fredag 6 november 2009

Fredagsfönstret ...



Regn och grått.

Folktandvården.

Rotrensning.

Halleluja!

torsdag 5 november 2009

På jobbet ...


Hasse tog bilden.

Egentligen vet jag inte vad som är skillnaden .. men ändå är det så att så snart man har en "hemifrån-man" framför sig i kassan, så märks det.

Alldeles särskilt märks det när männen är lite äldre.

Idag hade jag en sån ..., och han hade sagt ett enda ord, när jag frågade om han kom från Jämtland?

Nä, det gjorde han inte .., han kom från Medelpad.

Och mannen var kanske i 75-årsåldern och hade filuriga ögon som var så snälla och han bar en blå jacka och såg på pricken ut som män hemmavid gör.

Numera bor mannen i Bollnäs i Hälsingland och idag var han på besök hos sonen och så blev det då en visit i affären.

"Fast du är ju längre uppifrån ...., det hörs tydligt ..", sa mannen i den blå jackan.

Lite senare kommer en annan man haltande och ska betala.

"Är du ofärdig ..?" frågar jag och då ler mannen brett.

"Ofärdig ..? Det var länge sen jag hörde det ordet ...!", säger han då och Emelie som sitter i kassan mitt emot, hon ler för sig själv och säger sedan att hon inte alls begrep vad jag menade.

"Ofärdig ...., det är när man är lite justerad .. har lite svårt att gå kanske ..., då har man blivit ofärdig", säger jag.

Och sist av allt dyker en man upp som arbetar i grannhuset.

Alldeles som salig är han.

"Men nu du Elisabet .., vet du vad jag har köpt ...!" utbrister han smajlande.

Jo, kornmjöl.

"Jaha .., ska det bli paltfest ..?" frågar jag och det är just vad det ska bli.

Den mannen är uppvuxen i Lycksele, men har tillbringat hela sitt vuxna liv på annat håll.

Och medan jag sorterar kuponger och 5-procentslappar, uppenbarar sig en kvinna med sin dotter och kvinnan har en röst som är makalös.

"Ååå, vilken fin röst du har ..., du borde bli radiopratare eller arbeta i en telefonväxel!" säger jag.

Då ler kvinnan och berättar att hon är psykoterapeut och arbetar med hypnos ..., ja, faktiskt använder hon verkligen sin röst å yrkets vägnar.

Innan hon tackar för sig, tar hon fram ett litet visitkort där det längst uppe står "Psykoterapi & hypnos" och en bit längre ner kan man läsa att kvinnan är utbildad inom Smärtbehandling, KBT, Akupunktur, Coaching, handledning och utbildning.

Och så säger hon hejdå och önskar kassörskan en trevlig helg.

Tänk, aldrig upphör jag att förvånas över vilka härlig människor man får möta om man arbetar i butik!

Torsdagsfönstret ...



Från Yoga-Maria i Oslo kom det här fönstret, ja, det var för något år sedan, men så här i grådaskiga november .. (stackars november månad .. det kan inte vara roligt att vara november .., och alltid jämföras med maj och juni och alla bara önskar att den ska vara överstökad!) , då kan det väl vara som bäst med ett färgglatt fönster?

Ett som liksom spritter av Liv?

Så får det bli .., och nu cyklar jag till jobbet, för tjänst från elva till åtta.

Pip.

Åke Sörlins bilder ..


Karl Anders Isaksson Vilhelmina.
Son till verkstadsägaren Gottfrid och hustrun Gundla Isaksson.
Familjen bodde i korsningen Kyrkobergsvägen - Bondegatan.


Daniel "Danke" Jonsson tar sig en kaffeslurk.
Året är 1951.


Värmebölja!
(Björneståls flicka).

Jag har sagt det förut och säger det återigen: Vilhelmina kommuns fotoarkiv är en GULDGRUVA för den som tycker om gamla bilder!

Och nu på morgonen sitter jag och scrollar lite förstrött bland fotograf Åke Sörlins bilder.

Helt underbara är dom .., i alla fall bilder tagna utan blixt.

Och helt uppenbart hade denne herr Sörlin ögon för det lilla i tillvaron.
Titta bara på "Björneståls flicka" som sitter där på trottoaren och kämpar med skosnöret!

Eller bilden längst uppe .., pojken som tittar fram och uppe i slänten står ett gäng pojkar och tittar neråt!

Om denne Åke Sörlin kan man läsa mera här.

När man är på vift ...


Vykortsskrivande i Grekland.
Men våra rumsgrannar var tystlåtna av sig.
Det var ju norrmän.

... kan man få vara med om både det ena och det tredje.

Man kan till exempel åka till Paris och där, häpet .., få lyssna till vad grannarna har för sig.

Det är precis vad Joanna har gjort.

onsdag 4 november 2009

Ett nytt liv.


Westerlundare och Hanssöner och alla från Dikanäs.
Släkt. Min släkt. Skriver jag och ler.

När man inte längre har några föräldrar .., ingen mamma eller pappa som ringer för att höra hur man har det eller hur det är med barnbarnen ..., och ingen att hälsa på .., då inser man hur tomt det blir.

Det blir som ett eko, bara.

Om man då bor långt från sin övriga släkt, då kan det ibland kännas riktigt tomt, så där som vore man ensam i öknen.

Men tänk .., i somras när vi åkte hemöver och hälsade på hos moster Lisbet i Vilhelmina och där var hennes dotter Inga-Lill med man och där var kusinbarn och kusinbarnbarn ..., och i Dikanäs, några mil bort, där fanns morbror Olaf och hans Gunhild och sonen Peder och allt vara bara värme och ännu mera värme och jag var så lycklig.

I Vilhelmina dök även kusinen Barbro upp.

Hon är nånting så oerhört energisk, ja, jag blir matt bara av att läsa om allt det hon sysslar med.

Är det inte att sätta upp vävar, så är det att ta nya universitetskurser och samtidigt arbeta!

Men nu .,. har hon börjat ett nytt liv.

Barbro är arbetslös.

I varje fall var hon det idag.

Om sitt nya och annorlunda liv utan arbete, skriver hon här.

Avkoppling ...



När Nellys matte och husse är på resande fot, så där långt borta, får Kapten Lintott och hans storasyster vara hundvakt under en tid.

Så här mysigt kan man då ha det.

Och Nelly är en madame med väldigt mycket integritet, så hon ligger bara så där lagom nära.

På nätterna sover Nelly hos Emma.

I smörbyttan ....



För kanske sju, åtta år sedan, deltog jag i en kurs i livsmedelshygien.

Föreläsare var en man anställd av Livsmedelsverket och så kom vi in på detta med olika livsmedel och mannen berättade att efter att han med egna ögon bevittnat hur s.k. lättmargariner framställs, så åkte allt sådant ut från hans eget kylskåp.

Aldrig i livet att han ville ha med dylika livsmedel att göra!

"Det är rena kemikalieindustrin i såna margariner!" sade han.

Då, brydde jag mig kanske inte så mycket.

Men efter att ha läst olika inlägg hos den här madamen, så ändrade jag själv förhållningssätt till just sådant som Lätta och Becel.

I mitt kylskåp finns numera endast Riktigt Smör eller Bregott.

Och efter att ha läst detta .., så kommer jag aldrig att ändra mig.

Avprickat ...



Okej.

Detta är gjort.

* Ringt Statoil om släputhyrning - hyr här, men lämna där -, vilket visade sig finnas endast på två ställen i Skåne .., i Staffanstorp och Arlöv. Och dyrt är det.

* Och så har jag kontaktat hjälpmedelscentralen i stan och pratat med vänlig kvinna (var är du ifrån .,? Ångermanland ? jaså, Hälsingland .., men har bott tjugo år i Vännäs i Västerbotten ....? jo, men du sa ju att "du far uppför backen ..." och då förstod jag genast ..., i Skåne far man ingenstans ..., ja, jag kommer från Malå ..., å, det vet du var det där .., jaså, det hörs, jo, jag vet ....) om lån av kryckor.
Nu vet jag var jag ska hämta dem. Det blir på fredag det, efter besöket på Folktandvården.

* Tre tomma skåp nu i köket. Har gått tre rundor till soptunnorna på innergården.

* Återstår hyresvärden i Svedala, som jag inte fick fatt i. Nytt försök i morgon.

* Pratat med glad väninna från Staffanstorp, men på jobbet i Lund.

* Tänt ljus och ännu flera ljus.

* Dragit igen fönstret ordentligt.
Insikt nr 163 ...

Ja, kan man köpa semlor i Stockholm i november, då kan man minsann lyssna till julmusik innan första advent.

Så jag tänder ett ljus .., röjer vidare .., dricker micro-uppvärmt kaffe och mumsar på överjordiskt god mjuk pepparkaka.

Och lyssnar till musiken.

Och så tänker jag på hur mitt liv just nu liksom står och vippar på en bräda.

Jag packar alltså.

Det är vad jag gör.

Och nästa helg kommer pv och hämtar min soffa och en massa fotografier och lite tavlor och en drös med cd-skivor och lite annat.

Och alla blommorna.

Och min dator.

I flera månader ska jag vara i landet Halland.

Och detta är alltså vad jag lyssnar på.

Tack ellis .., skivan är från dig!

Lite senare: nu vet jag precis vad pv kommer att säga .. jo, "jaså, men igårkväll frågade du ju mig om jag inte blev döless på att öva julsånger redan nu ... ? och när jag sa att det blir jag inte alls, det är bara helt underbart!, så lät du så förvånad". Just det, pv. Jag hade fel.

Ännu mera upphittat ...


På kortets baksida har mamma skrivit:
"Anna, det här är alltså Annjärd som du hör i bandspelaren.
Kram till dig Anna och pappa och mamma och Maria från mormor!"

Ett brev daterat den 15/3 1979.

Då bor mamma fortfarande i norra Argentina, ute i djungeln.
Femton mil till närmaste stad, som är Tartagal.
Inga riktiga vägar finns.

Så här skriver hon bland annat:

"Förra måndagen hämtade vi med Jonssons bil en fru som bor 2.5 mil härifrån.
Klockan ett på natten hade hon fött sitt nionde barn. Klockan sex på morgonen, när de sände två av de äldre barnen via cykel hit för att skaffa hjälp, hade placentan inte lossnat.

När hon väl var här, hade jag inte mod att "våld-dra", så jag bad en lärare som har studerat medicin i 3 år - och som praktiserat att lossa placentan på sin svägerska -, att komma och hjälpa mig.

Och si .., han slet helt frankt ut den!

Jag gav två blodstillande direkt och inget hände.

Kvinnan har legat här en hel vecka pga blodbrist och infektionsrisk.

I vanliga fall brukar jag ge patienten mat, men dessa "Chakenjer" föredrog att laga maten själva. Som zigenare, så var det full folksamling.
Där var moder med nyfött barn .,. som vårdare hade de tagit med en grannfru som själv hade en 1-åring med sig .., så var tre av de övriga nio barnen också här hela dagarna, eftersom två av barnen har papegojsjukan och får injektioner samtidigt.

De lagade maten ute på camapamentet, framför "sjukstugan" (ett enda litet rum som mamma använde som mottagning .., det var sjukhuset det. / Min anmärkning.) och ni kan tro att det var bökigt.

Men oj, så snälla och rara de var mot mig!

De kom med kött och ko-ost och bjöd mig på the, på indian-manér, alltså en trägrej med en stålsug i - så suger alla, undan för undan -.

Eliza, jag kände mig som en riktig Chako-indian när jag tog min del ur flaskan.

Dessa människor är dock inte indianer, utan djurskötande Chakobor som dragit runt och stannat här.

Jag tittade i min dagbok för att se vad jag till äventyrs gjorde i fjol detta datum, men då var det skollov, så jag hade inget skrivit.

Just nu är det alldeles tyst här i Puntana.

Klockan är 17.15 .., bara någon enda liten fågel piper till och långt i bakgrunden hör jag barnen leka.

Karlote, kattrackarn, som fött 3 små, söta ungar inne en igenknuten pappkartong med barnkläder som stod under min säng medan jag var bortrest, ja, hon sussar nu så sött i fåtöljen, glömsk av allt elände som blev för henne pga denna nya kull.

Nu har jag beslutat mig för att ÄLSKA Karlote, så nu ligger hon på mina fötter om nätterna ...
Så kan det gå.

Hälsningar från mamma - mormor och svärmor."

Och så, mitt i alltihopa ...


.. medan man röjer i skåpen, blir man sittande i soffan Ektorp och bläddrar bland prassliga brev, skrivna för nästan trettio år sedan.

Brev från min mamma som då hade tillbringat sitt första år som hjälparbetare i Argentina.

Och jag läser och läser och det känns som om mamma sitter intill mig, där i soffan.


Och ett bolivianskt id-kort hittar jag också.

Brevet är daterat den 23:e november 1980.
(Till saken hör att var månad spelade jag in band där döttrarna fick "prata med mormor".
Det fungerade jättebra och vi fick tillbaka minst lika många band och nej, dom är inte kvar och ja, det är alldeles hemskt!)

Så här skriver mamma som just då bodde i ett litet vitrappat hus mitt i ute den argentiska djungeln. Två rum och ett litet kök, allt så spartanskt så det går inte att tänka sig. Elektricitet, någon timme per kväll, fick hon via ett aggregat drivet av en våldsamt brummande dieselmotor.

Utanför huset fanns en liten trädgård och så ett stort antal rishyddor där indianerna bodde.
Grisar och getter sprang omkring på campamentet .., mamma slog ihjäl giftormar med sina träskor och drog ut tänder och förlöste indiankvinnor på löpande band.


Det är inte bara äldsta dottern som är "doktor" (Böhlander).
Nä, lillpigan kunde minsann också och ordinerar blodtransfusion till sin mamma.

Men nu till brevet.
(Ja, det blev en lång omväg till brevet .-)

"Har just bandspelaren på och lyssnar till ett kasettband från den 12/12 1978, där Anna samtalar med sin mamma. Stammar väldigt gör lilla damen. Och barn i magen har hon och jag undrar verkligen om ni själva har några sådana band hemma? Det måste vara väldigt roligt när de själva blir vuxna / om vi hinner dit / att lyssna till sådana konversationer.

Oj, så go hon låter!

Man hör från band till band hur språket utvecklas och jag hoppas att det ska vara på samma sätt med mina språkförsök. Bättre och bättre dag för dag ..

Ipland heter min man Tommi ..., säger hon nu.

Hoppas att du har tillfrisknat fru Eikedahl. Jag hör på bandet att lilla Anna, som just då leker doktor, säger att mamma behöver PLOD ...".

Brevet fortsätter.

Numera är det ett litet äventyr att gå på toan på nätterna.
Det sitter nämligen nästan alltid en liten hoppgroda under sitsen. När man så lyfter på locket, så hoppar den högt ...
Den annars så tuffe Felipe (en pojke i 6-årsåldern som mamma tog hand om) törs inte sätta sig när det finns en sådan liten rackare där inne.
Jag har skaffat en tång som jag nyper fast den med - sedan gör det ont ner i hjärtat när det lilla livet nu och då - skriker till.
Livet är hårt även för grodor.

Hälsningar från á Mor."

På farmen ...


Först en titt på min bondgård .., därefter guidad visning hos en rar bondgårdsgranne vid namn Bettankax.

Har man inget annat att göra på sin lediga dag ..., eller för den delen på kvällar, nätter och tidiga morgnar, så kan man bli skrivbordsbonde.

Eller bondmora.

Hur jag lurades in i detta, det har jag ingen aning om, men förmodligen kan jag skylla på Bettankax.

Under sin sjukskrivning ägnade hon sig - med delikat framgång - åt jordbrukarlivet ..., och nog lyckades den damen locka in även bloggmadamen på detta äventyr.

Om jag säger som så .., så kan man nog med fog påstå att vi äro besatta.

När vi numera språkas vid, rör pratet sig mest om våra skördar och våra husdjur.

Det är prat om pumpor, belle-peppers, vindruvor och getter och det surras om xp-poäng och coins och när man får råd att köpa sig ett hus?

Dessutom ..., speglar dom olika lantgårdarna sina ägares personligheter.

Bloggmadamens bondgård är inte så där väldigt strikt (läs: inte alls ...) ordnat .., staketen är inte av samma färg och där är träd lite här och där och det där med pengar är inte så viktigt.

Att klappa djuren är däremot himla roligt.

Går man in till bettankax, faller man baklänges, så impad blir man!

Där står alla djuren på parad och höbalarna ligger ordnade efter färg (ja, på Farmville kan höbalar ha olika färger ...) och där är så prydligt och fint, så det är inte sant!

Säger det något om denna tjusiga sjuksköterska?

Ja, det tror jag.

Hon är en som vill ha s t r u k t u r i sin tillvaro.

Och min egen bondgård ..?

Vad säger den om ägarinnan?

Jo, möjligen att där är lite hött-om-bött-planerat och inte så noga och odlingslotterna ligger inte i rad, så där som dom förstås borde.

Det säger nog också en hel del.

Men ni ska veta hur roligt det är!

Såja, nu kan ni klicka er in och hälsa på alla djuren!

Varmt välkomna.

Kommer ni ihåg den här ...?




Å, jag tyckte att den var så himla rolig .., och så befriande!

Idag ska jag köpa en Trisslott.

Lediga-dags-fönstret ..


.... finns i Båstad.

Bilden togs när det var sol och sommar.

Idag, den fjärde november, lär snön ska komma till Skåne.
Jagad ....

Vill ni titta på lite vardagsdramatik, fångad i det det rätta ögonblicket?

Det vill ni?

Okej.

Klicka då här och glöm inte att klicka upp bilden och låt blicken glida till bakgrunden.

tisdag 3 november 2009

Kväller ....

... och Ragnhild, 94 år, ringer till Karlavagnen och berättar vad hon skulle göra om hon hade mycket pengar.

Jo, hon skulle bjuda barn och barnbarn och barnbarnsbarn på sitt födelsedagskalas den femtonde juli .., det är vad hon skulle göra.

För övrigt deltar den nittiofyraåriga Ragnhild i två studiecirklar i litteratur och ja, hon har själv varit ledare för en cirkel, då gällde det matlagning.

Och Ragnhild berättar att hon har fem döttrar och alla har skött sig och blivit till bra människor och hon som bor i Paris ringer nästan varje kväll och dottern i Kina ringde nu på morgonen.

"Och jag ligger i sängen och lyssnar till dom som ringer hit till Karlavagnen ..,det är trevligt ..", säger Ragnhild.

Själv ligger jag också i sängen och lyssnar och alldeles varm i hjärtat blir jag av den här kvinnans prat.

Varm och lycklig.

Ragnhild låter som en härlig människa och 44.25 minuter in i programmet, där hör ni henne.
På agendan ...

I helgen susar jag iväg till landet Halland.

Och har man inget annat för sig när man är där på besök, så kan man ju alltid åka och titta på ett hus.

Ett rödmålat hus med punschveranda.

Typ.

Minns ni ...?



... den där ordverifikationen som tjoppade upp när jag hade skrivit ett inlägg för bra länge sen?

Jag minns.

Och jag minns hur snopen jag blev och att ingen skulle tro mig om jag berättade, så då hämtade jag kameran.

Herr Pentax, tror jag visst att det var.
Kanske ett tecken ...?


Gissa, vem som pingade samtidigt som bloggmadamen.

Jaså, ingen aning ...?

Vill ni veta ..?

Inte det.

Ja, då slipper ni.

Men ..., om någon nu vill .., så kan jag säga att den bloggen handlar om är en i vårt land välkänd herre.

Snygg.

Eller .., ja, ser charmig ut.

Väldigt charmig, till och med.

Med betoning på väldigt.

Filurig blick.

För att inte säga ... "gäckande".

Politiker.

Fyller år två dagar före bloggmadamen.

Stenbock, alltså.

Hans pappa var präst.

Ingen som vet ..?

Här är han.
Lagen om alltings ....

När man är gravid, ja, då vimlar omgivningen plötsligt av andra gravida kvinnor!

Överallt ser man stora magar och det är artiklar om att föda barn och hur man hittar den bästa barnvagnen.

Hela tiden samma sak.

När man ska ut och resa och just har bokat flygbiljett, då vet man precis vad som kommer att hända.

Då meddelas nämligen på tv:s nyheter att det ena planet efter det andra har störtat mot marken och har dom inte störtat, så är där i alla fall den ena incidenten efter den tredje.

Måsar på landningsbanan och sååå nära att hamna i flygplanets motorer!

Sånt.

Och när man om mindre än två veckor ska lägga sig på operationsbordet, då vet man ju också vad som väntar en.

Detta

Och så kommen en kommentar som blir som lök på laxen ..., det var liksom bara det som fattades.

Dubbelörn sa...

"Detsamma har hänt mig, under mitt andra kejsarsnitt.
Ryggmärgsbedövningen tog inte som den skulle.
Det är en operation som jag aldrig någonsin glömmer.
"

Bäst av allt ...



... är tisdageftermiddag när man vet att hela morgondagen ligger där som en pralin och bara väntar på att ätas upp.

En helt ledig dag!

Alldeles nyss pratade jag länge-länge med underbara bettankax.

Hon avslutade samtalet med dom insiktsfulla orden ..."alla dagar ovan jord är bra dagar".

Precis så är det.

Och just därför ska jag om någon minut fira den här dagen ovan jord med en kopp Zoegas kaffe, lite mjuk pepparkaka och två ännu inte lästa Dagens Nyheter.

Ååå, sicken källa till glädje!
Om promenader och utflykter ...


Och ett alldeles ljuvligt inlägg är detta.

Bara så ni vet.

And the Pusspokal goes to ...



Hos den skrivglada madamen i Sydfrankrike står att läsa om en vandringspokal som ska gå vidare och vidare och där sitter jag och läser och faller nästan av stolen när jag ser vad madamen har skrivit och nu ska jag alltså skicka den vidare, är det tänkt.

Den som läser här lite mer än en gång i månaden, vet att jag inte tycker om att peka på någon särskild bloggare och säga "ååå, den här!", för jag tycker verkligen om alla som finns i min länklista och säkert lika många till.

En pusspokal ?

En slängpuss-pokal .., så där som uppmuntran?

Jo, det får det bli.

Och den skickar jag till den för mig helt okända unga kvinnan som skriver så där så orden promenerar rakt in i hjärtats innersta finrum och sedan sitter där och vippar på tårna så hemtamt.

Flera gånger har jag sagt att ..."men ååå, skriv en liten bok med bild och text samlat, jag skulle köpa den bums!"

Varför tycker jag så mycket om hennes sätt att uttrycka sig?

Jo, det är precis tvärtemot mitt eget .., det är korthugget och inte ett ord i onödan och det säger ändå allt.

Klicka här .., visst är det bara så underbart?

Ungefär så.

Så ..., slängpuss på dig, walking-the-camera!

Sen finns det andra som kanske skulle behöva några slängpussar .., den alltid så rara Turtlan (Turtlegirl, finns i min länklista ...) i Värmland, t.ex. vars liv ibland löper nästan jämsides med mitt eget och hon skriver om sin oro och om sin glädje och hon analyserar och har sig .., eller vännen Hedgren (Hedgrens hörna) en bit härifrån, vars liv är rätt så turbulent just nu .., hon skulle nog också behöva en slängpusspokal .., och ellis (Allt under himlen) som har bytt liv helt och hållet .., slängpusspokal på dig med ., och pv:s brorson Hannes (Livet är en fisk) som skriver utan stora bokstaver vilket gör magister pv förtvivlad, men jag vet ju ingen som skriver så utan skyddsnät som Hannes och han får minsann en slängpusspokal han också.
Och madamen i Frankrike, inte minst, som låter oss ta del av fransk lektyr och är så omtänksam och översätter åt oss obildade som inte kan franska och det får mitt hjärta att bli alldeles varmt var gång! Det vittnar om ett gott hjärta.
Och så förstås, alla ni som kommenterar! ellem, bente, bettankax, darling rexxie (Rexxie), motalamadamen, småländskan .., allesammans!
I love You!

Se där .., det blev ju som ett Oscars-tal det ,-)

Tisdagsfönstret ...



.... finns i Steninge i Halland.

Och på bilden spelar pv schack med sin .., lillebror Ulf, tror jag?

Och faktiskt tror jag att Ulf fyller år idag!

Stort grattis till denne så sympatiska, trevliga och roliga man!

måndag 2 november 2009

Och nu ...



... blir det sängen Sultan för min del!

Jobb i morgon .., fri onsdag .. jobb torsdag och fri fredag och så hela helgen.

På freag ska jag rotrensa min tand.

Ja, tänk er själva.

Och jag tvivlar på att det blir särskilt trevligt.
Lite annorlunda .., om man säger så.

Igår råkade jag lyssna till en intervju med en ung kvinna från nordvästra Skåne.

Jag nästan dånade och säger bara en sak: v i l k e n dialekt!

"Ja, det är helt sjuuukt."

(Klicka på Caroline S*ger ..,. under rubriken Jublet.)

På min gata i stan ...



... pågår ikväll filminspelning i kvarteret femtio meter bort.

Hela fasaden är upplyst.

Och Karina hade den här mannen i kassan idag.

Och hans hustru.

Och häromdagen hade Emelie den här madamen framför sig i kassan.

Lilla Ystad börjar snart likna Hollywood.


(Och nej, jag vet inte varför jag har ritat dit pilen på bilden? Kanske var det fönstret jag ville peka på ...?)
På jobbet ..., men inte mitt.

Det nästan allra bästa med bloggvärlden .., det är att man får veta så mycket om sånt som man inte hade en susning om!

Sånt här, till exempel.

Jag tycker att det är hur intressant som helst!

Lurad ...



Flera gånger under nattens gång vaknar jag av hällregnet utanför mitt fönster.

Fönstret på glänt.

Alldeles tydligt hör jag plasket mot trottoaren.

Jag tänker på cykelturen till affären.

Och på paraplyet och att jag, efter snart sjutton år i Skåne, borde ha skaffat mig rejäla regnkläder.

När klockan är sex och sängen lämnad åt sitt öde, tittar jag ut.

Inte en regndroppe!

Men på trottoaren virvlar en liten hög med prassliga löv omkring - runt-runt-runt !

Det är lövprasslet som har lurat mig så totalt!

Så där står jag och ler för mig själv.

Och paraplyet, ja, det får vila här hemma.

Två måndagsfönster från Gotland.



"Hej Elisabet.

Här kommer två fönster från Visby.

Det ena är från ett litet hus som är inbyggt i ringmuren.

Huset är från medeltiden och fick sitt namn Tjärkoket under 1800-talet då man kokade tjära till tågvirke där.



Det andra fönstret finns på ett hotells baksida.

Turistsäsongen är slut och alla kuddar ska ju förvaras någonstans. =)

Ha det gott! /Susanne."

söndag 1 november 2009

Fram-och-tillbaka ...

Vännen Gunnar i Jämtland, han tog bilen och åkte utomlands i helgen.

Och underbara bilder har han tagit!
Olika äro våra nöjen ...


Nåt sånt här, alltså.

Och medan jag ligger i soffan Ektorp och tittar på danska 1:an som visar ett svenskt program som handlar om barnmorskornas vardag på Huddinge sjukhus .., ser jag hur mitt-emot-grannen, han som för inte så länge sedan Wee-bowlade i sitt vardagsrum, nu har bytt sport.

Nu spelar han tennis!

Kväller ...


Ja, jag hakar lätt upp mig.
Nu är det Anna Ancher igen.


Ingenting
särskilt gör jag.

Äter uppstekt lammkött och en rotfruktsgratäng som är himmelsk och därtill grillad paprika och zucchini.

Jag glömde visst säga gelén?

Det är ju liksom pricken över i.

Från den mig närstående madamen som ska resa österut, kommer ännu ett sms.

Där berättar hon vem som ska ha vad, ja, häst och hund, utifall att.

Precis som jag själv gjorde när pappan till mina barn och jag själv skulle åka mc från Malå till Stockholm .., då ringde jag upp en kvinna på kommunkontoret och sa att "om nu vi skulle köra galorum och omkomma, så får ni kontakta min mamma i Bolivia, så får hon komma hem och ta hand om barnen."

Kommundamen meddelade då att man på intet vis kunde "testamentera bort sina barn", vilket var det dummaste jag hade hört.

Det är väl klart att föräldrarna vet vem som skulle älska barnen mest och det är väl ändå det som till syvende och sist är det enda som räknas.

Tänkte jag.

Och nu är det mörkt ute och sportradioprat och AIK har vunnit Allsvenskan och jag vet en lintott som nog är överlycklig över just den saken.

Så är det.

Denna dagen - ett liv.


Ännu mera Anna Ancher.

Och så är arbetsdagen tillända.

Under loppet av knappa fem timmar i kassan blir det många möten.

Där är grönklädd ambulanspersonal som kommer in och köper frukostbullar .., och där är lille Konrad, 3 år, som är sååå duktig och hjälper sin pappa att lyfta upp mjökförpackningarna från kundvagnen och för varje vara som han tar upp sneglar han på kassörskan som är bloggmadamen ., så där som ..."ser du ..?" och det gör hon verkligen.

Och där är Asta som en gång har arbetat som sömmerska och sytt Spirellakorsetter och hon berättar om sin knäoperation och inte hade man väl anat att man skulle dela erfarenheter med kunder som är en bra bit över åttio, men så är det,
Asta är rar och mjuk och önskar lycka till.

Mellan varven letar jag Lyckliga Par.

Ett av dem är nyss hemkomna från en resa till Afrika .., ja, dom har varit i såväl Kenya (safari ..) och Zanzibar och alldeles brunbrända är dom och tycks så lyckliga ..., och kvinnan berättar om hur hon har omvärderat sin egen tillvaro efter den här resan .., alla fattiga människor som hon har mött och annorlunda sätt att leva; familjer där männen har tre hustrur, bara en sån sak .., och så alla barnen som lekte med dom tomma pet-flaskorna.

Sånt.

I kassan mitt emot mig ser jag ännu ett Lyckligt Par.
Medan kvinnan betalar .., går mannen förbi henne och stryker ömsint över hennes rumpa och hon tittar upp och ler filurigt mot honom.

En alldeles självklar beröring.

Och ett leende som säger mycket.

Och där är mamman som köper två stora chokladkakor som ska läggas i en förfrankerad grön påse och därefter skickas till sonen som är FN-soldat i Afghanistan.

"Det är vedervärdigt att ha honom där! Han otrivs och vill komma hem .., han är rädd och säger att människor dör dagligen .., aldrig hade han kunnat föreställa sig hur det är så där på riktigt ..., och ännu återstår två hela månader .., ååå, måtte han klara sig!" säger mamman bekymrat.

Och där är Sture och Stina, dessa rara och helt underbara människor som jag tycker så mycket om!


Och den rara Fru Grå som brukar kommentera här, hon, vars dotters gravsten jag en gång fotograferade (den där det stod Sjö Täm ....) tittar också förbi i kassan och vi kommer överens om att hennes, (Fru Grås) vänsterhand nog ska fångas på bild och så ska det bli.

Så .., blir dagen bakom kassan.

Och nu är jag hemma och underbare Björn Eidsvåg sjunger för mig.

Under röj-rycket igår, hittade jag mängder med cd-skivor som jag hade glömt.

När herr Eidsvåg är klar med underhållningen, ska Josh Groban få ta vid.

Söndagsfönstret ...



... finns på den här tavlan, målad av en av mina favoriter, danska Anna Ancher.

Här finns mer att läsa om denna, i mina ögon, så fantastiska kvinna.

Och nu är det morgon och jag ska cykla till arbetet och kampera med den rara cowboy-maria.

Hon, den lugna.

Och i min mobil hittar jag ett meddelande från en mig närstående madame som idag ska resa österut .., långt österut.

Väldigt långt.

Så här har hon skrivit och obsererva tiden.

"Kl. 4.50 3.50

Haha, vi har inte alls resfeber! Nu ska vi steka korv och makaroner! Haha!."

Idag fyller Annika år!


Bilden: upphittad fjäder på stranden i Helsingborg, närmare bestämt på Råå.

Annika i Kävlinge, hon är en sån underbart härlig människa!

Hon är .., impulsiv .., moderlig .., varm .., rolig .. har världens gapskratt .., är intensiv .., duktig på att sy .., tycker om blommor och allt som växer .., äter absolut inte grönsaker .. och hon skriver de allra mest ljufvliga sms-meddelanden som gör att hjärtat blir glatt.

Idag fyller hon år.

Redan igår medan pv var här, ringde vi och sjöng för henne .., men nu säger jag det igen:

G R A T T I S ...., Annika!

lördag 31 oktober 2009

Helgdagskväll ...


... i soffan Ektorp ..., blir lammstek i ugnen (igen! men den var billig och det var kort datum ...) .., tända ljus ..., lite rökelse ... och så Elvis Costello med gäster.

Underbar musik!

"Talkshow med Elvis Costello som programledare, där både han och gästerna framför sin musik var för sig och tillsammans med varandra.

Del 11 av 13: Gäster i kväll är Rosanne Cash, Norah Jones, Kris Kristofferson och JohnMellencamp. "
Hoppla!

Och detta roar man sig med i Skåne.

För övrigt är Herr Fotografen själv en ivrig ryttare.
Ingen insikt alls ..., men en åsikt.

Och för övrigt tycker jag att gårdagens Skavlan-program innehöll mest dravel.

Den söta och glada prinsessan Märta-Louise till trots.

(sade hon inte ifrån sig prinsesstiteln, förresten ..., eller var det bara apanaget?)

Och inget vet man ..


Friska vindar i Helsingborg.
Friska vindar i mitt liv.

Alldeles oavsett vad som händer i mitt liv, så har jag nu fyra banankartonger stående vid mittenfönstret.

En är fylld med cd-skivor och när jag lägger dem i små travar, ser jag hur mitt liv har varit de senaste åren.

Å, där är Buddha Bar-skivorna som jag fick av husletarmannen!
Det var den sommaren jag satt på passagerarsätet i hans bil och under en veckas tid följde med på husletaruppexpeditoner och hela tiden denna härliga musik från cd-spelaren.

Och där är Etta-James-låtarna som helsingborgaren spelade in åt mig .., han visste att detta var det bästa jag visste.

Och Joe Cocker finns där några av också.

Och där är Eva Cassidy .., det var första sommaren jag seglade ensam på livets hav och när jag om kvällarna cyklade ner till Marinan och åt världens godaste fisksoppa, då hördes från högtalaren just Eva C.



Och Christina Branco .., det var då jag hade upptäckt fadon!

Fado är lika med en hyrbil ..., och en övermåttan ljuvlig resa till Alingsås, via lunch på en högt belängen balkong i Varberg .. det är illerbett i hälen och sedan eftermiddagstrafikrusning i Göteborg och en bloggmadame som vevar ner sidorutan och vinkar ihärdigt när det är dags att byta fil .., ja, frånsett att hon använder blinkersen.

Och hon k l a r a r det.

En dag som blir oförglömlig.

En dag när inutistyrkan växte.

Och så några cd-skivor med den här mannen .., vars röst jag tycker så mycket om .., även om många tycker att det är smörsångarnas smörsångare.

Det gör mig inget.

Det här är musik att svänga sin nyrakade ben till!

Och nu ska jag packa vidare ..,. två Alvedon tog knäcken på värken i knäeländet.

Lördagsfönstret ...



... är mitt.

Och idag har jag så ont i mitt knä, så jag orkar inte ens sitta här vid bordet.

Det blir sängläge en stund.

Ajöken, sa fröken.

fredag 30 oktober 2009

Pling i min mobil.

Så här skriver hon, kvinnan som närmar sig de femtio och länge har levt som ensamseglare på livets stora ocean.

"Tidigare ikväll låg jag nyälskad i L:s famn och lyssnade till droppandet av regnet.
Skönt ljud att somna till. "

Hon menar att det viktigaste av allt är att Våga.

Att våga .., även utan livlinor.


Och att "fråga publiken", ja, det ger inte mycket.
Fredagkväll ....


Lammstek
Potatisgratäng MED vitlök (det glömde jag senast ...)
Rostade grönsaker (eller grillade i ugnen, välj själv ...)

Äppelkaka á la pv

Gokväll

Skavlan

Och en ung kvinna ringer och undrar om jag kan tänka mig att hyra ut ...?

Oooooops!
Nån slags insikt i alla fall ....


Jaha .., ni undrar vilken kundkategori som är i särklass minst stresstålig i en livsmedelsbutik?

Lätt som en plätt.

Kvinnor över sjuttiofem.

Och vad den vanligaste frasen är hos kunderna?

Jo, den här.

"Nä, inget kvitto .., det är ändå inte avdragsgillt ..., hö-hö."

Och ni undrar vad man tänker när en äldre dam spänner ögonen i en och högt och ljudligt säger att ..."hördudu, du ska ge mig pengar .., du slog in en pocketbok för mycket igår!" och när man har kollat kvittot så visar det sig att det har man inte alls gjort, tvärtom, allt är som det ska och då blir kunden ännu puttrigare och stoppar muttrande kvittot i fickan och går sin väg, utan så mycket som hejdå.

Vad man tänker då?

Det säger jag inte.

Men ni kan ju gissa.

Det där med planering ...


Så där skulle man ha det.
Ligga i solen och gotta sig.
Totalt avslappnad.
Inte behöva vela.

... är inte alltid det enklaste.

Så jag sitter i soffan Ektorp och ringer runt till Viktiga Ställen för att få styr på tillvaron innan operationen ska bli av.

Ring-ring.

Till Com Hem, till exempel.

Det är fyrtiosju personer före mig i kön och väntetiden beräknas till ... nio minuter.

När den fyrtiosjätte människan har fått svar på sin sin fråga, undrar jag om det är möjligt att låta abonnemanget vara vilande medan man själv befinner sig i landet Halland?

Nä.

Det är det inte.

"Men telefonmodemet kan vi koppla ifrån, ja, ifall du ska hyra ut din lägenhet ...", säger den unge kundtjänstmannen.

Jahapp.

Och hit och dit velar jag.

Hyra ut i andra-hand, eller inte?

Ortopedläkaren i Hässleholm log när jag frågade om det blir så där tre månaders rehabilitering och sa ..."nä, det kan du glömma .., fem månader, i bästa fall. I bästa fall."

Fem månader gånger min hyra .., det är nästan femton tusen kronor det.

Sånt tänker jag på.

Och jag rensar friskt i min mapp för autogiro.

Farväl Hyresgästföreningen, farväl Amnesty och farväl Läkare utan gränser, ja, tyvärr .., det är bara tillfälligt, men jag lovar att återkomma, i alla fall till vissa av er.

Dagens Nyheter lever också farligt.

Och mellan varven åker en lammstek in i ugnen och det ska göras potatisgratäng och pensionatsvärden cyklar och handlar det som fattas .., och jag tänker på hur roligt det är att hitta sin storasyster och sin underbara systerdotter i soffan när man kommer hem från jobbet och just då har den ihärdige pv bakat kokoskakor som, åtminstone förr i världen, var storasysters favoritkakor .., ja, jag brukade baka såna och ge henne i julklapp och sen, när systerskapet har givit sig av, går jag här och plockar lite förstrött och inte känns det som fredagkväll, men det är det ju ändå och kanske borde man dammsuga lite, ja, så får det bli.
Basta.

Man får ta det som det kommer.

Hoppas på det bästa.

Och våga tro på att planen håller.

Ett fredagsfönster från ..



.... den grekiska ön Kefalonia.

Emma Elisabet, då 11 år, tog bilden medan hennes mormor körde moppen.

torsdag 29 oktober 2009

På jobbet ...



Ååå, underbara kunder mest hela dagen!

En äldre tant som står och väntar på att få kvittot och jag väntar jag också .., och medan jag väntar tar jag henne i handen och hälsar och säger "goddag, goddag du ..." och det blir ett ögonblick av samförstånd och ett sååå varmt leende som värmer i flera timmar efteråt.

Och massor med polacker på väg hem.
En av dem, en man i 25-årsåldern, berättar att han lägger tak här i Skåne och tjänar sex gånger så mycket som med samma arbete i Polen och han har köpt tjugo stora Marabou-chokladkakor, plus lite annat godis.

Och den lugna cowboy-Maria sitter mitt emot mig i kassa tre och hon är så lugn att det smittar av sig och såna människor behövs sannerligen på en arbetsplats och jag tänker att jag tycker så mycket om henne och på kvällen den andra Maria som alltid är så rar och när jag kommer hem har pv gjort middag och en flaska vin står på bordet (Matilda: det är en present från Hedgren, vinet heter Il Conte och ÄR verkligen gott .-)) och med posten har ett brev kommit och när jag öppnar det upptäcker jag fem blyertspennor med suddgummi och då gapskrattar jag högt!

Det visar sig att avsändare är den här madamen, som i helgen som var morrade lite över att bloggmadamen tjuras och använder kulspetspenna när hon löser korsord.

Å, du underbara Hedgren!

Och i min mobil finns ett sms från en vän som ikväll Börjar Ett Nytt Liv och är på väg norrut.

Dig önskar jag verkligen lycka till!

I soffan sitter pensionatsvärden.

Så här är det.

Sett i backspegeln tycker jag mig ana ett slags pussel i mitt liv.

Alldeles hundraprocentigt säker är jag att detta med knäoperationen och den långa rehabiliteringen på något sätt är ..., ja, planlagd (å, jag förstår att ni tycker att det låter galet) och det känns så spännande att se v a d det är som ska hända.

Och hur trevligt är det inte att komma hem och upptäcka att någon sitter i soffan?

Ungefär så har den här dagen varit.

Ajöken, sa fröken.

Dagens loppisfynd ....



Två styck korgstolar .., två muggar ("Sundborn") .., ett underbart vackert ugnssäkert keramikfat .., en helt bedårande liten vas .. (säkert alldeles omåttligt värdefull, om det bara hade funnits en stämpel under .-) ..., en potatisskalare, samt fyra tavlor: summa 500:-.

Dardel-tavlorna .., såna hade vi i mitt barndomshem.

I hallen.

En alldeles underbar inköpslista ..




"Hej!

Häromdagen skrev min dotter, Mathilda 8 år, en inköpslista till mig.

Jag blev så glad och stolt över min duktiga tjej - och tänkte att den måste jag spara...

Och så tänkte jag på din samling.. så du får härmed ett bidrag av mig :)

Hälsningar Sandra Åström

onsdag 28 oktober 2009

Ystad - Lund - Staffanstorp - Ystad.


Hemåt vid tiotiden.
I en korsning råkar vi välja väl väg och hamnar i Staffanstorp.
Då tänker jag på dig Torun.

På eftermiddagen, just som bedövningen från den timslånga rotrensningen börjar avta, tar jag tåget till Lund.

Innan vi är i Svedala känns det som om jag ska svimma, så ont har jag i hela den högra käken och jag sitter och gömmer halva ansiktet i tjocka polokragen och jag masserar och försöker tänka på avslappning och att få bort smärtan med den berömda Tankens Kraft.

Inte ett dugg lyckas det!

Väl framme i Lund frågar jag kvinnan som står och tar emot beställningar hos Asian Express, om jag kan få ett glas vatten så Treon kan lösas upp och det får jag så gärna.

Och framme hos pv:s lillebror med sambo Ines, tillkommer två Alvedon och sedan kommer livet åter.

I ett års tid har Ulf och Ines, med hjälp av syskonsöner och andra, renoverat ett hus från grunden och uppåt.

Total renovering!

Bort med golv och tak och väggar!

Och nu ..., står där ett helt underbart hus med höööögt i tak och ljus och rymd och med en månadskostnad som är makalöst låg.

Hela köket med inredning och golv och rubbet, var ett fynd från Blocket.

Trappan i vardagsrummet också från Blocket.

Och husvagnen ute på gården betingade ett värde av 950:-.

Ines bjuder på stekt lax med klyftpotatis och sallad och alldeles egenhändigt gjord Hollandaisesås, som är himmelskt smarrig.

Och pv:s mamma som kommit från Ljungby, hon säger att hon måste ringa till grannfrun Karin och be att hon går in och tänder hallampan till Pelle, så det inte blir så mörkt för honom.

En sak är säker: den katten kommer jag aldrig att få tillbaka .-)

Pling i inkorgen ...!



Från mitt kusinbarn Lotha kommer ikväll två bilder susande genom rymden.

Det är min mamma som figurerar på båda bilderna.

Och Lotha skriver: "Din mamma är anledningen till att jag har valt att bli sjuksköterska, visst har jag sagt det?"


Som lillflicka älskade jag när mamma tog på sig sjuksköterskeuniformen .., å, jag minns hur hon stod i köket och strök förklädet och stärkte lilla hättan och på byrån i sängkammaren brukade broschet ligga och vila sig.

"Tystnad! Tagning!"



Vid inspelningen av det förra inlägget, blev jag tillsagd av en vänlig man i svarta kläder att inte filma.

Ja, det var nog inte så bra det.

Det tror jag nog att man får .., om inspelningen sker på offentlig plats.

Nåja.

Jag stoppade herr Canon i anoraksfickan och gick hem till mig.


Minst fyra gånger tas scenen om.
Nu är det närbildernas tur.
Och bättre och bättre blir det, det ser t.om. kassörskan Nilsson.
Skådespelaren heter "Pontus" och är ung och vacker.
(Jag tror att han egentligen heter Sverrir Gudnason).


En halvtimme senare upptäcker jag att det ska bli nya tagningar, nu utanför mitt fönster!

Och då åker herr Canon upp igen.

På min gata i stan ...



... pågår filminspelning.

Det skjuts skott och samma scen som varar i bara några sekunder, tas om gång på gång.

Och den manlige huvudrollsinnehavaren, (står i bildens mitt, ungefär vid klockan 13 .., och röker en cigarett ..) självaste kommisarien, han pysslas om som vore han ett spädbarn.


"Här ., ta på dig en jacka nu ., såååja ..", säger vänlig dam i filmteamet.

Det är annat än att vara kassörska på Ica det.

Hos tandläkerskan ..



Vi är många som sitter i Folktandvårdens väntrum och frånsett en platt tv som hänger på väggen och visar små snuttprogram, vilka bland annat handlar om impotens (inte en enda av de manliga patienterna tittar upp ...) eller brottaren Martin Liedbergs tarmbesvär, så är där alldeles tyst.

Jag bläddrar i lokaltidningen.
(När det vankas rotfyllning kan man, lätt som en plätt, komma på sig själv med att läsa tidningen upp-och-ned .., det är aningen svårt med koncentrationen ..).

Mitt emot sitter en ung man och läser Kalle Anka.

På pricken tio blir jag uppropad och får lägga mig i tandläkarstolen och så blir det bedövning och skydd över munnen och sist av allt: hullingförsedda nålar som sticks rakt ner i rotkanalens innersta-innersta och det är väl ungefär då som man vickar lite extra på tårna.

En timme tar proceduren.

Efteråt är jag illröd om kinderna och håret rufsigt.

Nytt besök nästa fredag .., då stundar återigen hullingbesök i rotkanalen.

Ja, ja ..., det gäller att fylla sin vardag med glädjeämnen.
En slags lycka ..

Det är när man, för ett kort, svindlande ögonblick, tror att man har glömt att betala en faktura på 630 kr till Folktandvården.., och så drar man ett djupt andetag och kollar på internetbanken och .., upptäcker att jodå, den var visst betald!

Det är glädje det.

Upphittat ...


De två översta lapparna är egentligen en enda.
Fram, - och baksida, bara.


"Det är nog till ett barn i familjen .., du ser ., det står mellis ..?" säger arbetskamraten när jag visar henne lappen.


Och så får man ju inte glömma den "rökade korven".

Lediga-dags-fönstret ..



.... fanns någonstans längs vägen mellan landet Halland och södra Lappland.

Från radion ...


Rissla som vilar middag.

... hörs Karlavagnen-prat .., det handlar om var man känner sig hemma.

Och jag ligger under täcket .., fönstret är öppet .., och jag funderar på detta med hemkänsla.

Från sekund ett kände jag mig hemma i Ystad.

Jag tycker att skåningar är varma och rara människor.

Men ..,. när vi i somras hade kört bil från landet Halland, via Västmanland, Jämtland och hem till Västerbotten och när vi parkerade bilen utanför min mammas föräldrahem i Dikanäs .., då kändes det som om jag hade kommit hem.


Eller mötet med min moster och mina kusiner.
Så mycket värme.

På riktigt .., kommit hem.

Och när jag låg i sängen i det som en gång varit mormors rum .., och när vi på morgonen åt frukost vid köksbordet tillsammans med morbror Olaf och hans Gunhild .., och med stövaren Rissla som kom och viftade på svansen så glatt..., då kände jag mig också hemma.

Liksom själsligt jordad.

På vår köksvägg i Malå hängde en liten trätavla som min mamma hade köpt under en resa till New York.

På tavlan stod texten "Home is where the heart is".

Det är väl så det är förstås.

tisdag 27 oktober 2009

Kväll på Regementsgatan ...



Och tänk .., i morgon är det onsdag.

Ledig dag.

Vilken lycka!

(Om ni klickar på bilden, så blir den lite finare.)

Skottlossning på min gata i stan ..



Jovisst!

I trapphuset femtio meter bort.

Kanske var det rentav ett mord?

Det är kommisarie Wallander som är i farten, förstås.
Ännu mera insikter ...

I tolv års tid har kvinnan vikit sig för mannens vilja.

Till exempel har det alltid varit han som har bestämt vilken tv-kanal som det ska tittas på .., ja, han har haft total makt över fjärrkontrollen .., berättar hon.

Men nu, nu har kvinnan tackat för sig och inom några veckor bor hon och barnen i en egen lägenhet.

Hon står intill mig och ler så varmt.

"Jodu Bettan .., nu ska du veta .., att nu ska jag minsann titta på vartenda skräpprogram som jag bara har hört talas om .., allt som dom andra har pratat om vid fikabordet .., nu blir fjärrkontrollen min och nu gör jag som vill ...", säger hon med glitterögon.

Om ett år fyller hon femtio.

Love, literature and gardening sa...

Så är det säkert. När min mycket dominante far gick bort för två år sen så tog det bara några dagar innan min mor bad mig säga upp Skånska Dagbladet och byta till Trelleborgs Allehanda.

Det är helt galet som det kan bli om man inte ser upp med männen i sitt liv.

Må din väninna njuta av alla skräp-program nu!