Tiderna förändras.
För tio år sedan skulle jag ha haft svår bloggabstinens och säkerligen försökt uppsöka ett kommunalt bibliotek där man k a n s k e kunde ha fått tillgång till en dator och så hade jag väl suttit där och rensat bland alla uttryckt - deletat i hjärnkontoret, helt enkelt - men nu är det liksom andra tider.
Och man tänker att gå det så här bra, då kan man väl lika gärna tacka för sig, men så får man låna pv:s bärbara laptop och tänker att ja, ja, man kan väl skriva till sin syster i Australien och till Eva i Tyresö (friherrinnan har jag pratat med idag, hon sköter sigge och huset) och då slår man sig ned vid det jättestora köksbordet av furu (med märken av glas och varma pannor ) och skriver lite på sin blogg.
Vi kom hit söndagkväll och installerade oss bums.
Patrik hade sina kompisar Joakim och Kristian med respektive här; dom skulle sova över bara en enda natt (skulle dessutom åka Öppet Spår tillsammans alla tre) och Anna skjutsade dem alla tidigt måndagmorgon till starten i Sälen.
Själv gav hon sig ut och åkte nån mil på skidor innan hon kom hem igen.
Det blev ett dramatiskt lopp, där en i kvartetten (P, men inte pv) drabbades av yrsel och total utmattning i närheten av Evertsberg och där togs om hand av vänlig sjukvårdspersonal. Övriga åkte vidare, men Anna och jag själv blev kvar och agerade .... stöd kanske, åt den såååå bleke och nästan inte igenkännbare P.
Efter någon timmes vila och ständig koll av blodtryck och annat, plus blåbärssoppa i mugg x två och en bulle, ja, då återvände livet. Så härligt! Det finns inte ord för hur förskräckta vi blev när vi såg honom komma i en fjällräddningspulka som mest liknade en liten koja och med sjukvårdare intill.
Nu är allt bara okej och det känns underbart och den då så utmattade P, han planerar redan för nya lopp, men inte just idag.
Om någon undrar vad som hände, så gissade personalen på ett våldsamt blodsockerrfall, hyperventilering och så gav det ena det tredje.
Tidigare på morgonen hade hon - Anna - ett yogapass med mig, med betoning på att stretcha.
Det var inget långt pass, men efter tio minuter - då var det klart - var jag nästan kräksjuk. Duschade iskallt och vilade en stund, sen kändes det bra.
Nu blir det fler deltagare i yogan i morgonbitti, med samma ledare ,-)
Såja.
Nu har jag lättat på utrymmet i hjärnan!
Ajöken, sa fröken.
5 kommentarer:
Se där! Fröken har kommit på att man kan blogga från främmande ort. ;-)
Själv använder jag mobilen rätt mycket för det ändamålet, så jag har inget att skylla på.
Frånvaro är allvarligt. Utan giltigt förfall. Fråga PV!
Ja du, tänk vad roligt bloggarlivet var. För mig är det ”var”, du håller ju på än. Jag har ju några bloggar som jag följer sporadiskt och njuter av. Din bl.a.
Jag undrade just förut idag om det finns snö kvar till på söndag. Här var det riktigt vårvarmt idag. Och i torsdags var hela omgivningen snöklädd.
Roligt att läsa om hur ni har det!
Bert Bodin: ja, men det är rätt hälsosamt att inte ha ständig tillgång till en laptop, jag kopplar bort bloggandet rätt bra på bortaplan ,-)
Bloggblad: om det var!! Det finns säkert lika många bloggare nu som tidigare, men jag följde ju egentligen bara dom som fanns i min länklista. Fler hann jag inte med. Nu känns det som om man gått vilse i skogen och ingen är där och man undrar om man borde lägga ner allt. Men det vill sig inte för mig. Det är ett sätt att rensa hjärnan från alla intryck.
Jag är glad över att du fortsätter ditt bloggande, läser det troget varje dag och varje gång tänker jag att jag ska kanske ta upp min blogg igen, men det stannar vid den tanken, sen händer inget :-)
Kom igen, Gunnar. Folk börjar ledsna på FB och instagram.
Blogg är snyggare. 😊
Skicka en kommentar