Onsdag i oktober ....

Ledig dag .., den som jag alltid hade tidigare.
Men så också idag.

Ska strax ringa till mammografin och få en tid för ännu en provtagning, pv har cyklat till jobbet, harry har en strut på huvudet (sår på svansen som inte vill läkas) .., sigge har fått nykokt fisk och från Morgonstudion hör jag prat om vikten av bokläsning, särskilt för barn.
Ja, det tror jag på.

Vi var väldigt unga när vi fick våra två första barn och ingen större pedagogik fanns i huvudet, men läste böcker med dem gjorde vi - säkert varje dag -! Och berättade hitte-på-sagor!
Och jag funderar över .., hur var det i min barndom?

Jo, mamma läste om Hattstugan och Petter och hans fyra getter, men så mycket annat var det nog inte. Men grannen, tant Margareta (hon som senare kom att arbeta på biblioteket) hon .., hon läste hur ofta som helst så snart några barn lekte med hennes dotter Eva-Lena!!
I deras vardagsrum fanns "Min skattkammare", ja, mängder med böcker, men hon lånade även hem från biblioteket och läste för oss. Så där satt vi, uppkrupna i deras soffa och ibland hade man en katt intill sig, ibland deras hund Tjorven.
Margareta, hon var verkligen en viktig människa i min uppväxt.

På hennes köksbord fanns alltid drivor med Burda-tidningar och mönster som skulle klippas ut eller redan hade klippts ut .., och på spisen stod som regel en tryckkokare - det var som en tidsinställd bomb - tyckte jag. På väggen upp till övervåningen hängde tryck av Picasso och en påsk gjorde hon ett collage av tygbitar som blev till en jättestor tupp; den hängde på väggen i köket och gick i grönt och rött och gult.

Såja, nu har jag ringt till mammografin och talat med världens raraste människa - hon heter Annika och är sextio år - och pratar en slags mjuk halländska. När jag skriver det här rinner tårarna, för hon var verkligen sååå ömsint och sååå vänlig och hon letade bland tider och sa att idag gick det inte att klämma in mig och i morgon har dom bara en läkare och jag berättade om Liverpool och resan med Emil och hon sa (tänk er nu den där mjuka, mjuk halländskan som nästan låter som småländska) att "det är klaaart att du ska resa med ditt barnbarn, var det Emil han hette .., ja, men på onsdag halv tio, går det bra Elisabet .., då ska vi ta hand om dig på allra bästa sätt och då hoppas jag att du berättar om resan med ditt barnbarn!"

Så på onsdag halv tio blir det nytt besök.
Om hon berättade nåt om orsaken?
Ja, att knölen inte hade gett ifrån sig så många celler som det behövdes och att verkligt elakartade knölar tydligen släpper ifrån sig rejält med celler, ja, det var väl nåt tröstens ord ,-)

Nu ska jag köra till affären och köpa mig ett riktigt gott bröd!
Och den här underbara människan Annika, hon gjorde min dag!!
Tänk, vad det betyder med vänligt bemötande!
Och tänk om människor insåg HUR mycket det betyder!

Nu känner jag mig glad igen.
Och nej, jag ser inte döden framför mig (ja, det gör jag iofs jämt, men inte av skräck, jag är bara medveten om att livet inte är oändligt) och jag tänker på dig mossfolk som är så rädd för cancer, såna här inlägg kanske gör dig orolig!

Over and out!

Dagens fönster ...

Från Skellefteå och från ellem kommer den här bilden!

Så fint!

Tack ellem!

Tre missade samtal ...

Alla utan uppringningsnummer.
Då anar man.
Då anar  j a g.

Lyssnar av mobilsvararen.
Jodå.
"Hej det är Annika på mammografin. Vi vill gärna ha tillbaka dig för ytterligare prover. Kan du ringa oss när du lyssnat av det här, eller i morgonbitti?"

Och plötsligt ville jag bara gråta.

Missade ....

... filmstudion igårkväll, då det blev jobb i stället.
Nu däremot, tittar jag på den, via youtube, då vi inte har Viaplay.

Nåt så djävulskt spännande har jag inte sett sedan jag såg fjolårets film (också filmstudion) - Allt för min son - som även den handlade om ett familjedrama  och jag vet helt ärligt inte om jag vågar se den här till slutet.

Här en länk till SVT:s recension av filmen.

Om huvudrollsinnehavaren Asger, suveränt spelad av svensk-danske Jakob Cedergren, kan man läsa här.
(Och jo, medan regnet sakta började falla här utanför, såg jag filmen till slutet).

Dagens fönster ....

En blick .., inifrån och ut.
Ulrika - som tagit bilden - säger att gardinerna ska väck, dom tycker hon inte om.
Men fåtöljen ser skön ut. Tänk, att sitta där och se småfåglar hämta frön (från någonstans)!

Tack! säger jag.

Känslan ....

Ungefär så här liten kände jag mig ett tag idag, det var när en kund skulle returnera ett paket till Schenker och jag klickade på fel ruta och allt tjorvade sig. Gud vare lovad (eller schemaläggaren) att jag arbetade tillsammans med Emma som är en hejare på att lösa problem! Det gjorde hon också. Allt löste sig och nästa kund som kom med en retur till Schenker, ja, då var det inga problem.

Filip som är tjugo år, var kassajour.
Han är så fin.
Några av arbetskamraterna visste att jag skulle på återbesök/ultraljud och dagen därpå, när jag kom in och handlade - det var när vi var på språng till Sthlm - frågade denne Filip hur det hade gått? Jag förstod inte vad han menade och sa att jag inte hade arbetat dagen innan .., var det några problem?
Nej, han menade återbesökt med ultraljudet.
Vilken kille!
Tjugo år och komma ihåg en sån sak.
Om det pratade vi idag och då berättade han att en kamrat till honom har leukemi och kanske var det därför han tänkte extra mycket på mitt besök.

Det märks tydligt att jag arbetar sporadiskt numera.
Nya plu-nummer tar tid att få in i huvudet och mitt i alltsammans har Hemköp centralt ändrat nummer på olika frukter! Man kan undra varför?

Det här är min skärmbild på mobilen.
Varje gång jag tänker ringa eller kolla nånting och det här kommer upp, får jag - på riktigt - ont i magen av all kärlek som rusar fram.

Pv tror bestämt att det är för att jag ser honom .., men i det här fallet är det faktiskt den där lille pojken som får hjärtat att slå trippla slag! Han var så trött, så trött när bilden togs och pv sjunger tyst om "I ett hus i skogens slut, liten tomte tittar ut ..." och hade han hållit på bara lite, lite till, hade den där lille krabaten somnat.

Och glad blir jag att ha träffat en man som tycker om även mina barnbarn.

I morgon är helt fri dag. Sotaren kommer. Harry ska få tid hos veterinären för såret på svansen; det som aldrig vill läka. Och kanske åker friherrinnan och jag själv och tar ett dopp.

Dagens fönster ...

Ett alldeles underbart kvällsfönster (ja, jag tycker att det är ett passande kvällsfönster) kommer från
Cecilia N.

Tack! säger jag.

Kaos .....

Ungefär så här galet tycks tillvaron i mångt och mycket vara, i alla fall när det gäller den svenska sjukvården. Då äldsta dottern arbetar på Nya Karolinska har vi ju fått information om hur galet det på vissa områden har blivit och det till en fullkomligt vanvettigt kostnad för sjukhuset!

Nu är det ju operationsutrustning som inte kan levereras runt om till olika sjukhus i vårt land.
Det är ju knappt man tror sina öron!! Om det hade skett i det forna Sovjet, då hade jag kunnat tänka att ... ja, ja, det vet man ju hur det kan bli .., men här, hos oss!

Och en sak är säker, denna Margareta Sandback på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, hon är ju en enastående stjärna på himlen! Så skönt det måste kännas!

Innan jag satte mig här vid bordet, stod jag vid diskbänken och tittade ut.
Uppe till höger i fönstret såg jag då en spindel fånga en spyfluga och väldigt omsorgsfullt lindades flugan in i nätet; spindeln t.om vek in ett av spindelns ben som stack ut och jag tyckte så synd om den lilla flugan - vilken ångest den kanske kände - men på min tallrik låg just då stuvade räkor och kanske kände räkorna samma ångest, särskilt när dom tippades in i en stor gryta med kokande vatten.

Ack, så svårt det är, det här med moralen.
Den där dubbla.

Nu ska jag städa undan lite.
Over and out.

En slags glädje ...

Du fick 20 rätt av 20 möjliga

Testet har gjorts 79195 gånger.
Bra jobbat! Du fick fler rätt än 70% av dina medtävlande. (Från högskoleprovets orddel, för övrigt det enklaste på många år!)

Om Amadeo, Pelle, Gerda, Gösta och Axel ...

Dagarna bara susar iväg!
Igår söndag var det så dags för föreställningen "Mänskligheten" med Fredrik Lindström på Cirkus, ute på Djurgården. Det var första gången jag besökte Cirkus och det var väl mer tur än skicklighet att jag lyckats boka riktigt bra platser; på vänster läktare, rad tio.

Harry, han fick till sin besvikelse inte göra oss sällskap, utan blev kvar hos vännerna ute i Tyresö.
Oj, så deppigt när husse och matte gav sig av .., men det ordnade sig och han känner ju Eva och hennes halvlånge man sedan länge.

Men innan vi tog bussen till Gullmarsplan, så bjöds det på vidunderligt god lunch i form av stekta ankbröst, hemlagad potatismos, en smarrig apelsinsås och så Evas specialsallad. Från min utsiktspost i kökssoffan (den som harry tyckte var så skön), kunde jag titta på den här tavlan.

"Den påminner ju om Modigliano", sa jag och Ulf log och sa att det var dottern Maja (hon som gav oss den vackra, hemvävda mattan med motiv av hav, grynnor, skär och vita segel) som i sin ungdom målat den och ja, den var verkligen inspirerad av den italienske konstnären.

Det var väl det här jag tänkte på .., eller hans egensinniga sätt att måla kvinnor på.
(Och att jag alls kom ihåg det, beror helt och hållet på mammas stora konstbok från Det Bästa, en bok som jag läste fram och baklänges och tyckte så mycket om).

Tog genast upp mobilen och googlade på Modigliano och kunde läsa om en tillvaro som på intet sätt kunde liknas vid att glida fram på en räkmacka. Sjukdomar, alkoholism, fattigdom och ett liv som tog slut vid trettiosex års ålder. (Föddes 1884 och dog 1920).

Förmögon blev han aldrig, men långt, långt efter hans död, i maj 2018, såldes ett av hans alster för den otroliga summan av 1.3 miljarder kronor!! Från Wikipedia kan man läsa följande:

"När Modigliani, redan försvagad av sjukdom, tvingades sluta på grund av att mejseldammet trängde ner i lungorna, utnyttjade han många av skulpturens effekter i sina porträtt och nakenstudier, framför allt det karakteristiskt förlängda huvudet, den långa, upphöjda näsryggen och den långa halsen.

I juli 1917 mötte han kvinnan i sitt liv – den unga konststudenten Jeanne Hébuterne (född 6 april 1898). De flyttade samman, och 29 november 1918 föddes dottern Jeanne.

I januari 1920 insjuknade Modigliani i njurinflammation och tuberkulös meningit och blev inlagd på Hôpital de la Charité i Paris, där han avled natten mellan den 24 och 25 januari 1920. Ett par dagar senare begick Jeanne (som var gravid i nionde månaden) självmord genom att kasta sig ut från ett fönster på sjätte våningen."

Fullt lika dramatiskt är det inte i Tyresö.
Det är lika hemtrevligt där, som i sommarstugan i Haverdal.
Överallt finns barnteckningar eller fotografier av barnbarnen och det är ingen konst att se vad i tillvaron som gör Evas hjärta glatt.
Här står hon vid spisen och förbereder apelsinsåsen till dom stekta ankbrösten.
Vid bordsänden sitter Ulf och med grytunderlägget visar han hur den lilla sommarstugan utanför Norrköping; den som Evas föräldrar ägde och kallades Kullen, hur den nu har omringats av vägar och helt nyligen sålts, då Evas syster gick bort för en tid sedan.
Kanske var grytunderlägget själva stugan?

Här sitter Evas morfar Pelle och hennes lillasyster Karin utanför stugan.
Om denne Pelle får jag veta att han - liksom så många andra i Norrköping - arbetade på den stora yllefabriken. Vid spinnmaskinerna arbetade hans fru - Evas mormor - Gerda.
Ullen kom i stora, hårt packade balar från Australien och ibland kunde man i balarna hitta skinnslamsor och till och med små leksaker som råkat komma med.

Även Evas pappa - Gösta - och hennes farfar Axel hade sin försörjning i yllefabriken.
Båda var snickare; Gösta övertog hyvelbänken efter sin far och den hyvelbänken finns nu i ett slags snickarförråd i huset på Tyresö.

Allt det här fascinerar mig, kanske för att det är - eller var - en så totalt annorlunda tillvaro än den jag själv eller mina föräldrar växte upp med. Ett helt annorlunda liv att leva, helt enkelt.

Det blev mycket om Norrköping (vi har för övrigt besökt den här miljön och även vandrat i det före detta spinneriet med dess jättelika maskiner!) .. jag seglade liksom iväg här.

Om föreställningen på Cirkus kan jag säga att den var värd pengarna och det blev otroligt mycket skratt och även en hel del att tänka på. Fredrik Lindström är ju lite - eller mycket - av en föreläsare.
Och för mig är det helt obegripligt hur man, två gånger på raken en söndagkväll (eller vilken kväll som helst), kan stå på en scen och i nittio minuter utan paus och alldeles alena på scenen, underhålla en stor publik. Nej, fasor så hemskt!

Hoppsan, nu fick jag förfrågan om jobb ikväll?
Jo, jag tar det.

Måndagsfönstret ....

Det var lördagkväll - klockan var fem minuter i sju - när annannan bestämde sig för att fånga ett fönster.  Hur glad blir man inte då?

Tack!

Dagens fönster ...

Den ene bor och arbetar för närvarande i Kurdistan - i nordöstra delen av Irak - , den andra bor som vanligt på Ekerö (eller Färingsö, jag blir alltid vilsen).  Det blir inte halva vägen var; långt därifrån, men ändå .., dom möts i Istanbul. 

Det är också därifrån dagens fönster kommer. 

Och brunnslock finns förstås över hela världen.
Så ock i Istanbul.

Och överallt finns små "hus"/skydd till lösdrivande katter! Och matskålar och vatten.

Omtänksamt ...,  tänker jag.
Undrar om det är privatpersoner som gör allt sånt här?

Skönt att vila sig lite och kanske fläktar det i värmen?

Att vila lite på en balkong går också bra.
Sånt här gör mig glad .., tänk, om folk kunde vara snälla mot djur!

Ja, dom flesta människor är snälla, men det finns förstås andra sorter också, nånting som kan få mig att närma mig tanken på spöstraff.

Och en sak är säker: jag ska skaffa en batteridriven mus till min laptop!
Fy, vad det tar tid att sitta och klicka och dra upp och ned.

Helgdag ....

Och tidigt nu på morgonen tackade pv för sig och susade iväg mot en golfdag i Upplands Väsby.
Eftersom äldsta dottern - aka doktor Böhlander - har arbetat sin andra natt av tre och därför kommer att sova mest hela dagen, blir jag kvar här ute på landet.

Så här sitter jag vid det härligt stora matbordet och harry har intagit soffan och katterna har  frejdigtlekt med nånting som liknar en råtta - av gult tyg - och regnet som vräkte ner tidigare i natt, det har upphört.

Och så kan jag berätta om den underbara dokumentären som vi tittade på igår.
Andra  njuter av Idol eller Dobidoo, här blev det "Demenskören".
Vilket fantastiskt program!
Ett gäng människor i olika åldrar, den yngste - en man på trettioett år !! - och den äldsta - en dam på åttiotvå - samlas för att lära sig sjunga i kör, eller egentligen för att uppträda och sjunga, vilket ju inte är det enklaste då närminnet mer eller mindre har sagt adjö. Bara en sån sak som att lära sig en text!
Eller att komma ihåg OM man har övat på texten?

Har man tittat på brittiska tv-serien Line of Duty och den kvinnliga polisen som spelas av Vicky McClure, blir man ju lätt förvånad av att se henne som nån slags programledare för den här dokumentären. Men så får vi veta att hennes mormor drabbades av Alzheimers sjukdom och hur musik kunde hjälpa henne med minnet; eller att få tillgång till känslor och ord på ett annat vis. Eller, som det står i programförklaringen, hur hennes mormor helt enkelt blommade upp, just tack vare musiken.

Tyckte jag om denna Vicky McClure i polisserien, så är det inget i jämförelse med hur otroligt sympatisk och ömsint hon är bland alla dessa dementa i programmet! Stöttande, omtänksam .., ja, hela spektrat av ett fint bemötande!

"Demenskören" sänds i två delar på Kunskapskanalen och nästa fredag blir det avslut för kören.
Efter programmet hämtade pv hushållspapper för att torka tårarna.(Själv torkar jag med handen).
Och vilken otrolig igenkänning för alla oss som på - ena eller andra sättet - har upplevt det här med demens på nära håll!

Over and out!

Dagens fönster ...

"Mitt emot Akropolismuseets café fångar jag det här fönstret, medan jag lär mig att jag definitivt inte uppskattar grekiskt kaffe!"

Den som nu har blivit den erfarenheten rikare, det är madamen i Portugal, men tydligen på vift.
Tack för att du har håven med dig!

Fredag i landet Uppland ....

Så har det då hänt: nu har jag en alldeles egen laptop! Ja, jag vet, det är hundra år sedan alla ni andra hade en sån och sen skaffade ni er en Ipad, men jag har hållit fast - och det gör jag nog hur länge som helst - vid vår stationära dator med vid bildskärm, men det här ska bli mitt komplement.

Igår, när vi åkte från Halland, satt jag i bilen och googlade på bäst-i-test vad gäller laptops och så värst mycket kollade jag väl inte .., men jag ville i alla fall ha ett  h u m  om vad jag kunde tänkas vilja ha. Idag vid halv ett så åkte vi då in till Ulvsundavägen i Bromma och där, på Elgiganten, slog jag till. Försäljaren var av det yngre slaget och bredde på som dom flesta försäljare gör (kanske allra helst om kunden är en snart vithårig äldre kvinna), men jag sa att han inte behövde  dra till med alla tekniska finesser, för det säger mig ändå ingenting och så tittade jag på några olika alternativ och sa "du, den här tar jag!" Så det gjorde jag.

Frånsett resor och soffan Ektorp - den jag hade i Ystad - har jag inte lagt ut så mycket pengar själv.
Nåja, jag har sparat till den (visste kanske inte att det var just till den) och det känns bra.
Och den är fin. Silvrig baksida. Underbart tangentbord!

Glad i hågen åkte vi senare mot Ekerö igen, men stannade till på Drottningholm ., parkerade och gick sedan någon timmes promenad med Harry. Hela tillvaron var gul! Marken täckt av nedfallna löv och lönnarna var illandes gula och inget träd i världen kan väl ändå vara vackrare än linden!

Särskilt många turister såg vi inte till ., ett sällskap från Kina ., några uppspelta tyskar ., här och där - mest där - sprang lösa hundar och det var på det hela taget en rent pastoral idyll.

Efter promenaden föreslog jag lunch eller nån slags kaffe med dopp i lilla caféet/restaurangen Karamellan, inte långt från vattnet. Som vanligt valde pv kaffe med en liten paj med vaniljsås, själv vill jag absolut ha riktig mat när det är mitt på dagen .., så jag beställde en fisksoppa.

Det ska jag säga, att en godare fisksoppa har  jag  a l d r i g  i mitt liv ätit!
Den var sååå smakrik .., det var en fräsch dillkvist i soppan, plus rejäla bitar torsk, ganska mycket räkor, blekselleri, kummin (måste det ha varit!) och aioli i en liten bytta .., ja, den var himmelsk! Och vilken stor skål!
Servitören tycktes omåttligt häpen över att vi valde att sitta ute. Stolar och bord var regndroppiga, men det var ju inga problem, bara att fösa bort och var sin fleecefilt värmde rumporna, som verkligen inte behövde värmas - det var ju sexton grader varmt ute -!

Medan vi satt där kom Waxholmsbåten Carl-Philip (ja, det är väl inte just en Waxholmsbåt, men ni förstår kanske) och lade till vid bryggan och några gick av och ännu fler gick ombord. Pv häpnade över att en så pass stor båt kunde komma alldeles mot land nästan, det är ju inget djup att tala om heller.

Och nu?
Ja, nu sitter vi här vid härliga matbordet och pv övar sig på adventssånger (han har laddat ner en piano-app på sin Ipad) och harry sover gott på soffan .., katterna går ut och in och är gosigare än i somras och det mulnar  på. Och om någon funderar blev det en HP-laptop .. kanske heter den Pavilion, men jag är inte säker. Fin är den i alla fall.

Hurra! Hurra!

Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan:

"Specialleverans av fönsterfoto direkt från Cambridge!
Jag tror att det syns även på fotot att mannen närmast i bild är arketypen för en brittisk akademiker.!
Manchesterkavaj, borstigt grått hår och glasögon. Och läser antingen forskningsrapportmanus eller studentuppsatser."

Kul! Och tack att du hade håven redo och tack för dina funderingar!

Ny blogg! 

Ëller ännu en!

Nej, inte här, men hos Ulrika.

Vad några små rutor kan göra ....

Igår, på väg från läkarbesöket faller min blick på golvet som leder till entrén.
Tänk, så fint det är med dom här brun-röda inslagen mitt i allt det grå!

Ja, även dom ljusare partierna gör ju att det hela får liv!
Det hade jag nog aldrig kommit på, om det vore jag som hade varit golvansvarig.

För övrigt älskar jag såna här golv.
Så vackra!!

Dagens fönster ....

Det finns fönster som alltid har ett eget rum i mitt hjärta.
Oftast är det människor med i bilden eller djur.
Som det här, till exempel.

Minns jag rätt var jag - när bilden togs - i Malmö tillsammans med Torun Sandberg.
Och så passerade jag en grävmaskinist .., upptäckte den sååå fina hunden och tänkte att det måste vara en snäll människa som tar med sig hunden och han som var husse såg så rar ut.

Det här är också ett sånt fönster; det fångades i Bjärlöv i Skåne hos pv:s kusin Pia med familj.
Två tuffa hundar ute på altanen och en orädd liten dam på tolv år kanske .., som vet sitt värde.
Svansen rakt upp.
Nää, jag är mnsann inte rädd för er, tro inte det!

Ännu mera efteråt ....

... sammanstrålar vi i Skallkrokens hamn och tar oss ett dopp.
Pv kommer per cykel, friherrinnan med bil och Shejken får följa med och jag har varit och handlat och har också bilen.
Nu är den lilla bryggan borta, så man får hasa sig i från betongkanten.Här är det ballerinan Lena som är på väg i. Den andra ballerinan har då redan doppat sig och är uppe på land.

Pv:s badbyxor blev kvar hemma, så han tar helt sonika av sig cykelkläderna och badar i Adamsdräkten. Det går det med. (Här nere är människor inte ens hälften så pryda som längre norrut. När turisterna är här och ska byta om på stranden, är det ett fasligt krumbuktande bakom stora handdukar. Såväl i Ystad som här är det helt annorlunda. Bara rumpor är inget som nån reagerar för.)

Tolv grader i vattnet och inga maneter.
Det hade kunnat vara värre.

Såja, nu ligger pv och sprattlar och friherrinnan är på väg upp, tror jag.

Blir det någorlunda bra väder i morgon, blir det ännu ett dopp.
Over and out.

Efteråt ....

Onsdag. Tid på Halmstad sjukhus klockan 10,00, för uppföljning av tidigare mammografiundersökning i Falkenberg.

Och friherrinnan erbjuder sig omtänksamt att följa med, t.om in i undersökningsrummet, men jag säger att det senare behövs inte.
Där är två olika väntrum; ett för vanlig mammografi (där sitter många kvinnor) och så det här där jag är .., och där sitter även en man - en kund från affären - och så en yngre kvinna.
Det är nästan så man kan ta på all ångest som genom åren har svävat i rummet .., all dödsskräck .., all oro. Själv reflekterar jag inte ens över att bläddra i en tidning, vet att jag aldrig kan koncentrera mig så till den milda grad.

Så får jag komma in till ny röntgen.
Under flera år, särskilt under tiden i Ystad, drömde jag flera gånger att jag hade drabbats av cancer i mitt vänstra bröst och så snart jag nu tagit av mig klänningen och behån, ja, då säger sköterskan:  "Elisabet, ja, det är ditt vänstra bröst det gäller".
Jaha, ja.
Tänker jag.
Det nästan knyter sig inombords.

Några bilder tas .., och sen visas jag in i ett angränsande rum där det ska bli ultraljud och eventuell biopsi. En ytterst sympatisk läkare med lite gråsprängt hår (kommer från Katalonien, från Barcelona, säger han när jag frågar och han i sin tur frågar var jag kommer ifrån, med min annorlunda dialekt) och så sveper ultraljudsgrejen över bröstet; upp och ner och fram och åter .., om och om igen, mera gel smörjs på .., och så ny vända för att hitta det där som vi inte vet vad det är.
Jag får vända mig mera till sidan .., lyfta upp armen, vända mig igen, sträääcka på kroppen och till sist hittar han en liten svart punkt på skärmen - där är den ! -.
Just det. Det är där det ömmar när jag trycker.
Jo, jag ser den också.

Den lilla mörka knölen är inte större än sex millimeter, men tillräckligt stor för att ha framkallat rent av vettlös oro. Och så blir det biopsi och nålen är så tunn så jag knappt känner nånting! På fyra objektglas ligger därefter nånting som tydligen kommer från knölen och i ett litet provrör finns en slags blodblandad vätska.
Nu ska detta skickas på analys och så kommer någon att kontakta mig, antingen via brev eller telefon. och berätta om resultatet. Måhända är den helt harmlös? Måhända inte?
Sköterskan säger att jag om jag vill, kan jag tvätta av gegget på bröstet, så det inte börjar klibba i kläderna.

Och jag berättar om resan till Liverpool; att jag kommer att vara borta då i slutet av nästa vecka och i början av den andra och sköterskan (som för övrigt kommer från Kallinge i Blekinge) lovar att hon ska notera det i journalen.

Efteråt - när jag tagit på mig skorna och sticketröjan, tar vi sikte på Börjes konditori i Harplinge och jag säger till friherrinnan att nu bjuder jag på fika, ja, som tack för att hon så generöst och omtänksamt gjorde mig sällskap. Så där sitter vi och säger unisont att kaffet var himmelskt och mackan med brieost och salami också och kanske hade precis vad som helst smakat bra, så känns det! Lägg därtill att friherrinnan själv varit med om precis detta .., men hennes var knöl var större och det sattes igång nästan per omgående med behandling.
Alltså vet hon vilka känslor som varit i svaj.

Börjes är ett gammaldags konditori .., det känns hemtamt och ligger mitt i lilla Harplinge.
Vid ett bord längre bort sitter fyra herrar som kanske är i sjuttioårsåldern.
Jag säger till friherrinnan att dom nog är före detta arbetskamrater.

Och på väggen sitter olika anslag.
Oj då, här är det Kammarkören där pv sjunger som söker en andrebas.

Efter en stund lämnar herrarna sitt bord och jag hojtar till och frågar om jag möjligen får ta en bild av dem och nog är dom väl före detta kollegor? Jodå, så är det.

"Och du var förstås chef ..?" säger jag till mannen längst till vänster.

Jodå, det också. Det märktes så tydligt.
Och jag frågar om jag får lägga ut bilden och då skojar mannen som står näst längst till vänster och gnider med händerna, ni vet, som när man vill ha pengar.

"Jo, jo ., du var säkert ekonomiansvarig ..!" säger jag.

Så ställer dom upp och vi får veta att dom - i sitt yrkesliv - brukade fika just den här tiden, nu träffas dom så här i stället. Tänk, så vettigt! Män lär ju ha ett snävare socialt nätverk, då blir ju det här ett anspråkslöst sätt att känna sig som en del i nånting som varit! Det där som kallas KASAM - känslan av ett sammanhang -.

Så tackar även vi för oss och jag kör hemåt och friherrinnan lämnas av hemma  hos sig och jag kommer hem till en glad Harry.
Har pratat med delar ur den närmaste familjen (som jag älskar dem alla!), min syster i Skåne och Eva i Tyresö och Kerstin i Trelleborg .. och i kylskåpet ligger nånting gott som jag ska bjuda pv  på när han kommer hem ikväll ., när jag ska fira.

"Vad då fira ..?" kanske någon tänker.
Fira? Att man nu hittat nånting? Är det nånting att fira?

Jo, men det känns ändå bra.
Nu har jag nånting att förhålla mig till. Det hade kunnat vara låååångt mycket värre; en stor knöl och annat hemskt. Nu får det bli som det blir.

Och ikväll vankas detta ..!
Sååå härligt!
Pv har lovat att sällskapsbada med mig. Bara en sån sak!
Och stort tack alla ni rara bloggvänner för vänliga tankar, mejl, kommentarer på instagram och vanliga sms och telefonsamtal! Ni är underbara och förgyller ens tillvaro!

Dagens fönster ....

Nog är svartvitt vackert!

Tack Ulrika!

Det bästa för Hedgrenskan .....

Så här skriver Kerstin:

Det bästa ... var helgen hos minstingen i Götet för att fira hennes födelsedag och äntligen träffa "the inlaws". Det har gått några år sedan de unga träffades, men vi föräldrar bor ju inte där någon av oss utan var på sitt håll.

Så himla trevliga de var! Inte konstigt att det har en sån härlig son och som jag har lyckan att få kalla min svärson.

En riktig hjärtevärmarhelg som avslutades med att killarna fixade med att sätta upp en nyinköpt taklampa.
Nu hemkomna och lagom trötta.

// Tack snälla Kerstin! säger jag.

Och ett ps till er som vill dela med er av glädjen: mejla den till bisse151@gmail.com, så är det enklare att hålla kolla på bidragen. (Ja, det är ju såna horder ..,-.))

Vacker vilsam musik ....

.... hittade jag här.

(Ungefär inga problem. Kanske ... ingen anledning till oro).

Glädjen .....

... får en stor bild!

Och nej, det är inte största lottovinsten som gjort oss glada .., det är ett besök med make och son (Kattis) och bio och god mat .., allt i Örebro.

Och det är en tillsammans-bio-kväll (ännu en) för Agnetha i Skellefteå och yngsta dottern (Downton Abbey och måttligt intressant för Agnethas dotter).

Och för Ulrika i Närke är det en liten hundvalp i famnen .., en liten krabat som snart ska bo hos henne och Rickard och sprida glädje och bli kompis med Qvick!

Friherrinnan vittnade om ett diamantbröllopskalas, då hennes moster och morbror firade sextio år som gifta. Inte illa! I säkert tio minuter fick jag höra talas om den goda maten - fisk på planka för friherrinnans del -!

Själv gladdes jag åt dagliga dopp i ett allt mer kylslaget hav.
Men glädjen efteråt.
Euforin.
Känslan av pånyttfödelse.
(Det är nog som att bli frälst, tänker jag).

Tack snälla som delade med er!

Ännu mera ...

Madame A i Portugal, hon undrar varför där inte var någon bild på dom till synes så lyckliga grisarna i Ullarp, ja, som jag skrev om igår. Det var kanske fem grisar allt som allt och längst till vänster skymtar knappt trynet på den som låg och gottade sig i gräset.

Själv satt jag i bilen hundra meter bort kanske och hade svårt med skärpan.
Men den här bilden är i alla fall till dig.
Visst blir man glad!

Nåt helt annat.
Så här ser det ut i vårt pannrum.

Här i huset eldas det med ved, nåt jag minns från min barndom.
Först var det vedpannan, sen skaffade pappa oljetank i källaren - en stor, svart sak som mest liknade ett odjur och det doftade äckligt av just olja ... - och sen blev det elektricitet som fick värma element och vatten.

Men pv, han fortsätter med samma uppvärmningssystem som varit här sedan evigheter tillbaka och nu har jag vant mig och tycker att det doftar gott när pannan är i gång. Vår, sommar och höst får vi allt varmvatten via solfångarna, men nu och fram till maj kanske .., får vi elda med ved. Mest är det för att kunna duscha varmt, ingen av oss vill  ha mer än kanske arton grader inomhus.

Och eftersom pv är smålänning och en man som har gott om energi, har han frågat byggarna hos grannen en bit bort - dom som slänger spillvirke i den container som står vid vägen - om det är okej att han tar vara på det där virket?
Jodå, det var bara bra.

Så varje morgon eller kväll tar herr pensionatsvärden sig en titt i containern och finns där nånting att hämta, blir det minst ett skottkärrelass som han kånkar hem med och så travas allt i pannrummet.

"Härligt! Nu har vi enbart där ved för hela november!" sa han i morse.
I vedskjulet lär det finnas ved för hela vintern och mera ryms!

Hur den här idoge mannen har tänkt att hans sambo ska få ned veden - den som finns i pannrummet och nu når takhöjd - har han däremot inte berättat.

Om man nu tänker sig ....

... att man ska försöka lura människor och då inbilla dem att det här ett mejl som kommer från Postnord, då får man nog vara aningen smartare än så här.

"Vi kan gärna meddela" - så skulle aldrig posten skriva.

"Din paket är registrerad" - byt ut d:et mot ett t, så hade det  k a n s k e  låtit mer troligt.
Och din mot ditt.

En sån där liten färgglad lastbil .., nej, det hade inte heller funnits på Postnords meddelande.
Knappast heller paketets innehåll.

Man kan undra hur många människor som går på sånt här? Som glatt och villigt betalar in 99:- och tänker att ååå, en billig mobiltelefon! Kanske tusen personer? Ja, det blir nästan hundratusen på någons konto.

Sånt här kan ge mig spunk!

Annat som kan ge mig blodstörtning: när en man i Borås får ägg kastade på sin bil och när mannen - en 25-åring - stannar och frågar ungdomarna vad dom håller på med, blir han svårt misshandlad; käken slås av och några tänder ryker all världens väg!
Sånt kan göra mig galen.