Stillsam lycka ...

... är det som känns i hjärtat när man kommer körande hem från stan

parkerar på infarten

och möts av en liten svart krabat

som kommer springande

- glatt viftande på svansen -

ja, som inte vet till sig av glädje

och tar emot matte.

På menyn ...

Nyfångad makrill.

Jysses, vilken lycka!

Subtropisk värme.

Vi går ner till havet och klipporna ..., baddräkt och badbyxor är med .., stenarna är hala .., och Harry får testa att simma i ungefär tio sekunder och allt går bra.

"Jag simmar mot land, ja, jag tar mig inte upp på så hala klippor!" hojtar jag till pv.

Så ser jag dem lulla iväg, han och hunden .., och där - längst uppe på hällarna, nära vägen -, står en rejält stor islandshäst och intill pv promenerar en liten hund som tittar förundrat på det stora djuret .., och jag simmar och simmar och dyker och undrar vad som finns på botten, men är glad att jag inte vet.

Sen hemåt.

Hela tiden möter vi människor på väg ner till havet.

"Ååååå, så söt han är!" säger dom unisont och jag tänker på sonen som - när han var ute med en liten Meja på promenad i Ystad -, menade att detta var det bästa raggningstricket någonsin .., att ha med sig en valp på stan.

Hemkomna får vi sallad och vaxbönor av grannen och jag gör en omelett innehållande chorizobitar ..., till detta förvällda bönor och blomkål, och så vanlig sallad och stooora oliver fyllda med fetaost.

Så enkelt.
Så ljuvligt gott!

Vi sitter ute på altanen.

Från hallen hörs ett ihärdigt och ytterst irriterat skall.


Aldrig har vinrankans blad varit större än i år!
Och det är där under, längst ner, som Harry har gömt sig och tagit siesta.

Det visar sig att pElle har lagt sig precis mitt på hallmattan och nu vågar inte Harry passera, inte utan att husse lockar och säger att det inte alls är farligt!

Efteråt lägger han (hunden) sig i skuggan under stora vinrankeblad.

Vi konstaterar att livet är himla gott att leva.

Förmiddag i landet Halland ...

Ååå, så ljuvligt med ledighet!

Då blir det frukost ute på altanen .., och regnet som utlovats, det lyser med sin frånvaro!

På bordet står pv:s kaktus; i vanliga fall en anskrämlig histora, men titta .., är det inte som ett enda stort mirakel!!?

Hur kan en stickig kaktus förvandlas till en sån här väldoftande skönhet?

För mig är det inget annat än ett rent under.


Hur många av er har ätit salmbärssylt?

Inte jag.

Men nu, nu har jag.

Ja, jag visste helt ärligt inte ens att det fanns något som heter salmbär.

Och det ska jag säga er, att detta slår hjortronsylt!


Som en gänglig kalv är han.

Och medan vi läser DN och GP, springer lille Harry hit och dit och roar sig bäst han kan.

Pinnar, en svart strumpa, en gammal sko, en gul boll, en petflaska .., och så vinrankan .., allt hinner han med!

Glatt viftande kommer han och hälsar på mellan varven.

"Jaaa, du är fiiiin du sigge, pElle, nej, Harry !" säger jag.

Det är precis som min pappa - som -, när han ropade på någon av oss döttrar, hann med alla våra namn.

Och så kämpar vi med ett knivigt korsord från igår.

"Elisabet! Tegelstenar .., vet du vad det blev? Jo, romaner!" hojtar pv utifrån altanen.

Såna korsordsklurigheter gillar jag.

S k a r p t.


En stund senare ligger en gammal katt och en tonårig hund och tar igen sig.

Tidigare på morgonen har hunden skällt och haft sig mot pElle .., åååå, så han vill ha igång honom och få leka och jaga honom runt gräsmattan .. men det räcker med att pElle bara tittar upp, så hoppar den ystra hunden minst en halvmeter bakåt!

pElle .., han vet minsann hur man får r e s p e k t.

Lördagsfönstret ...

... finns i Skåne och där var Turtlan med sällskap på semester alldeles nyligen.

Och tänk, att bloggvännerna är så rara så dom kommer ihåg att ta med sig fönsterhåven!!

Tack snälla till er alla!

(Och ja, Turtlan, jag älskar stockrosor! Du hade alldeles rätt.)

Mer om hennes semester kan ni läsa här.

Är det möjligt ..?

Idag är en dag som går till Historien.

Jag har nämligen fått ett mail från min störstasyster.

Nu ska här letas fram en blyertspenna och ritas ett kors i taket.

Om Eva med det varma leendet ...


För några dagar sedan hade jag en sån rar kvinna i kassan.

Pensionär, kanske?

Jo, det tror jag.

Kortväxt .., söt .., hon hade världens varmaste leende.

Ögon som glittrade av nånting som liknade livsglädje.

"Å, vilka snygga glasögon du har!" sa jag, för det hade hon verkligen.

Eller mera: glasögonen klädde henne p e r f e k t.

Och kvinnan log ännu mera och jag kände att ååå, vad hon såg rar ut!

Idag hade jag henne återigen i kassan och jag tänkte att "hon arbetar nog inom sjukvården .., eller så är hon småskollärare .., hon ser så otroligt snäll ut?" och när ingen annan kund hörde på, frågade jag rakt ut vad hon arbetade med.

Eller mera så här: "får jag fråga en sak ..., arbetar du som sjuksköterska?"

Nej, det gjorde hon inte .., men det var nära.

"Jag har varit biomedicinsk analytiker och haft mycket kontakt med patienter, så lite rätt - eller mycket - har du ändå ...", sa kvinnan.

Då kom jag ihåg att just detta finns det bloggvänner som sysslar eller har sysslat med.

Så det berättade jag om.

"Ja, jag har arbetat på Karolinska, jag heter ...., Lilliehöök .., kanske någon av dem känner igen mitt namn ...?" sa kvinnan och log.

Så var det.

Är det ett namn som klingar bekant för någon?

Anna i Sheffields mamma, t.ex?

Ett kvällsfönster ....

... från Ångermanland, om jag inte missminner mig.

Det är den alltid så energiska kusinen Barbro som fångade utsikten genom familjens båtfönster.

Så här skriver hon.

"Ett fönster från båten som ligger här nere vid bryggan i vårt sommarparadis på Malmön, Höga kusten. Kram från kusinen."

Och tack och bock! säger jag.

Sannerligen en insikt ...

Nästan var gång jag gör nutidstestet i DN och ser resultatet, beslutar jag mig för att fortsätta med prenumerationen av ovan nämnda tidning.

Jag m å s t e förbättra mig!

Det är kanske det som är avsikten med testet också.

Lite senare:

Ja, ja ..., det är väl inte mer än rätt att det är jag som betalar prenumerationen.

Det är undertecknad som måste skärpa sig.

När pv var klar med testet, stod följande att läsa:

Nutidstestet vecka 30.

9 rätt av 10 möjliga.

Av de 2911 som gjort testet hittills fick du ett bättre resultat än 2791 (95%)

Förvåning ....

Åååå, vid besöket i affären - just när man står vid kassan -, grips man av längtan efter en mintstång.

Så man köper tre.

Tre för tio kronor.

Och man går till bilen och medan man kör ut från parkeringen beslutar man sig för att bums kalasa på en av stängerna.



Då visar det sig att det inte alls är mint.

Det är lakrits med rabarbersmak, hallonsmak.

Som man inte alls tycker om.

Efterlysning ...!

Finns där någon i Lund eller i dess närhet, som har ett rum eller en lägenhet att hyra ut?

Undrar gör god vän hemifrån, vars släkting - en ung man -, ska studera arkeologi och behöver någonstans att bo.

Eller om ni har någon bekant som möjligen kan ha ...?

Hojta gärna i så fall, till bisse151@gmail.com, så vidarebefordrar jag tipset.

Om sånt man får ....

... men som man inte har bett om.

Och som enbart "givaren" tjänar på.

Det berättar Anitha om.

Lite senare: Rexxie tycker att Anitha ska skaffa sig e-faktura.
Så här svarar hon då.

Anitha sa...

Rexxie:
Ja, jag vet att det finns e-faktura!
Ja, jag vet att jag kan byta!

Men det är hur Telia införde förändringen hux flux som jag reagerar mot.... byte från fyra till tolv fakturor per år utan att jag bett om det! För mig är det inga problem, jag vet hur jag ändrar tillbaka (varför måste JAG ändra när det är de som prackat på mig det????), men tänk på alla äldre som inte har dator, inte förstår hur de kan ändra, som kanske inte förstår att det blir dyrare etc. Tror knappast att t.ex.70+ arna vill ha e-faktura (förutom ett fåtal), och alla har inte nån som hjälper dom med det heller.

Nej, i dagens datoriserade samhälle diskrimineras en stor del av befolkningen - de äldre samt övriga som inte vill, inte kan hantera en dator. Varför måste de betala för det? (och alla har inte någon som hjälper dom)

När det gäller e-faktura så nog det vara bra, men vad händer om jag skulle bli långvarigt sjuk (eller dö) och inte kan kolla mina e-fakturor och betala dom? Kanske inte kan kommunicera med mina anhöriga. Hur ska de kunna gå in och betala mina räkningar när de inte ens vet vilka som finns?

Dagens fönster ...

"Hej.

Maken och jag var på Ven förra veckan.

Det var första gången, men tyvärr var det regn så gott som hela dagen, så det får bli fler besök i bättre väder.

Vi åt på Hamnkrogen i Kyrkbacken - den godaste helstekta rödspätta jag ätit på länge eller någonsin!

Fönstret är från en fiskebod i Kyrkbacken.

Kram från fru Grå i Ystad."

// Fler som vill vara med och bidra med fönsterbilder?
Maila i så fall bilden till bisse151@gmail.com. Jag blir sååå glad för alla bidrag!

Sommarpratarna ..., so far.

Timbuktu, Henke Larsson, Carl Bildt och Babben Larsson .., är några som fick mig att lyssna mer än vanligt.

Besviken blev jag på Jan Carlzon som radade upp alla sina meriter, samt vilka priser han hade tilldelats.

Det kändes så o n ö d i g t.

(Senare, klockan 13:11. När jag lyssnade till sommarprogrammet av J.C. tappade jag lusten att lyssna mer uppmärksamt, ja, vid uppräknandet av alla utmärkelser. Nu har jag lyssnat om igen på programmet och får aningen dåligt samvete när jag hör hans kärleksbudskap. Förlåt J.C. Men det där meriterandet, det hade jag kunnat avstå.)

Längtar gör jag att lyssna till Alice Bah .., Ghita Norby (med danskt ö som jag inte fixar att få till), Yukiko Duke .., Leif GW Persson, Cecilia Uddén .., samt inte minst den här mannen.

Uppdaterat:
Nu vet jag varför detta med Jan Carlzon blev så fel för mig.
För några dagar sedan skrev jag om säpoexperten som satt i tv om kvällarna och pratade om terror, men hela tiden hade ett snett leende i mungipan.
Han var liksom inte synkroniserad.
Precis så var det - enligt mitt sätt att se det -, med herr Carlzon.
En man som pratar om vikten av att behandla alla lika; att alla delar i en organisation är lika viktiga .., att en sån man börjar vifta med alla titlar och utmärkelser han har fått .., nej, då tror jag inte längre på det.

Ett kvällsfönster från ....

... Östergötland, för ovanlighetens skull.

Nämligen från Valla fritidsområde.

Och där var stickmadamen Ulrika och hennes rally-Marcus på visit.

I gröngräset ...

En liten snigel kommer sakta emot mig, där jag ligger raklång på gräsmattan.

Här råder ingen stress.

Och så lätt hänt att jag hade trampat ihjäl den.


I någon halvtimmes tid har Harry roat sig med att riva och slita sönder en bananlådebotten; själva papperet.

Efteråt - mitt i leken - blir det siesta.

Ingen visste bestämt vilka blandningar som fanns hos valparna, ty mamman var en hund som familjen tagit hand om från ett "hund-hittehem".

Jo, att pappan är en alldeles riktig svart labrador, därom råder inga tvivel, men för övrigt är det illa ställt med härstamningen.

Men att stövare finns med i bilden är lätt att se .., det är bara att titta på svanstippen!

Och tänk, inte en enda gång har den här valpen kissat inne!

Det är bara att öppna ytterdörren, så springer upp i backen och gör sina behov.

På flygplatsen ....

Idag har Mamma Pilfink haft flygövningar med alla sina småttingar.

Start, - och landningsbana var taket på grannarna Gun och Görans friggebod.

Och åååå, så spännande att flaxa iväg .., och en liten krabat trillade nästan ner vid vårt körsbärsträd, men lyckades vingla sig hemåt igen, till taket.

Till tryggheten.

Och syskonen.

På gräsmattan vipp-spatserade Fru Sädesärla med fyra ungar.

Och över himlen flög hordar av starar!

Det är sensommar, tänkte jag.

Semestertider ...

Och besöken avlöser varandra.
Förra veckan Gunnar, Mian och Jan.
Igår Kerstin och Tomas, bästa vänner till pv sedan urminnes tider tillbaka.



Onsdagkväll bjuder på räkgryta, mycket prat och mycket vin.
Den som har varit uppe i ottan och arbetat, är den som först går i säng.
Andra blir sittandes ute på altanen - invirade i täcken och filtar -och pratet fortsätter.

Själv tänker jag, från min position i sängen, lyssna till sommarpraterskan.
I en minut varar den tanken, sedan är det godnatt.



Allra mest blir det kel med Harry, förstås, men pElle håller sig hela tiden i närheten.
Så snart någon lämnar en stol, hoppar pElle upp och lägger sig.
Att kura i Tomas famn går också bra.
Ja, i nödfall.

Tomas, som är uppvuxen i Blekinge, på listerlandet, har en annorlunda dialekt.

Till frukosten surras det om vad vi har lärt oss i skolan, ni vet, sånt där onödigt vetande.
Ramsor av alla de slag.

Unisont kan vi konstatera att Kerstin har ett minne som är makalöst .., allt möjligt kommer hon ihåg från småskolan och Tomas (inte pv) berättar om ett finurligt sätt att lära sig vad som är mjuka eller hårda vokaler.

"Ja, det var så att i småskolan fanns bilder med dom mjuka vokalerna som låg på en limpmacka och dom hårda vokalerna på ett knäckebröd .., det var så man skulle komma ihåg dem och det gör jag ännu ...", säger han leende.


Och allt är sig likt .., det pillas på i-phones och vi får höra om allt fantastiskt som denna pryl kan åstadkomma.

Det är nästan som vore vi på ett frälsningsmöte.


Innan klockan är åtta tar jag moppen och susar iväg mot Slöinge till, ja, för brödinköp.

På hemvägen ser jag horder av starar som flyger likt flugsvärmar i luften .., det är som om flocken böljar sig fram och aldrig att jag begriper att inte fåglarna krockar med varandra!

Gamla telefonledningar är svartprickiga av fåglar, ja, som kommatecken eller punkter sitter dom där .., syskon, kusiner, mammor och pappor, farbröder och mostrar och alla är dom starar!



Nästan hemma är detta vad jag ser.


Och på väg t i l l Slöinge .. just innan jag svänger höger ..., ett morgontrött landskap.

Hurra, hurra, hurra, hurra!

Idag fyller alldeles underbara Bettankax år!

Hon är inte bara världens trevligaste madame, hon är även rasande grann och himla rolig!

Vänta du bara .., pv håller på att stämma gitarren .., nog ska här bli skönsång innan dagen är tillända!

Stor kram från oss i landet Halland!

(Bilden visar Bettan på besök i Ystad, i min lägenhet. Liiiite orolig tycks hon vara att herr och fru Prickigt Djur ska anfalla ...).

Det absolut bästa ...

"Åååå, jag har fått en fisk!"

.... med mitt jobb, det är kontakten med alla småttingar som kommer och handlar tillsammans med sina föräldrar, eller småttingar som blivit lite äldre och får gå och handla alldeles själva.

Igår i kassan ..,. en liten tös som står framför mig intill sin mamma.

"Hej på dig du ...!" säger jag och efter en liten stund (läs: 3 sekunder) frågar jag hur gammal tösen är.

"Nej, säg inte .., du är nog ..., sex år?" säger jag.

Tösen nickar leende.

Det är ett leende som visar på kontakt; att hon genast är med på noterna.

Hon har glittriga ögon.

Pigga.

"Då ska jag gissa vad du heter .., hmmm .., kan du säga första bokstaven i ditt namn ..?"

"A", svarar tösen, ännu mera leende.

Och jag gissar och gissar och gissar.

Astrid, Alice, Agata, Amanda, Aurelia!

"Fast kanske .., tja, Alma?"

"Nu är du nära ...., jättejättenära", säger tösen.

Det visar sig att hon heter Alva.

"Och så tror jag att du har .., en katt?!" fortsätter jag.

"Ja! Hur kunde du veta det?!" säger Alva som är sex år och har det varmaste av leenden.

För henne berättar jag om Harry och om sigge nilsson och pElle och fastän allt detta bara tar några minuter, kanske tre, fyra .., blir jag alldeles varm i hjärtat resten av dagen.

Och så moppar jag hem och under kvällens lopp får jag underbara bilder från AP som har sina gudbarn på besök.

"Dom sitter på trappan och fiskar!" skriver Anna och jag tittar på bilden och blir lika varm igen.

Kanske är kottarna förvandlade till abborrar?

Eller hemska hajar!

Och kanske har jag fel, men jag tror nog att en av töserna är hon som fick rida, hade fått ridstövlar och var "lite lädd"

Den underbara lilla filmen finns på Annas Equipage-blogg - nämligen här -.