måndag 12 juni 2017

Idag ....


.... tar jag harry och går johanssonrundan.
Det blåser friskt, men det är milda vindar.

Rapsfältet är utblommat.
Mörka moln norröver.


Men det är - som alltid vid havet - hitochditväder.
Efter några minuter har dom där mörka molnen tackat för sig.
Och här är huset som jag retade mig så omåttligt på, då, när det byggdes.
Det är bara kanske hundra meter eller mindre tills naturreservatet börjar och för att alls få bygga det här schabraket fick man spränga sig ner bland berghällarna.
Inte en enda gång på alla år har vi sett en människa inne på tomten, däremot fjärilar i parti och minut, mest parti och det är helt underbart, för en bit till vänster - som inte syns på bild - är en slänt med växter som verkligen lockar fjärilar, särskilt på sensommaren!


Bert (som svar på hans kommentar): så här ser det ut från den här sidan.
Det är en italienska arkitekt som varit i farten, om jag minns rätt och den här bilden togs innan allt det i slänten vuxit upp.
Huset är jättestort och exklusivt inuti, men enligt mitt sätt att se, passar det inte alls in i miljön.
Men som sagt .. jag har vant mig.


I vintras röjdes stoooora områden intill det här huset - men det här tillhör naturreservatet -.
Stora buskage av en och björnbär (till pv:s förtvivlan!) slets upp med rötterna och det liknade mest ett enormt potatisland.
Nu ser man plötsligt havet där i gläntan och fast det inte syns på bilden vimlar det av blommor på marken; precis som det var planerat enligt länsstyrelsen!


Nu har jag passerat grinden och bakom mig finns då Aj-huset och ytterligare två mindre hus, vilka nästan är osynliga bland allt det gröna.
Längst till vänster i bild finns Falkenberg och klara dagar ser man deras silo.
Härifrån är det precis lika långt - eller kort - som till Halmstad.
Tjugotvå kilometer.
Och här ska det också röjas och brännas, troligen i höst.
Nog känns det sorgligt.


Så är jag nere vid havet.
På stranden går en kvinna omkring i evadräkten - ja, precis som hon är skapad - och allt jag ser är en vit rumpa var gång hon böjer sig ner för att plocka nånting på stranden.
Upptäcker sedan ett tält inne i hästhagen och kläder som hänger på tork på en gren.
Kanske är det hennes, för ingen bil finns på parkeringen.



Och så nästan hemma.
Just nu ärdet så frodigt och grönt så där så man nästan sprängs av glädje!
Eller tacksamhet, kanske.
Och än lyckligare blir man när man ringer Försäkringskassans kundtjänst och verkligen sedan blir uppringd och allt löser sig. En sååå vänlig handläggare fixar det som ska göras, då jag efter trettio samtal till min personliga handläggare aldrig kommer fram.
Tack du för mig okända människa, vars namn jag inte hann uppfatta!

Nu blir det kaffe och DN:s lördagskorsord!

(Och tänk, jag klarade rundan utan att få ont i benet!)

7 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Men vad är det för konstigt hus. Håller taket på att blåsa av? Är det färdigbyggt? Bostadshus? I vilket fall fult.

Elisabet. sa...

Bert: jag lade in gammal bild i själva inlägget, så kan du se hur det ser ut från ett annat håll.

Bert Bodin sa...

Ja?, snyggare blev det ju inte.

Turtlan sa...

Ja du bor verkligen i så fina trakter!

Men varför bygga ett hus som man aldrig aldrig är i? Konstigt folk!!

Elisabet. sa...

Bert: ,-)

Turtlan: vi vet inte vad som ligger bakom det hela .., det var snårigt när huset skulle byggas.

Anonym sa...

Tack för den härliga promenaden! Som jag njöt och kunde nästan känna havsluften rufsa runt i håret.
Jag är nu inne på min fjärde vecka inomhus, förutom några turer till soprummet och tvättstugan med hjälp av lånad rollator. Har nämligen drabbats av kristallsjuka som är ofarligt och icke smittsamt. Som om det är någon tröst när man åker karusell i 180 och man kräks så fort man lyfter huvudet från kudden. Det är bara lite snurrigt nu och jag klarar mig bra inne och jag hoppas vara helt i balans snart så jag också kan njuta av sommaren.
Så än en gång tack för promenaden.
Kramar till er alla/Anne i Mantorp

Elisabet. sa...

Anne i Mantorp: åååå, din STACKARE! Två gånger i livet har jag drabbats av detta och bara ett dygn, men fyyyy, så gräsligt hemskt! Så fort jag tittade upp mot taket, snurrade hela världen och man ville kräkas!
Kram och krya på dig!