Tisdag i juni ...

Mulet, grått, blåsigt, uppklarnande, soligt, ljumma vindar. 

Så har det varit. 

Ultraljudsbesöket gick bra. Tänk, så trevligt det är när man blir inropad och hälsad välkommen och den som tar emot säger sitt namn. 

Innan dess satt vi på rad och väntade på vår tur. En äldre dam hittade inte sin rullstol och hade svårt att ta sig fram .., oj, så eländig hon var! 

Inga bekanta ansikten. 

Pv kämpar på så gott det går i nya rummet .., i morgon är det hans tur - röntgen och läkarbesök -. 

Kom hem och föll ihop på soffan Ektorp. Tittade på  ännu ett favoritavsnitt från "Där ingen skulle tro att någon kunde bo", nämligen detta. 

Dessa program blir som själslig terapi, särskilt när vi varit så totalt kraftlösa. Ofta sitter vi alldeles tysta och bara tar in alltsammans och häpnar över hur människor orkar.

Tittar in hos hemtidningen och skummar igenom dödsannonserna. Tänker att .., man förstår när människor är födda, utan att titta på födelsedatumet, nej, det räcker med namnet. Såna här namn trängs numera bland dödsannonserna: Rachel, Vera, Solveig, Hans-Göran, Gunilla, Bertil, Kristina, Herbert, Barry, Lilian, Arne, Elisabeth, Ulla, Ingemar, Birgit, Åke, Anna-Lena, Jan-Håkan, Per-Gunnar, Svante, Viveon, Gunnel och Mai. 

De flesta av dessa var födda på sent 30-tal eller på 40-talet. 

Bilden visar ett kvarglömt halshand på Hemköp. Så fint! Och den nye chefen kommer att få sitt livs överraskning när han får se hur antalet kunder nästan tiofaldigas vid Midsommar. Då gäller det att ha fyllt upp i delikatessdisken och annorstädes. Och tänk, så fint det skulle vara med lövade björkar på ömse sidor av entrén och kanske någon som spelade dragspel mitt på dagen .., det skulle jag ha anordnat om jag vore ägare till en livsmedelsbutik. Det gäller ju att skapa en slags trivsam stämning. 

Packhjälp vore inte heller så dumt, men många kanske vill sköta den biten själv? 

Nu blommar prästkragarna, höll jag på att skriva - och skrev - men dom har säkert något annat namn. 

Google svarar: baldersbrå.

Dagens fönster ...

.... fångades av Guy i Arvidsjaur - det var nog många år sedan - och jag var helt förvissad om att det var jag som tagit bilden. Nej, så var det inte. Men pilen kanske jag satte dit?

Halv tio är klockan ...

Och pv har redan sagt godnatt och jag själv ska strax gå i säng. 

Det tar på krafterna att titta på den ena fotbollsmatchen efter den tredje. 

I morgon vid 9-tiden väntar ultraljudsundersökning av hjärtat. 

Målpunkt C på på sjukhuset.

Jo, nu vet jag var det är.

Inget vet man om vad som väntar, eller vad resultatet blir.

En ullpläd blir till trygghet.

Måndag och ny vecka ....

Ja, vi är många som tycker att detta med fotbolls-VM är helt underbart, i alla fall så länge som det går bra för di svenske. Ställde klockan på kvart i fyra natten mot idag (eller morgonen, rättare sagt) och tittade tills det stod 2-1 till Sverige, då kände jag att skulle det bli alltför spännande, nej, då hade inte mitt hjärta mäktat med. Alltså gick jag en trappa upp, kröp ihop under täcket och lyssnade i stället till Sportradion .., då får man det hela liksom på avstånd. Hjärtat lugnade ner sig. 

Andra är mer uthålliga. (Pv till exempel). På bilden från DN kan ni se hur det såg ut i Harplinge kyrka i närheten av Haverdal  .., ja, nu när det var match. Prästen hade bjudit in och det var i det närmaste fullsatt och med var även kattten Luna, numera åtminstone berömd i hela Halland.

Jag chansar och lägger in en länk till DN .., så kanske den som är intresserad kan ta del av det hela. 

Vad beror det på att somliga - däribland jag själv - rycks med och tycker att det här med fotbolls-VM eller Olympiska Spel och annat, är så himla kul? Kanske ett intresse som följt med sedan unga år? 

Pappa satt alltid med anteckningsblock och noterade varvtider för skidåkarna i tv .., han var omåttligt intresserad av friidrott och fotboll - även Malå IF:s fotbollslag - och två av tre döttrar delade hans intresse. Mamma brydde sig inte det minsta och tittade hon på någon fotbolls, - eller hockeymatch, höll hon alltid på den som låg under. ("Tittade" är fel ord; hon satt i vardagsrummet och knöt ryamattor eller skrev dagbok eller läste bibeln ....). 

"Stackars ryssar, dom har det nog inte så trevligt ...!" sa hon ofta när vi andra hoppades på svensk vinst.

Vi trodde att hon förlorat förståndet. 

För övrigt, denna soliga måndag? 

Jo, jag hade samtal från två män från Malå, vilka ofta satt på Dungers Café i min ungdom, ja, där satt minsann många andra ungdomar också, däribland jag själv. En jukebox stod i ena hörnet ., jag spelade Elvis Presleys "Are you lonesome tonight`" eller den här skivan .., om och om igen. 

Den ene av männen hade - under ett besök på sjukstugan - kommit att prata med Maria och nu var hans kusin på besök hos honom och det var så himla roligt .., så många minnen som dök upp och en av dem, han som numer bodde i trakten av Vilhelmina,  hade bytt ut en hjärtklaff och fått nya knäleder och jag log och tänkte att jaha, så är det numera. Vi blir alla äldre.

"Men du Elisabet, man känn då igen ditt glittrande skratt!" sa en av dem på bred västerbottniska.

Mer än så behövs väl inte för att solen skulle lysa lite extra mycket den här dagen.

Minnesorden ...

När vi nu har DN fredag, lördag och söndag i 3 månader, återgår tillvaron till det vanliga. Pv kollar in korsorden. Själv läser jag minnesorden och studerar dödsannonserna. Som vanligt handlar det mesta om män som blivit framgångsrika och inte längre finns i livet, men så finns där undantag. Längst uppe på sidan 27 på familjesidan, finns en bild av leende kvinna som inte längre är i livet. Hennes namn var Anna. 

Minnesorden är skrivna med så mycket värme och t.ex så här står det: "Anna och jag började läsa medicin i Uppsala vårterminen 1988. Redan på uppropet lade jag märke till Anna och tänkte att henne vill jag bli vän med." 

Och längre ner i texten skriver hon: "Anna var väldigt söt. Hon hade en liten glipa mellan premolarerna i överkäken som bara syntes när hon skrattade. Den gjorde henne på något sätt ännu sötare och när jag genom livet mött andra med just en sådan glipa har jag noterat att jag känner mig särskilt vänligt instämd mot dem."

Jag tycker att det var helt underbart fint skrivet.

Dagens fönster ...

Ett värmländskt fönster, bara så ni vet. Och så här skriver hon som hade håven redo: 

"Hej!

Här kommer fönster från ett studentfirande från ett av alla studentfiranden idag runtom i landet.

Det förmodade regnet håller sig borta. Sol hela dagen.

Det bjuds på mat, kaffe och tårta i partytältet som vi kämpade med och fick upp häromkvällen.

Hälsningar

Annica/Turtlan."

//Tack! säger jag.

Fredagkväll ...

Dagar kommer och dagar går. Många är de som påminner om dikten av att vi har 100 sommardagar och det här var den tolfte. Än värre när någon säger att "och snart vänder det!"

Jo, så är det ju, men i alla fall här i södra delen av vårt land, är ju september också en sommarmånad. Det känns bra. 

Vad hände idag? Jo, pv visade upp sina sargade fingrar på ortopeden och en kvarglömd ljusblå suturtråd plockades ut, men för övrigt var allt som det skulle. 

Och jag tog sikte på målpunkt C, plan 2, där jag ska vara på tisdag i nästa vecka. Nu vet jag precis var det är och det känns bra. 

Kom hem. Pv målade det sista på utsidan av det som ska bli ett vardagsrum .., vi plockade bort verktyg och annat och satt sedan inomhus och tittade på ett helt fantastiskt avsnitt av den norska serien, faktiskt det bästa hittills. Det handlade om Borghild och Roald, 82 respektive 93 år, vilka bor på Husöya. 

Katterna förgyller tillvaron. I alla fall min. Är vi ute, ligger Vickan i närheten .., bland annat under rosenbusken, den vi en gång förärades av Stig och Margit (Pv:s faster) som kom på besök från Bjärlöv i nordöstra Skåne .., eller så lekte hon (katten) med avbrutna strån av kattmynta .., eller låg på rygg och drog sig baklänges och jag log för mig själv. En fluga fick hon fatt i också. 

Så ringde mobilen. Det var grannen B som berättade att hon fått åka ambulans in till sjukhuset; det var igår eftermiddag och nu - kvar på sjukhuset - lät hon så trött och berättade om det onda och hoppas förstås att det inte har att göra med det hon opererats för tidigare. Kära, kära B, vad vi håller tummarna för dig!

Ångrar att jag valde bort badet tidigare ikväll. Föreslog pv att vi skulle ta en tur runt Österlen, men kanske inte nu, när jag saknar all  k r a f t. Lite senare. Han började genast titta på boende. Baskemölla vandrarhem/hostel, t.ex. 

Bilden: I väntan på pv .., slog mig ned på en bänk utanför sjukhusentrén .., såg människor passera, taxibilar som hämtade eller lämnade ..., gravida kvinnor och äldre i rullstolar. Kort sagt: hela livet passerade revy.

Dagens fönster ....

Ännu ett fönster - och två små fåglar - kom från Porto och annannan! Det tackar man för!

När man vaknar vid 3-tiden på natten ...

 

Dagens fönster ...

.... fångades i Porto och då vet man att det var annannan som höll i håven! 

Och davidi groppi ... här kan man promenera runt i omgivningarna. 

Tack! säger jag.

Hej Sigge och Dagens Fönster! 

I juni 2012 tog jag en promenad med harry ner till havet. Ja, vi skulle väl gå johanssonrundan, förmodligen. Och hur förvånad blev vi inte, när det uppenbarades att Sigge - då 3 år ung - låg och vilade sig i gröngräset nere vid parkeringen. 

Och ett alldeles underbart huvagnsfönster kom i samma månad susande till min inkorg och den som hade fångat detta, det var hon som då kallade sig SoF, numera walkaboutsweden! Hon hade då varit på en Nostalgifestival i Vårgårda. Lika läckert nu, som då. 

I skrivande stund, denna onsdagmorgon, vräker regnet ner, men samtidigt klipper någon gräset hos grannen ..., i  ö s r e g n! Oj, så tungt det måste bli!

Lite senare ....

Så har vi tittat på SVT-programmet med Kungen och Silvia och det kan jag ju säga, att oj, vad kungen ska vara lycklig att han har haft - och har - denna omtänksamma och till synes sååå varma kvinna vid sin sida. I vanliga fall är jag ingen större fan av Pernilla Månsson Colt som programledare  men se här, här tyckte jag att hon var jättebra!

Igårkväll såg vi ytterligare några avsnitt av det norska programmet där människor bor så otillgängligt till som det väl bara är möjligt. Kanske ligger den där tågan och envisheten nedlagd i norrmännens gener? Ja, jag är så fylld av beundran! Lägg därtill att - åtminstone jag själv - blir mentalt jordad av såna program. Lugnt och vilsamt ..., där människor får berätta om sin tillvaro. Varje avsnitt är cirka 40 minuter långt och tänk, om sånt här visades i akutens väntrum ..., så mycket ljuvligare än det ständiga tv4-skvalet!

Mest hela dagen hare regnet  v r ä k t  ner! Nu är det ett vackert ljus, men det blåser friska vindar. Pv har gått i säng, ja, redan innan klockan var halv tio. (Bilden togs tidigare, inte ikväll). Och pv upptäckte idag att vi har nog besök av råttor under diskbänken. I morgon tänker han ta bort listen och försöka utröna var ingångshålet är .

I Haverdal - 8 km härifrån - och i Skipås (halva sträckan) har det tydligen varit råttinvasion och det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle få besök. Katterna verkar helt obekymrade; har väl annat att tänka på, kan jag tro.

Tisdag och hela inlägget bara försvann ....

Kanske är jag för trött?  Börjar om, men skriver kortfattat, mest om det bästa idag. 

Att det i postlådan låg ett brunt kuvert med två kattungar på baksidan och när jag försiktigt - men inte tillräckligt varsamt - öppnat kuvertet, upptäckte jag där en bok av Doris Lessing, en bok som handlar om hennes katt Rufus. 

"Historien om Rufus skrev Doris Lessin 1987. Den publicerades för allra första gången i Sverige, i två avsnitt i Tidningen Vi. Vi som alltså fick begå världspremiären."

Ett fint akvarellkort av Laila Wikström följde också med. Minns ni Laila? Hennes kort fanns att köpa i presentaffärer och ja, nästan överallt och ofta med frodiga damer på bilderna och med texter av Ulla Ekh. 

Så här kunde det till exempel stå. "Juni. Vita spetsar. Sommarflor. Hattbanden flyger i vinden. Syrener doftar."

Tack annannan! Så vänligt av dig!

Det bästa är också att katterna numera är så hemtama. Så här ser det ut när vi sätter oss i bilen för att åka in och handla, eller som idag, när vi skjutsade hem en trött Sonja efter lunchen med pv:s bror och hans fru. 

"Jaha, ni kan åka, nu vet vi ju att ni kommer hem snart ...!" tror jag att katterna tänker. 

Att det i postlådan även låg ett paket med Släppträskbröd hemifrån, betydde mycket. 

Nu ska jag vila. Längre än hit räcker inte orken.

Helgen och lite annat ... 

Efter ett dygn i Skåne .. med fotbollsfest nära havet och en massa småttingar och lite större barn och mammor och pappor och mor, - och farföräldrar ..., åkte vi hemåt på lördagförmiddag.

Kammarkören hade konsert i Halmstad (den sista konserten för säsongen), pv hade ont i sitt finger (men har fått en rejäl kur med antibiotika) och mitt hjärta hackar och har sig och min fina kalender, den är mest fylld med datum för återbesök. Det är som ett nytt liv. Ett annorlunda liv. 

Det känns .., ofattbart; detta att man närapå ofrivilligt hamnar på akuten för att man har flimmer, tillbringar dagen där, får nya mediciner och sen blir man så dålig så det är inte sant. Totalt orkeslös. Nu återstår en dryg vecka, sen väntar ultraljud av hjärtat och  därefter står elkonvertering på agendan. Ja, ja, bara att vänta och se vad som händer. 

Bilden längst uppe togs utanför korvkiosken inte långt från Ängelholm. Blev så glad av skylten och vägbeskrivningen, men också av den unge mannen som fixade min varma korv med bröd .., han som var uppvuxen i Gävle, men med ursprung från Kurdistan. Det var han som gärna hade velat ägna sig åt att sälja bilar, i stället för korv, bensin och lite godis.

Den här bilden togs inne i korvkiosken.

Ser fram emot fotbolls-VM ..., har inga större förhoppningar om avancemang, men roligt ändå att vi är med. "Vi" ..,-).

Ben ...., en annorlunda man.

Söndagkväll. 

Inget särskilt i tv-tablån och jag tog ett skutt till svt.play och valde ett program i den digra högen av dokumentärer från Norge .., ni vet, där människor bosatt sig nästan vid världens ände, eller i alla fall så otillgängligt att det knappt är möjligt. 

Och efter en stunds tittade satt vi som fågelungar med gapande näbbar och bara häpnade över vilken tåga somliga människor tydligen är födda med. Som hos denne Ben Ward; britten som valde ett annat sorts liv. 

Två avsnitt blev det om denne man. Så naket .., bara sååå intressant! 

Här är det första avsnittet.

Dagens fönster ...

Igårkväll när det var sängdags, ställde jag upp fönstret helt och hållet och oj, oj, oj vilken symfoni som som uppenbarades! 

Stod en bra stund och lyssnade ..., hörde göken (ovanligt ihärdig i vår, tycker jag) och såklart herr Koltrast och så sjöfåglarna nerifrån havet.

Sen kom ett störtregn.

Fredagkväll i landet Halland ...

Och vi ser LUPINER  nästan överallt! De flesta är blålila med lite ljusare topp, som de här på bilden. 

Och har vi någonsin hört fåglarna kvittra som de gör just nu? 

Nej, det tror jag inte. 

Imorgon blir det resa till Bunkeflo, övernattning och hem igen på söndag, då Kammarkören har konsert i Olaus Petrikyrkan, samma kyrka som där Gösta jordfästes. 

Bäst idag? 

Jo, men solklart den nittiosjuårige mannen på Sonjas korttidsboende .., han som iklädd snygga jeans och blå t-shirt satt i dagrummet och vittnade om att han hade krångel med att komma ut på nätet med sin mobiltelefon. 

Näst bäst? 

Fastighetsskötaren i 45-årsåldern kanske som, när vi åt lunch på boendets restaurang, kom fram till oss och sa att "ni vet väl om att dessert ingår ..?"

Nej, det visste vi  i n t e. 

Då kom han bärandes på var sin dessertskål med innehåll och hämtade även skedar till oss. Bara så där!

Och inte att förglömma mötet med f.d. malåborna Egon och Eva-Britt Ebbestål. Vi möttes av en händelse utanför sjukhuset här i Halmstad och oj, så roligt det var! En länk till något som har varit. En slags trygghet. Så mycket Malå. 

Bilden: 97-åringen.

Onsdagkväll ....

Igår tio timmar på akutmottagningen och ny medicin fick jag mot det ännu ihållande flimret och jag tror att det är det nytillkomna lilla pillret som heter Bisoprolol som gjorde mig hysteriskt trött så snart jag rörde mig .., ja, jag orkade gå 20 meter, sedan fick jag pausa. Tänkte att det ju vore ju smart att i stället ta pillret på kvällen, men det är klart .., det är väl på dagen det är mest som man behöver den (att man rör sig).

Nåväl. Kan säga att det var såå vänlig personal (alla kvinnor) på akuten (som hade hand om mig) ; inte minst läkaren, en 26-årig kvinna med ett estniskt förnamn. När har jag någonsin varit med om att en manlig läkare kommit in med en halv kopp kaffe, nyponsoppa och en polarkakemacka? Aldrig!

När det var dags att lämna akuten, upptäckte jag två män vilka satt i väntrummet när vi kom på förmiddagen. Den ene (som hade så snyggt bälte som passade till hans skor) var nog i 75-årsåldern och satt nu och väntade på Resam. Han tycktes ledsen. Innan vi blev inropade hörde jag hans fru säga att "vi får väl ställa in ..." och mannen torkade ideligen sig om pannan, kanske hade han feber. 

Nu satt han ensam i foajén, så jag pratade lite med honom och han berättade att han väntade på transport till Varberg. Vi önskade varandra lycka till. 

Nära utgången satt en annan man; säkert mer än åttio år och storvuxen. Den mannen hade varit så trött och slut på och i väntrummet lade han sig ihopkrupen på en dubbelstol och försökte sova, då tidigare på dagen. Det gick väl så där.

"Jag frågade om det inte fanns en säng att få ligga på, men det fanns inte..?" sa mannen och var så ledsen. 

Nu var även han på väg hem. Eller hem? Till Varbergs sjukhus. Klappade om honom och önskade lycka till. 

"Ja, det är magen ...", sa han med bedrövad stämma.

Det är förunderligt hur lätt det är att skippa allt alldagligt prat när man är är sjuk .., allt det oväsentliga liksom försvinner när man möter människor som är i samma sits. Upplevde precis detta vid infarkten 2021.

Inväntade pv (konsert i Ränneslöv kyrka) hos Eva och Ulf som så vänligt hämtade mig vid sjukhusets huvudentré och dessutom skjutsade mig till apoteket i Söndrum. 

Låg sedan på deras trädgårdssoffa .., och fick ljuvliga rester från dagen innan då de haft besök av Ulfs bror med fru. 

Och idag. Ja, då åkte pv iväg tidigt till hamnen .., förberedde för mastning av båten och en timme senare anslöt hans bror, plus två treviga typer - Mats och Göran - med typiska 50-talsnamn. 

Nu är allt på plats. Masten, bommen, seglen (ihopvirade) och i morgon ska pv röja nere i båten och har vi tur, kan vi kanske övernatta där i helgen. Härligt! 

I eftermiddag har det VRÄKT ner regn, vilket sannerligen  var behövligt. Det regnar ännu. Fönstret till uterummet är öppet och regnet smattrar mot plasttaket .., känns skönt. Det behövdes. 

Tog ett dopp i havet tidigare idag .Det var inte långt ifrån att tårarna började rinna ..., den där känslan av att inte orka, den försvann HELT i vattnet! Låg i längre än tidigare .., bara  l å g  där och tog in allt. 

Kände mig så lycklig. 

På väg hem konstaterade vi att måhända har kommunen givit upp kampen mot de så hatade lupinerna. Sååå vackert det var!

 Dagens fönster ...

... fångades av Anna och visar innergården där hon nu bor i Stockholm. Jättehärligt, tycker jag. Och vackra fönster och titta, viken jättelång stupränna, som dessutom blir en perfekt avslutare till lägenheterna intill! 

Tack Anna!

 Tre bilder från den 3:e juni 2015

Lilla underbara Nelly, vad jag kan sakna dig, precis som jag saknar Harry, pElle och Sigge!

Och så någon som letar något ätbart i rhododendronblomman.