
Hon som fick mig att sudda sönder bladen i räkneboken, för tänk om det hade blivit fel?
Hon, som var så barsk så somliga kissade på sig av skräck när fröken blev arg, och andra hade ont i magen innan skolan började för dagen.

Så kan det ha varit - att sånt bidrar - men inte enbart.

Mamma sa alltid att "Eliza är ett sånt litet harhjärta .., hon blir så lätt förskräckt!"
Hon sa att jag var "strykrädd",  fast jag aldrig fått stryk.
"Med henne behöver man knappt höja rösten ...".
Sånt.

Ja, så är det verkligen.

Nåja.
Vid tolvtiden, kanske halv ett, kom ett nytt sms från B.
Sms:et innehöll en kopia på ett mejl från Svenska Spel där det stod att det var dom som hade felat; att nånting hade gått snett och vänliga hälsningar och så vidare.

Om jag hade vunnit 1 miljon, hade jag inte blivit gladare.

Sen - efter en stund - tänkte jag på den stackaren på Svenska Spel som kanske gjort fel - om det nu var den mänskliga faktorn - och nu gick omkring med samma ångest som jag själv hade.
Och så tänkte jag att .., jag förlåter den människan.

"Jag ringer pappa ...!"

Filmintresserad har jag alltid varit och stora delar av mitt studiebidrag, då i slutet av 60-talet, ja, det gick till biobiljetter. I Lycksele fanns biograferna Sture och Saga och det hände ofta att jag gick på bio två gånger per vecka.
Med mat var det på den tiden inte så viktigt.
Kanske inte med studier heller.

Under några år hemma i Malå hade vi nästan varje kväll besök av danske Thomas från Jylland.
Han var också väldigt intresserad av film och det hände ofta att han hade med sig videofilmer som han tyckte att vi skulle titta på och hade jag haft ett vanligt intresse tidigare, så blev det nu nåt helt annat. Nu upptäckte jag filmer som jag knappt hade en aning om att dom fanns!



Bernardo Bertoluccis "1900", en fem timmar lång film, var en sån.
Paus i mitten för fika och hundrastning.
Jag minns att mina barns pappa hade lackat ledstången till övervåningen dagen innan och när vi - under filmvisningen  - tände ett ljus, blev det en hemsk lackdoft i vardagsrummet där vi satt uppkrupna i soffan.



Det här var en annan film som Thomas kom med.
"Den röda filmen" av Krzysztof  Kieslowski.



Cinema Paradiso - en film som jag fullkomligt älskade - (men för lång!) och med den allra ljuvligaste musik av Ennio Morricone som ledmotiv, en tredje!

Nu, som pensionär, har jag all tid i världen (nästan) att titta på film.
Åtta av tio filmer såg jag tack vare Halmstad Filmstudio och SVT play är en formidabel skattkammare för den som tycker om film; allra helst kort,- eller dokumentärfilmer.

Igårkväll ramlade jag över samling kortfilmer som sannerligen gör skäl för namnet.
Dom är korta, alltså.
Med en speltid på två minuter ., ibland en och en halv .., ja, men det kan ju omöjligen bli nånting?
Jo, det kan det!
I avsnitt 3 - "Mamma hälsar " - brast jag i gapskratt och ringde bums till sonen.

Det var nämligen så, att när han för flera år sedan deltog i en utbildning utomlands tillsammans med ett trettital andra män från olika länder, frågade jag när han ringde om dom fick god mat?
Då skrattade han så gott och sa: "vet du mamma, alla kursdeltagare säger samma sak; det här att pappor ställer mest frågor som handlar om själva utbildningen, medan ni mammor, ni frågar om maten är bra och om framför allt om vi får tillräckligt att äta!"

Tänk på det, just det, om du som läser här kommer att titta på den tredje kortfilmen, alltså "Mamma hälsar!" För övrigt tyckte jag om alla kortfilmerna i den här dokumentärserien av Martina Carlstedt och Ina Holmqvist.

Lucka 10 ...

Under den stora röjningen på hyllan bakom där jag nu sitter, trillar det ut ett maskinskrivet brev, det är skrivet i september 2002. Det här ska bli mitt sista år som gift. Vi har då hyrt ett hus i Bretagne; det är ett stort hus med lika stor trädgård och det äldre paret som är hyresvärdar, är oerhört vänliga.
Ute på verandan står en korg med egenskördade grönsaker, som "välkommen-hit-present".
Så här skriver jag, det är den 20:e september, jag är då fyrtioåtta år.

"T och jag gjorde idag en byarunda; vi satte oss vid Tabac-affären där det säljs tobak, frimärken och även öl, sprit och kaffe. Där satt vi ute på verandan och spanade mot den lilla hamnen där det var ebb när vi kom. Tjugo minuter senare hade vattnet smugit sig in utan att vi märkte det och båtar som tidigare låg på torra land och där vadarfåglar spatserade och letade mat, där låg nu samma båtar och guppade i vattnet. Aldrig, att vi blir kloka på detta med ebb och flod och när och hur!

Den lilla viken mitt över gatan där vi bor, den har hela tiden bara varit en sandbank där vi har promenerat på vår väg till öppet hav. Till Atlanten. Igår däremot hade floden kommit och vi snirklade oss längs den nu plötsligt minimala remsan torrt land, sen fick vi vada i sjögräs och där det tidigare varit grunt, där sjönk vi rakt ner! På en klippa en bit ifrån satt en så vacker fågel; en Kungsfiskare!

På vissa av dom största stenarna syntes spår av oljekatastrofen som drabbade den här delen av kusten  för flera år sedan. Stenarna var nu svarta av gammal inbränd olja. Man kan ju bara  a n a  vidden av en sån katastrof i ett område så beroende av turism. Nå, ett kvällsdopp blev det i alla fall (vattnet är iskallt, ungefär som hemma i Malå!). Vi pratade med Monsieur G igår, ägaren till huset. Han berättade att han och frun har hyresgäster från mars fram till nu i september, ja, vi är dom sista för säsongen. I oktober åker han och Madame på kryssning till Västindien, jo, det kan man ju förstå, dom får in mer än etthundratjugotusen svenska kronor på att hyra ut sitt hus.
Ha det nu så gott!
Ps. Så himla finurligt vi tycker att detta med euro är! Smidigt, praktiskt, helt enkelt genialiskt! Ds."

// Fönstret på bilden fanns på Regementsgatan 19 A i Ystad. Där skulle jag bo bara ett halvår efter att det här brevet skrevs, men det visste jag inte då.

I december 2013 ställde jag en fråga om julkortsskrivande.
Så här svarade några av bloggvännerna:

mossfolk: haha vad jag känner igen varannatårsskickandet :)

Här är julkort viktiga saker! Jag blir j ä t t e g l a d när de dimper ner i brevlådan. Till kattdamernas stora förtret har matten sprungit runt med kameran i flera veckor i jakten på ett bra julkort. Till mattens stora förtret har kattdamerna varit allt annat än samarbetsvilliga. I slutändan kan vi konstatera att det är tur att Cosmos är samarbetsvillig...
Nu håller jag som bäst på att skriva adresser på kuverten :)

Och så här Eva i Tyresö: jag glädjer mig alltid åt julskrivandet. Först tar jag fram röda asken med tillbehör och listor på tidigare års skrivande.Sedan tar jag itu med amerikabrevet. Vår släkting är ju 90 år och man vet inte. Jag passade i år på att fota och beskriva för henne hur vi fick en amerikalåda av hennes svärmor när jag växte upp. Det var en verklig höjdare för en ganska fattig flicka i Norrköping. Det var underbara ting i den lådan. Några har jag kvar och i minnet finns allt. 

Mian: jag skickar mest elektroniska hälsningar, ringer en del och skickar därför bara ett fåtal julkort numera. Nästa år ska det nog endast bli MMS, mail och telefonsamtal tror jag. Chattar t.ex hellre en stund med nån än sänder ett kort. 

Vi tar ett till ....

Ja, ännu ett adventsfönster.
De här kommer från Ulrika och visar hennes nya utsikt, från hennes nya boende.

Jag har sagt det förut och säger det igen: på den kvinnan växer ingen mossa.

Lucka 9 ...



December 2010.

Då är jag i London och inte långt från hotellet, nära en blomsterförsäljare som inte vill att jag tar en bild av alla blommorna, eller kanske mer av den unga flickan som arbetar hos honom, där finns en undangömd kyrka som heter St Mary Abbots Church och den besökte jag .., det var den 1:a advent det året.
(Och det får även bli dagens fönster ...).

Fem år senare frågar jag på bloggen vad ni tycker om ert yrkesval.
Här är några av svaren.

bettankax säger så här (arbetar inom barnpsykvård)
I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden. 
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)



Tankevågor/Lisbeth säger ...
Det är en helt tveklös 10! Har ett arbete som ibland kan kännas mycket tungt med barn som far illa och ja även deras föräldrar också. Familjer som kommer från världens alla oroshörn med många svåra upplevelser med sig. 
Men att finnas där och göra skillnad i mötena med små och stora känns som en ynnest att få vara med om. 
Ingenting av allt det tunga som förekommer i en lärares yrke kan ta över känslan av att jag verkligen har världens bästa jobb. 
När man ser glittret i ögonen när en liten parvel faktiskt inser att han läser!
När man hittar en borttappad gummistövel. När man läser en saga och stämningen är så kompakt av magi att alla elverna applåderar när sagan är slut. När föräldrar verkligen visar att de tycker att deras barn har det bra i skolan och känner sig trygga med mig. 
(Bilden visar Lisbeth och hennes skolbarn, eller i alla fall småttingarna).

Dinah berättar  ....har arbetat på Posten bland annat som sorterare.
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.

gunnar i vaplan sa...
Om att vara pensionär räknas som arbete så blir det nog en snudd på en nia för min del.
Anledningen till att det inte blir full pott är för min del den dåliga lönen.
Visserligen blev det 83:- mer per månad nu i år :-)

Söndagsfönstret ....

... kommer från hedgrenskan i Trelleborg.
Så här skriver hon:

"Gomorron!

Du drunknar väl i adventsfönster nu, men här kommer ännu ett.
Sitter med kaffemuggen och tittar ut över staden som sakta vaknar.

Tacksam.

Tänk att få börja dagen så tryggt.

Kram på dig!"

//Tack Kerstin .., vilken fin bild av din morgon!

Vad man möter ....

Fem timmar i kassan.
En lördagförmiddag.

Där kommer Liv som väl är åtta år, kanske nio, eller kanske bara sju?
Och där är kvinnan som igår förlorade sin pappa.
Hon säger att hon hann vara med, hela vägen till slutet.

En annan kvinna har en hälsning från en kvinna från Malå som känner mig, men nu kommer kunden inte ihåg namnet på malåkvinnan, men hon ska fråga sin mamma, för det var hon som träffade henne. "Typiskt att du inte arbetade när hon tittade in i butiken ..!" säger kunden.

Och där är mannen som drabbats av en stroke och när jag frågar hur han har det, håller han fram en liten vit inplastad lapp där det står vad som har hänt och att han har svårt med talet.
Men det kan han säga.
"Det är talet ..., det är talet", säger han.

Och där är kvinnan som natten mot idag kommit hem från en holiday på Mauritius.
Två veckor.
Solbränd och grann.

Plötsligt upptäcker jag friherrinnan i kassakön och blir glad.
Och där är småkillar som vill växla en tvåkrona till "två ettor".
Så säger dom.

Nu kväller.
DN:s korsord (som var ovanligt krångligt), Monica Zetterlund, en skrumpen apelsin och ute - kompakt mörker och ösregn -.

Lucka 8 ....

Ett vintrigt fönster från Britt och Eckes lillstuga.
Det var i december 2010.

Och som små täcken över pelargoniorna.

Och det året, i december, det var då jag var i London kring 1:a advent.
Där gällde det att se sig för när var dags att rasta sin hund - om man nu hade en sån -.

Utanför Ystad såg det ut så här .
Det här är vägen som går utanför det hus där jag en gång bodde - i ett annat liv -.
Snön är hårdpackad som cement och ingen som inte har bott i Skåne kan föreställa sig hur det blir .., det är nästan omöjligt att ta sig fram och även om plogbilen kommer, så har det drevat igen lika fort igen. Saltmättad luft, snöfall och blåst ..., då blir det så här.

Insikt nr ....... 
(Har tappat räkningen).

Inser att brittiska skådespelare är dom klart bästa.
Ja, nu har jag ju inte kollat all världens aktörer, men av dom jag har sett.

Tänk, bara Scott & Bailey, dom kvinnliga poliserna i den brittiska serien .., ja, alla som medverkar där .., dom spelar så trovärdigt och det är så bra manus och allt känns naturligt!
Ikväll var avsnittet bättre än vanligt och det säger inte lite.

Fick vid halvelvatiden - just som vi funderat på att gå i säng - telefonsamtal från en våldsamt berusad människa.
Jag tänkte flera gånger säga: "ring när du är nykter", men gjorde det inte.
En enda gång har jag gjort det och då blev det månader av tystnad och väldigt spända samtal när det väl blev av.

Just ikväll var samtalet sluddrigt och osammanhängande, så där så jag till sist slutade att lyssna.

Det handlade om ensamhet.
Mest om ensamhet.

Pling i mobilen ....

Så blev det igår.
Kunde jag möjligen arbeta mitt gamla pass, från tre till åtta?
Tjugo över två ringde det på mobilen.
Det var en av töserna som då arbetade och hon frågade om jag kunde komma och hjälpa till, en kund skulle skicka flera paket till USA och alla ordinarie var borta och ...?

"Fråga kunden om han/hon kan tänka sig att vänta i tio minuter, jag kör på en gång?" sa jag.
Jodå, det gick bra.

Såna gånger känner man sig så ..., så oändligt lycklig!
Nu fick jag visa C i kassan hur man gör med xl-paketen som ska utomlands och vilka papper som ska fyllas i .., och dom små blå postens vadderade påsar, hur man förfar med dom.

Kunden berättade att med alla tre barnen boendes i USA - och på olika ställen dessutom - så blir det dyra julpaket .., det är inte världens billigaste att skicka paket, det vet jag själv, som har min syster i Australien. Efter nyår blir det ännu dyrare.

Och jag tänkte på när jag var ny i affären och kände skräck för just såna saker .., utomlandspaketen och vad som gällde och hur gärna man hade kassa 2, får där är det ingen posthantering.
Då satt ofta trygga friherrinnan i kassa 1 och till slut så lärde man sig, men man lär sig inte enbart genom certifieringen - där lär man sig   m i n s t  - utan genom att få göra just såna saker som kan vara knepiga, inte bara en gång, utan flera! Och helst utan stress.

Idag är det fredag.
Pv är ledig fredagar och håller på att baka bröd/bullar ..., jag ska dammsuga och torka golv, friherrinnan kommer hit på elvakaffe .., småfåglarna ska få mat .., och den senaste veckan har jag sovit rakt av hela nätterna fram till klockan fem - det har nästan aldrig hänt tidigare!

Det är grått och mulet ute.
Regndroppar på fönsterrutorna.
I morgon konsert i Enslövs kyrka.
Kanske åker jag med.
Kanske inte.
Kanske tittar jag i stället på skidskytte.

Lucka 7 ...

... då tänder jag ett ljus för min pappa - Ivar-Nicke - som gick bort just den sjunde december 1976.
Det inramade huset där ljuset lyser så fint, det har tagits av Eva på Frösön.

Och i mammas dagbok stod det så här ....

I december månad 2015 då händer nånting stort, då blir Kerstin i Dalarna (lifelivingitnow) mormor för första gången! En liten mas kommer till världen och oj, oj, oj, så många fina mormorssydda plgg den lille gossen kommer att få!

Och i december 2012 .., då kommer det här underbara julkortet, förfärdigat av vännen Eva på Frösön.
Sååååå vackert och vilsamt!

Och i början av december samma år hittar jag en inköpslista i en av kundkorgarna.
Det är nog en pensionär som skrivit den .., för så här ser våra listor ut numera .., det gäller att ta vara på extrapriserna i olika butiker!

Dagens fönster ....

Hedgrenskan i Trelleborg har, tillsammans med sin jubilerande make Peter, varit i Dublin alldeles nyligen. Det var där hon fångade det här fönstret. Undrar om det är från "damrummet" ...?
Vad säger du Kerstin?

Och tack för att du tog fram håven!

Titt in i Houston, Texas ...! 

För en tid sedan blev det prat om plastkassar och papperspåsar och annat i butikerna och annannan berättade hur det var i Porto och här kommer Cecilia i Houston med ett bidrag! För mig, som har arbetat i butik i hela mitt liv, är det här så intressant. Hur fungerar det på andra ställen?

I Belgrad gick vi under en dag in i flera små matbutiker och mina barns pappa var väl måttligt intresserad .., i Australien var det ju rena guldgruvan .., så många fräscha matvarubutiker med ett fantastiskt utbud och så fint exponerat!

r det någon fler som är intresserad, så varsågoda .., nu blir det en liten visning av Central Market i Houston. Här är parkeringen. Lite annorlunda byggnad också! Och annat som är totalt annorlunda: det här med var och hur och när alkohol får säljas!

Hej Elisabet!

Vet inte om du vill se en butik i Houston? 

Vi handlar allt som oftast på Central Market som ägs av HEB som är en matbutikskedja i Texas. HEB är ungefär som ICA medan Central Market har ett (ännu) större utbud. Det är inte våran närmaste butik (tar ca en kvart att köra) men den som jag tycker är bäst. Jätteutbud på frukt och grönsaker, manuell kött-, fisk- och delikatessdisk, eget bageri och en bra ostavdelning. Fin snittblomsavdelning och mycket färdiglagat om man tycker om det. 

De säljer öl och vin. 

Alkohollagarna är olika i olika stater och till och med distrikt. I Houston (med en del geografiska undantag) säljs öl och vin (men inte sprit) i matbutiken, men inte förrän efter tolv på dagen på söndagar! Inga restriktioner andra dagar… Sprit (tillsammans med öl och vin) säljs i liquor stores och inte på söndagar. Inom parentes så finns det counties (områden) som har väldigt strikta alkohollagar och flera som är helt torrlagda (dvs man får inte köpa alkohol där). Det finns tex ett litet lokalt område i Houston (tänk dig storleksordningen som ett tiotal kvarter i Ystad) som hade kvar restriktioner från 1920-talet och till för ett år sedan tvingade restauranger och barer att fungera som klubbar (med medlemsregister) om de ville sälja alkohol. 

Efter valet 2016 ändrades lagen - äntligen tycker jag som har två av mina favorit restauranger i området. Vi handlar ibland vin på Central Market, men öl handlar vi i en ölbutik i huset där vi bor. De är väldigt trevliga och välsorterade och vi vill gärna att de ska överleva konkurrensen. 

Vi veckohandlar det mesta på Central Market med lite stödhandling ibland på andra affärer. Jag handlar också gärna på en Farmer's Market där jag kan köpa lokalt odlade grönsaker samt kött och ägg från frigående djur. Det enda kruxet är att ta sig samman och åka dit tidigt lördag fm innan allt tar slut.  

(Elisabet skriver: och jag hajade genast till när jag såg potatislådorna. Finns där någon stor binge att ta potatis från .., annars måste väl det här ta slut kvickt? Eller är det här nån särskild sorts potatis som det kanske inte säljs så mycket av?)

//Elisabet skriver: är dom här kundvagnarna dom ordinarie? Den ser liten ut, även om det finns plats där under.  

Hittade frågorna till annannan och svarar på dem som inte har svarats på redan:

1. Man betalar inte för kassar. Finns plast- och papperskassar. Jag har under mina 17 år i USA bara fått papperskassar utan handtag två gånger i en matvaruaffär (inte i Texas) så bilden man får från en del filmer stämmer inte (längre). Många har numera med sig kassar (typ tygkassar, mina är gjorda av återvunnen plast). På Whole Foods finns numera bara papperskassar och man får 10 cent tillbaka för varje kasse man tar med sig hemifrån.

2. Det finns inte pant för flaskor. Det finns i en del stater, tex i NY när jag bodde där.

3. Det finns köttdisk och fiskdisk, men också vakuumförpackat kött. 

4. Ost är förpackad i snabbköpet eller på fabrik. Det finns ostdisk men det verkar mest vara till för att få osten skivad (så bara amerikansk ost). Den ost som (om)förpackas i butiken kan man be att få en större/mindre bit av. Charkdisk finns (och man får en smakbit) men det finns också fabriksförpackat. 

//Elisabet skriver: oj, vilken tungarbetad ostdisk! Måste vara knepigt att fylla på eller att ha datumkoll på dom översta hyllorna, särskilt om man inte är så lång! Fint med belysning över ostarna. Måste kolla om vi har det? 

5. I den här affären är nästan all frukt och grönt i lösvikt som man plockar och väger själv (sätter på en prislapp på påsen). I mina andra affärer är det lösvikt men det vägs i kassan. 

6. Tobak säljs inte i min butik. Finns i vissa butiker, men jag tror man måste sälja det i en separat del av butiken. 

7. Eget bageri finns men de säljer annat bröd också. Det finns tex Siljansknäcke :-)

I de flesta mataffärer så packar de åt en. Ibland personen i kassan, ibland under helgerna en extra person. Är det personen i kassan så brukar jag be att få packa själv för de har det slitigt nog. 

Tycker det är kul att veta sånt här så jag hoppas att du gillar det också!

Bilderna är så där, men skickar dem ändå. 

Cecilia i Houston

Tack som tog dig tid, Cecilia! Jag tycker att det är helt underbart!! Och bilderna var väl hur bra som helst!

Här en liten film ....

Lucka 6 och dagens fönster ...

Den sjätte december 2009 blev den sista dagen i Gunvor Göranssons liv.
Vi hade känt varandra i ett och ett halvt år kanske - inte mycket - jag höll tal på hennes begravning och minns att jag liknade det vid att ....., ja, om man ser livet som en bok, som en roman, så kom jag in i det absolut sista kapitlet. Dom sista sidorna.
Jag minns också att jag berättade om hur Gunvor givit mig nya insikter i det här med seismologi, ty nästan varje gång vi kom på besök i sommarhuset i Steninge, så inledde Gunvor med att säga "ja, här har det varit jordbävning, det är nog minst tio på Richterskalan".
Inte visste jag att landet Halland var ett så eruptivt område!

Under vår (pv och min) semester i norra delen av vårt land, postade jag vykort efter vykort till Gunvor (det roligaste jag visste) och till slut meddelade hon - om än i aldrig så vänliga ordalag - att nu räckte det. Jag ler när jag skriver det här. Kanske trodde hon - småländska som hon var - att det skulle bli för kostsamt, eller så blev hon helt enkelt less.
En rar kvinna var hon.
Snäll.
Omtänksam.
Och hon tyckte om att sitta (eller ligga) ute på sin altan.
Spela Plump gick också bra.

Och så ett fönster från förr, det här från cruella (Helena), det var i början av december 2016.
Ett fönster som gick rakt in i mitt hjärta!
Så här skrev hon:

"Hej, skickar ett fönster från ett gammalt fabriksområde som nu hyser gallerier, ateljéer, små restauranger och hantverksförsäljning. Området heter Redtory och här låg Sydostasiens största konservfabrik på 50- och 60-talet, understödd av Sovjetunionen.
När Kina och Sovjet inte längre stod på god fot bar det sig inte längre och området förföll."

Och den alltid så omtänksamma Solbritt i Ystad hade tipsat om Lilian Ryds bok "Vi åt aldrig lunch" och jag läste och kände igen hur mycket som helst.
Det blev mycket igenkänning, särskilt det sista stycket på sidan 47.

Ett kvällsfönster från ellem i Skellefteå ....

Tack ellem!
Nästan som ett julkort är det.