Och tidigt nu på morgonen tackade pv för sig och susade iväg mot en golfdag i Upplands Väsby.
Eftersom äldsta dottern - aka doktor Böhlander - har arbetat sin andra natt av tre och därför kommer att sova mest hela dagen, blir jag kvar här ute på landet.
Så här sitter jag vid det härligt stora matbordet och harry har intagit soffan och katterna har frejdigtlekt med nånting som liknar en råtta - av gult tyg - och regnet som vräkte ner tidigare i natt, det har upphört.
Och så kan jag berätta om den underbara dokumentären som vi tittade på igår.
Andra njuter av Idol eller Dobidoo, här blev det "Demenskören".
Vilket fantastiskt program!
Ett gäng människor i olika åldrar, den yngste - en man på trettioett år !! - och den äldsta - en dam på åttiotvå - samlas för att lära sig sjunga i kör, eller egentligen för att uppträda och sjunga, vilket ju inte är det enklaste då närminnet mer eller mindre har sagt adjö. Bara en sån sak som att lära sig en text!
Eller att komma ihåg OM man har övat på texten?
Har man tittat på brittiska tv-serien Line of Duty och den kvinnliga polisen som spelas av Vicky McClure, blir man ju lätt förvånad av att se henne som nån slags programledare för den här dokumentären. Men så får vi veta att hennes mormor drabbades av Alzheimers sjukdom och hur musik kunde hjälpa henne med minnet; eller att få tillgång till känslor och ord på ett annat vis. Eller, som det står i programförklaringen, hur hennes mormor helt enkelt blommade upp, just tack vare musiken.
Tyckte jag om denna Vicky McClure i polisserien, så är det inget i jämförelse med hur otroligt sympatisk och ömsint hon är bland alla dessa dementa i programmet! Stöttande, omtänksam .., ja, hela spektrat av ett fint bemötande!
"Demenskören" sänds i två delar på Kunskapskanalen och nästa fredag blir det avslut för kören.
Efter programmet hämtade pv hushållspapper för att torka tårarna.(Själv torkar jag med handen).
Och vilken otrolig igenkänning för alla oss som på - ena eller andra sättet - har upplevt det här med demens på nära håll!
Over and out!
5 kommentarer:
Sångstunderna på demensboendet är nog mina finaste minnen från församlingsjobbet. Musik väcker verkligen minnen, det var underbart att se. När vi kom var männen och kvinnorna.., ja men frånvarande liksom. När vi började sjunga var det som att ett ljus tändes inuti dem.
Vi sjöng ofta gamla barnvisor och dom texterna kunde dom och så många minnen som kom till ytan av dem!
Samma med Taube-visor och liknande.
Det var verkligen verkligen fint.
Ulrika: det här med musik, det var nästan det enda som väckte mamma dom två senaste åren. Kanske mer än så - allt har liksom flutit ihop vad gäller tid -. Lika ofta som hon verkade bli glad, började hon gråta, men det betyder ju att nånstans inuti väcktes känslor. Det och massage .., det tror jag verkligen på när det gäller att ha med dementa att göra. Pv:s lillebror är ute och sjunger och spelar på olika äldreboenden och han säger precis som du.
Tack för länken. Såg en trailer på tv igår och kände att - nej, jag orkar inte se dementa människor, det är för smärtsamt. Men jag gjorde det iallafall och så berörande det var. Och så just den sången....
Monet: för mig blev det precis tvärtom .., jag kände att vi är så många människor som delar det här ... kanske blir jag själv en av dem som sitter där och inte minns vem pv är eller barnen? Förfärligt sorgligt, men ändå .., det kändes mänskligt mitt i allt det omänskliga. Och jo, verkligen att man berördes!
Ja musik och beröring, två så otroligt viktiga saker!
Skicka en kommentar