Vid köksbordet .

Så här lät hon i somras.

Vid tvåtiden kommer pv:s moster och morbror, Sonja och Gösta, på besök.

Som alltid, i alla fall nu i februari, bär Gösta på två påsar med nybakade semlor.

Och så sitter vi runt köksbordet och surrar i någon timmes tid.

Med posten har pv fått ett informationshäfte angående en livförsäkring och det är vad vi kommer att tala om.

Om livet och det som kommer efteråt.

Gösta, som är en man som vet vad han vill, säger att när det är dags för hans begravning, då ska minsann systersönerna pv och hans musiker-bror, sjunga till fikat.

"Jodå, det har jag skrivit in i det Vita Arkivet!" säger han och plirar filurigt med ögonen.

Sonja, hon vill ha en tillställning bara för dom allra närmaste.

Det är så typiskt Sonja.

Hon är liksom den som aldrig tar plats.

Då säger jag att ...egentligen är det ju mycket bättre att man, medan man ännu är i livet, får ta del av alla vackra tal, för sedan är det ju för sent.

Så jag tar skeden och klingar lite i kaffekoppen och så berättar jag för Sonja vad jag skulle ha sagt.

Jag berättar om det där allra första mötet när hon inspekterade mitt handledsgips och hur inutivarm jag blev och om all vänlighet som hon har spridit och framför allt; hur oändligt välkommen jag alltid har känt mig hos Sonja och Gösta.

Och hur mycket jag tycker om henne.

Sånt.

Och Sonja ler.

Sen blir det påtår.

Insikt nr 215 ....


Under årens lopp har jag ofta raljerat lite över min australiensyrra, ja, jag har glatt påpekat att hon - i varje brev eller mail - väldigt noga berättar vad hon och maken har ätit till middag.

Så här. t.ex.

"Vi har precis ätit middag - ugnsbakad lax i dill/senapsmarinad med kokta grönsaker till. Jättegott! Och till efterrätt färsk mango, körsbär, samt naturligtvis vindruvor till Sophia (deras hund). Hon älskar vindruvor."

Eller så här:

"Här är det lördagkväll och vi har precis ätit din räkgryta med penne-pasta och sallad till och det var verkligen till allas belåtenhet!"

Igårkväll looog pensionatsvärden så här mycket och sa att det där minsann är ett släktdrag.

"Du gör precis likadant Elisabet .., du skriver nästan alltid i bloggen om vad vi har haft till middag ...", sade han.

Jaha, det kanske jag gör.

Och vid närmare eftertanke så har den informationen - för mig - alltid varit väsentlig.

I min dagbok från mellanstadietiden, den med grönt omslag, stod det ungefär så här: "Kär i Lars-Gunnar, köttbullar till lunch. Gott!"

Om man tänker efter är det väl lika bra att man fortsätter linan ut.

Således kan jag till intresseföreningen meddela att dagens middag kommer att bli ..., *ta-daaa*: denna.

På agendan ...


Höjdpunkter 15 februari

19:00 Skidor, 10 km fristil, damer. Hjälp, så spännande!

19:30 Alpint, störtlopp herrar.

21:30 Skidor 15 km fristil herrar


Och jag känner en man som har körsångs-övning med början klockan 19.00.

Jo, jo.

Ungefär som "Emmerdale Farm ..."

Ett fyra dagar kort besök på Irland ..., en tågresa från Dublin till Galway .., därefter bil till Westport och söderut igen .., och jag föll pladask!

Till Irland tänker jag återvända.

Och när jag läser Joannas inlägg om besöket hos hennes svärfar .., då blir jag än mer övertygad.

Här är ett litet utdrag:

"..... jag fick mata får och hästar och det var fantastisk utsikt från vårt sovrum. ja, pålles pappa har ett hus där alltså. man tror att rural ireland är en bluff men det är det inte. det är helt äkta. alla har rutig keps och gummistövlar. vi drack öl hela tiden. pubpubpub. och så var vi på kyrkogården där pålles mamma ligger. det var fint. och så åt vi massor av potatis. älskar potatis. på irländsk slang heter potatis "spuds"."

Resten finns här.

Måndagsfönstret ...

... ja, en gång har där nog funnits fönster .., kommer från Kapten Kjelle.

Förmodligen är bilden tagen någonstans där vattnet är turkosfärgat.

Kväller ....


.... blir skidskytte och en härligt frispråkig Björn Ferry!

Och hela tiden ringer telefonen.

Ring-ring ..., aaaalla slår en signal!

Mera skidskytte.

Det är som om Ulfbåge och bisittaren hela tiden pratar förbi varandra och jag ler.

sigge nilsson är kvällssur och biter mig rejält i handen och inte det minsta släpper han taget och till slut biter jag honom i nacken och då hoppar sigge ner och raggen står som en borste på hans rygg!

Då kommer pElle.

Ååååå, han hoppar upp i mattes knä och jag masserar halsskinnet, det som är det bästa han vet och hela högerhanden blir luden, så mycket hår tappar pElle.

sigge har krupit upp i korgstolen - han surar -.

"Ja, snart gör jag natt ...", säger pensionatsvärden som ska upp i ottan.

"Inte jag, jag blir uppe till midnatt när sändningarna tar slut ...", svarar bloggmadamen.

Och för första gången på evigheter (en evighet är i det här fallet 3 månader drygt) har jag inte ont i mitt knä efter en promenad fylld av pulsande.

Jag blir stel, men där är inte alls den där hemska smärtan.

Åååå, tänk att det kanske kommer att bli bra!!

Mums!

Så här ser det ut i landet Halland idag.


Tio varv åkte pensionatsvärden runt åkern, drygt två mil, alltså.

När han kommer hem, har jag maten klar.

Det blir rester från igår .., lamm i skivor .., potatisgratäng .., samt uppstekta/wokade morotsslantar, broccolibuketter och vitkålsklyftor modell mindre.

Lägg därtill vinbärsgelé.

Å, himmel så gott!

Till detta ett av alla röda viner som inhandlades i Tyskland; nämligen Torre Mayor .., ett Reserva-vin och på etiketten står följande att läsa på danska - jag försöker att översätta -.

"Denna Reserva är utan tvivel en av de bästa vinerna lagrade på ekfat, producerat i regionen. Vinet har en elegant djupröd färg, smaken är välbalanserad, len och karaktärsfull, med ett mycket lågt innehåll av garvsyra. Passar utmärkt till de flesta kötträtter, samt till fjäderfä och ostar."

Väldigt gott till lammet, tycker vi!

Och tungt är det ....!

På eftermiddagen spänner pensionatsvärden på sig löparskidorna, ja, nu ska det åkas längs åkern en bit härifrån (det var där vi gick i somras .., Mian, Gunnar, Kent och Ann-Marie och det var där vi upptäckte en liten fågelunge vid åkerrenen ..) och jag säger att jag gör honom sällskap, så får jag den dagliga promenaden, den som inte alltid blir så daglig.

Och eftersom själva åkervägen visar sig vara oplogad, tar jag av mot kustvägen i stället och sedan in på en byaväg med skylt som visar på återvändsgata, men jag tänker att har man tur så finns där någon gångbana ner mot Skipåshållet till.


Och jag passerar en gammal ladugård.
Aldrig i mitt liv har jag sett tjockare stockar!
Måttar med handen: minst 4 dm!
Ek, kanske?

Det finns det inte.

Så jag plumsar nerför en stor slänt och hela tiden är jag livrädd att fastna med högerbenet så där så man faller pladask rakt fram och spräcker den nya knäleden, men allt går bra, även om det är ack, så tungt!

Några hus ligger vid det som jag först tror är en myr eller möjligen en sjö, men som visar sig vara en översnöad åker.

En äldre herre kommer skidande längs ett vingligt spår.

"Heja Sverige! Heja Sverige" ropar jag och då stannar mannen till och det blir en stunds småprat, det där som jag tycker så mycket om.

(Det kanske är generna, det där hejandet? Min pappa var ofta speaker på skidtävlingar i Malå och gud, så man skämdes när han uppmanade publiken att heja lite frejdigare! Nu gör jag precis samma sak själv.)

Jag får veta att mannen och hans fru ("du ser henne där borta!" säger han och pekar på andra sidan åkern) egentligen är smålänningar, men nu bor dom här i Stensjö och ååå, det är ju så härligt att åka skidor nu när det äntligen finns snö!

"Minst tjugo mil har jag åkt!" säger mannen leende.


Undrar vad han drömmer om där ute i spåret, herr pv?
Oxberg? Eldris?

Och jag går vidare och innan jag är hemma ser jag den idogt tränande pensionatsvärden ute på åkern och jag tar den vägen och jag är så trött i benet så det känns som om jag ska ramla omkull, men det gör man förstås inte.

Man tar sig hemåt.

Och efteråt .., är man nöjd och belåten.

Och lite så där lycklig över småpratet.

Hallen ...

Mössan som vännen Bente har stickat.

I mitt barndomshem fanns en traditionell hatthylla i nån slags metall och med pinnar upptill med som en träknopp på, det var där man skulle hänga hatten, ja, om man nu hade någon.

Under hatthyllan fanns krokar att hänga upp rockar och jackor på.

Med den i åtanke bad jag mina barns pappa (när vi hade köpt huset utanför Ystad) att snickra ihop en hylla i trä, men i samma modell och jag kom att älska den hyllan!

Här på pensionatet fanns i hallen endast en Ikeagarderob till förvaring av ytterkläder.

Praktiskt, i och för sig, men också ..., bökigt ., för när gäster kommer på besök så ska dom tränga in sina persedlar i garderoben och det blir rätt så trångt.


Hyllan är längre än den ser ut att vara på bilden.
Och man kan ju måla den vit när man blir less på den nuvarande kulören.
Jag börjar allt mer känna mig som min mamma.
"Ja, ja .., vi ska alla lämna allt detta ifrån oss inom en oviss framtid, så ., det spelar inte så stor roll", sa hon som tog sitt pick och pack (en resväska och en handväska) och susade iväg till Sydamerika i tjugo års tid.
Det räcker med att tänka på människorna i Haiti, så får man perspektiv på tillvaron


Så ..., ja, ni kan ju gissa vad jag föreslog herr pensionatsvärden.

Jepp, att vi kunde sätta upp en "hatthylla" med krokar direkt till vänster i hallen.

Och den snälle pv .., han gjorde just det.

Inte precis samma modell (med runda hörn hade det blivit snyggare, men det kom jag på för sent och det spelar heller ingen större roll), men ni förstår så lycklig jag är!

Nu är det lätt som en plätt för gästerna att hänga av sig kläderna.

Inget prat om att .."ja, men lägg dom här över stolen ...".



Alldeles överlycklig är jag.

Och när jag får min nästa lön, då ska jag titta på mattor till hallen och en liten vägglampa.
Plus ytterligare några rottingkorgar att sätta ovanpå hyllan.

Sen är jag helnöjd.

"Vilket rum ska vi ta sen ..?" frågade pensionatsvärden häromkvällen.

Hmmm.

Nu är det bara att välja.

smulan sa...

Småler lite...;) Numera är det femårsplanering på det mesta som ska göras i vårt hus..;)

Just står min man och målar om kökstaket. Jag började måla (efter två års diskussioner) sedan fortsatte K. Och snart har vi ett vackert vitmålat tak! :)

Korgar på hatthyllan var en bra idé!

Bloggblad sa...

Typiska tecken på när en händig karl är nykär. Jag minns den tiden när jag bara hann halva meningen av "vi borde kanske ha en..." så var det klart.

Nu hinner jag säga hela meningen. Många gånger... men oftast händer inte nåt ändå.

Att han gått med på det här med köket hänger mest på att luckorna börja hänga på trekvart och den ingrodda smutsen uppe i takhörnen går inte längre att damma bort.
Maskiner som fyllt 20 kan också lätt börja krångla.

Och jag/bloggmadamen säger: här gäller således att skynda snabbt! Passion och sånt har, enligt vetenskapen, en överlevnadstid på omkring året .-)

Stillsamt ....

På frukostbordet ..

Men hur skulle man nå upp till porslinet där uppe vid taket?


.... finns, förutom den vanvettigt goda plommonmarmeladen från sept.-09, även ett antal tidningar.

Dagens Industri .., Göteborgs Posten .., Sköna Hem och Vasalöparen.

"Kolla här .., ett sånt här kök .., det vore för mig rena drömmen!" säger jag.

"M mmm ...", svarar pensionatsvärden.



"Elisabet, lyssna! Här står att läsa att Christer Majbäck tycker att förutom rena mästerskapsmedaljer, så är Vasaloppet det viktigaste loppet, alltså viktigare än världscupssegrar!" säger pensionatsvärden och fortsätter läsandet av denna i hans ögon så fantastiska lektyr.

Tre veckor kvar.

"Jahadu ..., så här dags om tre veckor har man kanske passerat Smågan ..", säger pv när klockan är 9.30 en söndagmorgon i februari.

"M mmm", svarar bloggmadamen.

Dagens fönster ...

Idag är det, om ni inte redan visste det, Alla Fönsters Dag.

Jaså, det visste ni inte, jo, men så är det.

Fönstret längst uppe, det kommer från fönsterfångarmadamen i Portugal.

Hon som drömmer om ett nytt hem, det kanske ni inte heller visste?



Från Solveig uppe i norr, kommer det här fönstret.

Egentligen tillhör det en s.k."kändis" och innan jag skriver ut hans namn, vill jag nog ha ett litet godkännande av avsänderskan.

Om ni klickar på länken till Solveig, kommer ni att kunna läsa en alldeles underbar dikt.
Det hände ofta när jag var väldigt ung, att min mamma högläste den.

Hej!

Det tror jag väl att du kan skriva - att det är Carl-Jans fönster! Det var ju från hans officiella salonger i Saxå Herrgård! Var där för att presentera vår bok "Snöå Kost & Kultur" -damerna i projektet som samlat recept, lagat mat mm och jag som fotat. En trevlig stund med många glada skratt och kaffe och prinsesstårta! (Han var så där trevlig som man tror!)

Och titta här!
Det är Kapten Kjelle som under sin seglar-i-grönskimrande-havet-tillvaro ... har fångat en hel drös med fönster, allt på en bild, och som vanligt vet man inte var bilden är tagen .., men det är i alla fall inte i Båstad.

Och ser man på ..., Kaptenen hör av sig och berättar om bilden:

kJELLE sa...

Hej alla som upplysning till alla intresserade är detta en krossad aningen exotisk hoteldröm På ön Bequia Västindiens Sandhamn strax söder om St Vincent. En sten lär ha fallit och landat så där 30 cm från sängen i ett rum - Jag var där och botaniserade en gång och konstaterade snabbt att det var det dummaste jag gjort i hela mitt liv - känslan satt i hela tiden att en sten kunde falla ur bågen ovanför och det är ofattbart hur dom kunde komma så här långt

Värmekälla ...


Det kommer ett sms.

"God natt min vän!" står det.

Det räcker.

Kväller ...

Det tar alltid tid innan pElle har bestämt sig.

Ska han hoppa upp i soffan eller inte?

Länge kan han sitta precis nedanför och bara titta på matte, så där som ..."äh, du kan väl lyfta upp mig ...?"

Men se det gör hon inte.

Och till slut hoppar han upp och sitter en stund och tittar sig omkring och efter kanske fem minuter lägger han sig på min höft (om jag ligger på sidan) och han är spänd som en fiolsträng, för bäst det är kan ju eländet sigge nilsson dyka upp.

Så han trampar och trampar och trampar.

"Nä, lägg dig nu pElle .., lägg dig nu .., såååja!" säger jag.

Och när han till slut kryper ihop, är han fortfarande spänd.

Men .., om jag tar då masserar honom i nacken .., då tar det inte tio sekunder förrän gammel-pElle blir som en våt wettextrasa och bara sjunker ihop och mår som en prins!

Och spinner.

Och spinner.

Det är precis vad han har gjort just under skidskyttet.

Stor besvikelse ....

... hos herr Ulfbåge och nu börjar man förstås tänka på sånt man inte vill tänka på.

Nåja, det kommer nya dagar i skidskyttespåret.

Bli-glad-av-bilder .....

... hittar ni här.

I väntan på skidskyttet .....


... tittar vi på Melodifestivalen.

(Men först ligger vi skavfötters i soffan Ektorp och sover i en timme, rakt av bara!)

Så länge .., röstar jag på låt nr 2.


Uppdaterat: och dom kom inte ens med. jaha.

Ta fram näsduken ...!

Ty ..., snart är det dags .....

Vid sjutiden ...

... på morgonen, tar pensionatsvärden bilen och kör till Småland för att hämta gratisved.

Vid tolv är han hemma.

Och han kånkar och bär in veden från släpen ..., och fixar hatthyllan så den nu är nästan klar.

Och skidorna vallas.

Nu ska här tränas .. "minst tio varv på åkern!" säger han bestämt.

Ett par mil alltså.

Ja, energin är det i alla fall inget fel på.

På pensionatet ..

... vankas det lammstek och potatisgratäng till middag.

Lammsteken är vitlöksspäckad och nu är det gratängens tur.

"Hmm, finns här någon riven ost ...?" frågar jag pensionatsvärden.



Jodå, det finns.

Alltid.

I små plastbyttor i frysen ligger det sista av ostbitarna som herr pensionatsvärden har rivit.

"Ja, man är väl snålänning ..." säger han leende.

Sånt gillar jag.