 | ||
| Bilden från Liljevalchs konsthall. |
Så här var det: Sven Teglund (finns i min länklista som "Promenader och utflykter") i Luleå .., hans mamma Siri hade i alla år varit en flitig dagboksskriverska, men så den 21:a april 2010 drabbas hon av en stroke just som hon skriver ner sina tankar och texten liksom rinner ut i ... intet.
Några dagar senare dör hon.
Om detta kan man läsa här.
Siris son - denne Sven - har många strängar på sin lyra.
Han är fantastisk krönikör/bloggare, men även konstnär.
Bilden här ovanför visar hans målning av Siris sista dagboksblad, men han har även målat av flera av hennes virkade dukar - vilket för mig är nästan obegripligt - ja, hur man kan få till det så naturtroget!
Nåväl.
Efter mammans död hamnar Svens virkade-duk-tavlor på Liljevalchs Vårsalong i Stockholm!
Så här lyder texten till bilden/tavlan här ovanför:
"Nedslag20. Nu blir det lite sorgligt på ett vackert konstfullt vis framför Sven Teglunds akvarell som inrymmer en mammas sista dagboksanteckning i stunden då hon drabbas av en stroke. Samtidigt som vi lider med de anhöriga så måste vi ändå konstatera att akvarellen på ett osedvanligt distinkt vis infångar ett ögonblick av förändring i sin mest smärtsamma form – alltså: det krävs ett hjärta av sten för att inte känna verkets kraft."
 |
| Boken. |
Så småningom ger Sven (eller bokförlaget, välj själv) även ut mamma Siris dagbokstanteckningar i boken "ensamheten värst".
Utdrag ur den boken kan man få här.
Det var egentligen hit jag ville komma från början; det här med dagboksskrivande.
Ja, jag tycker att det är så fascinerande, det här med v a d som hamnar på raderna.
Vad som är viktigt.
Mina egna dagböcker hade lås som var enkla att trixa upp för den som ville läsa (jag smygläste själv med allra största nöje mina systrars dagböcker och särskilt B:s, där hon bland annat hade teckningar över hur drömmannen skulle se ut och när han väl uppenbarade sig i verkliga livet, ja, då såg han ut nästan som på hennes teckning, men det kunde jag ju inte utbrista!) och själv var jag mycket noga med att dokumentera vad som ätits till lunch på skolan.
"Idag köttbullar och potatis, gott!"
"Leverbiff till lunch - jättegott -!"
Sånt.
Svens mamma Siri, dokumenterar alla telefonsamtal ... och jag ler lite för mig själv när jag läser utdragen ur dagboken. Korta notiser. Många telefonsamtal. Men också .., väldigt mycket ensamhet.
 |
| I Gunvors dagbok ... |
Alltså; på samma sida rymdes anteckningar från fem år, men samma datum. Det är mycket väder och vind, väder och vind och .., just det: telefonsamtal.
Och min egen mammas dagbok från 1977; då är hon sextiosex år och har varit änka i precis ett år.
På den högra sidan, längst ner, kan man konstatera att samtal dokumenteras även hos henne.
I mammas dagböcker handlar det mest om jobb-passen på sjukstugan, om längtan efter ledighet och det vimlar av ord som "UNDERBART!"
Hur vädret är är också viktigt.
Och där vimlar av utropstecken!
Här en annan form av dagbok - en loggbok - som förs till havs.
Det här bladet är från 1982 och det är pv som är skribent.
Nu ska jag ge mig!
Och ni som eventuellt läser här .., skriver ni - eller har ni skrivit - dagbok?
Och vad berättar ni om i så fall?
6 kommentarer:
Det ar kul med dagbocker, och kanske bast anda om det handlar mest om vader och vind om man laser nagon annans :) jag tyckte mycket om att lasa min morfars dagbocker, och det var mycket vader och telefonsamtal aven dar. Ett stilla liv, tradgard, barnbarn pa besok, god mat att vara tacksam over. Fint!
Jag skrev valdigt mycket hela min barndom och tonar. Jag har dagbocker fran nar jag var fem, sex ar. Det finns guldglimtar som 'idog skule vi aka skriskor men det blev instalt. Jag blev sjuk av besviken sjukdom'. Sant ar kul att lasa. Ju aldre jag blev ju mer komplicerat blev forstas innehallet och jag skulle inte vilja lasa dem och far nog branna dem innan jag dor :)
Nu skriver jag inget. Slutade abrupt ett tag efter att jag flyttat till England. Jag tror det beror pa att jag far utlopp verbalt har for mina tankar och behover liksom inte ga och bara pa nat. Jag kan vara helt mej sjalv. Sa behovet att skriva finns inte. Sen sa ar bloggen kul for att halla igang spraket och titta tillbaka ibland for att se vad man gjorde och kanske se vad det var for vader :)
Skriver inte dagbok i egentlig mening. Men i stugan för jag lite väderantecningar i en 5-årsdagbok. Det ger möjlighet att göra jämförelser för samma datum år från år. Är det någon speciell händelse antecknas det också, förstås.
Annars fungerar ju bloggen som en bra dagbok. Dessutom offentlig.
:-)
Inför flytten till Mantorp för 7 år sedan slaktade jag alla dagböcker. Ibland önskar jag att dom fanns kvar så jag kan titta efter vissa händelser. Men det stod mycket "privat" i dom och jag tycker om att vara lite hemlig med mitt tidigare liv och leverne, så därför gick dagböckerna i graven.
Idag blir det knappt mer än minnesnoteringar på väggalmanackan som bara sparas något år.
Kram/Anne i Mantorp
Ca 30 av mina dagböcker ligger på havets botten. Djupt! Och i farleden så att ingen riskerar att fiska upp påsarna.
Jag vill inte att någon ska läsa mina tankar. I böckerna finns oro, sorg, ältande, irritation och det var en jätteskön ceremoni när jag slängde dem överbord ( uppblötta, så att flytkraften var borta, och med stenar i påsarn) och kände att jag gjort mig av med alla gamla bekymmer och inte kan rota i dem mer.
Som en reningsprocess.
Jag har varit en flitig dagboksskriverska. Som barn blev det mest vem som var kär i vem eller vad den och den sa. När barnen var små handlade det mest om hur de mådde, vad de gjorde och sa. Sedan kom en period med väldigt privata betraktelser. Mycket känslor. Många tankar om det som varit och hur det en blev. De böckerna rev jag sönder blad för blad, i små strimlor. De böckerna ville jag inte visa för eftervärlden, därför fick de bli till konfetti. Nu skriver jag inte dagbok, mina foton får bli min nuvarande dagbok.
Jag var en av dem som gärna ville skriva dagbok, men aldrig höll ut mer än några månader. Jag älskar fina anteckningsböcker, men att föra dagbok var inget för mig.
Jag började i stor stil med att köpa en ny fin dagbok med lås. Jag försökte skriva varje dag, men ganska snabbt blev det längre och längre mellan gångerna och varje gång startade det med:
"Kära dagbok! Nu var det längesedan jag skrev i dig, men ..."
Jaja, till slut insåg jag att dagboksskrivande inte var för mig! Kanske var jag för otålig och tyckte att det tog för lång tid att skriva ner dagens händelser och tankar.
Skicka en kommentar