Intet nytt under himlen ...

Carl-Olof drabbades av elakartad cancer och när jag fick reda på att tiden var knapp, ringde jag honom och berättade hur mycket han - för mig - hade betytt som lärare.
Och även som "vanlig medmänniska".
Jag önskar bara att jag hade haft den insikten i högstadiet.


Hösten 1980 och våren 1981 läste jag psykologi.

Det var kvällskurs (gymnasienivå, inte något märkvärdigt), allt som allt 50 lektioner hemma i Malå och med underbare Carl-Olof Sjölund som lärare.

Detta visade sig bli det absolut roligaste och mest intressanta jag dittills hade varit med om, ja, i kunskapsväg.

Och det var då och där jag första gången hörde talas om RAS - Det Retikulära Aktiveringssystemet -.

Idag, mer än trettio år senare, lyssnar jag lite förstrött till SVT 1, där nyhetsdamen berättar om en intressant forskarstudie som visar att den mänskliga hjärnan har förmågan att sålla bort "oväsentliga" ljud.

Ja, t.ex. så kan man ligga och sova alldeles intill en hårt trafikerad järnvägskorsning och aldrig att man vaknar av plinge-linget när bommarna går upp eller ner .., eller dånet när tågen passerar .., men däremot ..., vaknar man genast när ens nyfödda barn piper till, eller vänder sig i sängen.

Eller när katten jamar lite försiktigt.

"Ja, men det är ju det retikulära aktiveringssystemet, skulle det vara nånting nytt, det var ju det vi läste om för trettio år sedan ...?" tänker jag genast.

Och skickar en riktigt varm tanke till himlen.

Till Carl-Olof.


// Under samma 80-tal kontaktade jag en överlevande från något koncentrationsläger och frågade om han kunde tänka sig att göra ett besök i Malå? Ja, berätta för skolungdomar och oss andra om hur det kan gå här i världen. Jo, det kunde han tänka sig och jag blev jublande glad och kontaktade genast Carl-Olof som då var politiskt engagerad för Folkpartiet.
"Du Carl-Olof .., om jag fixar så att han kommer hit och berättar, kan du då hjälpa mig så att vi kan ersätta honom för resa, uppehälle och det övriga ..?" frågade jag.
Jovisst! Inga problem.
Och den överlevande kom verkligen, aulan fylldes till sista plats, han föreläste för skolans elever och jag kände så stor tacksamhet mot Carl-Olof.

Liten påminnelse ...


Missa nu inte mejlet från Fredrik Önnevall .....

Det är till alla bloggvännerna som öste beröm över honom.

Dag 2 ..."Min första kärlek".

"Men kom nu Elisabet .., nog vågar du ..?" sa han säkert.
Om pappa hade fått bestämma, hade jag hetat Berit.

Den allra första kärleken .., å, det måste ju ändå ha varit min pappa?

Vi var och är ännu tre systrar och alla tyckte vi så oerhört mycket om honom.

Pappa var liksom tryggheten.

Navet.

När mamma hade jour på sjukstugan, låg jag ofta i hennes säng, intill pappa.





Var det söndagmorgon lyssnade vi till Frukostklubben med Sigge Fürst och hur många av oss minns inte den här signaturmelodin?

Och där var Kaffepetter och Ante på Mobacken och alla gäster fick en "frukostklubbsnål".

Ingen tv hade vi och inte var det många kanaler på radion heller.

Frukostklubben var en programserie som sändes i Sveriges Radio från 9 februari 1946 till 24 december 1949.

Programserien återupptogs 1955 och sändes därefter till och med 31 december 1978.

Frukostklubben var det första underhållningsprogrammet i Sverige som sändes på morgonen.

Totalt sändes 680 program och programledare under hela sändningsperioden var Sigge Fürst.

Det fanns förstås andra kärlekar också.

Olle Molin, t.ex. som bodde några hus bort.
Lillebror och yngst av fyra, fem syskon.
Det var i deras halltrappa vi åkte kana på mage och det var där och då jag bröt nyckelbenet. Några år senare flyttade hela familjen Molin till Karlstad.

Och Eilert i det gula huset; han som var några år äldre och ofta ville leka doktor och då pratar vi inte blodtrycksmätning. Eilerts pappa arbetade i gruvan och hans mamma, som var så innerligt snäll, hette Sylvia och kokade orangefärgad saft.

På somrarna odlade hon ärtskidor som växte mot deras garagevägg.

Småkärlekar i ens barndom.

Just så var det.

Till bloggvännerna ...

Kesu uppmanade mig att skicka länken med allt beröm till den eminente herr Önnevall, ja, så han - och framför allt hans chef - skulle få veta hur bra vi tyckte att programmet var!

Så det gjorde jag.

Det tog en halv minut.

Idag, inte ens en vecka senare, fanns följande mejl i min postlåda.


"Hej Elisabet, jag fick en helt fantastisk länk via tittarservice, du hade uppmanat dem att vidarebefordra den till mig.

Jag rodnar långt upp över öronen men blev såklart oerhört glad och bockar och bugar!!
Ska skicka den till fotografen Per Anders Rudelius också, han kommer bli lika stolt och glad.

För övrigt kan jag berätta att det var just han som filmade Solens Mat också som ni pratade om, så det är inte konstigt att bilderna ser lika bra ut.

Jag instämmer till fullo, det är helt avgörande att man jobbar med en duktig fotograf och Per Anders är enastående.

Väldigt tacksamma hälsningar
/Fredrik"


LindaLotta sa...

Och här sladdar jag in och kan bara hålla med, han är jättebra!
Jag sitter som klistrad när jag möter honom på teve, jag tror han skulle kunna prata om vad som helst. han få mig att lyssna!
Och bara det här, att han svarar på ditt mail - hurra för Fredrik!

Tisdagsfönstret ...

Det är inte så att det direkt vimlar av fönster här på landet.

Och just det här fönstret har ni sett säkert femtio gånger, men under olika ljusförhållanden.

Bilden togs igår, på eftermiddagen.

Här och nu ...

Bilderna togs idag måndag den 15:e november vid tvåtiden.



Vid husväggen prunkar (nåja ..) ännu timjan av olika sorter.



Och grannens golfbanegröna gräsmatta som är för bra för att vara sann.
Men det är den.



Lilla bäcken porlar som om våren ....



Och i vattenpölarna speglar sig himlen.

Men tänk, att i samma land, kan det skilja så mycket!

Och vilken tur att den som vill ha snö och vinter bor där uppe.

Och att jag, som njuter av gröna gräsmattor, bor i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Hos Gunnar ser det ut så här.

Och hos Ulrika så här.

Hos Anna så här.

Och hos någon annan så här.

Och en har varit på resande fot och då ser det ut så här.

En sjätte har den här utsikten!

Och en sjunde, den här!

Dag 1 ... presentera mig själv.

Ja .., då kör jag igång den där utmaningslistan (se inlägg här under).
(Fler som är utmanade finns här.)

Goddag, goddag, mitt namn är Elisabet Nilsson.

Bara Elisabet .., (ack, vilket trauma i småskolan .., hur man fick skämmas när övriga klasskamrater rabblade upp alla namn, såväl två som tre extra!) kanske är det därför som jag kan nästan alla mina klasskamraters namn, inte bara tilltalsnamnet.

Tror ni mig inte?
Jodå.

Nils Erik Johnny, Annika Lillemor, Jenny Lilian Viktoria, Elsy Ingrid Gunilla, Eva Agneta Christina, Gudrun Linnéa, Bo Gustav, Ulla Maria Elisabeth, Gun Birgit och Ann Monika (eller tvärtom, dom var tvillingar) .., ja, så där kan jag hålla på.

Det är sånt som kallas onödigt vetande.



Jag är femtiosex år, snart femtiosju.

Stenbock.


På altanen hemma i Malå.
Sjön nedanför.
Och tydligen eldades det med ved ...
Någon hals hade jag uppenbarligen inte begåvats med.


Sladdbarn - yngst av tre systrar -, samma pappa, men olika mammor .

Uppvuxen i Malå (som då hette Malåträsk), Västerbottens län, i landskapet Lappland.

Har tillbringat ett år i Sollentuna, fyra år i Kungsängen och sjutton år i Skåne.

Mamma till Maria, Anna och Anders.

Blev mamma tidigt .. vid 22 års ålder var jag tvåbarnsmamma.


Skellefteå BB, 2:a juli 1986.
Jag har just fått mitt tredje barn.


Tio år senare hade den tredje kommit.

Samma fina pappa till alla tre barnen.

Mormor till Emma och Emil.

Blir varm i hjärtat av djur och småttingar och blommor.


Med kusinen Karl-Gunnar på ovan nämnda altan.
Det var tydligen där bilderna skulle tas ...?
I grannhuset bodde Efraim Wretlind, jägmästare och nån slags hedersdoktor.
På deras spiselhylla låg den veckade doktorshatten.
Wretlinds hade en piga/husjungfru som hette Svea.
Hon hade vitt förkläde och bakade jättegoda skorpor.


Köper aldrig långa snittblommor.

Har en enda ring och bara pärlörhängen.

Äger ingen handväska.

Tycker om bilsemester.

Njuter av livet.

Konflikträdd.
(Två av mina före detta chefer .., skulle nog inte hålla med. Nå, men jag undviker konflikter.)

Har aldrig drömt om att bli stjärna, berömd, eller att göra karriär.

Med andra ord: förnöjsam, alternativt oerhört bekväm.

Älskar att bli borstad i håret och pillad på armen.

I min jackficka ligger alltid unge herr Canon Ixus 82 IS.



Löser korsord med kulspetspenna, vilket väl tyder på obotlig optimism eller att man har storhetsvansinne.
(Vann en gång i min ljuva ungdom en vit pigtittare i Året Runts barnkorsordstävling.)

Pratar ofta för mig själv, särskilt när jag kör bil ensam.

Affärsbiträde i hela mitt vuxna liv.

Kan aldrig beskriva ett ansikte eller hur någon var klädd.

Bär nästan bara enfärgade kläder.

Smygtittar i slutet på spännande böcker.

Har haft samma frisyr i tjugofem år - minst -.


Isadora nr 77, heter läppstiftet ...

Och likadant läppstift i hur många år som helst.

Med andra ord: enjängd.

Höger tumme upp.

Höjdrädd.

Spontan.

Har alltid trivts i offentliga väntrum .., på järnvägsstationer och på flygplatser.
På caféer och i parker .., att sitta och bara titta på världen runt omkring.

Känner mig hemma i Grekland.

Vill inte ha all-inclusive.


Hotell Lefteris, Kokkari, Samos.
Kanske sju, åtta rum allt som allt.


Föredrar små, pyttiga hotell.

Saknar lilltånagel.

Tänker nästan alltid på nånting.

Är inte rädd för att hålla tal, men är ingen festmänniska.
(Läs: har dålig självkänsla när det kommer till fester).

Seglar på livets stora ocean tillsammans med en småländsk mattelärare med varma händer.

Så var det med den presentationen.

I mejlkorgen hittar jag detta.


"Käraste du, vill du ha en utmaning ... 30 dagar ....

Bara att sätta hjärnan och pennan/tangenterna på full fart .... Lotha."

Så skriver min kusindotter, hon som nyss har blivit distriktssköterska.

Ja, just det, det är samma lista som Malin på Åland fick.

Nu är det ju så här, att den som har varit med på den här sidan ett tag, vet ju nästan allt redan.

Å andra sidan .., kan ni ju bara skutta förbi det här och inrikta er på något annat.

Så syster Lotha .., okej då.

Jag börjar med dag 1 någon gång idag.

Så här ser listan ut.

Någon fler som vill hänga på?

Hojta i så fall, så man vet.

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Kram Lotha

Filten ...

Så här ser den ut, filten - eller pläden - från Klippans Yllefabrik.

Å, så ljuvligt varm och go den är!

Det tycker även sigge nilsson.

Jodå.

Han har minsann legat på den i flera timmar.

Dagens fönster ...

Nere vid lilla hamnen här i Stensjö, finns ännu några båtar som inte tagits upp.

Det här är en av dem.

Och där hittade jag dagens fönster.

Herrar i keps ...

Min morfar.
Erhard Vesterlund.



Och så konstapeln.
Anders.
Morfars barnbarnsbarn.

Och till sist ...

....ett kvällsfönster från Skåne.

Ett fönster i min storasysters krumelurhus, beläget ute på landet, bland hästar och får.

Mera Skåne ...

Det är klart att sjutton år i Skåne gör sitt till.

Att komma körande från landet Halland, ta sig över åsen .., svänga vänster vid trakten av Landskrona och sedan köra rakt österut .., förbi Spången, Klippan och allt det andra .., det känns på ett sätt som att komma hem.

Ingenstans finns så många ruffiga gårdar.

Och där är skruttiga hus .., rangliga staket .., och allsköns bråte runt knuten!

Och ändå .., så härligt!




Och grusvägen där vi någon körde fel.

Och vände.



Loppisen i Billige, där vägen går rakt genom samhället.

På Billingehill kan man köpa våfflor och mat, minsann.



Överallt inne i loppishuset sitter små skyltar, handskrivna - förmodligen av ägaren -.

Där finns förmaningar om hur man ska ställa tillbaka varor som man tittat på ..., hur man tar sig upp på vinden .., där finns ett anslag om att "för kvarglömda kunder ansvaras ej" och man tänker att den mannen han har haft roligt med pennan.



Och så yllefabriken i Klippan!

Vilken d r ö m för den som tycker om textil konst.
Älgfiltarna kanske vävs med tanke på tyska turister ...?

Själv köpte jag en vacker enfärgad pläd.
Bild kommer i morgon.



På vindan upptäcker jag en fåtölj (typ min loppisvariant och som omklädd hade blivit som allra bäst i det nya innerummet ....) som mer än gärna hade fått följa med till landet Halland.

Den åsikten delades tyvärr inte av husets herre.

Nåja.

Det kommer fler tillfällen.

Så kan det gå när man bloggar ...

Den 10:e april 2007 skrev jag ett inlägg som handlade om bröderna Engebrand.

Det är dessa bröder som syns på bilden.

I mitt barndomshem fanns en tavla, målad av en av bröderna, nämligen Staffan Engebrand, och jag minns alltid hur förtjust mamma var i den tavlan.

Idag när jag kommer hem från skåneresan och öppnar min mail, finns där ett brev från för mig helt obekant människa.

Bland annat skriver hon så här:

"För ett antal år sen googlade jag på min pappas namn och fick upp ett foto från din blogg.

Det var ett kort där han sitter tillsammans med sina bröder i köket i barndomshemmet i Borkan.

Kortet är nog taget på tidigt förtiotal.

I texten till detta fotografi såg jag adressen till Vilhelmina kommuns fotoarkiv och DÄR hittade jag en guldgruva.

Min farmors fotoalbum fanns på nätet!!!

Jag började leta efter kort som en galning och hittade pusselbitar både här och där.

Jag hade tillgång till släktforskningsmaterial ända bort till 1500-talet, så nu kunde jag lägga pussel.

Nu är saken den att jag nästan aldrig hade träffat någon från släkten i Västerbotten, än mindre varit där på besök.

Nu började namnen på de platser jag hade hört talas genom pappa få en mening och de fick en position på kartan helt enkelt. Och så började jag fantisera om livet förr och ville veta mer.

För två somrar sen åkte jag upp och träffade två av mina farbröder.

Sen besökte jag farmors födelseby och platsen där hon bott.
I somras var jag tvungen att åka upp igen.

Jag pratade med folk, hittade avlägsna släktingar – det är så häftigt att ”vara någon” på en helt främmande plats.

Folk visste vem jag var genom mina släktband.

Tänk vad ett blogginlägg kan resultera i!

Jag tackar så mycket.


Pelle Westerlund med familj.
Min (Elisabets) morfar står i mitten av översta raden.

Nu till den Westerlundska sidan.

Jag känner ju igen din morfars bröder från andra kort så jag har undrat en hel del om vårt lååångväga släktskap.

Så här tror jag att det är: Du har lagt ut ett kort på Per Erik Westerlund f. 1845 i Wilhelmina, (bilden här ovanför, skriver Elisabet) Bonde.

Och…. Pehr Jansn Johansson Westerlund var gift med Anna Christina och i deras äktenskap föddes Per Erik Vesterlund 1845.

Sen dog Anna Christina 1859 och då gifte Pehr om sig med Magdalena Jonsdotter 1860.

De fick 9 barn och då föddes bl a min farmors mor Maria Lovisa Johansdotter 1861.

Så Per Erik och min farmors mor Maria var halvsyskon.

Pehr J fick totalt 15 stycken barn, så han låg inte på latsidan ´n Pehr.

Söndagshälsningar från en mycket avlägsen släkting, Lena."

Helgen i bilder ...

Lördag förmiddag .., på väg söderut, mot Hörby till. Grönt och fint .., så oändligt mycket S k å n e! Det känns som om vi är på semester. Min syster bjuder på stekt gås med de allra ljufvligaste tillbehör. Gelé, äppelmos, katrinplommon, rödkål .., inlagd gurka! Vilket kalas! Gåsen är uppfödd hos grannen på andra sidan hagen .., och det är en rejäl bit - gåsen - som väger nästan sju kilo! Och som alltid: Reimyreglasen som fanns i vårt barndomshem. Senare på kvällen ... Trivial Persuit (pv vinner ..) och slutet på "Last night of the proms", vilket är nästan det bästa jag vet. På hemvägen är det mulet och regnigt; horisonten tippar överstyr. Chauffören är okoncentrerad (pratar med sin bror i mobilen) och glömmer att svänga av mot Klippan .., vi hamnar i Eslöv av alla ställen och detta irriterar honom alldeles omåttligt. "Men det är väl härligt att så se Eslöv, det har jag aldrig gjort ...", säger jag, men det tycker inte herr chauffören.

   

Lördag. På Ica i Hörby handlar vi tulpaner och lite annat och där, mellan hyllorna, upptäcker jag den här mannen som ler så bekant! Å, det blir kramkalas .., det är ju den där trevlige mannen som kom med växel (eller hämtade) i affären .., minns jag inte fel var han från Värmland? "Bor du här i Hörby?" frågar jag och jo, det gör han och så får vi hälsa på hans fru som ser lika rar ut. I kassan ser jag ännu en bekant; en kvinna i min ålder kanske. "Men är inte du från ...?" säger jag, men hinner inte mera. Jodå, visst är hon från Ystad och hon frågar om jag helt har försvunnit från affären och så blir det lite prat om den biten. "Och nya glasögon har du också ...", säger jag och då smajlar kvinnan. Härligt med såna möten!

   

I Billinge är det loppis och vi köper sex LP-skivor för 4o kronor. En av dem var den här (jag hade den själv en gång, nu är det pv som köper den.) Och den här köper jag (LP:n, alltså). Dessutom köper jag en stekgaffel - exakt som den mamma hade och som var så bra - för 10 kronor. 

 

I huset till höger ., hade gåsen vuxit upp.

 

Sist av allt ett besök på Klippans yllefabrik i just Klippan. Jag säger bara det .., håll hårt i plånboken om ni tittar in där! En alldeles underbart vacker grå filt/pläd blev min, andrasortering, men det märks inte. Priset: 299 kronor. Här kan man handla online.   

 

Förhållandet med pv är till 99 % oerhört lättsamt. 

Men på ett område är vi våldsamt olika. Ni kan ju gissa vilket ...

Alla pappors dag ...

Tvåa från vänster är pappa, här på idrottsplatsen i Malå.
Vädur. Envis (läs: tjurig), dansant, duktig historieberättare.
Pappa var under många år ordförande i MIF och - till min tonåriga fasa - även speaker.

Tjugotvå år var jag när min pappa dog.

Året var 1976.

Det känns som hundra år sedan!


Och hans vackra handstil.


Nej, jag tänker inte på honom dagligen, men ofta.

Och med den allra största värme.

Anders fick andranamnet efter morfar Ivar.

Ni kan ju gissa tre gånger hur glad han är över det ...

Om man kan skicka farsdagshälsningar till himlen eller var man nu befinner sig, så gör jag det.

"Här pappa kommer en virtuell kram .., du som var min stora trygghet och familjens nav!"

Söndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Citronen, tekoppen och hjärtmedicinen är dagliga attribut för pv.

Och som ni ser, hänger de blommiga gardinerna med.

Ännu ett tag .-)

Lördagmorgon ...

Allt är sig likt.

Ring-så-spelar-vi.

Och sedan Melodikrysset.

Mer behövs inte ..

Lite telefonprat med barnen.
Lördagmorgonssurr med AP som är på väg till stallmöte.
Vi pratar om glädjen i att ha djur och om pElle som ligger avslappnad på soffan.



Och häromkvällen surr med "dr Böhlander" och med Emma.
"Nå, Emma .., hur går det med spanskan ..?" frågar jag.
Och så övar vi lite.


En glimt av samförstånd. Mormor och hennes barnbarn.

Och igårkväll prat med sonen, som var på väg till jobbet i Malmö.

Han som älskar sitt arbete och tycker att det är en enda stor glädje att ta på sig uniformen.

Att han ska arbeta såväl jul som nyår, bekymrar honom inte det minsta.

Med mamma har jag inte pratat, annat än via hjärtat.

Åååå, så jag saknar dig, Ann-Gerd Nilsson!

Sammantaget: lite småprat med barnen och livet känns som b ä s t!

Forskningen går framåt ...

Lördagmorgon och vi leker doktor förstås.

pv fäster blodtrycksmanchetten på sitt högra ben och ser man på, det går tydligen lika bra!

Mitt blodtryck fortsätter att vara lågt.

Som ett smärre mirakel är det.

"Vi kanske skulle ha någon slags rehabcenter här ..., ja, för människor som upplever stress och vill varva ned lite ...?" säger jag.

(Som ett led i forskningen ser vi att ju lägre blodtryck, desto högre puls. Man kan också konstatera att pv som är vältränad .., hans hjärta slår nästan tjugo färre slag per minut än mitt. Å andra sidan har jag i hela mitt liv haft hög puls!)

Och nu blir det frukost och just då ringer den pratglade Leif Bergström från Adak till Lisa Syrén.

Så kul!