.. medan man röjer i skåpen, blir man sittande i soffan Ektorp och bläddrar bland prassliga brev, skrivna för nästan trettio år sedan.
Brev från min mamma som då hade tillbringat sitt första år som hjälparbetare i Argentina.
Och jag läser och läser och det känns som om mamma sitter intill mig, där i soffan.
Och ett bolivianskt id-kort hittar jag också.
Brevet är daterat den 23:e november 1980.
(Till saken hör att var månad spelade jag in band där döttrarna fick "prata med mormor".
Det fungerade jättebra och vi fick tillbaka minst lika många band och nej, dom är inte kvar och ja, det är alldeles hemskt!)
Så här skriver mamma som just då bodde i ett litet vitrappat hus mitt i ute den argentiska djungeln. Två rum och ett litet kök, allt så spartanskt så det går inte att tänka sig. Elektricitet, någon timme per kväll, fick hon via ett aggregat drivet av en våldsamt brummande dieselmotor.
Utanför huset fanns en liten trädgård och så ett stort antal rishyddor där indianerna bodde.
Grisar och getter sprang omkring på campamentet .., mamma slog ihjäl giftormar med sina träskor och drog ut tänder och förlöste indiankvinnor på löpande band.
Det är inte bara äldsta dottern som är "doktor" (Böhlander).
Nä, lillpigan kunde minsann också och ordinerar blodtransfusion till sin mamma.
Men nu till brevet.
(Ja, det blev en lång omväg till brevet .-)
"Har just bandspelaren på och lyssnar till ett kasettband från den 12/12 1978, där Anna samtalar med sin mamma. Stammar väldigt gör lilla damen. Och barn i magen har hon och jag undrar verkligen om ni själva har några sådana band hemma? Det måste vara väldigt roligt när de själva blir vuxna / om vi hinner dit / att lyssna till sådana konversationer.
Oj, så go hon låter!
Man hör från band till band hur språket utvecklas och jag hoppas att det ska vara på samma sätt med mina språkförsök. Bättre och bättre dag för dag ..
Ipland heter min man Tommi ..., säger hon nu.
Hoppas att du har tillfrisknat fru Eikedahl. Jag hör på bandet att lilla Anna, som just då leker doktor, säger att mamma behöver PLOD ...".
Brevet fortsätter.
Numera är det ett litet äventyr att gå på toan på nätterna.
Det sitter nämligen nästan alltid en liten hoppgroda under sitsen. När man så lyfter på locket, så hoppar den högt ...
Den annars så tuffe Felipe (en pojke i 6-årsåldern som mamma tog hand om) törs inte sätta sig när det finns en sådan liten rackare där inne.
Jag har skaffat en tång som jag nyper fast den med - sedan gör det ont ner i hjärtat när det lilla livet nu och då - skriker till.
Livet är hårt även för grodor.
Hälsningar från á Mor."
3 kommentarer:
Vad underbart det är när du berättar om din mamma. Vilken närhet fast ni hade så många fysiska mil mellan er.
Jag inser ju skillnaden när jag tänker på hur jag själv blev utskälld för att jag ibland inte hörde av mig tillräckligt ofta till den "ömma" modern. Själv var jag småbarnsförälder och hon sjukpensionär men det skulle aldrig falla henne in att lyfta telefonluren och själv ringa upp. Det var mitt uppdrag att göra det.
Cicki: ja, tänk .., ofta upplevde jag inte avståndet som sååå stort .., jo, när det gällde barnbarnen .., det blev ju aldrig någon vardagskontakt .., men ändå ., mamma var oerhört flitig på att skriva brev och skicka band och när hon kom hem, var hon hemma någon månad.
Jag tror att döttrarna kände att dom "kände sin mormor".
Och den yngsta, hon delade lägenhet med henne (den här) under några månader, innan mamma hamnade på gruppboende.
Och jo, jag har nog haft en bra kontakt med mamma.
Hon var ju lättsam att ha att göra med. Och rolig .-)
Det måste vara underbart. Jag försöker vara en närvarande mor för mina barn även om just det fysiska avståndet mellan oss är relativt stort. Jag upplever att vi är nära varandra i alla fall och det känns som att även de tycker så.
Skicka en kommentar