Elisabet

 Borta, men ändå hemma ...

Vilken resa! Efter att ha klivit upp 03.15 och suttit på tåg eller i vänthallar i såväl Göteborg som på Stockholms Central och äntligen kommit till Bastuträsk halv nio igårkväll .., ja, då var i alla fall jag totalt stendöd. 

Redan i trakten av Härnösand började det gå utför. 

Jag blev sååå trött och fick huvudvärk och satt framåtböjd med huvudet på det lilla fällbara ryggstödsbordet, men lyckades inte somna. 

Och jag tänkte på hur långt det var kvar. Först till Umeå .., och sen Vännäsby, Vindeln, Hällnäs och det kändes som en evighet. 

Sa till pv att det finns ju trots allt en anledning till att man uppfunnit flygplan. Och ja, jag vet .., det är bättre miljömässigt att åka tåg, men just den här gången tyckte jag bara att det var hemskt. (Det tyckte dock inte herr Göransson). Och Norrtåget var som ett rappel .., fuktskador på bagagehyllorna, en list hade rostat sönder .., slitna säten. Stor skillnad om jag jämför med VR-tåget från Göteborg, eller SJ-tåget till Umeå. 

I Bastuträsk (då fortsatte Norrtåget till Luleå) väntade Maria i sin bil och de sista milen hem (i ett vitt landskap med liiiite snö, men ändå så vackert och vi mötte kanske en bil på åtta mil eller blev omkörda av två!) blundade jag mest hela tiden. Stööööp i säng i gästrummet, hade sprängande huvudvärk (tog en våt handduk över pannan), men lyckades till sist somna! 

Och idag: mår jag så mycket bättre!

"Titta mamma! Här  nere har du skärbrädor och annat ...!" säger den äldsta. 

Bjöds på frukost (Släppträskbröd, rökt fläsk, långfil .., med mera) och tittade på skidåkning från Rukka i Finland, (älskar fortfarande Finland sedan Natogrejset och blev själaglad när  Niskanen vann herrloppet!), duschade och vid halv tolv tog Maria oss på biltur med hemlig destination. Ja, alltså bara i samhället. 

En smörgåstårta hämtades och så det kanske två timmars småprat hos hennes barndomskompis mamma - Birgitta -.  (Ja, dom är fortfarande kompisar , döttrarna). 

Birgitta arbetade på Malå Färghandel under våra år i Malå. Hon var alltid så trevlig som expedit och hjälpte till när man skulle välja tapeter eller läppstift eller vad som helst och otaliga gånger ringde jag hem till dem och bad Birgitta eller Lennart att skicka hem Maria, då det vankades middag. 

Nu är allt annorlunda. 

Birgitta (jämnårig med mig) bor sedan en tid tillbaka ensam i sitt hus vid sjön .., ty maken drabbades av det som så många andra har drabbats av - även min mamma - och bor på Sörgården och är tydligen helt sig lik, förutom minnet. En glad prick! Och precis som den där företagsledaren i Skellefteå som på sitt demensboende försökte ha styrelsemöte med andra boende i samma situation, (som dock inte brydde sig det minsta om företagsledarens ordförandeskap), pratar Birgittas man om  väghyveln och tror sig vara på jobbet. Och, tänkte jag, precis som jag själv kanske en gång kommer att tro att jag befinner mig på Ica eller Hemköp och sitter i kassan.

Om körsång blev det också prat. Birgitta är med i såväl Malå kyrkokör som gospelkören, och en dag i veckan är det typ "sjung för alla!", där är hon också med! Och där ska vi också vara med på torsdag. Ett bra sätt att kanske träffa bekanta, tror jag. Hyacintbilden är från besöket hos Birgitta. Den gruppen hade hon själv förfärdigat. Så kreativ .., det var hon även på jobbet.

På väg hem - utanför Konsum - hoppade jag ur bilen och hälsade på två bekanta, dels Britta Holmlund (pratar skånska) och därefter Östen Lundgren, gift med mammas kusin Anna-Lena. Det visade sig att även denna A-L drabbats av Alzheimers sjukdom, men är man tre år från nittio, så är det kanske inte så ovanligt. Östen själv sade - lite stolt - att han var nittioett år och det kan jag säga, att det trodde jag inte! Jag kände igen honom på gången, bakifrån. 

Det slog mig när vi väntade på SJ-tåget från Sthlm till Umeå, att det blev en helt annan sorts resenärer där på perrongen. Inte så eleganta. Mer vanliga. Jag kände mig direkt som hemma. Och tågvärden pratade nån slags väldigt bekant dialekt och vi var många som looog när han sa "nu säger jag för TREDJE gången att den resenär som tog med sig en cykel in i tåget, ja, den cykeln har jag nu ställt ut på perrongen!" 

Hela resan upp till Umeå lät det hemtamt från högtalaren. 

Man kan fråga sig vad sådant betyder? Ja, för mig betyder i alla fall mycket.