Måndag ...
Snart oktober. Oktober låter snällt, tycker jag. November mjukt.
Vi tar elvakaffe på altanen. För ovanlighetens skull hör jag småfågelkvitter.
"Hör du ...?" frågar jag pv.
Nej, han hör dem inte och det är inte hög rödhakesång och inte gärdsmyg, utan vanligt fågelkvitter. Icke! Å, måtte detta inte drabba mig!
Eller: kanske är det så att man bara inte tänker på det, då, när man inte längre hör dem.
Sonen ringer.
Han har varit i Veberöd och hämtat sten och sitter nu och väntar på att en traktor ska komma loss; den blockerar ena vägbanan.
En hel del hinner vi prata om .., och pv har sänt honom en bild på den nya sågen och vi pratar också om påsarna med stockrosfrön vilka jag postade före helgen (såväl från vår enda, stockros, som från grannen Birgittas) och kanske blir det inget av dessa frön, men man kan ju chansa, säger jag.
Efteråt gör sig pv klar för en lång runda på rullskidor. "Räkna med 1.5 timme ...", säger han.
Själv tar jag en runda på tomten.
Upptäcker att gurkörten börjat om att blomma .., några enstaka små, små blå blommor .., i pallkragen trängs ringblommor och mot husväggen syns en enda Ingrid-Bergman-ros.
Blåregnet har börjat växa runt knuten och jag har sagt till pv att han på inga villkor får kapa grenarna.
Soligt och fint ute.
Tidigare på morgonen tittade jag på ett reportage av SVT:s Fouad Youcefi, filmat i Arizona och det handlade om migrationsfrågan, den omtalade muren och mötet med den 85-årige ranchägaren Jim Chilton.
Reportaget sändes i Aktuellt i torsdagskväll, men det missade jag.
Här en länk om någon är intresserad. (Cirka 22:25 in i programmet).
Sonen frågade som vanligt (jag hörde hans leende ...) vad mina ambitioner för dagen var. Jo, jo. Jag svarade att biblioteket, kanske ett dopp, ta upp blomlådepelargonior, fixa en mjuk pepparkaka, skicka ett kondoleanskort till kvinnan som nu förlorat sin äkta make, han som en gång var klasskamrat och god vän till pv, ja, det var något av det som stod på agendan,
Ska även skriva ett helt vanligt brev till vännen Ingrid i Falun. Önskar att jag hade några vackra frimärken, mina är så trista.
Dessa till vänster, tycker jag såå mycket om och får nog beställa en karta. (Nu blev det gjort!) Henning Trollbäck är konstnären. Jag älskar dem!
Att vara frimärksansvarig i affären var ungefär lika roligt som att texta skyltar! Detta att försöka ta hem olika sorters frimärken, allra helst vackra (vilket ju som bekant är en smaksak), var rena fröjden!
Och att sätta upp en liten skylt med text om vem upphovsmannen/kvinnan var bakom frimärket, något som jag tycker att Postnord är urdåliga på.
4 kommentarer:
Instämmer i detta om frimärken. Ska jag då köpa frimärken då ska de inte vara tråkiga. Har tackat nej och inte köpt om det varit så. Den i kassan undrade säkert vad jag var för typ då…
Turtlan: Nu har jag beställt ett häfte med dessa fina märken! Det fanns i alla fall ett 50-tal kvar. /Elisabet
Som gammal postis har jag sparat frimärkshäften i många år. Men nu är det så sällan jag köper häften. Skickar så sällan vykort. Frimärkena på bilden är ju jättefina.
Fina små konstverk -frimärkena.
Men hjälp att inte höra fågelsången. Man får verkligen passa på att njuta!
Skicka en kommentar