"Drömboendet ...,för mig."
Och så får jag sällskap av den sportlovsledige pensionatsvärden och vi går en rejäl runda; ner till havet och så vänder vi och tar slingervägen och över gamla E6:an och in i skogen .., förbi hönseriet och ner till det som jag trodde var en myr eller en liten sjö, men som visade sig vara en stor åkerlapp .., och där träffar vi en dam som åker skidor och vi stannar till och pv och damen diskuterar vallning och snötemperatur.
Och såklart, snödjupet.
"Inte sedan kriget har det varit så mycket snö här!" säger damen.
Och solen visar sig och det känns som en riktig vårvinterdag.
Skuggor slingrar sig mellan trädstammarna.
Två översnöade bilar bidar sin tid .., och vi passerar några hus och sedan över vägen igen och nerför en slänt och plumsande i djup snö och pensionatsvärden spårar och jag vinglar och har mig, ett elände är det med balansen sedan operationen, men det går bra och faller man, blir fallet hur som helst mjukt .,. så där som att landa i bomull.
Sist av allt blir det nybryggt kaffe ute på altanen, den som då har skottats fri från snö på en yta anpassad till två trädgårdsstolar och en liten, liten bänk.
Limpmackor med saltrulle som pålägg.
Takdropp.
Småfågelkvitter.
Det är väl såna gånger man inser vad livet handlar om.
Egentligen.








