Resumé ....

Fem timmar och en kvart på jobbet och det har varit nånting att göra hela tiden.
Passerade mejerikylen på väg till kassan och om ni tittar noga skymtar ni en rödvitrandig tröja; den tillhör Joakim, han som är ny butiksledare.
Ni kan ju tänka er hur tungt det är att lyfta ner dom röda backarna .., dom ska stå staplade två och två och det är så oerhört tungt. Sommartid kan det vara fem, sex, sju såna staplar enbart med mjölk som ska lastas av!

Och så övriga varor på latstpallen till höger. Den ska också tömmas idag.
Ja, jysses vilket rent fysiskt tungt arbete det är att arbeta i en livsmedelsbutik.
På stormarknader, där har man oftast rullvagnar som man bara skjuter in, men så  mycket mjölk säljer vi inte och har inte heller utrymme för det.

Vad gjorde jag?
Jo, fyllde på cigaretter i båda kassorna, fyllde in morgontidningarna .., tog emot varubrev och rek, gjorde i ordning paket och expressbrev och sånt som skulle gå vid tvåtiden .., tog hand om tre lådor veckotidningar och lika många returer, registrerade returerna i datorn .., frontade i hyllorna intill kassan och så var det vanligt kassajobb förstås.
Många äldre kunder.
Så mycket vänlighet!

En av kunderna kände jag till mycket väl.
Hon brukade förr promenera nåt omåttligt nere vid havet, men nu är hennes man svårt sjuk och livet ter sig annorlunda. När jag såg hennes prydligt skrivna inköpslista frågade jag .., jodå, det gick bra.
Vilken egen handstil!
Den påminner, tycker jag, om handstilen hos lifelivingitnow på instagram.
Alltså Kerstin i Dalarna.

Nu hemma.
Fick mig med lönebeskedet för januari och tycker mig ana att det dragits på tok för lite skatt.
Mejlade butikens revisor och frågade .., aj, aj, jag vill absolut inte ha restskatt, då vet jag inte vad jag tar mig till!

Dagens fönster ... 

... finns i ett gult hus på en kulle och tulpanen på bilden, den tillägnar jag vännen Kent i Växjö, han som många år sedan följde Emil och mig till Samos.

Idag blir han 63 år.

Grattis Kent! 

 Här en bild från Samos. 
Då hade jag långsamt kasat omkull i en kurva med Emil sittandes bakom mig och sen var det färdigt med att åka med mormor. Ja, från Emils sida alltså ,-)

Och på pågatåget till Malmö, då är nog semestern slut kanske och Emil kände sig hemma med denne Kent. Han bodde på hotellet tvärs över gatan från oss sett, men hela dagarna och kvällarna umgicks vi.
 

Affären, Harplinge, Sonja, semlor och Margit ....

Tanken var att jag skulle skriva ut några papper i affären, men det ville sig inte alls.
Då beslutar vi oss för att handla när vi ändå är på plats.
I foajén träffar vi Valter och Birgit och jag blir så innerligt glad.
Det är nu flera månader sedan Valter på sin 90-årsdag fick en uthusdörr på sitt ena ben (en dörr som lossnade) och något kalas blev det inte, nej, han hamnade på sjukhus och personalen gjorde sitt till för att fira honom med god mat, men det hela glömdes bort i brådskan och det blev en micrad historia i stället.
Sen tillkom andra fysiska bekymmer - bland annat en bukoperation -, men nu är han på benen igen, om än han tycker att dom är lite ostadiga.

Man kan fråga sig vad det är som gör att man tycker så mycket om vissa människor?
Med Valter vet jag precis vad det handlar om.
Oftast kom han ensam och handlade och när jag i början kände mig osäker vad gällde spel och annat, var han vänligheten personifierad.
Så småningom, när jag kände mig trygg i jobbet, var han lika snäll.
Han kunde säga "vad glad jag blir att du är här Elisabet" och mer behövdes inte för att jag skulle bli alldeles varm i hjärtat. (Och ja, jag inser att det finns andra som tänker precis tvärtom).
Och Birgit hans sambo, är lika fin hon.

Efter besöket i affären åkte vi till Harplinge i akt och mening att överraska Sonja.
Vi hade med oss semlor och kanelbullar, då vi förstått att Sonja för dagen är dagmamma åt dotterns tvillingpojkar på fem år och dit åkte vi.
Från bilen sett såg det ut så här .., som i april.
Som om det var åska på gång.

Och så här.
Det här är en liten väg och man svänger  in just efter Annies Gård i Haverdal och mest är det åkrar och ängar och den där helt underbara björkdungen som en gång fanns på ena sidan av vägen, den är nu borta och det är synd, för åååå, så fin den var om våren!

Full fart hos Sonja, som för dagen alltså håller till hos dottern Maria.
Pv:s kusin.
Vi sitter vid bordet och kalasar på kaffe och semlor och efter en stund ansluter Marias bror Mats - han och Maria är alltså Gösta och Sonjas barn -.
Den äldsta i syskonskaran är död sedan ganska många år tillbaka; hon hette Ann.

ch småpojkarna som är i femårsåldern, dom tittar på en laptop, ja, det spelas nåt spel och Alice, som är en lurvig jack-russell skäller frenetisk och noooosar ideligen på mina ben (Harry är i bilen, det är väl doften av honom som gör henne konfunderad) och Mats - som likt pv sjunger i kör - berättar om en snapsvisesång av Evert Taube; högt sjunger Mats basstämman (som är hans) och vi lyssnar och ler; åå, sån fin röst han har!



Här är den.
Än en gång däran, heter den.

Mats sambo heter Kerstin och det är hennes alster som hänger på väggarna hos Sonjas dotter.
Medan vi får påfyllning av kaffe, frågar jag Sonja, Mats och pv vilken av dom tre tavlorna dom tycker allra bäst om och så funderar vi alla en stund och sen kommer svaret.
Pv valde den längst till vänster, Mats och Sonja den längst till höger och jag själv den i mitten.
Kul att vi alla valde så pass olika.

Om Kerstin kan man läsa här.

Se här hennes alster från förskolan Paletten i Växjö.
Laminerat glas och bara så - i mina ögon - underbart!

Sist av allt detta.
Det var någon gång i julas som pv fick ett telefonsamtal från sin storebror.
Han hade då fått veta av sin släktforskande sonhustru att den man som dom alltid räknat som sin morfar, han kanske inte alls är deras biologiske morfar.
Och den som dom tror är den rätte .., han fanns kanske i Borås.

Så har den här dagen varit.
I morgon blir det ett nytt extrapass, nu från morgonen till klockan ett.
Nu har jag arbetat åtta dagar i januari och eftersom flera av dem är röda dagar, dvs, med 100%:s ersättning, blir det ett bra tillskott till februarilönen.
Det är dyrt att hyra stuga i Sälen, även om vi är tre par som delar på kostnaden.
Pv har erbjudit sig att betala min del, men jag vägrar, jag vill betala som dom andra.
Snällt ändå.

Lördag ...

Och lite drygt en vecka tills Filmstudion drar igång igen för vårsäsongen.

28/1 And Breathe Normally

Ísold Uggadóttir, Island/Sverige/Belgien 2018, 95 min
Lára är en ensamstående mamma med dålig ekonomi. En strimma hopp dyker upp när hon får en provanställning som passkontrollant på flygplatsen Keflavík. En heltidstjänst ligger i potten för den som kan visa sig värdig, men för Lára innebär det att sätta dit migranten Adja från Guinea Bissau. Lára lyckas avslöja Adja som försöker smita genom Island vidare till Kanada tillsammans med sin syster och dotter. Adja blir fängslad, men hennes familj försvinner. Slumpen gör att Láras och Adjas vägar korsas igen. Filmen tar upp aktuella ämnen som barnfattigdom, migration och HBTQ-frågor.

Det här är den första filmen.
Jag hade kanske inte sprungit benen av mig för att titta på den, om jag nu inte varit med i filmstudion, men en sak har jag lärt mig: det som jag inte trodde var nånting för mig, har ofta visat sig vara precis tvärtom!

På facebook har jag redan tipsat om Vetenskapsradions veckomagasin, det som jag lyssnade till igår, på väg till jobbet. Å, så jag glad är att jag hann lyssna klart under dom där åtta kilometrarna .., i alla fall på avsnittet som handlade om vad man kan utläsa av en tand från ett neanderthalar-barn!
Hoppas att det tas upp i tv i Vetenskapens värld!
Här är en länk till programmet och 29:21 in i programmet börjar det här med tänderna.
Ååå, så intressant det var!

I min inkorg ainns nu på morgonen ett mejl från min syster i Australien.
Så här skriver hon och jag säger bara en sak: tack och lov att jag inte bor "down under".

"Efter att Sydaustralien under ca 4 dagar varit THE HOTTEST PLACE ON EARTH med högsta

temperaturen 50,9C på en ort, men bara 42C här i Hallett Cove, så har vi i dag en behaglig temp på 30C

och soligt.  Så i natt kommer nog både Sophia och jag att sova gott".

Här är det alldeles lagom kallt. 

Vinterstudion mest hela dagen och för min del ett extrapass mellan fem och åtta.  

Dagens fönster ....

Det får bli ett litet nostalgifönster.
Lillpigan och träskålen som min morfar har gjort.

Kärlek.

Han visade mig en liten lapp ...

Ja, det var inte den här och det var kanske en månad sedan.
Det var en kund i affären.
Man .., kanske sjuttio år, max.
Jag hade inte sett honom på länge, men så arbetar jag ju inte regelbundet heller och jag blev så förvånad när han sträckte fram handen och visade mig den där vita lappen där det stod skrivet "jag har haft en stroke och har svårt att tala".

Det var ju faktiskt genialiskt.
Kanske hade någon från rehabavdelningen givit honom idén eller så hade han kommit på det själv, men hur som helst var det finurligt.
Då .., kunde han knappt säga nånting, men ikväll var det annorlunda.

Helt ärligt hade jag glömt det hela och han hade glömt att ta en kasse och sa att "det är ju lite tomt i mitt huvud" och jag förstod ingenting, men så kom jag ihåg. Just det. Nu kunde han prata riktigt bra.

Ibland tänker jag att det måste vara nästan det värsta; detta att förlora orden.
Att kanske drabbas av afasi; att veta vad man ska säga, men ut kommer nånting helt annat!
Detta att tangenterna på tangentbordet blir till en enda osalig röra och att man inte begriper hur man ska bära sig åt för att få fram det man vill förmedla!
Å, så hemskt!
Men nu var han sååå mycket bättre och det gjorde mig så glad.

Sen kom Bella som väl är tio, elva år och hon kom direkt från stallet där hon skött om sin häst och inte långt efter såg jag syskonen Siri och Alma och det slog mig att sedan jag gick i pension, har jag mycket lättare att komma ihåg alla namnen på barnen som kommer till affären. Det är som om hjärnan har fått vila ., eller att det skapats mer utrymme för minnen.
Förunderligt är det i alla fall.
Och jag kommer ihåg chefens personnummer när bonusen ska registreras - hela rubbet - och sånt blir man också glad av.

Innan vi stängde, fyllde jag in varor.
Ni vet .., såna här små bars ..., hälsobars eller chokladbars ., såna som ska vara så nyttiga.
Det finns olika prisklasser; en liten rund sak som mest liknar en platt chokladboll, ja, jag kollade kilopriset, det blev nästan sexhundrakronor kilot!!
Tittade sedan på nätet ., ja, där fanns det andra sorter till halva priset, alltså "bara" trehundra kronor kilot.
Dyrare än oxfilé, alltså.
Det är ju helt sanslöst.
När jag sedan tittade på innehållet, så är det hackade nötter, dadlar, russin och några frön.
Ibland lite choklad.  
En proteinbar på nätet kostar st - om man köper en förpackning om 20 stycken -cirka 20 kr.
Kilopriset blir då 364:-¨
Här är innehållet: 
Ingredienser: mjölkprotein, mjölkchoklad (24%) (sötningsmedel: maltitoler, kakaosmör, helmjölkspulver, kakaomassa, emulgeringsmedel: sojalecitiner, aromer), fuktighetsbevarande medel: glycerol, isomaltooligosackarider, kollagenpeptider, vatten, sojakrisp (sojaproteinisolat, kakao, tapiokastärkelse), palmfett, aromer, sötningsmedel: sukralos, acesulfam K.

Men nu är det kväll och pv har gått ut med harry och vi ska snart göra natt.
Sista avsnittet av Scott & Bailey visades ikväll (kanske repris från tidigare säsonger) och det var nog lika bra att det tog slut nu .., jag saknar deras chef Gil (möjligen med två l) som försvann för några avsnitt sedan och det hela blev väldigt rörigt på slutet.
Kanske blev manusförfattarna less?

Och nej, Harry har inte inmundigat förminskningspiller, bilden är från när han var liten valp och bara var en liten plutt ..., men så här ser det fortfarande ut.
Husse är verkligen hans allra bästa vän. 

Ejdervägen ....

Tar harry på sedvanlig runda.
Småfåglar kvittrar.
Det är kyligt ute, men härligt.

Det var i det gråblå huset på bilden här ovanför som vi bjöds på surströmming, men först små snittar som var så vanvettigt goda!  Birgitta heter snittmakerskan.
Om ni bara visste så finurligt det har byggts om i det huset .., som är ett likadant som pv:s, men spegelvänt, tror jag.

Och såna här.

Och så en titt till vänster.
Det lilla röda huset har köpts av en kvinna som arbetar i Norge på en oljeplattform, så henne ser vi inte mycket av .., ett faktum är att jag  a l d r i g  har sett henne. Tidigare har det hyrts ut och ganska många hyresgäster har hunnit bo där.

Den jättelika lagården står tom, eller där är i alla fall inga djur där inne.
Och lite mellan hustaken skymtar "polska ambassaden", det gula huset.

Nu fick jag ett sms .., oj då, det blir till att hoppa in och jobba från tre till åtta!

När det tar slut ...

Igår var det begravning för Karin - Eva i Tyresös lillasyster - i Norrköping.
Om den, själva begravningen som var borgerlig och hölls i ett kapell, pratade vi ganska länge, Eva och jag, nu på förmiddagen. Lite tidigare hade dom här bilderna kommit till min inkorg.

Och Eva berättade att hon hade hållit tal och berättat om sin syster .., om deras uppväxt .., att Karin alltid hade varit en som visste vad hon ville och som ofta fått följa med sin storasyster, då, för länge sedan. Som småflickor lekte dom skola och hon som var lillasyster fick förstås vara elev och göra som fröken (dvs, Eva) ville.

Det blev en tung sista tid för Karin.
Hon var svårt drabbad av lungsjukdom som inte gick att bota och det slutade med syrgas hemma och till slut ., ja, till slut var det färdigt.
Livet tackade för sig.

Till begravningen hade Eva gjort en liten mini-skog, ja, i stället för buketten med nejlikor eller rosor.
"Du förstår, att Karin älskade, precis som jag, att vara ute i skogen och plocka bär och svamp!" förklarade Eva.

Från Holland hade hon (Eva) beställt liljekonvaljer och i den lilla miniskogen fanns små svampar, där var slaggsten från barndomens sommarstuga utanför Norrköping .,. där fanns en liten gran .., blåbärsris och en ekplanta.

Men nåt så  U N D E R B A R T   fint och påhittigt!
Tänk, om man hade haft tillgång till sånt när min pappa begravdes, men i trettiogradig kyla och mängder med snö, var det ju helt otänkbart och jag hade inte heller kommit på tanken! Men han som var en sån skogsmänniska .., det hade varit helt perfekt!

På själva locket av urnan hade ett av barnen - eller möjligen barnbarnen - tovat en fågel, titta, så fin!
Så kreativt!

Och Eva berättar om hur underligt det var - vilken konstig känsla - att komma in i systers lägenhet och där var  v a r  inte längre någon lillasyster.
Det blir förstås som ett nytt liv.
Ett annorlunda liv.

Tack som berättade och delade med dig Eva! Jag tycker att den där skogen du gjorde till din syster, ja, den vittnar verkligen om vilket stort hjärta du har.

Dagens fönster ....

Och det fönstret - eller utsikten från det fönstret - fångades hos friherrinnan i Steninge!
Denna friherrinna, hon har många gåvor (där var det minsann fullt på lagerhyllorna när det var dags för skapelse och Vår Herre eller Fru spatserade omkring och plockade olika användbara egenskaper från hyllorna). Hon är otroligt händig, praktiskt lagd, hon bakar kakor, bullar, svänger ihop eleganta trerättersmiddagar och dukar fint .., och hon är - oavsett om hon så bodde i en liten koja i skogen - makalös på att få det trivsamt omkring sig.

I hennes härliga tvåa vimlar det av värmeljus, ja, ljus av alla de slag.
Blir det neddragning i stearinfabrikerna, så inte beror det på friherrinnan.

Så här ser det ut i fönstret mot söder, mot Haverdal till.
Det var väl kanske i förra veckan som jag tog fram håven, under ett besök på Blombergsvägen.

Man behöver inte vara femtiofem ....

... för att tycka att här finns det mycket intressant att ta del av.

Det här, till exempel.

Och jag kommer osökt att tänka på ett inlägg hos dig, annannan.

Sjuttonde januari ....

Igår var det idel solar på SMHI:s väderkartor och även om vi inte har haft sol hela dagen, så i alla fall några timmar. Tänk, att man får som ett nytt liv; ett extraliv, när det är högtryck.
Och det blev ljust och fint .., småfåglarna kvittrade lite försiktigt .., jag upptäckte antydan till späda snödroppar i slänten mot vägen, men inbillar mig inte att det är vår.
Såväl januari som februari kan bjuda på rejäla bakslag och jag har beslutat mig för att ta dagen som den kommer. Eller vädret.

Stranden var helt annorlunda idag.
Alldeles i början hade det blivit som en platå på någon decimeter och stora stenar hade flyttats i blåsten. I vanliga fall är vägen till det som kallas "bade-skär" - eller mer som en stig - lätt att ta sig fram på. Nu, var allt hullerombuller.

Tur att jag hade mina boots på mig; för det var bara att stega iväg i det grunda vattnet och jag upptäckte en  m a n e t  bland all ilandfluten tång! En manet i januari!

Sen till affären för att handla.
Pernilla var i delikatessen och berättade att nu snart får familjen en hundvalp - dom har en slags vallhund sedan förut - och Charlotte i kassan tackade för att jag tar hennes tre sista timmar på lördagspasset. Om en dryg vecka åker hon och Linn till Thailand för tre veckors semester!!
Stor glädje!

Och så kom Annika (brukar vara i kassan, det är henne jag kallar för Snövit) och vi stod och pratade om udda och jämna siffror (apropå 65-årsdagen) och vilken färg vi ser olika siffror i, ja, det var intressant.

Handlade jäst till friherrinnan (som numera är valpvakt och har svårt att komma ifrån dagtid)  och halvvägs hemma översköljdes jag av värme över fina arbetskamrater. Nog är det ändå en ynnest att - under sin sista yrkesverksamma tid - få arbeta med så rara och fina människor!
Ja, inget annat än en ynnest är det.
Det är ju till syvende och sist så, att det behövs bara att en enda kollega negativ och allmänt surputtrig, för att det ska påverka hela personalen.

Nu blir det skidskytte .., och kaffe.
Lycka.
Lycka.
Lycka.
Ja, i alla fall glädje.

Ännu ett fönster från USA ...

Bilden är från samma ställe Beacon museum utanför NY. 
Samma enorma plåtinstallationer i ett av rummen där solens strålar bildade fantastiska reflexer.

Håll tillgodo.

Catarina

En onsdag ....

Ligger länge i sängen med harry intill mig och lyssnar till P1-prat.
Mest om Brexit.
Jag begriper inte hur britterna ska reda ut det hela om det blir en krasch och inget avtal och när man hör vilka oerhörda konsekvenser det kan bli för andra länder - som liksom per automatik dras in i eländet - så blir man orolig.

Ute råder gråväder.
Regndroppar på fönsterrutorna.

Och i skrivande stund Jonas Sjöstedt som har presskonferens.
Frågor och svar.

Harry i soffan Ektorp.
Pv arbetar hela veckan och har bilen, så idag ska jag låtsas att jag är på semester på Irland och hyr ett gult hus och jag ska ta en lång promenad längs havet och sedan skriva vykort och berätta om hur härligt här är, vädret till trots. Ja, det regnar ju ofta på Irland, men det kan vara fint ändå.

Om två dagar fyller min systerdotter Rita år.
Femtiotvå.
Det skiljer bara tretton år mellan oss och för mig känns hon kanske mer som en lillasyster, ja, jag tycker så oerhört mycket om henne. Hon är släktens expert när det gäller att köpa presenter till födelsedagsbarn .., det är som om hon har en present-radar och det behöver inte vara dyrt, men det är alltid en tanke bakom.

Som den här lille domherren son hänger i en tråd i västerfönstret.
Den har en kompis också, en svala i trä, tillverkad i Kina, men inhandlad i Sälen.
Nej, dom verkar inte bry sig så värst mycket i varandra.
Snurrar lite hit och dit.
Kanske känner sig domherren mer hemma?
Och svalan drömmer väl om Afrika.

Jonas Sjöstedt pratar fortfarande.
Han är upprörd, men ska trycka på den gula knappen.

Köksklockan slår, fastän tolv minuter för tidigt.
Den gör som den vill. En liten rebell i köket.

Onsdagsfönstret ...

... finns i ett tämligen nybyggt uterum, allt uti landet Halland.

Det där uterummet som pv har gjort så bra, fast han inte alls är någon hanverkare.

Jag älskar det rummet!

Morrhår och ärtor ...

Man kan föryngra sig via nån grej på ..., ja, sociala medier.
Just nu kommer jag inte ihåg vilken.

Verkligheten är bister.
Jag gör så här.

Ajöken, sa fröken!

Sextiofem år ...

Ja, vad blev det av den där lilla madamen med lockigt hår och snedbena, det som hennes pappa - men bara han - tyckte var så fint. Och nötta skor och strumpor som hasade ner och klänningen som grannfrun tant Rut hade stickat. Fotot taget hos Burwalls i Malå, av farbror Åke.
Ja, vad blev det av henne, den där lilla fröken med dom nötta skorna?

Hon växte upp och blev stor .., träffade Tommy från Lycksele, flyttade till Stockholm och fick tre barn, två töser och en pojke. Hon flyttade till Ystad och efter ett antal år där, ja, då blev hon ensamseglare och hamnade så småningom i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Vad tycker hon om sitt liv .,. om dom här sextiofem åren på jorden?

Jo, tack, hon tycker att det har varit ett bra liv.
Inget särskilt spännande eller på andra vis exotiskt liv, men ett bra liv.
Hon har trivts alldeles utomordentligt med sitt arbete som kassörska och har, mellan varven, tyckt att det nu var det bästa tänkbara jobb man kunnat tänka sig.

Hon är ganska förnöjsam av sig; behöver inte så mycket för att bli lycklig.
Fågelkvitter .., några ekorrar som var morgon kommer och norpar solrosfrön .., en hund eller två och nån katt .., och kanske mest av allt: det här att känna sig älskad av dom allra närmaste.
Att duga, trots alla fel och brister.
Och glädjen i att ha trogna vänner som hör av sig med hälsningar - med vykort eller brev eller sms eller på messenger  eller facebook -.
Instagramvänner.

Och nu är hon - som är jag - sextiofem år och pensionär på riktigt.
I morse kände jag mig som etthundrafem, just nu som ..., tja, sextiofem.
Kvinnan jag möter i spegeln påminner om min mamma och håret om min mormor.
Nej, det blir inte fint silvrigt grått, det blir mer som granit.

Det har tillkommit rynkor och valkar- ögonbrynen har tackat för sig och låren är sladdriga, precis som hon en gång drömde om att dom skulle bli, då, när hon som väldigt ung tittade i sin storasysters album från tandsköterskeskolan i Umeå och där en av systerns klasskamrater fotograferats vid nån maskerad och där denna - då unga tandsköterskeelev - drog upp kjolen lite längs låren och det var då jag tänkte att ..., ååå, såna lår vill jag också ha!
Nu är jag bönhörd.

Och nu ska jag ta bilen och köra till friherrinnan och dricka elvakaffe.

Tack alla ni som förgyller mitt liv med och på många sätt har blivit som de allra finaste vänner!
Nu hoppas jag på fler år!

Från New York till Trelleborg ...

(Men å andra sidan tror jag Agadir-damen också är från Trelleborg, eller minns jag fel ...?).
Så här skriver i alla fall fönsterfångerskan: Ett balkongfönster. En dyster januariskymning. Lite snö på marken. Bara att bita ihop. Oxveckor.

Tack Kerstin!

Femton minuters filmtittande ...

Offerrollsretorik

Katja Wiks hyllade regidebut!

Så här skriver TriArt på sin sida om filmen:

"I en serie träffsäkra vardagsscener porträtteras kvinnor i olika åldrar. Kvinnor som har blivit bekväma i rollen som offer, en roll som de upplever sig ha blivit tilldelade men som de också omedvetet använder sig av.

Katja Wik, född 1987, har en examen från Konstnärligt Magisterprogram i film med inriktning mot filmiska processer vid Akademin Valand i Göteborg. Hon har ett CV som en av Sveriges främsta rollsättare. Wik har rollsatt Ruben Östlunds långfilmer Turist, PLAY och De ofrivilliga, samt ett flertal reklamfilmer. År 2012 debuterade Katja Wik som regissör med kortfilmen Offerrollsretorik vilken vann Publikens pris i Startsladden, Göteborg Film Festivals kortfilmstävling, 2013. Hennes långfilmsdebut Exfrun hade biopremiär i februari 2017."

Nio kronor kostade filmvisningen här hemma framför datorn. 

Dessvärre vet jag inte vem som tagit bilden.

nnnn (kommer inte på nån rubrik)

I vanliga fall tillhör jag den skaran av mänskligheten som - helst genast efter jul - vill ta ut julgran, plocka ner adventsttjärnorna och allt (inte så värst mycket) julpynt. Kanske beror det på att om man arbetar i butik, så börjar juleriet så tidigt, redan i mitten (minst!) av november och innan man kommit till själva julhelgen är man döless!
Då har det dom två sista veckorna inneburit hysteriskt med stress på jobbet och nån "julfrid", ja, det har man nog kunnat skåda i stjärnorna efter.
Och många har dessutom arbetat hela julhelgen och då blivit ledig nyår.

Kanske är det därför jag - nu som pensionär - inte har känt den där stressen att få tillbaka vardagen?
I uterumet står fortfarande julgranen och när jag nu, i skrivande stund, böjer mig till vänster och tittar ut genom fönstret (in mot uterummet) kan jag MÖJLIGEN räkna till tio små granbarr på golvet!
Och det lyser så fint när man har varit ute med harry och kommer uppför backen .., det där varma skenet och granen och .., ja, jag blir helt enkelt glad av den.

Det är likadant med adventsstjärnan, den som är likadan som den jag växte upp med.
En dag till bara.
I morgon får den åka ner i julkartongen.

Och julstjärnorna, vilka numera börjar vara tämligen spretiga och inte så värst vackra, ja, men dom får hänga med. Jag har oerhört svårt att kasta blommor .., jag tänker att det är levande väsen och hur kul är det att hamna på en komposthög? (Men kött äter jag .., tala om dubbelmoral!).

Nåväl.

Ingen har ringt om arbete ännu och jag var så trött igår när jag kom hem, så där så jag nästan inte kunde sitta upprätt i soffan Ektorp, allt medan vi tittade på handbollsmatchen mellan Sverige och Argentina. Trivsam eftermiddag var det på jobbet också; det var första gången jag arbetade tillsammans med Hilda. Hon är lugnet personifierat och jag var så glad efteråt .., tänkte att det är ju näst intill obegripligt att alla kollegor är så rara och fina.

På menyn idag står .., ja, inget särskilt.
Jag ska ta mig en titt på TriArt:s filmsida och kanske välja ut en film att titta på, så här i rofylld ensamhet. Pv arbetar precis hela veckan; ja, det gäller att få in lite extra pluring, då vi ju åker till Sälen vecka 9 och så är det ju dessutom sportlov veckan innan och då blir det två veckor utan inkomst för hans del. Nåja, han klarar sig ju ändå. Och ikväll har han körövning.

Ja, det var det.
Ajöken, sa fröken.

Två fönster från New York ...

Har ni sett nånting så vackert ...?
Det var på instagram, när jag tittade in hos Catarina från Trelleborg - madamen som bott i Agadir - som jag föll pladask för bilden!
Sååå fint fångat!

"En och annan solglimt mitt i det konstiga", skrev Catarina om bilden.
Hon är nämligen på besök här. 

Och jag svarade: "Och två fönster".
"Du får publicera om du vill", kontrade hon Catarina.

Hon förstod precis!

Tack du rara! säger jag.