Min vän Pelle

Egentligen upphör jag aldrig att förvånas över hur anpassningspara djur är.

Tänk bara ..., tillsammans med sin mamma, moster och en massa syskon och kusiner, växer Pelle upp på landet utanför Ystad.

Han lever ett fritt liv; går och kommer som han vill och på våren är han borta i flera dagar och kommer hem sönderriven och mager .., då har han varit i slagsmål med andra kattherrar i trakten.

När Pelle är kanske tio år, riskerar att han att möta sin frälsare, ty då uppdagas att gammelhusses nya frus barn är allergiska och det blir så att Pelle får flytta till gammelmatte i stan.

Till en liten lägenhet på 31 kvm.

"Det kommer aldrig att gå!" säger många som vet.

Pelle är vettskrämd!
Han gömmer sig så snart bilar kör förbi och under två dagar ligger han mest under sängen och trycker.

På den tredje dagen vågar han sig fram.

Nu har det gått nästan två år.

Pelle har blivit Kung i sitt lillla rike som är lägenheten .., mest hela dagarna sover han på soffan eller i loppisfåtöljen och han har - visserligen under protest ... -, lärt sig att åka i kattbur ., varannan helg gör han mig sällskap på tåget .., tre timmar tar resan från Skåne till landet Halland .., och när vi kommer fram till Halmstad får han lämna buren och sitter sedan i mitt knä under bilresan till pensionatet och där skuttar han ut ur bilen .., spankulerar omkring lite och känner sig för .., sover i sin älsklingsfåtölj .., har en favoritplats i sängkammaren (han ligger bland travades segelbåtsdynor .., i som en liten grop ...) .., han vet var allt är och det är så tydligt att han känner sig hemma.

Och han har fått åka på charterresa till Alingsås och har bott hos den rara Elenor och hennes lilla hund Dino och det går också bra .., ja, så bra att han gömmer sig under hennes säng när det är dags att återvända hem.

Att ha sällskap hela dagarna och få godbitar av Elenor .., men ååå, sicken drömtillvaro!

Hyr mycket som helst är Pelle med om och han bara finner sig och putsar nosen och hans matte som är jag, ååå, jag tycker så mycket om honom så det känns som om hjärtat ska gå sönder.

Lördagsfönstret ...

... finns bakom bröderna Martin och Owen som stod där på gågatan i Galway på Irland och väntade på ..., ja, vad?

Intill dem stod deras mamma och lillasyster; det var lillasyrran som hade varit på besök hos doktorn och själv riktade jag herr Canon mot en övervakningskamera och pojkarna kunde inte hålla sig utan frågade vad det var jag fotograferade?

Och jag anade deras önskan.

"Skulle ni vilja ..?" sa jag och åååå, att dom ville!

Så dom ställde upp sig och rättade till anletsdragen så att det blev lagom tufft och efteråt tittade dom länge på kameradisplayen ..., och jag loooog och hittade en penna och skrev upp familjens adress och så blev det så .., att bilden så småningom lämnade Ystad och hamnade hos en familj i västra Irland.

Just så var det.

Vad mera kan man önska sig av livet ..?

På jobbet.
Och jag smajlar så mungiporna nästan möts i bakhuvudet, så glad blir jag.

Inget.

Att vara omgiven av vänliga människor .., behöver man nånting mera?

Egentligen.



Eller att få ett foto-vykort med posten.
Det är ellis som är avsändare .., hon har tagit en bild på kollegieblockbladet som vi hade i höstas när vi satt vid deras köksbord och spelade Plump.

Sånt blir man såå glad över!

Och maria i oslo .., tack för "Tryck Stjärna" som idag kom som ett pocketogram!
Den ska jag läsa på tåget!

Nu susar jag iväg!

Fredagsfönstret ...

.. kommer från Torun och är en repris, men jag har närapå-försovit mig och så går det förstås när man inte går och lägger sig förrän klockan är halv två på natten!

Nu stundar arbete till klockan tre, då Hanna A kommer och avlöser mig och så får jag ta ett tidigare tåg till landet Halland.

Det är stor skillnad att komma fram klockan sju, mot för nio eller tio på kvällen.

En riktigt skön fredagkväll önskar jag er alla!

Ett mittinattenfönster ...

... från Christel!

"Hej du!

Satt och gick igenom bilder när jag fick syn på denna.
Något för dig kanske? Den är tagen i Österrike, Matrei, och väggen har till och med en klocka.
Använd om du vill

Hälsar kottenliv christel.

Grattis till Carina i Landskrona!

Carina sa .., i ett tidigare inlägg på min gamla blogg:

"Längtar till Sibirien - men kan inte förklara varför. Hatar när det är kallt men älskar det karga. Människornas uthållighet och överlevnadsförmåga gör mig nyfiken. Allt jag läst och sett om Sibirien gör mig mer nyfiken. Carina född 15/1."

Bilden av björken har Ö-viks-Hasse taget och den är till dig, Carina.

Vi är många som fyller år just idag.

Hasse Lindahl som bodde i Malå .., Agnetha Bjuhr på andra sidan sjön, också hemma i Malå .., och Martin Luther King, han var minsann också Stenbock. Och Heidi i Norge. Och Panter.
Och hemifrånkerstin som fyller år i morgon, - grattis till dig -! Stenbockar allesammans.

Tack Agneta och tack Eva!

Titta, så vackra blommor som har kommit med rymdposten!

Ett sent kvällsfönster ...

Om man kommer till jobbet och på white-boarden ute på lagret ser ett stoooort ditmålat hjärta där det står "Grattis Bettan!", då blir man så glad så man vet inte till sig.

Och när man sedan kommer hem så har man vykort från raringar från kors och tvärs och man blir lika glad då och sen får man telefonsamtal fra Norge, fra Hamar och den rara Bente och vi pratar länge och det bara flyter på och man blir ännu gladare över vad livet bjuder på!

Och genom rymden kommer ett födelsedagsfönster från Jom.

Så här skriver han:

"Grattis på födelsedagen!

Som födelsedagspresent skickar jag detta fönster som inte är alltför prydligt.

Dessutom är bilden garnerad med grönt högtidsdagen till ära.

Kramar och lyckönskningar,
Jom."

Ett från hjärtat stoooooort tack till alla raringar, säger jag återigen!

(Och det ska jag säga er, att när man får ett sms från en f.d. arbetskamrat som är 20 år och kille och som skickar en födelsedagskram .., då blir man sprallglad!).

Ps. Den ene mågen sms:ade .., den andre ringde och sjöng i luren. Nu blir det minsann bonuspoäng till dem båda. Just så där ska man behandla sin svärmor!)

T a c k !

Tack alla raringar för grattisord och snällord som gör hjärtat alldeles varmt och mjukt!

Tack Maria för boken "Handbok för tankspridda ...", Anders för dina gulleord på msn och Anna för härlig sång mitt i natten!

Tack Leina för dvd-filmen "Tillsammans är man mindre ensam" .., Jenny för sms .., Lars-Erik för din hälsning .., tack Dinah för kiwiträdet .., Piteå-Babsan för kortet .., Gerda i Malå för härligt blommigt vykort .., PV för att jag fick det jag önskade mig och för tjusig tenorsång (tror jag) på morgonkvisten ..., Kenneth för msn-bild som jag inte fick upp .., det handmålade kortet från Maggan och Berra .,. telefonsamtalet från dig Eva på Frösön .., och från Karina och Malin som ringde nu på morgonen .., sms från Heidi i Norge, Anna-Karin i Halmstad .., Kent på semester i Thailand ... och båda mågarna ..., sms från Andy och Hanne E .., samtal och sång från svägerskan i Alingsås .., och den vackra rosen från Umeå, inte att förglömma, tack för den också!

Ni gör mig så lycklig!

Nu ska jag skynda mig till jobbet!

Kram, kram till er alla!

Torsdagsfönstret ...

Är mitt och får mig att längta efter sommar och gardiner som fläktar i vinden.
Men nu till något viktigare ..-)

Idag har jag födelsedag och vill härmed gratulera mig själv: grattis Elisabet!

"Hur känns det att fylla 55 år?"

"Åååå, det känns lite ..., som att man faktiskt är ganska till åren kommen .., femtiofem låter så oerhört mycket mera än femtiofyra .., jo, det gör det och är man dessutom äldst på jobbet, så där så man kan vara mamma till nästan alla utom två, tre sycken .., så jo, det känns.

Men, det är ju en enda stor nåd också .., tänk, att ha fått leva i få många år!


Då.

Och tänk, allt som kan hända .,. man kunde ha ramlat nerför trappan i huset hemma i Malå och slagit sig fördärvad .., och om man är matglad (och det är man ...) kan man sätta maten i halsen och få tacka för sig fortare än man tänkt sig och sen finns det förvirrade människor som kör på fel sida av motorvägen och därmed riskerar att förkorta sitt liv .., ja, det är faktiskt inget annat än ett mirakel att man har fått vara med så länge!

När man är medveten om hur skört livet är, då kan man sannerligen stämma in i den här sången.



"Och hur ska födelsedagen firas?"

"Jag ska arbeta. Oj, nu ringde det på dörren! Och jag trodde att det var ovanpågrannen och öppnade i bara den vita särken .., men där stod ett blomsterbud och smajlade, - han är kund i affären - och jag ville helst stänga dörren kvickt-kvickt. Nu står här en lång, röd och vacker ros i fönstret och jag hälsar och tackar så innerligt till den som har skickat den! Tack, tack! Ja, så blir nog min dag. Arbete från elva till åtta. Och inget regnande. Det känns bra. "

"Jaha .., då tackar vi så mycket för den lilla intervjun och hoppas att bloggmadamen får en bra dag".

"Tack själv för titten! Det var trevligt med lite sällskap så här på morgonkvisten!"

På 5:an ....

Nate, i mitten.

... visas i skrivande stund en film och inte en aning har jag vad den handlar om.

Kvinnorna i filmen ser alla ut som typiska amerikanska filmstjärnor; vita Carolatänder och inte en rynka inom synhåll.

En del av de yngre männen börjar se likadana ut ., så släta i hyn att all personlighet liksom förloras längs vägen.

Men det finns undantag.

Den här mannen, till exempel.

Och hur roligt var det inte att få återse Nate (Peter Krause) från min favoritserie Six Feet Under!

Det känns som om en gammal bekant har tittat in i ens vardagsrum.

Ungefär.


Mr Sutherland. Född 1935.
Äkta Vara. Tror jag.


Mr Douglas. Född 1944.
Inte en rynka i den pannan inte.


Sean Connery. Född 1930.
Äkta eller inte ...?


Jack Nicholson. Född 1937.
Vi tycks ha samma intressen.
En gång var han min favorit med glimten i ögat.
Nu kan vi ha samma behå.


Robert De Niro. Född 1943.
Ganska många rynkor.
Han ser naturlig ut.
Fin.
Hur många av er har sett filmen Falling in love?
Blir man inte bensvag då, blir man det aldrig.

På lunchbrickan ....

Den härlige Jom, han är den stillsamma ironins mästare och jag bara smajlar och blir så innerligt glad när jag läser hans reseberättelse.

Så här står det på slutet .....

"I stället går vi till restaurangen närmast hotellet. Portugiserna är inte speciellt duktiga på att laga till kött, och den här restaurangen bekräftar den regeln. Men å andra sidan är de duktiga på att ta betalt..."

Och Monica har tagit med oss läsare på en roadtrip från Frankrike till Stockholms Skärgård och så tillbaka igen och nästan hela tiden har vi fått vara med och faktiskt har jag mött min överman när det gäller att vara flitig på tangentbordet och det, Monica, vill inte säga litet det ...

Hur roligt som helst tycker jag att det är att få ta del av sånt här.
Av andra människors liv.

En annan madame bjuder in till morgonkaffe vid hennes köksbord.
Där har jag suttit.
Där, hos henne, har jag vunnit en omgång av spelet När och Fjärran.
Bara så ni vet.

Och någon har besökt Buenos Aires.
Tänk, att det har jag också, i ett annat liv.
Mamma, som mötte oss vid flyget .. en dygnslång tågresa till norra delen av landet.
Allt kommer jag ihåg när jag tittar in hos Annika.

Bloggvärlden befolkas av alla möjliga och omöjliga människor och de mest skilda livsöden.
Att hitta en blogg som skildrar hur man motionerar en flock med getter .., finns det en sån?
Javisst!
Hos Torparfrun, förstås!

Såja.
Hoppas att det smakade bra!

Efterlysning!

Det är tre månader sedan den här sympatiske mannen upppenbarade sig på sin bloggsida.

Ett helt kvartal!

Då skrev han så här och var mäkta förgrymmad!

"Helvete!

Expediten på Harvey Nichols gav mig fel Comme des Garcons (upptäckte jag nu när jag skall packa)!!! Jag fick 2 i stället för 2 MAN, vilket är en gigantisk skillnad!"

Men vad hände sen ...?

Vart tog du vägen, herr Nilsson?

Du är såååå saknad!

Om du har möjlighet .., se detta!

SVT idag kl. 14.30

Den engelske kirurgen

Brittisk dokumentär från 2008. Henry Marsh kom första gången till Kiev i Ukraina vid Sovjetunionens sönderfall. Misären och sjukvårdens oförmåga att hjälpa skapade ett engagemang som han behållit i decennier, när han under många vistelser i Kiev hjälpt hundratals annars dödsdömda människor.

Från 12/1 i SVT1

Långt borta. Och nära.

En liten Anders med lös tand .., och hans mormor.


"Och vad ska du göra idag då ...?" frågar pensionatsvärden.

"Ja, jag ska kanske baka en sockerkaka och ta med till mamma ..., jag menar .., till gruppboendet", svarar jag.

För ett kort ögonblick har jag glömt att mamma inte längre finns.

Förvandlingen ...

I pensionatets kök, - i en skål fylld med vatten -, låg hela sommaren några avocadokärnor.

Det såg rätt äckligt ut, men pensionatsvärden framhärdade: kärnorna skulle bli kvar.

Och plötsligt när jag är på besök ett par månader senare, ser jag vad som har hänt .., av kärnorna har det blivit blommor!

Innan min syster emigrerade till Australien och ännu bodde kvar i Stockholm, i en gammal lägenhet med höga och djupa fönster, då hade hon en jättevariant av just en sån här blomma, en Avocado.

Kanske är det därför jag faller pladask när jag på pensionatet upptäcker förvandlingen - en lite geggig kärna som har blivit en tonårsranglig nästan-färdig-blomma/växt -!

Och så säger jag .., att om herr Värden någon gång tänker ge mig nånting, då får det gärna bli en sån blomma.

Nu är den här.

Titta, så fin!

Och bara för dom här bestämda damerna.., så har jag gjort en typisk bloggmadame-pil.

Prickig, till och med.

Lediga-dags-fönstret ...

... är mitt.

Och det är tidig förmiddag ., i fönstret hänger den lilla ängeln som Annika har gjort, med en liten glaspärla som hjärta ..., och till vänster dinglar dom tre ljuslyktorna i glas som jag fick av min systerdotter Rita i julklapp.

På fönsterkarmen en inramad bild av min mamma som sitter och tittar på dottersonen.

Som ett litet hjärtevärmarfönster blir det.

För mig.

(Om ni klickar på bilden, sy syns den fina ängeln bättre.)

Ledig dag väntar .....

Och detta är vad jag ämnar pyssla med.

Jag ska v i l a och sova hur länge eller lite länge jag vill.

Köpa färskt bröd på Möllers Bageri.

Läsa Sydsvenskan.

Putsa fönster.

Besöka posten på Åhléns.



Skriva några mail.

Kanske titta in på Ejderns gruppboende med en nybakad sockerkaka.

Njuta av att jag klarade att skriva allt i tid och med tvåtusenfemhundratecken prick, inklusive blanksteg.

Det är lycka rakt av.

Några kvällsfönster från ...

.... fröken Sköldpadda!

Här är ett av bidragen.

Så här skriver madamen.

"Hej om kvällen Elisabet!

Ett litet bidrag till Ditt underbara tema Fönster.
........

Den med de mindre lamporna är fångat under en underbar promenad på isen på Nyårsafton 2008.

De lamporna finns på min stads Naturum som ligger så vackert i älvdeltat.

Mer bidrag kommer farmöver lite och då!

// Turtlegirl."

Kväller ...

Annika, som för ett par år sedan kommenterade här på sidan under namnet "Virriga Annie", hon är en sån härligt annorlunda människa!

Hon är som en tornado.
Ja, så där som Vormforsen om våren.

Och Annika knackar på min dörr och jag har lagat mat och vi sitter vid stora slagbordet som är överbelamrat av allt utom plats för tallrikar och jag föser kamerafodral, cd-omslag, hudkräm, en telefon, RX-limmet, keramikbyttan med pennor och allt annat .., allt föses åt sidan och så ryms vi då .., sitter mitt emot varandra och äter fiskmiddag och tar semlor till efterrätt.



Allting pratar vi om.

Om uppväxt, föräldrar, om en flock på savannen .., om böljande gräs .., om dofter .., om att för första gången möta sin far när man är tonåring .., vi pratar om hur man vill leva sitt liv .., om kollektiv och om vänskap .., om allergi och om rökning .., om att bli mamma .., om skilsmässor och om kärlek och om vad som är väsentligt.

I ungefär fyra timmar blir hon här.

Hon sitter på den bruna loppisstolen som är så mjuk och len mot rumpan och hennes händer är som lärkvingar .., hon gestikulerar och pratar och jag tänker att hon lätt som en plätt skulle kunna komma från Italien eller Spanien ..., och båda två har vi kalasbyxor och jag lägger mig på soffan Ektorp och Pelle sover i sin fåtölj, men Annika, hon vill sitta kvar på stolen, den som är så len och på vilken jag har lagt ett litet fårskinn.

Fyra timmar med prat.

Och glädje.

När jag vid järnvägsstationen säger hejdå .., får jag en varm kram och en smällpuss på högerkinden av kvinnan som är långt mer än huvudet längre än jag själv och det duggregnar och luften är ljummen och en bit ifrån ligger färjan som ska gå till Polen ..., och jag vandrar hemåt i kvällsmörkret och slår mig ner vid bordet och tittar på en av mina älsklingsfilmer, nämligen Station Agent och tack för det du gulleellis, som påminde!

Så var den här kvällen.

En enda stor gåva.

Om Amalia .., en dålig säng .., en finklädd tant och mycket mera.

Ni glömmer väl inte att följa med Jom och hans hustru på resan till Lissabon!

Å, jag sitter framåtlutad mot skärmen och läser och läser och smajlar för mig själv mellan varven.

Varven är många.

Tisdagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Jag förstår att du kan bli en aning less på fönster från Portugal, men du kan lägga det åt sidan och ta fram det vid ett senare tillfälle när du fått fönstertorka.

Det här fönstret kommer från den lilla portugisiska staden Sintra.

Fönstret i sig är vackert, men om man ser efter närmare är spetsgardinerna utbytta mot en murad tegelvägg.

Jag har ingen aning om varför man gjort på detta sättet.

Kramar Jom."

Deadline i övermorgon ....

Den brittiske kirurgen som räddar liv.

Tvåtusenfemhundra tecken inklusive blanksteg.

Jag sitter vid slagbordet och skriver ..., tittar på tv .., går till soffan .., telefonsurrar ..., sträcker på benen ..., tar mig en macka .., pratar med pelle .., skriver lite .., räknar tecken .., sätter upp håret .., hämtar en tandsticka .., tänder två ljus .. vickar på tårna .., skriver lite till .., läser igenom .., tittar på tv .., hjärnoperation i Ukraina .., pratar med pensionatsvärden .., får höra om stuguthyrning i Sälen vecka åtta .., - träning inför Vasaloppet - .., ännu mera operationer .. mänsklig värme .., omtanke .., jag blir rörd .., längtar och längtar .., funderar över hur det kan komma sig att jag känner sådan samhörighet med fattiga människor från Ukraina och Ryssland utan att man har varit där och jag förstår det inte.

Och så skriver jag lite till.

Möblerar om bland bokstäverna.

Ångrar att jag lovade.

Varför skulle jag!!

Mannen med hjärntumör ska opereras.

Kirurgen har runda glasögon och ett gott hjärta.

Det finns hopp.

Kanske.

Den engelske kirurgen

Brittisk dokumentär från 2008.

Henry Marsh kom första gången till Kiev i Ukraina vid Sovjetunionens sönderfall.

Misären och sjukvårdens oförmåga att hjälpa skapade ett engagemang som han behållit i decennier, när han under många vistelser i Kiev hjälpt hundratals annars dödsdömda människor.

Längtan ...

Å, denna vänskap!
Ellis vid stora slagbordet och bloggmadamen som tar igen sig på soffan.

I morgon kommer Annika från Kävlinge på besök och vi ska äta middag tillsammans och hon får ligga på min soffa och jag ska prata med henne medan jag fixar maten och det ska bara bli sååå roligt.

Och på onsdag är jag ledig.

Och på fredagkväll tar pElle och jag själv tåget till landet Halland och på lördag, medan pensionatsvärden ägnar sig åt körsångövning, ska vännen Anna-Karin och jag själv,("A-K i Halmstad") äta lunch på Olssons Skafferi och resten av dagen, medan körövningen pågår (sex timmar nästan ...), då tänker bloggmadamen ligga på Anna-Karins soffa och bara gotta mig och njuta av det bästa som finns: nämligen v ä n s k a p.

Och jo, jag vet att man ska leva i nuet, men längtanskänslor finns minsann i nuet också.

Bara så ni vet.

På jobbet ....

Upphittat i röd kundkorg.

På eftermiddagen har vi måndagsmöte.

Vi är sju stycken runt det stora bordet och det blir som vanligt en massa prat; mest om marginaler och nästa veckas annonsblad och har vi förbeställt tillräckligt?

Att annonsvaror inte ska räcka till .., är mardrömmen.

Det är också den nöten som är svårast att knäcka; att lägga en beställning så nära plus-minus-noll som möjligt.

Värst av allt är färskvarorna.

Hur mycket vågar man dra på utav oxfilé utan att riskera att man sedan står där med ett alldeles för stort lager som förvandlas till halva priset och sedan, hemska tanke, måhända måste kasseras?

Å, jag är glad att jag inte har ett sådant ansvarsområde!

Och vi pratar om sånt som vi tycker fungerar bra och annat som kanske har krånglat och jag vidarebefordrar snällord från paret i 40-årsåldern som var så nöjda med butikens sortiment av ekologiska varor.

Ibland surras det om sådant som någon kund har önskat att vi ska ta hem, men tar man in en ny vara måste ofta någon annan utgå och då är det lika säkert som amen i kyrkan att någon annan kund blir upprörd, för "varför har nu den varan försvunnit från sortimentet?"

Rickard, som är kolonialansvarig, har tagit hem närproducerad rapsolja i läcker förpackning och den säljer hur bra som helst och vi säger att det har han verkligen gjort bra!

Att i så stor utsträckning som möjligt satsa på närproducerade varor .., det tror vi verkligen på.

I en och en halv timme räcker mötet; det är det längsta hittills och samtalstonen är hela tiden vänlig och det blir många glada skratt.

Ändå, det är underligt tycker jag ., är vi ett par stycken som är mer än vanligt rödblommiga om kinden eller halsen när mötet är slut.

Det här ...

Bloggmadamen i sin anorak på vännen Toruns altan.

... är vad jag skulle vilja ägna mig åt just nu.

Eller hela dagen.

Sitta tillbakalutad i en skön stol och bara titta på himlen eller havet.

I stället blir det jobb från sju till fem.

"Bor du i affären ..? Har du säng ute på lagret ..?" frågade en av kunderna igår.

Undrar hur det blir idag.

Och på chefens skrivbord har jag lagt en liten gul post-it-lapp med ledighetsansökan för två dagar i slutet av februari och en dag i mars.

Barnbarnspassning, heter orsaken.

Längst ner på den gula lappen har jag gjort två rutor, för chefen att x:a i.

Vid den ena rutan står det. "Javisst! Inga problem!"

På den andra: "Absolut!"

Jag tror inte att chefen tycker att såna ledighetsansökningar är dom allra bästa att få.

Måndagsfönstret ...

... kommer från Lissabon.

Ååå, du snälle och omtänksamme Jom som har kommit ihåg bloggmadamen!

T a c k!

Kväller ...

... och jag ligger på soffan Ektorp och tittar ut genom fönstret.

Hos grannen mitt emot, - men en våning upp -, ser jag mannen i familjen.

Det är alltid han som drar för persiennerna .. ,men först står han en stund och tittar ut lite.

Ibland vinkar jag till honom, så där "vink-vink", bara.

I fönstret till vänster, som inte syns på bilden, är barnkammaren.

Där ser jag någon enstaka gång hans fru.

Jag tycker om den här familjen .., det känns lite som vi håller koll på varandra.

Lite trygghet, så där, när man bor i lägenhet.

(Och ja, jag har hittat ett sätt att fixa pilar på, men jag tycker nog bättre om mina handritade.)

Någon som vet ...?

Jag knåpar på en krönika med deadline den fjortonde januari och i Windows Vista hittar jag inget sätt att i skrivprogrammet räkna antalet tecken och det gör mig lätt frustrerad, för att inte säga mycket.

Någon som har en susning om hur man bär sig åt för att ordna den saken? undrar bloggmadamen.

Ett kvällsfönster från Frankrike ...

Det är Monica och hennes man som har varit hemma i Sverige och nu, med bil, har återvänt till Frankrike, ja, jag menar förstås att det är Monica som har tagit bilden.

Nu har dom kommit hem.

Till Provence.

Det låter nåt det.

En ren fröjd har det varit att få följa familjen på den här bild-resan; det är faktiskt det jag tycker allra bäst om med bloggandet .., insikten eller kanske mera den inblick som man får i andra människors vardag.

Tack snälla! säger jag.

Och så här skriver hon.

"Hej,

Till dig som så flitigt följt vår 600-milaresa. Det har varit jätteroligt med alla kommentarer från dig och andra som följt med så flitigt.

Nu, bara några mil hemifrån landar vi i den vackra klosterorten St.Maximine la Sainte Baume. Vi tänkte äta "fransk" söndagmiddag där på hemvägen men det var fullt överallt.

På väg till klosterrestaurangen tog jag några bilder till dig.

Vackra franska fönster - ett med vita spetsgardiner - som du kanske kan använda när du har ont om andra.

Väl bekomme.

Hälsningar Monica."

Söndagsbilder från Västerbotten ...

Det är vännen Hasse som är på besök hos sin käresta och hon bor just i Västerbotten.


Det känns lite underligt med såna här bilder.

Här, i sydöstra Skåne, är gräsmattorna gröna .., och när jag promenerade till jobbet i morse, hörde jag småfågelkvitter.

På jobbet....

Mannen är en av de allra första kunderna på morgonen och egentligen räknar han sig som "norrlänning" och tycker därför att vi liksom "hör ihop på nåt vis", ja, vi är av "samma slag".

Nu har han handlat det vanliga och berättar om den tänkta promenaden nere vid havet och så frågar han om jag har tittat på tv-programmet, det som sändes igår, "ja, du vet, Stjärnorna på slottet"?

"Jo, åååå, vad jag tyckte om Gardell igår!" säger jag.

Det är då allt tar sin början.

Mannen säger att denne Gardell .., ja, faktiskt blir han kräksjuk bara vid tanken på honom och hans partner..., och inte bara på dessa män, nej, alla män som håller på så där, det är lika hemskt!

"Men man måste ju förstå att han är sjuk .., det är inte friskt det där ...!" säger han.

Det är knappt jag tror mina öron.

Och jag håller inte alls med.

"Men ..., det viktiga är väl ändå att människor älskar varandra .., om män älskar män och kvinnor faller för kvinnor .., det har väl ingen betydelse alls och inte hur dom älskar heller .., sånt bekymrar mig inte det minsta!" säger jag.

Det är nämligen detta som mannen tycker är värst av allt .., för då är man nästan som dom här som idkar umgänge med getter eller hästar .., "är det så du är .., är det så du menar ..?!"säger han och himlar med ögonen.

Och han vet nog.

Hemma i Norrland har han en gång träffat en man som "hade den läggningen", men den mannen blev botad, ja, just det .., han blev b o t a d och visserligen påstod mannen som tillfrisknat att han då inte längre kände lust till vare sig män eller kvinnor; ja, han blev på något vis neutral .., ett neutrum .., men hellre det .., säger mannen och skrockar belåtet.

Det är nästan hopplöst att diskutera; vi har som en enorm ravin mellan oss .., ja, vi är så långt ifrån varandra som hade vi befunnit oss på olika planeter och där är inga andra kunder, bara han och jag ..., och jag tänker att det verkligen inte är underligt att världen är som den är .., om vi människor är så begränsade i vårt sätt att se på våra medvandrare; om bara det egna sättet är det enda rätta .., om bara vi själva bär på Sanningen.

Det är vad jag tänker.

Och sen tackar i alla fall mannen för sig och säger att han nog struntar i strandpromenaden, för det är alldeles för snåla vindar där ute.

Och det är just vad det är.

Precis så.

Dagens fönster ...

På tåget, mellan Halmstad och Malmö.

Jag tror att det här var infarten till Ängelholm.

Såg ni Stjärnorna på slottet?

Det gjorde jag.

Och: jag bara älskar Jonas Gardell och jag kände igen allt han berättade om sin dementa mamma, ja, det var vi nog många som gjorde och Loffe Carlsson, den mannen har jag helt omvärderat efter det här programmet!
(Inte att förglömma bilderna från Ystad Teater med massor av bekanta ansikten som flimrade förbi ...).

Och ännu mera ..., mannen som ska försöka bli av med fyra ovälkomna kilon vilka oförhappandes dykt upp under det långa jullovet .., (läs: lussekatter, pepparkakor, julskinkemackor, dajmtårtor och semlor ...), han drog först med bloggmadamen på en 45-minuters promenad och därefter har han klämt i sig en påse lösviktsgodis.

Ja, jag hjälpte kanske till med två sega fiskar och några ynka Briobitar.

Har intresseföreningen noterat?

Bra.

Just det.

Om ett äventyr ...

Havet finns förstås nära Lissabon också.
Det här havet hittar man i landet Halland.

"Vi går i regnet genom gatorna i närheten av hotellet. Målet är Velho Páteo de Sant`Ana, en restaurang som har uppträdanden av Fado sångare.

Det är mera än kvällens mål, det är för min del hela resans höjdpunkt.

Jag hörde en låt på bilradion en gång när jag åkte från Moskosel till Arvidsjaur och den talade direkt till mitt hjärta. Jag skrev upp artistens namn och började lyssna mer till musikstilen."

Så skriver Jom som har varit på resande fot, tillsammans med sin äkta hälft.

Läs om målet för hans resa .., och läs och smajla åt hans frus härliga kommentar om modern konst ...!

Flera eftermiddagsfönster från Nora.

"Hej!

Här kommer några fönster till dig från Nora.

Det var så stark sol idag så bilden blev lite konstig.

Dom här fönstren sitter så fint placerade på en rundad hörna på ett hus som för inte så himla länge var ett varmbadhus.

Numera är det ett kontor.

Det är ett så gulligt litet hus, och om du tittar riktigt noga så har någon klottrat längst ner på väggen "Jag älskar dig!".

Jag brukar inte gilla klotter på hus, men det här upplever jag nästan som en kärleksförklaring till själva huset, så det får godkänt ;-)

Christina."



Flera bilder som Christina har skickat!




// Egentligen har madame Alvner skickat ännu flera bilder, men några av dem får jag av någon för mig obegriplig anledning inte upp. Det får bli dom här och det är ju inte illa. Tack snälla! säger jag.

Ojojojdå ....

Nej, mina läppar äro förseglade.
Icke, att jag säger hans namn.

Jag känner en man som med fasa i rösten meddelar att han har ökat fyra kilo i vikt under december månad.

Ja, kanske lite i januari också.

Mannen i fråga låter chockad.

"Och låren slår i varandra där uppe, det har jag aldrig varit med om tidigare!" utbrister han med nånting som liknar förfäran i rösten och om man inte visste bättre skulle man kunna tro att han anser att denna viktökning är orsakad av bloggmadamen.

"Jaså ..., på det viset ..?" säger jag stillsamt.

Lår som nuddar varandra är ingen ny upplevelse för undertecknad och man kan trösta sig med att det i alla fall känns mjukt och lent.

"Äsch, så farligt är det väl ändå inte och jag tycker att du är fin ändå .." säger jag som för att trösta.

Inte ett dugg hjälper mina ord.

"Å, näää, försök inte .., jag vill inte bli nån gubbe .. jag vill hålla mig i trim!" säger mannen vars namn jag inte får yppa.

Det är inte långt ifrån att han har svettpärlor i sin panna.

Och nu ska det bli andra bullar av, säger han.

Absolut.

Jodå.

Jag säger ingenting jag.

Om morbror Örjan, råttor i en ryggsäck och Bin Laden.

Häromdagen begravdes moster Lisbets man, Örjan.

Han var alltid just .. "morbror Örjan".

Lite stillsamt filurig.

Glad.

Mamma tyckte sååå mycket om sin svåger!

Och så hittar jag ett mail som har kommit just idag, där min kusin Barbro berättar om hennes bild av denne man som inte längre finns.

Han var hennes morbror också.

Så här skriver hon.

" ......

Jag var på morbor Örjans begravning i torsdags och du må tro att jag blev förvånad hur många han var morbror för.

Det måste ha varit minst 30 stycken som gick runt kistan och sa tack morbror Örjan.

Det var jättefint och så roligt att träffa kusinerna och se deras vackra söner och döttrar.

Ulrikas yngste son är som en kopia av moster Lisbeth.

....

Morbror Örjan var nummer elva av fjorton barn och hans mamma dog i barnsäng när hon fick sitt fjortonde barn.

De två yngsta adopterades bort och jag fick höra en sällsam historia av ett av syskonbarnen som satt bredvid mig på bussen hem.

Det blev storasyskonen som fick ta hand om de yngre.
Fadern som var rättare kunde vara borta länge från familjen och det blev goda människor av alla och jag har en historia från min barndom om morbror Örjan.

Det var på slåttern på Näsmyra och vi barn fick inte ta hem de råttungar vi hittade.

Vi gjorde ändå ett försök och tog en tom bitsockerkartong och la i råttungarna i morbror Örjans ryggsäck.

Vid fikadags tog han upp en korvbit som var äten av, och när han såg ner i säcken såg han den stora råttmamman som nu funnit sina kidnappade ungar.

Jag har alldrig sett någon som var så arg.

Vid besöket hos moster Lisbeth i december så pratade vi om händelsen och jag fick då veta att morbror Örjan var jätterädd för råttor, därav det vilda temperamentet på slåttermyran.

När jag la handrosen på kistan så bad jag om förlåtelse för vårt tillgrepp ....

Annars så är allt bra jag jobbar i Vihelmina men är hemma för helgen.

På tisdag ska jag till Östersund för examination på min c-uppsats i rättsvetenskap. sen får jag se om jag får min efterlängtade slutexamen.

Jag bifogar en bild på Bin Laden, den katt som numera huserar hos oss. .

Det är egentligen grannens sons katt som är störtförälskad i min man,

Han kommer in vare dag på vintern och äter, men i mars så försvinner han, vi ser honom ibland, men han bryr sig inte om oss hur mycket vi än lockar på honom. I oktober kommer han tillbaka jättemager och äter upp sig under vintern innan han försvinner igen under mars månad.

....

Barbro."

Igenkänning ....

Kvinnan är i 40-årsåldern och står intill sin man som är i färd med att lägga varorna på kassabandet.

"Nej, nu gör du fel .., du ska lägga dem med streckkoden mot dig .., näää, nu blir det fel .. så här, du måste lära dig .,. det är ju hemskt att du inte kan!" säger kvinnan till sin man.

Och så går hon på andra sidan och tar emot varorna och packar prydligt i kassarna.

Dom är av tyg, förstås.

Varorna kommer lite hipp som happ och så värst noga med streckkoden är det inte.

Jag tänker att mannen nog är en lillebror som har fått tillräckligt av uppläxning i sina dagar.

Och så säger kvinnan att han ska ta det tunga först.

"Så där, ja ...".

"Du är lärare, va ...?" säger jag till kvinnan.

"Jaa! Men hur kunde du veta .., ja, jag är småskollärare?!!" utbrister hon häpet.

Just det, ja.

Och så ler jag lite för mig själv.

Det gör hennes man också.

Fler små möten ....

Hasse från Ö-vik får illustrera lillkillen.

"Du .., vet du vad jag heter?" frågar lillkillen som står intill sin pappa just i min kassa.

"Jo, du heter förstås Pelle ..?" säger jag tvärsäkert.

Då smajlar lillkillen.

"Näää, jag heter Max Albin Pålsson och jag är fyra år!" säger han bestämt.

Och så frågar han om jag vet vad hans pappa heter?

"Ja, men han heter i alla fall Pelle, det tror jag alldeles säkert!" svarar jag.

"Nä, det heter han inte alls .. han heter ....", säger lillkillen och jag hör inte svaret, men Pelle var det i alla fall inte.

En sak är säker: det finns inte nånting så ljuvligt i mitt jobb, som alla dessa småbarnsmöten.