Under min tid som ensamseglare brukade jag försöka beskriva tillvaron som ett liv på savannen.
Där strövade man omkring lite ensam för sig, men på kvällen - när elden brann - då anslöt andra ensamseglare och så blev det ett litet sällskap som kurade där tillsammans; somliga nära och andra en bit ifrån.
Ungefär så känns det med det delandet av det som värmde hjärtat lite extra.
Nåt som blir till en ljuspunkt i höstmörkret, kanske.
Förra veckans glädje såg ut så här.
Och stort grattis till friherrinnan som äntligen blev av med sitt stora matbord med sex stolar!
(Ikväll ska hennes möbler magasineras och pv ska vara chaufför).
Tack till alla som delade med sig och en av er får ett postens vykort med det här collaget, ja, som en liten glädjepåminnelse bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar