Elisabet

 Lördag ....

Bilden från Malå, lite nedanför där vi bodde. 

Och så är allt som vanligt igen. Inte mycket till ork, vare sig hos pv eller mig själv. Fåglarna har fått påfyllning .., Sigge sover på soffan och jag tänker att ljuset snart har brunnit ut, det på bordet. Maria ringer. I eftermiddag är det gospelkonsert i kyrkan och dit ska hon gå, tillsammans med Lotta och hennes pappa Lennart. Såå mycket musik det är hemmavid!

Sjunde december. Pappas dödsdag - eller kanske mer rätt: dödsdatum - men för fyrtioåtta år sedan. Det var inte många vuxen-år jag fick med dig pappa, allra helst som vi flyttade söderut redan när jag var nitton år och tre år senare var det slut.

Tänker på alla fina möten hemmavid. Så där som när Berit Sandström helt  oförhappandes dök upp hemma hos Maria, mer som för att överraska. 

Sååå glad jag blev! Berit arbetade på Ica något år kanske och var som klippt och skuren för ett servicejobb; snabb, effektiv och omtänksam. 

Jag minns att jag föreslog vårt fackombud att Berit borde få samma lön som vi som varit där längre hade; hon gjorde precis samma jobb.

Nej, så blev det förstås inte, men det var vad jag tyckte. Kollektivavtal i all ära - jo, jag inser fördelen - men inte kändes det rättvist att denna klippa skulle ha såå mycket längre timpenning än t.ex jag själv.

Och ja, jag inser också svårigheten att få det rättvist ., att det är bra med någon slags morot. Vad gör Berit numera? Jo, hon sitter på ett kontor och dirigerar ut bärgningsbilar i Västerbottens län. Inte bara hon förstås, men hon vittnar om hur stressigt det är nu när halkan kommit och när det vräkt ner snö (dock inte när vi var på plats). Fina Berit.  (Tänk, hon köpte sig ett litet hus för 70 tusen sek för flera år sedan och hon säger att det huset har sån "själ" - det var i en utby någon mil från Malå!)

I postlådan här hemma väntade igår ett stort blått Postens fodrade kuvert och där inne låg detta fina! Avsändare visade sig vara Irene Lundmark Alm hemifrån (men som jag aldrig har träffat), men som ibland kommenterar här på sidan. Helt otroligt.

Nu gjorde jag bilden svartvit, då det blänkte så av färgerna .., och det var hennes svåger Hans Lundmark (inte längre i livet) som målat den lille flugsnapparen på en sten! 

(Hans var lillebror till Irenes man. Jag frågade om den senare var lika konstnärligt lagd? "Nej, men han är väldigt musikalisk! "svarade hon.)

Irene berättade att Hans använde sig av penslar med bara två tunna strån .., ja, till vissa (kanske alla ..?) delar av fågeln! Nu ska jag hitta ett BRA ställe att hänga upp den på. 

"Jag tänkte på dig och hur du matar fåglarna ...", förklarade Irene när jag ringde för att tacka henne. 

Sååå vänligt! 

Tack du rara Irene!