Det är förunderligt, detta att vara kassörska och vilka möjligheter det ger att komma i samspråk med helt främmande människor.
Så många olika möten!
Och olika sorters människor!
Där är gamla tanter som räknar varje krona .,. där är kvinnan som högt och ljudligt säger sin bankkod och ber mig knappa in den .., där är småtöser som säljer majblommor och där är en äldre och mycket fin dam från Stockholm som pratar med lidingö-iiiiiiin och kindpussar mannen som står framför henne i kön - eller tvärtom - han kindpussar henne och dom pratar om sommarhus och om vem som bor var och hur länge dom blir här nere och jag väntar och väntar och väntar på betalning och där är inga andra kunder, bara kvinnan och mannen som pratar och jag finns inte - jag är som en osynlig servitris - och helst vill jag fortsätta textandet med skylten, men jag står kvar och bara väntar och tittar rakt ut i ingenting.
Jag finns inte.
Släktingen ... |
Lite senare på dagen kommer en av stamkunderna, en man i 70-årsåldern.
Han är tyst och försynt.
Snaggat hår.
Lite plirig.
Hon som gav mig listan är Skytt och lillasyster. |
"Jaha, du har varit bonde?" säger jag som har en enkelspårig hjärna och ibland inte finns till.
Icke, sa Nicke.
"Nej, nej .., jag har arbetat utomlands, dels i Iran där Volvo tillverkade jordbruksmaskiner, men jag har även varit ett par år i Delhi i Indien, ja, det var för Sidas räkning ...", säger mannen och så pratar vi lite om Indien och hur han trivdes och hur var människorna och var dom vänliga och vilket härligt liv han har haft!
Sånt.
Och jag tänker att ååå, så lite man vet om sina medmänniskor!
Vilka livsöden som bara seglar förbi kassabandet!
Och sen är arbetsdagen tillända och jag tar moppen och kör hemåt och harry nästan svimmar av lycka när matte är hemma och pElle vill smaka rökt fläsk och himlen är gråmulen och jag är ganska trött.