onsdag 21 september 2016

Jakten på herr Johansson .....

På väg hem ...., herr Johansson nöjd och belåten.

Igår blev det en eftermiddag/kväll att minnas.
Först havererade en av kassorna; så när man drog varorna i kassan, så syntes absolut ingenting på skärmen - det var som att arbeta i blindo - och sen var det stört omöjligt att få till ett kvitto. Vi beslöt då att byta kassa, till kassa 3 och bad kunderna att komma dit i stället. (I kassa 1 ringlade sig ännu en kö och den kassan fungerade bra).

Det suckades lite i kön och det förstår jag verkligen .., kön fick backa och komma till den tredje kassan, men då var det stört omöjligt att logga in sig - lösenordet hade upphört att gälla -.
Jag tänkte att nu hamnar jag på psykiatrisk mottagning! Den känslan hade nog många kunder också .., och allt medan vi kämpade med lösenorden, så ringde Johanna till teknisk support och så kunde dom till sist rätta till alltsammans.

Någon timme senare kom några småpojkar in med en plånbok, vilken dom hittat på parkeringen.
Pojkarna, som kanske är i nioårsåldern, fick var sin glass som tack för visad ärlighet och dom skrek högt "men så jääävla schyyyyyst alltså!" och var alldeles till sig av glädje.
Tänk, vad två glasstrutar kan göra! 

Innan det var dags att stänga, försökte jag hitta ett telefonnummer till mannen som tappat sin plånbok. Numera är det ofta så att när man söker på namnet (finns ju alltid på bankkorten) så finns där inget telefonnummer, utan enbart adress, ja, hos hitta.se eller eniro.
Då står man där och vet inte vad man ska göra!

Nu fanns där en adress och den skrev jag upp och så, när pv hämtade mig efter stängning, ställde vi in gps:en på adressen och vi letade och letade och letade, men kom bara fel. Långt ute på mörka åkervägar körde vi och jag knackade på dörren i ett vackert hus där en kvinna skymtade, men hon vägrade att öppna och jag sa "men det är Elisabet på Hemköp, det är inget farligt!", men det trodde nog inte kvinnan - eller så hörde hon kanske inte -, jag tänkte att hon kanske kände den här, herr Johansson, i fall han var en granne.

Nåväl, vi gav upp och åkte hemåt efter en halvtimmes letande.

Senare på kvällen upptäckte jag att jag helt enkelt skrivit in fel adress ..., och så hittade jag herr Johanssons sambos mobilnummer, sms:ade och berättade vem jag var och genast ringde hennes man upp och berättade hur han letat plånboken och så idag på morgonen tog jag bilen och körde till Särdal och där stod en glad herr Johansson och strålade som solen och allt är nu löst! Halleluja!

Småkillarna kommer att få hittelön av plånboksägaren och senare idag ska den förskräckta tanten få en bukett blommor av mig; ja, det var ju inte meningen att jag skulle skrämma vettet ur henne!

Så blev den dagen!



4 kommentarer:

Anonym sa...

Men vilken story! Och så innerligt snäll och hjälpsam du är! Kram!/Biggan

Bert Bodin sa...

Vilken härlig historia.

Jag var med om något liknande häromåret, då jag hittade en plånbok på trottoaren och fick börja leka detektiv. Det var rätt kul egentligen. Det tyckte killen, som tappat den också.

Elisabet. sa...

Biggan: men du förstår, jag tyckte så synd om mannen som tappat sina betalkort och pengar - först krånglet i kassorna och vänta och vänta -, nej, bäst att se till att han blev glad igen ,-)

Bert: Det är alltid lika spännande att sätta sig vid datorn i kontoret och börja leta efter rätt människa .., ålder och namn .., och höra glädjen när man säger att nu behöver dom inte leta längre.

Ruta Ett sa...

Så skönt med ett så lyckligt slut för både herr Johansson och pojkarna!