"Jag ringer pappa ...!"
Filmintresserad har jag alltid varit och stora delar av mitt studiebidrag, då i slutet av 60-talet, ja, det gick till biobiljetter. I Lycksele fanns biograferna Sture och Saga och det hände ofta att jag gick på bio två gånger per vecka.
Med mat var det på den tiden inte så viktigt.
Kanske inte med studier heller.
Under några år hemma i Malå hade vi nästan varje kväll besök av danske Thomas från Jylland.
Han var också väldigt intresserad av film och det hände ofta att han hade med sig videofilmer som han tyckte att vi skulle titta på och hade jag haft ett vanligt intresse tidigare, så blev det nu nåt helt annat. Nu upptäckte jag filmer som jag knappt hade en aning om att dom fanns!
Bernardo Bertoluccis "1900", en fem timmar lång film, var en sån.
Paus i mitten för fika och hundrastning.
Jag minns att mina barns pappa hade lackat ledstången till övervåningen dagen innan och när vi - under filmvisningen - tände ett ljus, blev det en hemsk lackdoft i vardagsrummet där vi satt uppkrupna i soffan.
Det här var en annan film som Thomas kom med.
"Den röda filmen" av Krzysztof Kieslowski.
Cinema Paradiso - en film som jag fullkomligt älskade - (men för lång!) och med den allra ljuvligaste musik av Ennio Morricone som ledmotiv, en tredje!
Nu, som pensionär, har jag all tid i världen (nästan) att titta på film.
Åtta av tio filmer såg jag tack vare Halmstad Filmstudio och SVT play är en formidabel skattkammare för den som tycker om film; allra helst kort,- eller dokumentärfilmer.
Igårkväll ramlade jag över samling kortfilmer som sannerligen gör skäl för namnet.
Dom är korta, alltså.
Med en speltid på två minuter ., ibland en och en halv .., ja, men det kan ju omöjligen bli nånting?
Jo, det kan det!
I avsnitt 3 - "Mamma hälsar " - brast jag i gapskratt och ringde bums till sonen.
Det var nämligen så, att när han för flera år sedan deltog i en utbildning utomlands tillsammans med ett trettital andra män från olika länder, frågade jag när han ringde om dom fick god mat?
Då skrattade han så gott och sa: "vet du mamma, alla kursdeltagare säger samma sak; det här att pappor ställer mest frågor som handlar om själva utbildningen, medan ni mammor, ni frågar om maten är bra och om framför allt om vi får tillräckligt att äta!"
Tänk på det, just det, om du som läser här kommer att titta på den tredje kortfilmen, alltså "Mamma hälsar!" För övrigt tyckte jag om alla kortfilmerna i den här dokumentärserien av Martina Carlstedt och Ina Holmqvist.
11 kommentarer:
Bertoluccis 1900 är en höjdare. Jag har för mig att den, då jag såg den, delades upp på två kvällar. Kanske har jag fel. Men bra var den. Bertolluci gick bort för bara några veckor sedan.
Jag ringer pappa har jag också sett flera av. De går ju emellanåt på SVT i glappet mellan två olika program.
Bättre än alla de de där trailerna, som tjatas till leda, så till den milda grad att man lessnat på att försöka se programmet, när det väl sänds.
Bert Bodin: det har jag helt missat - att dom visats i väntan på andra program - ändå tittar vi ju till 95% bara på SVT. Men smart idé!
1900 såg vi hemma hos oss, på video, vi hade lång paus mellan ,-)
Det finns 17 filmer på SVTplay.
Tror aldrig jag frågat om mat. Jag brukar fråga om de har kul. :-)
Cinema Paradiso är ljuvlig!
Kram,
Ulrika
Ulrika: den frågan har jag också med, men alltid när han har varit borta långväga .., så kommer frågan om dom får tillräckligt med mat ,-)
Ulrika mer så här: det tror jag nog att mammor också frågar om, men papporna frågade ALDRIG om dom fick god eller nog med mat ,-)
Tror aldrig jag frågat om maten. Antagligen för att jag är ganska ointresserad av det själv. Tyvärr. För jag glömmer ofta att äta, det tror man inte när man ser mig men så är det, haha. :)
/Ulrika
"Den blå filmen" av Kieslowski kan jag varmt rekommendera.
Evas blogg: tack! Jag har sett dem alla tre, men kommer knappt ihåg nånting!
Filmen med bergsprängningen, sådana samtal har jag ofta med pappa. Herregud, han har ringt mig på jobbet för att fråga om jag vet var datormusen är, tre månader efter att jag varit där. Den grekiska, så var det definitivt i samtal med mina föräldrar för 20 år sedan. Filmen med mamma hälsar känner jag faktiskt inte igen mig i. När mamma fanns var det hon som ringde. Och jag tror inte hon frågade om mat, jag tror hon utgick från att jag fixade det med all den kunskap jag fått med mig.
Annannan: jag tycker så mycket om såna där små nedslag i verkligheten! Och när det gäller matfrågorna, så tror jag att det är nånting som kanske mest hör samman med söner ,-) Det KAN ju också vara så att militärutbildning inte intresserar mammor på samma sätt.
Skicka en kommentar