Högerstyrda bilar ...

... finns det förstås också.

Ett vackert golv från ...

Behöver jag säga det ...?

Från London.

Tillbakablick ...

Igår kom med posten - helt överraskande - "Malå sockens hembygdsbok".

Men å, sicken glädje!

Och jag har suttit och bläddrat och åkt kana baklänges i tiden.

På bilden här ovanför syns den gamla sjukstugan och så, t.h. folktandvården.

Uppe vid rosa pilen, där fanns sjukstugans personalvåning och där övernattade jag ofta hos min mamma, då, när pappa var på kurs.



Under avsnittet om sjukstugan, står följande lilla notis.
Mamma blir "Syster fru Ann-Gerd Nilsson ....".


Det fanns en alldeles speciell doft i personalrummen och jag kan lätt som en plätt frammana den!



En doft av Lux tvål - nio av tio filmstjärnor på 60-talet använde, enligt reklamen, Lux tvål - (kanske också alla sjuksköterskor .., även syster Anna-Lena, syster Hildegard och mamma ... ) och nånting annat, en slags oros-doft som inte låter sig fångas av bokstäver.


Vid den lila pilen låg mottagningen.

Dit fick jag följa mamma när hon kollade sänkarören och jag stod ofta och tittade in i det vita träskåpet med glasdörr, ty där, på små hyllor, låg operationsinstrument och nånting mer spännande var för mig svårt att uppbringa.

På mottagningen doftade det e t e r.

Och Folktandvården till höger.

Hjälp, hur nervös har man inte varit i dessa lokaler!

Och på precis samma sätt som med tvåldoften, kan jag få fram skräckkänslan när man öppnade dörren till Folktandvården .., dom svarta trappstegen ..., fönster som var icke-genomskinliga .., Fiaspelet och ett avlägset surr av en borr.



Här är Torget.

Längst till vänster Forumbiografen som var så himla fin!
Där huserade Ellen och hennes familj .., Manfred eller Ellen sålde biljetter, dottern sålde godis ., Anders - sonen - stod vid dörren till biosalongen och rev biljetterna.



Draperiet var svartvitt och drogs elegant åt sidorna när reklamfilmen skulle börja.

I min ungdom fanns även Pressbyrån i samma byggnad, med telefonkiosk, mer som en liten garderob där man stängde dörren om sig och ringde rikssamtal.

Mellanbyggnaden rymde blomsterhandel, Handelsbank, Apotek och så småningom även privattandläkare på övre planet.

Huset längst till höger var väl kommunalhus till en början (med vacker stor målning över två plan ..), men blev så småningom bland annat polisstation.

Där arbetade under många år mina barns pappa.

Och i bildens vänstra hörn, korvkiosken.

Alldeles solklart har jag en minnesbild av Ulf Bergström - längst i byn nästan - och då alltid klädd i svart, som stod där vid kiosken med sin moped och rökte cigaretter och var så där lagom tuff.

Har jag nu kommit ihåg helt galet, vet säkert hemifrån-Ingela, Kerstin eller Birgit hur det var.

Och tusen tack Harriet för boken!

Onsdagsfönstret ...

Nej, det finns inte alls i London.

Det finns i ett litet gult hus i en vägkorsning, inte långt från ett annat gult hus på en kulle.

I landet Halland.

Ännu ett kvällsfönster ...

... från fönsterfångaren Guy i Arvidsjaur!

Glad-post!

Stort tack till Eva på Frösön (här ska bakas rullrån! nu gäller det bara att hitta ett bra järn!), till Solbritt i Ystad för dagsaktuell snöbild .., och till Harriet, f.d. lärare i Malå, som har skickat "Malå sockens hembygdsbok", tryckt i Skellefteå 1965.

Vilken glädje!

Flera eftermiddagsfönster ...

Ja, flera fönster samlat i ett enda .., som är mer som en vägg.

Bilden visar domkyrkoruinen i Hamar, i Norge.

"Domkirken blev år 1567 ødelagt av svenskene under De Nordiska Sjuårskrigen."

Ajaj ..., det var inte bra det!

Mer att läsa om denna skapelse, finns här.

Och fönsterfångerska var vännen Bente, som bor just i Hamar.

Från Kensington till Stensjö ...

Och när jag går där ute med unge herr Canon Ixus i kappfickan, så tänker jag att det spelar ju förstås ingen roll .., det ena är inte bättre än det andra.

Om jag låtsas att Stensjö är Irland, faller jag förstås pladask och skriver blogginlägg om hur fantastiskt här är och så l u g n t och vilsamt och ni kan inte tro och hit kommer jag att återvända!



Och solen tittar fram och snön har blivit till skare.

Det porlar från lilla bäcken.

I vattnet speglar sig himlen.



Alldeles ensam ...



Gott om björkar är det inte här, nära havet.

De som finns är aningen skruttiga.



Men desto mera av Ginst .., Hallands landskapsblomma.



Och nästan-hemma, möter sigge nilsson mig.

Ååå, så han kråååmar sig och har sig och halkar omkring på glatta snön!

I lilla rummet strålar ännu eftermiddagssolen.

Fru Begonia behöver vatten bums!

Litet möte i London ...

Den sista dagen i London, strosar jag mest omkring längs smågatorna i Kensington.

Jag tar god tid på mig .., stannar till .., tittar på små planteringar och bara ä r.

Genom ett fönster skymtar jag en kvinna som sitter vid en symaskin och arbetar.




En stunds t v e k a n ..., det är det där med att hämta modet; att riskera att få ett "nej".

Att känna sig dum.

Till slut kliver jag in - det plingar från dörrklockan - och där inne i värmen finns en mor och hennes dotter och längre in i butiken skymtar jag en kvinna som står vid en strykbräda.

Och jag säger precis som det är, ja, frågar om det finns någon möjlighet att jag får filma mamman, hon som sitter vid maskinen.

"Bara händerna ...", förklarar jag.

Jodå, det går bra, säger dottern, som är i min ålder kanske.

Hon ser lite fundersam ut.



Och jag får veta att familjen kommer från Cypern.

I mer än tjugo år har de varit bosatta i England.



På den där frågan hur bra sömmerskan trivs med sitt arbete .., ja, på den tiogradiga skalen, skrattar hon gott och säger ..."minst tolv!"



"Det här, förstår du, är nämligen mitt liv!

Ända sedan jag var liten flicka har jag tyckt om att sitta med nål och tråd .., jag kan inte tänka mig nånting som är bättre!" säger hon leende.

Just så var det hos Thimble (Tailoring) på 24 Thackeray Street i London.

Det var den 29:e november år 2010.

Om Liv och liv ....

Detta är bara en bild från tv-programmet.
Här ser man inte alls hennes utstrålning.


Klicka er fram här till 6:57 .., så får ni se och lyssna till en sån ofattbart vacker och naturligt åldrad Liv Ullman, denna - i mina ögon - så helt underbara och kloka människa!




Och när man ser henne nu, så icke-botoxfylld .., så icke ansiktslyft .., så är hon precis lika vacker nu som då, men på ett annat sätt.

Och så underbart att se en skådespelerska som inte ser ut som en massproducerad Barbiedocka med evigt straaaaam hud.

Dans ledare

Medborgarskolan

Publicerad: 2010-12-06, Annons-ID: 1805753

Kungsbacka (Kommuninformation), 1 plats
Sista ansökningsdag: 2011-01-16

Vi söker dig som har ett brinnande intresse för dans och vill jobba med barn & ungdomar.

Hos oss blir du objekt anställd.


// Ja, men tänk så spännande att bli Dans ledare .., jag undrar vilken Dan det är!

Dag 23 ...."nånting som får mig att må bra"

Eller rentav "bättre".

Jo, småsaker.

En liten plastgubbe som sitter på ett får.

Plastgubben har en gång tillhört ättapjötten och har av någon obegriplig anledning följt mig i flytten .., ja, dykt upp lite här och där.



En man (jungfru, mellanbror och vänster tumme upp) som ligger på en soffa och är snäll mot pElle och sigge nilsson.

Och - när jag fryser nåt hemskt och känner mig hurvig - upptäcka att någon (med vänster tumme upp ...) har bäddat min säng med dubbla täcken i påslakanet!

För mig tyder det på ett stort och varmt hjärta.

Det får mig verkligen att må bra.


Irland.

Att resa och möta andra människor .., se andra vyer.

Bli borstad i håret.

Eller pillad på armen.

Känna att barnen har det bra.

Det också.

Nattens äventyr ...


I drömmens värld befinner jag numera aldrig i Ystad, alltid i Malå.

Helt obegripligt är det.

Och i nattens dröm besöker jag Dungers café på Storgatan i Malå.

Där inne sitter många bekanta från förr och en av dem, en man, tittar på mig och säger med avsmak: "men ser du ut så h ä r numera ..!"

Man kan nästan kalla det för en mardröm.

Tisdagsfönstret ...

.... sitter på en telefonkiosk, allt uti landet England.

Ja, i London.

Flera bilder från London ...

På Portobello Road stod den glatt smajlande soldaten.

"Jaså, från Sverige .., ja, där finns också vår armé!" sa han och log ännu bredare.

Det kändes som ett på-gränsen-till-inövat-leende.



Och genast tänkte jag på ....




Alla är minsann inte vänliga i landet England.

Där finns en " evil, elderly, unchristian male ...."!



Men Nicola Sacco, hon strålade som solen när jag hade köpt mina pärlörhängen.

Två pund, tack.



På en tvärgata till Portobello Road såldes julgranar.

Underbart vackra var dom!



Bäst att ta bilder av gatorna, tänkte jag .., som lätt går vilse.



Frukost åt vi på Giraffe en bit bort från hotellet.

Äggröra, bräckt skinka .., rostat bröd och kaffe.

Servitören hette Patryk .., alla som serverade var för övrigt öststatsmänniskor.

Vänliga och rara.

Ingen cyanid här inte.

Och så skulle det ju betalas ...



Vänligen notera blomman längst bak i sällskapet ....



Adventsgudstjänst i S:t Mary Abbots, församlingskyrkan i Kensington.

"Hit kom prinsessan Diana ...", sa en äldre kvinna lågmält.

"Oj då ...", svarade jag.

Hallelujamoment ...

Bilden visar pElle några timmar efter att han kastrerats.
Däckad av sömnmedel låg han likt en utslagen hjälte i sin korg.
Fyra år sedan, kanske?


Jag har lyckats klippa sex av pElles klor på baktassarna!

Sen ..., fick han nog och gav mig en rejäl lusing.

Här och nu ...

Underbart vårvinterväder - som i mars hemma i Malå - och jag går ner mot havet.

Luften är hög och klar .., där borta vid rosa pilen syns Falkenberg.



Och som små soldater står sommargräset i givakt.



Överallt syns spår ...!



Och om några månader är det dags att plantera igen.

Tänka sig, att då ska altanen åter bli en grönskande oas.



Släpljus.

Blått ljus.

Mjukt ljus.

Decemberljus.

Dag 22 ... "nånting som gör mig upprörd".


Å, det finns mycket som gör mig upprörd.

Men det finns ingenting - absolut ingenting - som får mitt inre att koka så mycket, som när jag tänker på detta.

Annat man minns ...

I fredagskväll när vi tittade på På Spåret, visade det sig att jag omedelbums kunde svaret på de tre konstnärerna som efterfrågades - det var Renoir, Gaugin och Toulouse-Lautrec.

Mannen intill mig bara gapade av förvåning.

"Men hur i all världen ...?"


Tvätterskan Carmen Gaudier.
Konstnär: Toulouse-Lautrec.
Å, så jag tycker om den här målningen!


Monsieur Lautrec ...


Jo, det är det här med det förunderliga minnet.

I slutet av 60-talet beställde nämligen min mamma ett exemplar av Det Bästas Konstbok.

Det visade sig vara en stor, härlig historia och hur många timmar som helst tillbringade jag liggandes på soffan (som inte hette Ektorp) och så läste jag om alla dessa konstnärer och där var bilder som jag formligen s l u k a d e!


Inte någon Constable det här inte.
Nej, det är den här eleganta herren som hållit i penseln.


Bäst tyckte jag - då, i min ljufva ungdom - om målningar av John Constable, en engelsman med förkärlek till lantliga motiv .., ja, där var kossor och hästar och nästan som i landet Halland.



Och mamma, som 1967 på egen hand reste till New York, där hon i FN-högkvarteret föll pladask för konstnären Marc Chagalls verk, hon har i konstboken klistrat in en bild på just detta.

Det är den som syns här ovanför.



På sidan som handlar om Leonardo da Vinci, har hon strukit under valda stycken.

Och precis som jag satt och studerade hennes gamla sjuksköterskeböcker (hur spännande var det inte med operationsbilder eller svartvita fotografier på människor med de allra mest underliga sjukdomar, så där som elefantiasis ..., eller utvikbara bilder på utsträckta tungor och så diagnosen ..), så fascinerades jag av bilderna i Stora Konstboken.

Och av någon för mig outgrundlig anledning fastnar just detta - bilderna av de olika konstnärernas alster - i ett av minnets alla fack.

Och just därför gapar herr pensionatsvärden av förvåning en fredagkväll i början av december.

// Om vad man minns,"pratas" det på fredagskvällen. AP - mellandottern - skriver i ett sms så här: "Och jag smygtände ljus i öppenspisen och tittade på kartor i böckerna och luktade på sidorna!"

Jag tror att hon menar Bra Böckers lexikon.

Idag ....

... är det precis ett år sedan pv:s mamma dog.

Jag är så glad att jag hann träffa henne.

Och imorgon, minsann, är det trettiofyra år sedan min pappa dog.