Elisabet

Just så här ....

... var det nu på förmiddagen. 

Strålande solsken och ingen vind. Det är så sällan som det är vindstilla, så när det händer, ja, då stannar man liksom till och funderar vad som är annorlunda.

Ni ser kanske solljuset, där i bakgrunden?

För flera år sedan, då när Gun och Göran var våra närmaste grannar, klipptes nyponroshäcken ner varje år. Alla kvistar hamnade i en flistugg-maskin och fort gick det! 

Nu har häcken fått växa fritt sedan huset såldes och grenarna är vingliga och hänger ibland ner mot uppfarten. 

Skruttiga nypon fascinerar alltid. 

Skruttiga nypon påminner om ens egen kropp .., hur det allt mer skrynklar ihop sig och drar sig neråt. 

Jag minns en kollega till lokföraren i Helsingborg; han menade att på det var på kvinnors händer man kunde räkna ut deras ålder. Då är det illa ställt för mig. Och nu ser jag att det börjar finnas rynkor på armarna. Små, små, små ..., som streck. Mängder av dem!

Sånt kan man tänka på när man en solig dag  upptäcker ett nypon som sett sina bästa dagar.

Bilden (med häcken i förgrunden) togs för någon dag sedan, då, när vi hade minusgrader. Det röda taket tillhör Ecke och Britts sommarhus och sen är det inga fler hus på den sidan av vägen, nej, sen blir det parkeringsplats och så vägen som går till lilla hamnen.