måndag 20 januari 2020

Apropå skolluncher .....

Ja, i inlägget här nedanför skrev jag om amerikanska skolbarns måltider.
Eller mellanmål.

Tidningen Allt om Mat berättade om just detta.
Måltider i olika länder.
Här kan man ta sig en titt!''

Och här en annan undersökning.

Ännu mera att ta del av!
Dagens fönster ....


"Fönster från naturhistoriska museet i Lissabon. Det är en jordglob eller annan planetmodell; man fick inte gå in så jag kunde inte riktigt se."

Så skriver madamen som hade håven redo!
Tack annannan.
Män ., män .. och ännu flera män!


Av en ren händelse (förmodligen för att jag råkade sitta i fåtöljen och något annat program var tillända) har jag ikväll tittat på ett ytterst intressant program i SVT 2, nämligen "Världens viktigaste forum". Det handlar om World Economic Forum i Davos och det var alltså förra årets möte.
Här en länk till programmet.

För första gången är vi med bakom kulisserna på World Economic Forum i Davos. Denna exklusiva mötesplats för världsledare, affärsfolk och aktivister skapades av tyske Klaus Schwab för att förbättra världen genom dialog. Men hur fungerar det i praktiken? Medan grundaren talar om vikten av förtroendefulla samtal mellan alla deltagare höjs kritiska röster mot "ett PR-jippo" för män i dyra kostymer som åker privatjet och träffas i slutna rum. Med 700 anställda och kontor över hela världen har World Economic Forum blivit en industri. Efter 50 år är det dags att ställa frågan: Vem är det egentligen som gynnas? Hela mänskligheten eller bara några få? Tysk dokumentär från 2019 av Marcus Vetter.

"Jag ger programmet tio minuter!" tänkte jag, men blev sittande framför tv:n precis hela tiden.

Här visades män och åter män upp och där dök någon enstaka kvinna upp, bland andra Angela Merkel (sååå trygg i sig själv!) och Christine Lagard (chef för internationella valutafonden, syns som 2:a från vänster på bilden) och en vacker, ung sekreterare till chefen för WEF - Klaus Schwab, 83 - och så dök Greta Thunberg upp, liksom ordföranden för Greenpeace, Jennifer Morgan.

Och herr Trump kom ju minsann också på besök och påminde mest om en prålig påfågel med utbredda stjärtfjädrar och många av de olika ländernas ledare såg ut att nästan pinka på sig av glädje över att få tala med denne Store Vite Man. Pinsamt att se.

Al Gore, en gång vicepresident, försökte föra ett vettigt samtal med Brasiliens egensinnige ledare Bolsonaro ..., och pratade med denne man - Bolsonaro - gjorde även Jennifer Morgan och precis hela tiden tittade Bolsonaro rakt upp i luften. Greenpeace ..,  strunt samma! tycktes han tänka.

Och det klappades på axlar och togs i hand och klimatet diskuterades och alla ville att USA skulle investera i just deras område, men där fanns en ung man vars projekt handlade om det fullständigt geniala att med drönare flyga iväg med blodpåsar eller medicin till sjukhus i avlägsna områden - bland annat i Ghana -  sjukhus vilka behöver sån hjälp AKUT!
Här finns en länk till det här som verkligen kan rädda liv.
Och 35 minuter in i programmet kan man titta på det här med drönarsändningarna!

Kanske tänker man att ett sånt här program är dammtorrt .., men oj, så intressant jag fann det!
Lägg därtill förmånen att inte behöva tänka på att gå i säng för att vara pigg på morgonen.
Halleluja! Men nu blir det ändå godnatt!

söndag 19 januari 2020

Spridda skurar från Skåne ...


Förmiddag i landet Skåne.
Medan pv kör till Bjäresjö för att hämta Harry som övernattat hos Tommy och Karin (tack-tack-tack!) hoppar jag av vid Nya Kyrkogården där jag ofta brukade bada sommartid. Ja, inte på kyrkogården, men på andra sidan vägen. Sååå många sommardagar som jag har legat där och njutit av sol och värme! Sååå många cykelturer genom stan och just dit. Cykeln parkerad vid sidan av vägen.
Vatten i en flaska. En bok i strandväskan.


Men idag .., massor av människor som promenerade .., inga bekanta (jo, Solbritt hade gått åt motsatt håll, men henne missade jag!) och vid Lilleskog kom pv körande och då var det bara att hoppa in i bilen igen.
Det finns helt enkelt inga ord för hur mycket jag älskar Ystad, det är verkligen som att komma hem.
Sjutton år i den stan .., och den skuttade rakt in i hjärtat, från allra första stund. Vi har pratat om att flytta till Ystad när vi inte längre mäktar med huset. S o m  jag hoppas att det blir så.
Och skulle pv gå bort före mig, då tänker jag söka mig till Ystad.


Innan vi susade iväg till min syster, tog vi ett dopp i havet.
(Bilden är ju underlig, men jag hade klivit upp på bryggan och tittade ner på pv).

Vi valde att parkera vid Saltsjöbadens hotell och i den stora spa-anläggningen såg vi människor sitta antingen i varma pooler utomhus eller så låg dom utsträääckta på solsängar inomhus. Det hördes barnskratt.
Längst ute på bryggan stod somliga av spa-människorna och funderade på ett dopp och en annan grupp kom springande med en ledare - dom hade badat bastu - och kastade sig nu frustande i havet!! Ingen tycktes tveka!

Själva klädde vi av oss gick i från land och i vanliga fall brukar det ju vara betydligt svalare vatten i Skåne än här på västkusten, men så kändes det inte idag. Pv hade en träsko och en foppatoffel som badskor. Det gick tydligen det med.Och havet betydligt mindre salt (kändes inte salt alls).
U n d e r b a r t  efteråt! Mer än underbart! Det är själva livet.
(Beställde by the way boken "Kalla bad",  men den blev en besvikelse. Jag trivdes inte med papperet som boken var tryckt på).


Till höger om hotellet där vi övernattade - Stationen -.


Och så sist av allt till Västerstad till min syster och hennes dotter Rita.
Rita är tretton år yngre än sin moster - som är jag - och hade födelsedag igår. Nu firade vi liksom tillsammans. Och min syster hade bakat jättegott bröd som jag aldrig någonsin smakat .., som större gifflar med en fyllning av skinka och skinkost, men alltså gräddade så.
Så himla gott! Sen blev det den obligatoriska kladdkakan med glass och röda vinbär och det blev prat om Ritas resa till Florens och vi pratade om kullerstensgator .., hur det blir när internet försvinner och man blir utan tv och därmed telefon ., vi pratade om handbollsmatchen i förrgårkväll när Sverige förlorade stort mot Portugal .., men allra mest pratades det skidskytte eller längdskidåkning.
Hundarna - Tara och Harry - är som syskon och leker och  har sig.
Innan vi åkte fick pv borsta bort mängder med stickigt dalmatinerhår från sina svarta byxor.

Ja, så var det.
En ljuvlig helg.
Och även idag kryper lillkillen.
Nu har han knäckt koden.

Dagens fönster ....


Vardagsrealism .., ett diskbänksfönster fångat hos Ulrika! 

Tack!! (Och såna små figurer finns även här, men i form av tomtar. Älskar dem!)

lördag 18 januari 2020

Bristen på lokalsinne ....

Att jag tillhör den delen av världens befolkning som har ytterst dåligt lokalsinne, därom råder definitivt inga tvivel. I början när jag hälsade på hos pv, hade jag svårt att hitta rätt bland alla husets dörrar och var gång jag är hos sonen och hans lilla familj i Malmö, kan jag omöjligen peka åt vilket håll vi har bilen parkerad, det blir alltid fel.

I morse bestämde jag mig för att gå och köpa färskt bröd till frukosten.
Jag frågade sonen om vägen och han försökte förklara, men helt säker på att mamma skulle fixa det, det var han nog inte. Bageriet heter Gateau.
Då uppenbarade sig detta:


En digital beskrivning över hur en lokalsinnesbefriad mamma ska hitta hem.
Först kommer en detaljerad kartbeskrivning över promenadvägen, men den lämnar jag därhän.


Detta är förutsättningarna ....


Riskbedömning. Ja ganska trolig, faktiskt.
Man får väl hoppas att med "bortgång" menas inte död, utan att jag kommit bort.


En målbild ska ju alla människor ha, oavsett om det gäller att bli en ny människa ., vinna Vasaloppet, gå ned i vikt .., öka i vikt .., eller - som i det här fallet - om man ska gå till ett bageri som man tidigare aldrig besökt.


Framfall har jag hört talas om, men ordet "omfall" var helt nytt mig.
Kanske är det något som används inom det militära eller inom konstapelkåren, men det innebär i alla fall att detta är alternativet om nånting går på tok. För min del: om jag virrar bort mig.
Men tryggt att veta att den käre sonen ändå kommer och hämtar sin mamma.
Det värmde hjärtat.

Hur gick det då?
Jo, jag gjorde precis som sonen sa ., och tror ni inte att jag hittade rätt på en enda gång!!
På väg dit hörde jag två talgoxar kvittra mot varandra ., jag mötte en äldre kvinna med en hund i koppel en skällig Lagotto som hette Skifs) och jag passerade en restaurang och jag såg ett fönster där tre stora säckar Royal Canin hundfoder stod travade i en hög.
Inne i bageriet arbetade en ung tös som - precis som jag själv - var nån halvtimme för tidig till sitt arbetspass, allt för att hinna med det som skulle göras.

Sen hemåt.
Det gick bra.
Men inte riktigt hela vägen .., för jag lyckades naturligtvis ta fel hyreshus och stod en stund och letade efter ett kännetecken ., jo, där, mitt emot, där såg jag ju den stora adventsstjärnan och då blev det som med dom tre Vise Männen som orienterade sig efter stjärnan, jag hittade rätt!
Jag kom lyckligt hem!

Nu vet ni.
Och som ett ps kan jag meddela att idag började lillkillen att krypa! Hurra! Hurra!
En härlig film kom susande genom rymden där man kan se hur det nu går framåt på två knän och till detta spelades den här sången. Den passade perfekt!

fredag 17 januari 2020

Ni glömmer väl inte .....?

... att titta in hos madamen i Portugal!
Nu har hon tydligen kommit upp i varv och det är det ena inlägget mer intressant än det andra!

Här är länken.
Denna dagen ett liv .....


Bilden: på tillbakavägen.

Jag varnar er redan nu, det blir ett långt inlägg! 
Så här var det. Vi åkte från Halland vid niotiden .., någon mil hemifrån upptäckte jag att min mobil låg kvar hemma på arbetsbänken, nåja, man klarar sig ju ändå. 
Det var gott om om vägarbeten och på ett ställe även en trafikolycka, så det tog lite tid. Minstingen som en ängel. 

Klockan 13.00 skulle Maja vara på jobbet och A, lillkillen och jag tog sikte på Skanör-Falsterbo. Nu skulle vi besöka Måkläppen där det finns så många sälar. A som en gång varit jägarsoldat hade en jätteryggsäck och han hade tagit med liggunderlag och så bärsele till den lille och vi hade såklart kaffe i termos och mackor som jag fixat. 
Plus blöjor, ombyten och extrakläder.

Så parkerade vi vid Flommens golfrestaurang och när vi väl skulle ge oss av, visade det sig (alltid visar det sig) att bärselen var för liten, så A tog först på sig ryggsäcken och sen fick den lille sitta på hans axlar. I  t i m m a r!!!  Vi gick och gick och gick .., och i lös sand där skorna sjönk ner .., och hela tiden solen i ansiktet och en glad liten krabat! 

Efter kanske en och en halv timme eller mera, slog vi oss ned vid havet, drack kaffe och åt av mackorna och den minste fick också mat. Fortfarande sååå glad.
Människor kom och gick.


Foto: Sonen ... det här var på väg tillbaka till bilen. 
Solen stod lågt .., underbart vackert ljus!

Ett par berättade att det säkert var trehundra sälar längst ute på Måkläppen, men det skulle vi veta att det var minst lika långt kvar att gå!
"Räkna med åtminstone en timme till innan ni är framme!" sa en av männen.

Nej, då valde vi att vända .., han som varit glad hela tiden skulle aldrig orka med flera timmar till och att bära en glad liten skit är ju arbetsamt nog, men en som då kanske blir less och bedrövad, nej. Dessutom skulle vi knappt hinna tillbaka innan solen gått ned.

S o m  jag beundrade A som inte bara hade den i mina ögon svintunga ryggsäcken, men även sonen på axlarna. Fick då veta att under jägarsoldatutbildningen var det packning på 60 kilo som var och en kånkade på och detta i upp till sex mil ..., ja, då var ju det här ingenting!

På tillbakavägen hade vi solen i ryggen och då var minstingen sååååå trött, så då bar A honom i famnen ..., och där blev det godnatt! Bilden visar början på hemvägen, tack och lov hade vi då medvind. 

Men det ska jag säga .., att såååå ofattbart vackert där var .. och havet var grönturkost och vi träffade ett par där kvinnan ursprungligen var från Råneå i Norrbotten (men bodde i Skanör) och hon berättade att hon alltid badade här ute där det inte är så officiellt ..., och ingen brygga eller nåt. 
Rena rama paradiset!

Jag kan också säga att jag aldrig har gått så länge och så långt i lös sand, inte sedan jag fått mina knäproteser, men det gick det också. Hade jag ont någonstans, så var det i höger höft, men det var inte farligt ändå. Härligt att känna att man orkar! 

Väl hemkomna åkte sonen och hämtade biljetter till EM-handbollen på tisdag i nästa vecka (många besvikna danskar som säljer sina, nu när inte Danmark gick till final) och under tiden var jag hemma och tog hand om minstingen som innan dess fått bada i badkaret med sin pappa. Och han - den lille - hade redan fått middag och när så A åkte iväg, tog det kanske en halvtimme så tog jag en v ä l d i g t  trött liten pojke till sängkammaren .., ååå, så han grät, men jag drog spjälsängen närmare dubbelsängen och så sjöng jag det som jag sjöng när mina egna barn var små ..., lulla-ma-lulla-lulla-ma-lo .., i omgångar ..., och tro det eller ej: han somnade! Vilken lycka!

Nu har vi ätit hämtmat (jag valde pollo diablo - jättegott! -) och sonen köttbullar och det hettar nåt otroligt i ansiktet och jag är så glad och tacksam för den här dagen! Handboll väntar .., och jag kan säga att jag kommer garanterat att somna ovaggad inatt! 

Tack livet!
Verkligen.

(Läser på nätet att en promenad i "trevlig takt" kan ta mellan fyra och fem timmar).


torsdag 16 januari 2020

En bra dag ...


En dag när jag förbereder inför besöket från Malmö.
Och med posten kommer hälsningar som gör hjärtat lika glatt som igår.
Ett från Anne i Mantorp - tack Anne -!
Och ett från Emma.
Ni kan ju försöka lista ut vem som skickat vilket.


Och igår tulpaner från Monet - som jag missade - det kom som en bifogad fil.
Tack, tack! Det var vänligt och inte avsett att glömma.


Bakade tårta .., gjorde lammfärsbiffar .., ordnade med små västerbottenspajer och precis när dom kom och lillkillen totalcharmade sin farmor, dök helt spontant Britt och Ecke upp och åååå, så roligt det var! Jag ringde bums friherrinnan och frågade om hon inte ville komma .., och det gjorde hon.
Tårtan åkte fram efteråt .Ecke tyckte väldigt mycket om just tårtan och tyckte att jag borde fylla år oftare. Finns det nånting som är bättre än spontanbesök? (Helst om man har någorlunda städat).
Nu blev det en timmes prat runt köksbordet och Ecke som ju har bott i Ystad, har även bra koll på Malmö och så blev det surr mellan honom och Anders om just Malmö med omnejd.


En alldeles suverän present kom med posten för säkert ett eller två år sedan; det var den plastgrejen som är fullständigt suverän som hjälpmedel för att öppna krångliga lock.
Hade jag  i n t e  haft den idag, hade jag  aldrig fixat det!!
Tack bettan i Lund!

Och nu .., när klockan är tjugo i tio?
Då är Maja en trappa upp och försöker söva lillkillen .., Anders och Thomas ser på handboll (eller pratar mest om annat, jag undrar hur mycket dom egentligen tittar ...) och senast klockan 9.00 ska vi åka iväg till Malmö, sen bär det av till Måkläppen för att spana på sälar!
Thomas ansluter på lördag, efter ett styrelsemöte han ska närvara på.
Ja, det har jag säkert berättat om!

Trevlig helg till er alla!
Kanske tar jag med mig min laptop, så kan man visa nåt trevligt.

Ajöken, sa fröken.


Dagens fönster ...


Från Lisbeth i Stockholm kommer det här fönstret.
Det var en födelsedagspresent.

Hur glad blev jag inte!!
Visst är det underbart!

Tack! säger jag.

onsdag 15 januari 2020

En bra dag ....


Födelsedagslunch hos friherrinnan.
Trerätters och vackert dukat.
Jajamen.


Och hur smarrigt som helst förstås!
Efter detta blev det limekyckling med pressad potatis och god sallad.

Sicilianska blodapelsiner i klyftor till dessert och till kaffet bjöds på hembakade chokladbiskiver.
Ja, ni förstår .., vilken dröm allt detta var!

Åkte därefter till återvinningen i Falkenberg .., passade på att handla på Willys .., (trevlig kassörska). Harry gjorde mig sällskap. Han gör mig faktiskt alltid sällskap numera, men väntar på godkännande där han ligger i soffan. Vill inte förödmjuka sig och komma till dörren och sen få stanna hemma. Nu förstår jag precis och han också. En annan slags blick bara från mig ., några sekunder när jag tittar på honom och ler lite .., så förstår han!
Och lyckan när han följer med!

Sen hemåt igen.
Lagade mat tills pv skulle komma vid sexsnåret .., hämtade in posten och gick på lång promenad med harry. Regnet  v r ä k t e  ner. Här finns ju knappt några gatlysen och jo, jag hade reflexer på mig själv och reflexväst och halsband på Harry, men ändå, det var svårt att se var man satte fötterna.


Så hemåt.
Kollade posten.
Där var ett vykort från Sydafrika .., och ett postens vykort från Västergötland och en fin nötväcka med en nöt i näbben på framsidan (tack Mian!) och ett brev från Lill-Karin i Tyresö. Sååå duktig hon är på att teckna! Kanske hade brevet blivit liggande före jul, men det gör ju inget, man blir lika glad ändå.
Och se där .,. ett brev från Eva i Jämtland.
Tidigare i morse läste jag ett handskrivet brev från Eva i Tyresö.
Allt värmde inombords.

Så kom Pv hem .., duschade, vi åt middag .., tittade på två handbollsmatcher och han som varit igång hela dagen gjorde natt vid tio .., själv har jag suttit och tittat lite på kanal 10, ett program som heter Jailhous Vegas eller nåt sånt, från Las Vegas, från en polisstation där den ena mer tokiga människan än den andra tas in. Där är prostituerade som har slagits .., många kvinnor sägs vara såna som älskar att ge män pisk (s.k. dominatrix) och så har grannarna trott att det varit slagsmål på riktigt och polisen kommer.
Ungefär så här. 
En annan - ung och vacker kvinna - berättar att hon poserar framför en webbkamera och gör det männen vill att hon ska göra. Tio dollar per minut tar hon för sitt jobb.
"Det betalar mina räkningar", säger hon.
Ja, det var intressant.
Skrämmande på många sätt.
Nästan alla sätt.
En helt annan värld än min egen.

Så lite man vet.
När Jarmo hör av sig ...


Många gånger har jag träffat människor - oftast då kunder - som när dom fyller år, säger att "ja, det är inte trevligt längre med födelsedagar .., man påminns ju bara på att man blir äldre och äldre!"

Jo, förvisso är det på det viset, men jag tycker ändå att det är himla trevligt att få fylla år.
Att få vara med.

När Harry har födelsedag, då brukar han få en grattishälsning från försäkringsbolaget If och jag inser ju att det är nån smart människa på pr-avdelningen som då tänkt till och som vet hur djurägare fungerar.

Och nu har någon på K-Rauta tänkt samma sak.
Om jag blev glad?
Det kan ni tro!

Jarmo med sin sjungande finlandssvenska som säger grattis, visserligen i text - men man hör ju hans röst inom sig - jo, det var inte det sämsta!
Tack Jarmo!
Dagens fönster ...


...  fångades genom bilrutan under semesterresan i underbara Skottland!

tisdag 14 januari 2020

Ett jävla solsken ....


Minns jag inte fel (och det gjorde jag inte, visar det sig), så var det annannan som till det-bästa-lotteriet skickade en bok om denna fantastiska Ester Blenda Nordström. Kommer jag ihåg rätt kanske det var friherrinnan som vann den? Fram till dess hade jag haft absolut noll koll på denna Ester Blenda och jag föll pladask!


Nåja, när vi i helgen hade besök av bland annat Hildas mamma Mymmel, då hade hon med sig den här boken - en biografi  om just Ester Blenda -.
Och mina båda systrar besökte i somras en utställning någonstans i Skåne, ja, den handlade om denna Ester som ju var så .., före sin tid, kanske jag skulle säga. Och modig!

Igårkväll började jag läsa den här boken.
Vilken kvinna!
Vilket äventyrligt liv!

Yes, jag rekommenderar den varmt!
Förmiddag, hällregn och Måns Möller.


Det finns många fördelar med det här annorlundalivet.
En av dem är att jag tycker att jag lär mig så otroligt mycket. Nu kanske det inte fastnar som det ska i huvudet (för min inre syn ser jag hur minnets arkiv redan är proppfullt av minnen från ett tämligen långt liv), men det är lika fullt så fascinerande.

Efter att ha gett fåglarna mat och pratat med friherrinnan .., ställt fram favoritkoppen och druckit kaffe och inmundigat en macka med Gustafskorv som pålägg (finns inget godare), råkar jag fastna för ett program som heter "Superungar" och med Måns Möller som .., ja, programledare kanske.

"Oliver. Det finns en massa energi som rusar runt i kroppen på barn med adhd. Men alla är olika. Vissa kan inte sitta still, andra kan inte sätta i gång och de flesta har väldigt svårt att koncentrera sig. Måns Möller följer 10-åriga Oliver i utmaningarna som uppstår när han ska hitta en ny fritidsaktivitet. Del 2 av 6. UR."

Oj, så mycket jag inte visste om detta med ADHD och andra diagnoser.
I programmet får vi följa pojken Oliver; dels i skolan, men även hemmavid och så ska denne ursympatiske Måns Möller försöka hitta någon vettig tråd att nysta i, så där så att vardagen fungerar bättre för såväl Oliver som hans familj.

Och man får "titta in i en skola där man medvetet försöker lösa dom problem som kan uppstå när många - eller få - elever har svårigheter med koncentration och annat.

Ja, det var väldigt intressant det här och jag är så fylld av beundran för denne Måns Möller.
Vilket stort hjärta han måtte ha!
Dagens fönster ....


... fångades även det i Skottland.

Där, ute på vischan .., postadressen var Blair Athol..

Och i lilla Blair Athol, precis här - på hotellets parkering - parkerade vi vår hyrbil och jag gick till en butik eller om det möjligen var ett litet postkontor -  och köpte frimärken.

Jag minns nästan exakt var vi ställde bilen.

måndag 13 januari 2020

Lång dags färd ....


... mot natt eller i alla fall kväll, särskilt för pv.
Han steg upp klockan fem, cyklade en timme senare iväg dom tjugofem kilometrarna, arbetade full dag, cyklade hem igen och var hemma vid sex .., och så iväg till kören i Halmstad halv sju och hemma igen halv tio. Nu, när klockan är tio över elva, tackar han för sig. Upp fem igen.

Ja, jag föredrar annorlundalivet.
(Men han har ju inte ens fyllt sextiofem än!)
Och jag som tidigare steg upp vid sex, halv sju, har blivit som förbytt och kan nu - utan bekymmer - ligga kvar i sängen till klockan åtta! Visserligen vaknar jag vid fem .., lyssnar till P1 så där i bakgrunden, men somnar om vid halv sju - drömmer mycket - eller kommer ihåg mycket  (sover förstås lätt då) och är pigg resten av dagen.

Tittade en stund på Fråga Doktorn och tänkte att den super-super-super-positiva programledaren såg yngre ut än vanligt och snygg i håret var hon också. I Aktuellt dök Carina Bergfeldt upp och berättade om sina år som korrespondent i USA. Vilket suveränt bra jobb hon har utfört, men det blir säkert bra - men kanske annorlunda - med Stefan Åsberg som efterträdare. Han är ju en veteran i sammanhanget. Och nej, det kan inte vara alldeles enkelt att ta vid efter denna Carina som fått så oerhört mycket fin respons på sociala medier.


Fjortonde januari i morgon.
Jag tycker om jämna siffror.
Fyra och två.
Absolut inte sju och tre.
Allra mest tycker jag om fyra.
Fyra låter så snällt.
Den siffran är blå, tre är orange, sju är gul, tio vit.
Åtta är nog också blå, men kallare blå än fyra.
Fyra är som lavendelfärgad, men mer blå än lila.

Å, jag är så tacksam för tillvaron just nu.
I skrivande stund.

Att det inte var cancer.
Att solen har visat sig.
Att Anders, Maja och lillkillen kommer hit på torsdag och sover över.
Sånt.
Ny vecka, ny giv ....


Det där pensionärslivet kan vara helt ljuvligt!
Som idag .., när man vaknar till ljust blå himmel och inte tillstymmelse till regn.
Inget gråväder alls.

Får besök av friherrinnan som är tjusig i håret - nyklippt och allt - och vi sitter i vardagsrummet och Harry ligger intill mig i soffan och vi surrar om kaffesorter och att Gevalia numera innehåller 450 gram kaffe istället för 500 gram och på tio paket gör det alltså ett helt paket som man inte får. Finurligt av Gevalia ., för hur många tänker på dom där grammen som försvinner?
Här har vi mest Arvid Nordqvists Gran Dia som jag tycker är sååå gott.


Efteråt, när friherrinnan tackat för sig, tar jag Harry på dagens andra runda. Soligt och fint.
Så får han vara hemma själv när jag sedan går ner till havet och i en timmes tid blir jag där .., sitter med ansiktet mot solen och tittar ut över världen. Långt borta ser jag en samling skarvar sitta tätt tillsammans på några stenar som tittar upp över ytan.
Det är högvatten idag.


Och tång i  m ä n g d e r!!


Och åt andra hållet ser det ut så här.


I min högra ficka har jag en apelsin .., så den får komma upp och det är ett sjå att skala den och jag tänker på skoltidens friluftsdagar ute på isen .., hur vi satt där med våra ryggsäckar (oftast gröna med snörning upptill) och hur vi tog fram termosar (där det hände att "glaset" inuti gått sönder)  med varm choklad och säkert hade vi limpsmörgåsar också och alldeles säkert någon apelsin.

Eller andra dagar när någon vuxen var med och tog fram isborren och jag kan exakt komma ihåg slurrrrpet när borren dras upp från hålet och sen .., spänningen när man satt med pimpelspöt och hoppades på napp! Men vad hade vi på kroken? Daggmask kan vi ju omöjligen ha hittat vintertid?

Och nu har solen gömt sig bakom några moln och jag lyssnar till den allra härligaste musik på Spotify. Dinah Washington Radio  kan man söka på och just nu sjunger Jane Monheit "A time for love". Underbart! Denna Jane har jag aldrig hört talas om tidigare, så det var ju på tiden.

Nu blir det kaffe!
Dagens fönster ....


Det var vår första övernattning i Skottland och vi hade kört från Edinburgh (där vi hyrt bil) till S:t Andrews där pv beundrade golfbanan och därefter krånglade vi oss längs små och större vägar fram till AirBnb-boendet utanför Pitlochry - mitt ute i ingenstans -, där fanns huset som jag genast kände igen från sidan på nätet.

Herrn och frun i huset visade sig vara nästan som änglar, så till den milda grad vänliga och gästfria.
Vårt rum låg på övervåningen och det var fårhagar och en kyrka inte långt därifrån.

Innan vi styrde kosan vidare mot Ardgour, visade frun i huset mig bilden av deras labrador som brukade sitta i trappan och tittat ut.

söndag 12 januari 2020

En söndag i mitten av januari ...


Då åker granen ut.
Eller egentligen inte alls, den hamnar i vedpannan.
Vi hade ju försenad julklappsutdelning här igår och gjorde det enkelt för oss .., inga mängder med mat, utan en vegansk lasagne, diverse röror och sallader och fruktsallad till efterrätt och bara några enstaka paket. Underbart!

Lille Edvin stultar nu omkring och var oerhört fascinerad av kontakten till vänster om tv:n.
Om och om och om igen ville han komma åt den!
Jag sa till pv att nästa gång han är här, ska jag sätta silvertejp över hela alltet, så blir det kanske inte så spännande att pillra just där - eller så blir det  j u s t  så -.

Det blev mycket prat om böcker.
Mymmel lånade Osebol av mig och jag fick boktips av henne.


Den här, till exempel .., den tyckte hon mycket om.


Och den här.
Mymmel är med i en bokcirkel och det här var två av böckerna som blivit lästa.
Perfekt med tips.
Jag frågade om det inte vara svårt att komma överens om vad som ska läsas .., ja, alla ska ju ha möjlighet att få fatt i just den boken också. Jo, det kunde vara knepigt, sa hon.


För övrigt går tillvaron i tämligen sakta mak.
Ja, inte för pv.
Han har hämtat spillvirke från den byggcontainer som finns två hus bort och det virket har hållit oss med värme under hela hösten och fram till nu och kanske ännu längre fram.
Kanske - men bara kanske - ska han ta ett pass på sina rullskidor senare idag, men det är inte säkert.

Vad gör vi annars?
Tittar på hemska svt-serien "Hemligheter" som är så ruggig så man knappt vågar ha ögonen öppna (allra helst som det hela bygger på en verklig händelse) .., och idag är det mest skidåkning för hela slanten. Vi sitter och smajlar när vi hör intervjun med Linn Svahn som har sånt temperament - vilken pondus trots sin ungdom - och jag älskar Pernilla Wiberg som bisittare till Björn Fagerlind och Vinterstudion är öht en sån källa till glädje.
Särskilt när regnet hänger i luften här utanför.

Och så DN:s korsord förstås.
Gårdagens höll på att göra mig tokig.
"Förr L"  och två bokstäver.
Jag (och kanske även pv) tänkte på L som liter .., åååå, så idiotiskt dumt av oss!!
Det var ju Liberalerna och dom två bokstäverna blev då såklart Fp.
Tänk, att det kan stå så till den milda grad stilla ibland!


Mellan varven läser jag i boken som heter "Jag minns", där svenskar av olika åldrar berättar om sina minnen. Det börjar med efterkrigstiden och så går framåt.
Såååå många olika fragment av en tid som varit!

Nu skidskytte!