Litet brev från Nelly ....

"Hej, det är Nelly som skriver!

Idag har jag varit med om nåt häftigt.
Pv frågade nämligen om vi inte alla skulle gå på promenad (det är det BÄSTA harry vet, men jag tycker nog att det är lite överdrivet ...) och vi gick johanssonrundan och jag tycker att grusvägar är pest och går alltid sakta där, men sen, när vi passerat fabrikör johanssons hus och kommer på grässtigen, då tycker jag att det är ganska kul.
Då brukar jag springa ifatt harry.

Halvvägs till havet och grusvägen som går till hamnen, brukar pv ge oss godis och det tycker jag är det roligaste av allt.

Sen efteråt, då gick vi in i hästhagen där det bara är gräs och sand och då sprang jag jättefort och innan man kommer till parkeringen, så är där en liten bäck där vattnet nu strömmar friskt och där det också är djupare än vanligt säger matte, för det har regnat så mycket.

När vi nu kom till bäcken skulle jag visa harry att jag kan springa över den lilla bron av trä (hala träplankor, lite murkna kanske också) och då ville det sig inte bättre än att jag tog ett skutt, hamnade lite vid sidan om och gled ner i det iskalla vattnet; jag försvann helt under bron och under vattnet och matte blev jätterädd och pv berättade sen att han hade lagt sig på mage och försökt greppa tag i min päls, men jag var helt försvunnen (tänk er själva så läbbigt!) under vattnet, men så kom jag fram och dom blev jätteglada och pv tog tag i min päls och drog upp mig!
Det var jätteläskigt, men det visade jag inte .. jag bara skakade av mig pälsen och ville springa vidare.

Efteråt pussade dom mig och sa saker som "åååå, lilla gumman, nu skrämde du oss verkligen!" eller "hjälp, du får inte ha så där bråttom Nelly, tänk om du åkt iväg längs bäcken och hamnat i havet!"

Jag blev jättepigg av det där iskalla vattnet och sprang hela vägen hem.
Nu ska jag vara inne hela eftermiddagen och torka upp (fast pv har torkat mig ordentligt med en röd handduk) och matte sa att hon ska klippa mig i morgon och pv:s byxor är i tvättmaskinen.

Ja, nu vet ni.

Hälsningar från er vän, Nelly."

Oktober ....

... är en sån underbar månad!
Lugn och fridfull, även på jobbet.

Julstressen har ännu inte infunnit sig, även om man nu på kassabandet kan upptäcka julmust, merförsäljning av rödbetssallad, SR:s adventskalendrar ("ja, jag missade att köpa i tid i fjol, det tänker jag aldrig mer vara med om!" säger en kund som är småbarnsmamma) och så går det mer av kronljus och vanliga värmeljus och på bordet i personalrummet ligger påsar med saffransbullar och pepparkakor, ja, det är försäljare som vill sälja in sina nyheter inför vad som komma skall.
Men det känns ungefär som på bilden.
Lugnt.

Igår förmiddagspass på jobbet.
Kanske två timmars sömn natten innan, men det gick bra ändå - att ta emot mejerileveranser och då tillbringa mesta tiden i mejerikylen - ja, det gör att man vaknar rätt snabbt.
Trivsamt fika tillsammans med Erik och Pernilla.
Nu, när Joakim är pappaledig i tre månader, är det Erik som har ansvaret för kolonialbiten, men så har han även sin frukt, - och gröntavdelning.
Pernilla är bas i delikatessen och längtar nästan ihjäl sig efter sin lilla hundvalp Gaia, som snart ska komma hem till dem.

På anslagstavlan bakom Erik syns ett rött papper.
Där står vad vi ska göra om vi utsätts för rån; nånting som alltid finns i ens bakhuvud.

Kom hem .., åkte till Slöinge för att hämta paketet med den nya plattången (halleluja!) ..,
köpte två bröd på Solhaga Bageri (där alltid så rara Nellie står bakom disken, hon, som tidigare arbetade hos oss) och ett av bröden hamnade hos fina grannarna, där kvinnan öppnade dörren och då - till min förvåning - hade utsläppt hår (hade duschat och håret skulle självtorka); hon såg ut som en älva!
Hur gammal är hon?
Sjuttiofyra, tror jag .., har arbetat som sjukgymnast/flygvärdinna och är så vacker, på det där naturliga och varma sättet.

Tog några bilder utanför bageriet.
Hejade på en kvinna som fick gå före mig, då jag upptäckte detta.

Och så hemåt.
Rastade hundarna som fått följa matte till Slöinge (som en liten utflykt bara .., lite omväxling i tillvaron), testade plattången (underbar!) och förberedde lite inför middagen tillsammans med friherrinnan och hennes väninna Ann-Marie.

Boken, den som står alldeles vid infarten till Eckes, får mig att stanna upp.
Vilka underbara färger!

Vid "polska ambassaden" hade det bildats nästan som en liten sjö i hästhagen och några hundra meter bort, ute på åkern, fanns det fler "småsjöar" och där simmade sjöfåglar omkring! Det var allt regnandet förstås.

Nästan så att jag känner mig iakttagen när jag passerar den här björken.

Så vackra är björkarna och där, vid muren, har inte bara pv sett en orm, det har andra också gjort.

Och så fredagmorgon.
Lite mindre soligt, eller ingen sol alls.
Småfåglar som kvittrar otåligt när jag inte kommer ut och fyller på med solrosfrön så snart det blir morgon! Helst direkt det ljusnar! Det där kvittrandet är nästan uppfordrande - då, på morgonen - och när jag gjort mitt och fyllt på rejält med frön, då låter det annorlunda.
Allra mest upprörd är nötväckan!

På väg in igen upptäcker jag detta, till vänster om ytterdörren.
En liten kyrkogård.

Och alldeles strax kommer pv hem, efter att ha hjälpt friherrinnan med att köra bort en bokhylla till Brohjälpen i Falkenberg. Imorgon ska hennes hem tömmas på möbler och städas ur.

Dagens fönster ...

... fanns i Ystad, på gågatan.

Det var där jag köpte den där dyra ull-halsduken; den som kostade nästan som en restresa.
Ja, men bara nästan.

Gårdagen ....

.... var regnig och blåsig och handlade mest om den här boken.
Alldeles omöjligt var det att lägga ifrån sig den.

Boken - som jag fick av min syster - är inbunden, i ordets rätta bemärkelse mångsidig och tung.
Dessutom - i dessa #metoo-tider - är den synnerligen aktuell.
Här följer vi familjen Mulvaneys; tre söner och en dotter, en framgångsrik far och en något excentrisk mor och hur konsekvenserna av en fest blir till en lavin; ett jordskred, en katastrof när det gäller familjen.

Låg och läste till två natten mot idag och då fick jag verkligen  t v i n g a   mig att sluta.
Kunde därefter omöjligen somna om och är nu mer eller mindre ett vrak.

Ja, ja, jag får skylla mig själv.

Intressant också att se dom olika omslagen. Som läsare gör man sig ju ofta en bild hur det ser ut ..., och för mig blir det översta omslaget det som mest stämmer med min bild.
Däremot tycker jag att mittenvarianten är snyggast och den som tilltalar mig mest.

 Bokhora har listat sina JCO-favoriter, däribland den här boken.

Ett mitt-på-dagen-fönster från Skåne ...

Och inte verkar det vara bättre där inte ...

Hedgrenskan i Trelleborg tog bilden.

Ösregn ...

Det är väl nu man tänker att en resa till Mauritius eller Maldiverna hade varit nåt att drömma om.
Eller åtminstone att solen skulle titta fram lite.
Vattenmätaren står i rabatten och är fylld till hälften; tunnan med regnvatten skvalpar över och rutorna är fyllda med regndroppar.

Jag minns när det såg ut så här på friherrinnans gräsmatta; den hade plötsligt förvandlats till en liten sjö eller i alla fall pool.
Med friherrinnan har jag pratat nu på förmiddan och där packas det inför flytten av möblerna, dom som ska magasineras på lördag. Sen återstår städningen av hennes våning och den sista ska hon vara ute ur huset och den femte flyttar hon in i sitt tillfälliga boende. Oj, så slut på hon ska vara innan detta är överstökat. Eller NÄR det är överstökat och hon kan pusta ut lite!

Med posten har hon fått uppmuntrande vykort från rara vänner som "känner henne" via blogg och instagram, så rart av er alla!



Hur ser för övrigt en ledig dag ut?
Jo, man väntar på att lilla Nelly ska kliva upp från sin bädd.
Det har aldrig hänt sedan hon kom till oss, detta att hon inte stiger upp och vill ha frukost, men idag hände det. Fortfarande, när klockan är halv tolv, ligger hon ihopkrupen under sin limegröna fleecefilt och sover så gott!
Igår, när vi gick en helt annan runda - den vi kallar för Inger-Margret-rundan och som avslutas med en brant nerförsbacke - satte hon iväg och sprang likt Usain Bolt .., aldrig har jag sett henne med den farten och så stannade hon precis innan Ejdervägen börjar och stod och väntade på harry och mig .., och sen iväg hem och i racerfart uppför vår backe!
Det kanske var Sista Rycket?

Tänker tillbaka på sommardagarna i Holland.
Stranden som vi åkte till och vågorna som gick ganska höga.
Och då blir det tankeflykt till ett annat bad; i Norrbotten.

Ingen bil hemma idag.
Fiskpinnar till middag (måste vara åratal sedan det senast kom på bordet!), USA-podden i P1 .., kanske skriva ett brev ..., (ett mejl) .., kanske läsa boken av Joyce Carol Oates som jag fick låna av min syster. Många kanske. I morgon arbetar jag förmiddag. Och pv blir borta till senare ikväll.
Ungefär så.

Lediga-dags-fönstret ...

Hej!

Här kommer ett morgonfönster från Rosersbergs slott.
Varit på kurs där  och vaknade i morse tisdag upp till en solig och lite kall morgon.
Taket på slottet skymtar lite i bakgrunden.

Rummen för oss på konferens ligger i ett hus för sig. Runtomkring finns en fin slottspark och ängar att ströva på. Men det hann vi inte med för det har varit fullt program i dagarna två.

Nu är jag hemma igen efter en bilresa i oktoberkvällen.

Hälsningar från Turtlan.

//Elisabet skriver: tack snälla Turtlan! Och där borta, vid Rosersbergs slott, där brukar min äldsta dotter åka och rasta Charlie; det lär finnas inhägnade områden som är helt perfekta för glada hundar!

Stensjö, Halland.

Snavade över den här bilden och tänkte att den nog var tagen i Särdal, när friherrinnan och jag själv hade badat och var på väg till bilen.
Så upptäcker jag .., nej, det är ju härifrån, där jag går med hundarna på johansson-rundan!

Lite till vänster i bilden skymtar det gröna koppartaket från fabrikör Johanssons enorma hus ..,. den vita husgaveln är en del av ett sommarhus där jag aldrig har sett några människor och i mitten av bilden skymtar Stora Hus som ser ut som nåt från engelska landsbygden.

Nog är det härligt med sommar nog!

Dagens fönster och behå-problem ...

Jaha, det blev en ram på bilden här ovanför, det hade jag inte tänkt mig, men det blev ju fint!
Så här ser det ut vid sjutiden på morgonen, om det inte är mulet, alltså.
Ekens löv håller nu på att vara gulröda och snart kommer vi att skymta taket från Eckes lilla stuga.

Till orkidéer har jag ett kluvet förhållande, men när dom - efter månader av nåt slags pinn-liv - plötsligt får knoppar och börjar blomma, känns det bättre. 

Igår när jag kom till affären och skulle klä om, upptäckte jag till min förskräckelse att behån blivit kvar hemma! Lätt panik! Det var en kvart kvar tills det var dags att ställa sig vid kassan - nej, jag skulle inte hinna hem och tillbaka på den tiden -. Ringde friherrinnan och frågade om hon kunde hjälpa mig; jag vet att vi har samma storlek på våra behag?

Jo, minsann .., henne kan man lita på!
Innan klockan var tre hade hon lämnat allt packande och middagen och kom som ett skott och med sig hade hon en sprillans vit och fin behå - likadan som min - och kvällen var räddad!

Tack du underbara friherrinna!

När jag visade samma bild på Instagram, skrev min före detta arbetskamrat Åse att hon kom ihåg just detta att jag så snart jag lämnade jobbet, tog av mig behån. Andra tar av sig armbandsklockorna, du behån, skrev hon.

Så är det.
Hemma i Malå var det likadant och en gång hittade jag min eleganta bh upphängd i älgkronan - det var exet som hittat den och ville göra sig rolig -. Hos min syster i Lund tog jag av den en julafton och någon vecka senare hittade hon den i en sån hör "hö-stol" med lock; där hade jag lagt den och sen glömt bort det hela! 

Och ni andra ...? Hur gör ni? Hur är ert förhållande till bysthållare?

Tänk ....

... lm man kunde fånga ljuset och spara det till mörka vinterdagar.

När jag för en stund sedan var ute med hundarna och kom ner till Eckes infart, blev jag stående alldeles stilla och bara häpnade över hur vackra löven i den jättelika boken är; den som står vid bäcken, men är på Eckes tomt. (Och Britts också, förstås).

Hade jag mobilen med mig?
Hade jag min kamera med mig?

Nej.

Ny vecka, ny giv ...

Duggregn och grått.
Lite kyligt.
Mössa, vantar och halsduk.
Ett litet svamprike för sig själv nere vid vägen.

På parkeringen, just innan reservatet börjar, står två jättelika traktorer parkerade.
Kanske ska det börjas nu; länsstyrelsen har på anslag meddelat att ljunghedarna ska brännas och måhända är det dags nu, men vad har i så fall traktorerna för uppgift?

På väg tillbaka hämtar jag tidningen.
Snart är den superbilliga prenumerationen på Svenska Dagbladet tillända och i stora drag tycker jag om den tidningen, men har svårt att förklara varför.
När jag häromdagen (härom dagen ...?) skulle se till att prenumerationen inte bara löper vidare, klickade jag in mig på tidningens hemsida. Alla möjliga alternativ fanns att välja på; uppehåll, ny prenumeration osv, men inte någonstans hittade jag "avsluta-varianten".
Det är såklart finurligt tänkt .., det visade sig att man måste säga upp tidningen muntligt och jag kan tänka mig att det finns människor som kanske drar sig för såna samtal (jo, jag tror att det finns såna) och då hellre låter abonnemanget bara löpa vidare.

Länge, länge fick jag vänta och en entonig signal gjorde mig osäker på om jag verkligen skulle komma fram. Det gjorde jag, till slut.
I andra änden av mobilen uppenbarade sig då en himla trevlig kille (som satt i Östersund) och tog emot min uppsägning och efter att ha pratat med honom en kort stund, försvann all irritation.
Återstår så ännu en vecka med daglig tidningsläsning.

Läser en artikel om parterapi där radiopsykologen (han som alltid låter så vänlig och omtänksam) Allan Linnér får berätta om sitt arbete och hur det här med parterapi fungerar. Intressant.
Nej, jag har aldrig gått i någon terapi, men minns vännen - hon som blev professor - som menade att till exempel KBT är nånting för precis alla männniskor, men allt har ju ett pris.

Och så läser jag en slags recension om boken "Jag minns" och det tar mig inte många minuter förrän jag har klickat in mig på Adlibris och beställt ett exemplar.
Ska bli spännande att läsa den .., ååå, jag längtar redan!

Just nu kokas fisk till sigge .., i ugnen rostas potatis, morötter och palsternacka och om exakt tre timmar ska jag köra till affären för jobb till kvart över åtta.

Allt är sig likt.

Hjärtevärmen ....

Under min tid som ensamseglare brukade jag försöka beskriva tillvaron som ett liv på savannen.
Där strövade man omkring lite ensam för sig, men på kvällen - när elden brann - då anslöt andra ensamseglare och så blev det ett litet sällskap som kurade där tillsammans; somliga nära och andra en bit ifrån.

Ungefär så känns det med det delandet av det som värmde hjärtat lite extra.
Nåt som blir till en ljuspunkt i höstmörkret, kanske.

Förra veckans glädje såg ut så här.
Och stort grattis till friherrinnan som äntligen blev av med sitt stora matbord med sex stolar!
(Ikväll ska hennes möbler magasineras och pv ska vara chaufför).

Tack till alla som delade med sig och en av er får ett postens vykort med det här collaget, ja, som en liten glädjepåminnelse bara.

Om betydelsen av ett bageri och så dagens fönster - ...

Från ellem i Skellefteå kommer den här bilden och så här skriver hon:
"Ett fönster från Stigs konditori där vi fikade innan vi tog en promenad. Det är ett gammalt och anrikt ställe. Öppnades 1956, om än i andra lokaler."

Tack ellem! Så omtänksamt av dig!

Och hur mycket ett stamkondis betyder, det kan man läsa om här.
Helt otroligt!

Om ett annat konditori med anor, berättar Barbro i Brämhult.

Mitt bästa för idag ...

För några dagar sedan berättade Molly som snart blir åtta år, att hon skulle sjunga med Steninge barnkör i en av traktens kyrkor och jag sa att men dåååå ska jag komma och lyssna till er!
Nu ville det sig inte bättre än att pv just idag tog bilen för att hämta en släpvagn och köra skräp, så det där gudstjänstbesöket frös liksom inne.

Senare, nån gång i eftermiddag, kom Molly in i affären tillsammans med sin mamma.
Jag skyndade mig fram och sa som det var; att jag missade hela alltet och så stod vi och småpratade lite och jag frågade hur det hade gått och Molly sa att det hade gått jättebra.
Förresten hade hon sjungit solo.
S j ä l v!
Alldeles själv inför alla barn och föräldrar och prästen.

"Men vad sjöng du för nånting ...?" frågade jag.
Jo, det var nåt om värdefull ..," och jag tänkte att det säkert var den här, men det var det inte.
Det var en annan.

Och tänk .., då börjar denna lilla tös att sjunga där alldeles intill godishyllan .., hon sjunger två verser högt och ljudligt och hur allvarsamt som helst och jag blir så rörd så jag nästan börjar att gråta!

Det var mitt bästa.

Och jag tänkte, som så många gånger förr, att mötet med alla småttingar, det är det bästa med mitt jobb.(Teckningen här ovanför fick jag för fyra år sedan kanske, av samma Molly, som hade med sig den till affären).

Det bästa för friherrinnan .....

Det bästa denna veckan är att idag har vi kört ett stort lass skräp till tippen. Elisabets Pv har hjälpt mig, så nu börjar det se lite bättre ut.

Lite senare på dagen fick jag ett sms. Det var någon som ville köpa mitt matbord med sex stolar. Trodde nästan jag skulle få köra det till tippen (återvinningen). Men nu slapp jag. 

Känns så skönt.

Nästa lördag går resten av möblerna som ska magasineras. 

Den 31oktober låser jag dörren och lämnar mitt ÄLSKADE barndomshem. 

DETTA ska bli BRA, hur jobbigt och konstigt det än känns.

Friherrinnan.

Det bästa för Ulrika i Närke ...

Det har varit en bra vecka, men det allra bästa börjar just nu: Nascar Playoffs,  Hollywood Casino 400 från Kansas Speedway.
Jag ääälskar Nascar!

Laddat med en kanna kaffe och stickning.

 

Ulrika.

Det bästa för Kerstin i Dalarna ...

En oplanerad övernattning hos barnbarnet ♡

Allt med barnbarnet är nog veckans bästa

Den här veckan blev det pannkakor, sylt och grädde på kvällen. Halloweenpyssel, godnattsagor och sång () Var med och både lämnade och hämtade på förskolan. Fredagsdisco hade dom haft och jag fick en privat visning 🕺

 

Kram Kerstin i Dalarna

Det bästa för Babsan i Uppsala ...

Bästa denna vecka var att beslut fattades om att min högra axel ska opereras. Då slipper jag förhoppningsvis den snart outhärdliga smärtan, särskilt nattetid.

Lördagens båttur på Ålands hav med maken som fyllde år, förgyllde tillvaron.
Nu blir det ny vecka med nya utmaningar.

Kram, Babsan.

Söndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle.

Till vänster om ljuset en liten fotoram med en bild där min pappa - Ivar - försöker locka mig ut i vattnet i Solviksbadet hemma i Malå. När bilden ännu satt i ett album, hade mamma skrivit: "bättre fly än illa fäkta ...", förmodligen vände jag in mot land igen.

Ljusstaken, där ljuset brinner, inhandlades på Galleri Stensjö för några år sedan.

Och ännu har eken knappt tappat ett enda löv.

Det bästa för Kattis i Närke ....

Det bästa i veckan, det var att killen som också gjort det här bildmontaget, med hjälp av gamla tidskrifter, skalpell och limstift, lärde mig något som jag, och mina kollegor, verkligen kommer att ha nytta av i den digitala yrkesutövningen framöver.
Heja honom! //Kattis