Måndagsfönstret ...

Här kommer ett fönster från fjällvärlden och från min kusin Barbro.

Där har hon och maken sommarstuga och det här är utsikten .., och gardinerna har hon säkerligen vävt, denna kvinna med en till synes outsinlig energi i kroppen.

Väver hon inte, så renoverar hon möbler eller plockar svamp eller läser in ännu fler högskolepoäng!

Ja, ack .., att jag hade fått en tiondel av den energin!

Här kan man se resultatet av hennes arbete.

En kändis vid kassan ...

Ja, nästan så att man hajade till var gång man passerade.

En stilig karl var det också.

Och böckerna sålde som smör i solsken!

Kompisar ...

"Hej alla mattes bloggvänner!

Det är harry som skriver. Så här min nye kamrat ut; han som heter Elvis och är en labrador.
Han ser precis ut som Meja i Ystad, ja, först trodde jag att det verkligen v a r hon som kom på besök, men Elvis, han är mycket större och starkare .., det händer att han brottar ner mig när jag försöker nafsa i hans öron!

Jag tycker jättemycket om honom.

Natten mot idag låg vi nära varandra och det gör vi på dagarna också.
När vi är ute, så jagar jag honom hela tiden och Elvis har inte lika bra kondis som jag, så han brukar sätta sig och vänta tills jag kommer nära, dåååå först jagar han mig och vet ni, han äter upp sin mat jättejättefort, matte sa att det tog nog inte tjugo sekunder innan han ätit upp sin mat!

Elvis är en Äkta Hund.
Han har s t a m t a v l a.

Det har inte jag.
Jag är en gatukorsning och det är inte alltid så roligt att vara sån .., min pappa var labrador och min mamma vallhund och min morfar var visst smålandsstövare, ja, men matte säger att jag ändå är finast i världen!
Matte, hon bryr sig inte så mycket i det här med titlar.

Nu ska jag leka lite med Elvis innan vi går och lägger oss.

Hej då från er vän, Harry Nilsson."

När det värsta händer ...

Monica i Oslo, 58 år, storasyster, Vädur .., och vänster tumme upp.
Har en medicinsk utbildning och har arbetat på sjukhus, privat, på universitet och med forskning.
Läste sedan litteraturvetenskap och har bland annat arbetat med böcker.
På den där skalan mellan 1 - 10 på hur hon trivs med sitt värv, svarar hon så här:
Den ena arbetsplatsen får 10, den andra 2 .., där fortsatte jag endast för lönen.
Skulle hon börja om, ja .., då skulle hon gärna ägna sig åt någon form av dans, kanske?
I alla år har Monica dansat i någon form, mest olika former av balett.

Det allra bästa med bloggandet, det är för mig utbytet människor emellan .., ja, det behöver inte vara nåt märkvärdigt, nej, jag minns min glädje när ni öppnade era kylskåp och visade hur det såg ut eller när ni visade upp era älsklingstavlor.

Sånt säger ganska mycket om människor; det är vad jag inbillar mig i alla fall.

Eller: man får en liten glimt av en personlighet!

I många år har Monica varit en trogen läsare av den här bloggen och om detta har jag varit totalt ovetande. Hon vet alltså hur mycket som helst om mig, men jag vet i princip ingenting om henne.
Tills för någon tid sedan, då hon för första gången lämnade ett spår efter sig; ett avtryck.

En kommentar.

Så jag skrev till henne och undrade om hon - i sin tur - kunde tänka sig att berätta lite om sitt liv.
Att hon - helt plötsligt - har mist sin man, det visste jag, men inte så mycket mera.

Men nu vet jag.

Och jag frågar om hennes man, han som inte längre finns.

Du får gärna berätta om honom! säger jag.

Och jag får veta att maken hade en musikutbildning, men flyttade från nordnorge till Oslo och började studera historia, religionshistoria och nordiska språk och han var oerhört kreativ, sjöng, spelade piano och komponerade musik .., och han startade en kör som han själv dirigerade och han spelade i ett band och som om inte allt detta vore tillräckligt, var han oerhört kreativ när det gällde matlagning!

"Han var väldigt omtänksam mot sina medmänniskor och tyckte väldigt mycket om djur .., ja, han var min största kärlek och det har blivit ett ENORMT tomrum efter honom!! Det har blivit en existensiell saknad och kris för mig!"

Jag frågar henne vad han dog av, hennes man, och får veta att från att han insjuknade tills dess att han inte längre var i livet, tog det bara tre veckor!

Det var såväl mannens som hennes andra äktenskap.
Han hade ett barn sedan förut.
"Jag har inga egna barn ...", säger Monica.


Jag frågar hur hennes liv har förändrats, nu, när han inte längre finns där.

"Det är mycket som INTE är så farligt längre, för det värsta som kunde hända mig har ju redan hänt."

Och nu är Monica på väg tillbaka till Sverige; närmare bestämt till Lysekil.

"Det är jobbigt med alla förberedelser, och det att plocka bort/göra sig av med en del av hans saker är förfärligt! Samtidigt längtar jag till den svenska kustnaturen och ett lugnare liv på en mindre plats. Några familjemedlemmar bor inte alltför långt bort, och detsamma gäller en svensk väninna. Men jag kommer ju att sakna både personer och platser i Norge efter alla dessa år, sedan 1973!"

Så berättar alltså den för mig okända Monica - som inte längre är så himla okänd -.

Stort t a c k! säger jag.

Nattens äventyr ...

I ett litet rum - det som är gästrummet och kallas för "Gunnars rum" - har vi legat i natt, pv, pElle, harry, elvis och jag själv.

Ett par gånger har pElle lämnat korgstolen och spatserat förbi de två hundarna, förmodligen för att visa Elvis vem som egentligen bestämmer här i huset och inte ska han då tro att pElle är det minsta rädd heller.


Elvis.
På mindre än tio sekunder har han slukat sin mat.
Är detta en labbe - ja - utan tvekan!!

Även sigge har fått träffa den nya hunden; han som är kolsvart och mest liknar en marsipangris och det skriver jag snällt, för det är vad labradorer ofta gör .., liknar små eller större grisar.

Inte heller sigge är det minsta rädd för främmande hundar.

Nu är klockan sjutton minuter över åtta och pv har tagit dom två svansviftande krabaterna på promenad .., själv har jag gjort frukost och ska snart moppa iväg till affären.

Detta är dag 2 av 7 på raken och idag har arbetskamraten Emmeline aviserat att hon bjuder på mig på lunch - för två veckor sedan tog jag med räkgryta - idag ska det bli köttfärssås och spaghetti som hon har tillagat.

Så snällt av henne!

Det är med Emmeline jag alltid arbetar helg och sååå rar och fin är hon!
På söndagar är det vi två - hon sköter mejeriet och brödet - jag fyller på frukt och står mest i kassan.

Dagens fönster ...

Bild 1, av många som komma skall.

"Hej Elisabet.

Idag har vi besökt Rydals museum, som ligger mellan Borås och Kinna.
Det var fotoworkshop där och alla fabrikens rum öppnades upp för oss fotointresserade.

När jag såg annonsen så tänkte jag direkt på dig och att det kanske kunde finnas några intressanta fönster där att avbilda.

Miljön är inte speciellt tillrättalagd och vacker, utan det känns som om man kliver rätt in i fabriken, på gott och ont.
Personligen gillar jag dessa gamla historiska fabriksmiljöer och går gärna omkring och dokumenterar med hjälp av kameran.

Viskan flyter intill och därifrån fick man kraft till att driva alla spinneriets maskiner.
Bilderna är både från spinneriets lokaler, museet och kraftstationen.
Även någon exteriörbild så att du får en känsla av hur byggnaderna ser ut.

Lite info finns här.

Hälsningar från SoF."

Nej, tack .., jag avstår!

Annika Bryn tipsar om den här bilden.

Nu lägger jag in den och riskerar väl att hamna i fängelse, men jag tar risken.

Det kan också bli en nyttig erfarenhet, ja, att sitta bakom lås och bom, menar jag.

Och man lär få ha datorer också, jysses, vad jag ska hinna blogga, ja, då blir det nog trettio inlägg om dagen ,-)

När jag första gången tittade på bilden här ovanför - det var alldeles nyss - fick jag gåshud och började "hurves".

Ååååå, fy så hemskt!

Den som arbetar med sånt här, tycker nog inte att det spelar någon större roll om man lever några dagar till.

Kväller ...

Och nu har familjen utökats; nu är här två hundar och två katter.

Nytillskottet är en svart labrador - han heter Elvis - och är elva månader .., och Elvis husse är min arbetskamrat och nu ska vi ha honom (hunden) här i en veckas tid, när husse och matte susar iväg till Egyptens land.

Det ska nog gå bra.

Men aningen oroligt blev det för arbetskamraten och hans flickvän, ty idag skadade sig Elvis i sitt högra öga och det blev akut-besök på djursjukhuset i Slöinge och nu ska vi sköta om det skadade ögat efter bästa förmåga; det är salva och ögondroppar flera gånger per dag.

Tur att man har en kvalificerad vårdutbildning på hela 20 veckor i bagaget!

Här ska minsann vårdas!

Och nu är jag så trött efter dagens arbete, att nu ämnar jag faktiskt göra natt.

Ajöken, sa fröken.

(Och jag är fortfarande i chocktillstånd över alla ni som skulle våga spatsera omkring uppe bland molnen .., ja, i Kina. Det var i inlägget längre ner. Och mossfolk!!! Aldrig hade jag väl drömt om att du skulle våga! Gunnar skulle t.om kunna tänka sig att betala för äventyret, om det nu inte var Rexxie! Nä. Aldrig. )

Tre mäktiga kvällsfönster från Irland ...

Även dessa från Trinity College.

Och Turtlan fångade bilden och skrev så här.

"Är man på resa till Dublin så hör kanske ett besök på Trinity College till ett slags måste.

Vi hänger på en guidetur där en student berättar om skolans historia.
Oj vad han pratade på om sin skola som han nu gått på under 10 år (!)
Undrar om han någonsin kommer att lämna den skolan....

Gamla snirkligt utsmyckade byggnader blandas med nya gråa kantiga betongkomplex.

Verkligen kontraster."

Inte ens för 1 miljon ....

Det finns saker jag aldrig i livet skulle få för mig att göra.

En sån sak ..,. är detta.

Fler lördagsfönster ..., nu från Stockholm.

"Hej!

Här kommer för första gången en fönsterbild från mig:

Det är en liten del av baksidan på World Trade Center i Stockholm.

Fasaden ligger ganska undanskymt vid Vasaplatsen, som är en liten tvärgata till stora Vasagatan.

Jättehuset WTC är byggt 1986-89, arkitekt var Ralph Erskine.

Antar att jag inte är ensam om att många gånger ha passerat på Vasagatan utan att se vad som ligger en liten bit in till vänster. Upptäckte detta för ett par veckor sedan och råkade som tur var ha kameran i väskan.

Här finns mer att läsa om den fantastiske Ralph Erskine.

Och här.

Hälsningar Biggan."

Vid kvart i åtta ...

... är pv klar för att åka till landet Småland.

Och harry ska med.

Men harry, som i vanliga fall alltid skuttar så glatt efter husse, han anar oråd.

Inte brukar väl husse gå ut och in genom ytterdörren så där många gånger inför en vanlig långrunda ...?

Inte brukar han väl kånka på sånt som ska till återvinningen heller ...?

Då förstår harry: här ska åkas bil.

Punkt.

Och då vill han inte följa med.

Nej, alldeles ihopkurad och med öronen på "skämsvis" ligger han på sin bädd och inte det minsta hjälper det att husse står vid ytterdörren och lockar och säger ..."men ååå, så roligt .., tänk, i dag ska du få leka med Mylta!"

Nix.

Harry stiger inte upp.

Det slutar med att husse, iklädd sin tjusiga irländska tröja som luktar får, helt enkelt får bära ut herr harry nilsson och nu är dom alltså på väg till ett litet rött emil-i-lönneberga-hus allt uti landet Småland.

Och själv ska jag arbeta dag 1 av 7 på raken, men det går väl det med.

Först blir det Ring-så-spelar vi med Anders Eldeman som gästprogramledare (han sköter sig med den äran, tycker jag ...) och härlig frukost .., och först klockan tolv är det dags att ställa sig bakom kassan.

En riktigt härlig lördag önskar jag er alla - både ni som är lediga och ni som arbetar -.

Dagens fönster ...

... finns i ett litet gult hus, beläget nedanför kullen där ett annat gult hus finns.

Fem runda fönster från Dublin ...

Närmare bestämt från Trinity College .

Där var Turtlan och hennes "M" på guidad tur för inte så länge sedan och tre bilder kom sedan susande genom rymden; en från den färgglada förskolan, och två från Trinity College.

Det här är den ena.

Den andra är helt annorlunda och kommer att visas den också.

Ikväll ringde chefens fru ...

Nu blir det en ny sjudagarssväng igen.

Äjmen.

En hel svärm med kvällsfönster ...

"Och på andra sidan viken speglar sig Landstingskansliet ....", skriver Cecilia N.

Trädgårdsbloggen ...

Ja, i sommar har blommorna på altanen inte visat sig från den allra bästa sidan.
Pelargoniorna, som i fjol var så oerhört vackra, har mest deppat.
Humlen drabbades av ohyra och såg skorväten ut.
Ack och ve.
Och blomlådan under fönstret här vid datorbordet, den där jag planterade kryddväxter, ja, den blev till en enda stor flopp!
Till sist gav jag nästan upp.
Och nu har jag tömt dom flesta krukorna .., nu får dom stå där och vila sig i några månader.


Men inomhus är det aningen bättre.
Plötsligt börjar orkidén blomma .., den som sett stendöd ut!
Och jag, som aldrig varit någon större fantast av just såna blommor .., hmm, ja, jag börjar ändra åsikt.


Här har jag fibblat lite med bilden i redigeringsprogrammet.
Nu tycker jag att blomman blev ännu vackrare!


Titta, så fin!


Och novemberkaktusen (som byter namn till påsk ...), den håller koll.
Vet att nu minsann ..., nu är det dags att börja blomma.


Men madame Krysantemum deppar.
Ja, hon åker nog till komposten idag.

"Kärlek" ....

.... stod det som rubrik på bilden.

Det är tre av farmors barnbarn som nu ska vara med på minnesstunden.

En har kommit från Upplands Väsby, en från Ekerö .., och minstingen - som är störst - från Malmö.

Och tänk, jag får vara mamma åt dem alla tre!

(Och jag kan ju säga en sak: här har plattången varit framme !
Alla tre har lockigt/vågigt hår. Ja, åtminstone två av dem ,-)

Den där lediga dagen ...

Då tar jag harry med mig och går ut i solskenet.

Tänk, det är som på våren!

Här är jag vid Eckes lilla hus och vänder mig om och tittar upp mot det gula huset på kullen.
Alldeles intill porlar en liten bäck.
En kråka jagar en större rovfågel - just så ser det ut -, men det kanske är tvärtom?


Och vid polska ambassaden, där det inte längre står några polskregistrerade bilar, utan i stället en företagsbil med text på utsidan om Avfuktning , där är gräset ännu nästan lika grönt.
+

Och i åkerrenen syns ännu spår av sommaren ...


Vi tar långrundan och harry är alldeles till sig av glädje!
Hit och dit springer han .., och mellan varven gömmer jag mig bakom stora enbuskage och då kommer han i raketfart och med nosen i marken och letar rätt på matte.
Stor lycka och mycket svansviftande!

Mitt i alltsammans hittar han en död och frostnupen liten näbbmus.
Över sådana skrivs inga minnesord.
Inga tal hålls.
Man kan undra hur den lilla musens liv har sett ut?


Ingenting i världen är så roligt för harry, som att hitta pinnar!
Och han vet p r e c i s var han lämnade pinnarna under tidigare promenader!


Nu har vi gått mer än halvvägs och är nere vid båthamnen.
Många har tagit upp sina båtar, men inte pv.
När vi står där hörs gnirk och gnark från bryggan.
Båtljud.


På väg uppför backen mot Fabrikör Johanssons bygge.
Nu är det i det närmaste klart och om några dagar ska det hela inspekteras.
Långt där nere ser man fågelön (till höger på bilden).
Jag, som tog på mig sticketröjan under anoraken, svettas ymnigt.
Solen värmer i ryggen.


Små tistlar som pryder hedmarken ...


Och Fabrikör Johanssons bygge.
En bit därifrån står två unga byggare och arbetar och harry springer fram och nosar och viftar på svansen och sen upptäcker han en bit kvarglömd isolering som han nog tror är en råtta eller nåt sånt..., åååå, så roligt han har med en lilla grejen!



Ja, så här ser det ut!


Och här bor håltagaren Einar Johanssons son med familj.

Tycker jag att det här gamla huset är mycket finare än Fabrikörens mångmiljonmiljonbygge?

Svar: ja.

När allt är över ...

Hos farmor i Hjällbo.
Då, i ett annat liv.

Idag är det minnesstund i Göteborg efter min före detta svärmor, Eva.

Barn, barnbarn och barnbarnsbarn samlas nu och tar farväl av kvinnan som har varit mamma, farmor och gammelfarmor.

Farmor (så kallar jag henne, eftersom det är vad hon är till mina barn) var, åtminstone till ytan, tämligen kärv och oerhört rakt-på-sak.

Inuti, var hon betydligt mjukare.


Hon älskade att titta på naturprogram i tv .., hon älskade sina schäfrar och var en otrolig djurvän .., hon hade ordning och reda och trots ständig sjukdom och knapert om pengar, lyckades hon alltid klara av tillvaron.

När farmor första gången kom på besök till mitt föräldrahem, var jag aningen orolig.
Hon var i allting så olik min mamma och jag tänkte att .., ja, men hur ska detta gå?

Efter några timmar sa min pappa - filurigt leende -: "Men vilken trevlig kvinna och vilken snygg kropp hon har!"

Farmor hade grova händer och hon gick på ett alldeles särskilt sätt ..,. lite vaggande och hon pratade ofta om att hon hade ont i "mellangärdet".

För mig är ordet "mellangärdet" synonymt med farmor.

Hon bar nästan alltid förkläde - eller minns jag helt fel -?

På hennes diskbänk fanns virkade grytlappar och små dukar och hon var totalt orädd det mesta här i världen.

Utan farmor .. hade jag aldrig träffat mannen som är en sån underbar pappa till mina barn .., och utan farmor .., ingen Maria, Anna eller Anders .., utan farmor: ingen Emil, ingen Emma.

Men idag är det slut.

En efter en faller ifrån .., nu är det vår generation som står längst fram i ledet.
Närmast stupet ,-)

Och för en stund sedan läste jag på hemtidningens familjesida på nätet och jag tänkte att jaaaa .., det är verkligen så här det är .., det är livets gång det här.

Och medan jag drack kaffe och kalasade på pv:s valnötsbröd och klappade harry som satt vid min sida .., läste jag om en annan kvinna som inte längre finns till.

Jag läste om Gerd.

Så här stod det, bland annat:

"I unga år arbetade mamma som piga, kocka, och barnflicka. När hon flyttade till Aspliden arbetade hon i byns affär, Edmarks och på Stuvshopen, Kristineberg. '

Under några år blev det lokalvård åt Vägverket och Boliden på olika arbetsplatser. Därefter utbildade hon sig till vårdbiträde och arbetade inom hemtjänsten.

Vid 63 års ålder valde mamma att gå i förtida pension för att få mer tid att vara tillsammans med pappa, oss barn och våra familjer.

Vi växte upp i ett hem med mycket kärlek, omtanke, fasthet, traditioner och goda rutiner. Mamma fanns där, när vi kom hem från skolan. Hon fanns där för sina mor- och farföräldrar, för sina syskon och vänner och för vår pappa, inte minst under alla år han varit sjuk.

Mamma bara gjorde!

Lagade mat, bakade, städade, tvättade.

Det var ordning och reda, fasta mat- och fikatider. Det fanns alltid något hembakat att doppa i kaffet, saften eller mjölken. Ingen, ingen i hela världen kan tillaga så goda stuvade makaroner som hon kunde!

Mamma hade alltid något för händerna. Hon omvandlade tyg, garn och färg till trasmattor, kläder, gardiner, dukar och tavlor. Hon gick kurser där hon lärde sig att måla på olika material, snickra, hantera dator och prata engelska.

Mamma tyckte om att dansa, lyssna på musik och lösa korsord.

Melodikrysset var det bästa krysset av dem alla. Mamma åkte gärna ut på fisketurer, sommar som vinter. Det blev även många promenader tillsammans med pappa och hundarna. Mamma Gerd värnade även om alla barn ute i världen, om fred och om miljön, samt djuren, både vilda och tama."