Det bästa idag ...
(1).jpg)
Rosiga kinder .., så söt.
Lite-lite prat blir det "nej, nej, du var inte i vägen ...", säger hon leende och jag önskar henne en fin första advent, men pratet fortsätter. Hon har liksom öppnat hjärtedörren .., ställt den på glänt, nästan på vid gavel.
Och vi får veta att hon är född i Dresden i det som en gång var Östtyskland .., hon kom till vårt land 1954 .., är nittiotre år och yngst av tre syskon - alla flickor -. Hon heter Gabriele - viktigt med e:et på slutet - hennes pappa hette Albin och hennes mamma Hulda. Själv har hon tre barn, en i Lund, en i Malmö och en i Gullbranna, söder om Halmstad.
Sen är det slutpratat och Gabriele säger att det "å, vad det var roligt att språkas vid, det blir inte så mycket av den varan" och jag ångrar mig storligen, ja, att vi inte frågade om hon ville göra oss sällskap på café .., kanske ta en förtida adventsfika, så där .., bara för att ....?
Helt enkelt bara för att man råkat mötas en liten stund på den där vägen som är livet.
Ungefär som Hjalmar Gullbergs dikt som handlar om möten .., jag minns att min mamma brukade högläsa den utantill. Så här: glöm att raderna kommer fel .., jag får inte till det på rätt vis.
Om i ödslig skog, ångest dig betog. Kunde ett flyktigt möte, vara befrielse nog. Giva om vägen besked .., därpå skiljas i fred: Sådant är främlingars möte, enligt uråldrig sed. Byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så.
Så tror jag att det kan vara.
(Annat som var bra: att vi tillsammans putsade fönster - pv ute och jag inne - och att sonen ringde och berättade att han och 3-åringen var på väg till Helsingborg för att träffa kompisar till den förstnämnde. Dom gör mycket tillsammans, dom där två och det tror jag lägger grunden till ..., ja, till en fin samhörighet).
2 kommentarer:
Jag känner igen dikten - när jag gick i skolan och vi skulle analysera den, hade någon föreslagit att den handlade om ett möte med en älg, berättade läraren. Sedan dess handlar den om en älg för mig.
Ditt möte var väl ett typiskt Elisabet-möte, du är fenomenal på att få människor att vilja småprata. En egenskap jag beundrar.
Bloggblad: men du förstår Marianne, hon var så pratglad själv. Jag hörde genast - bara efter något enstaka ord - att hon hade tysk brytning (ännu efter 68 år i Sverige) och då gav det ena det andra. Sen frågade jag bara på och hon berättade. Vi var ju båda lillasystrar med två äldre systrar och båda hade vi tre barn. Önskar att jag hade haft henne som granne.
Skicka en kommentar