Elisabet

Efteråt ...

Det var i fredags som jag pratade lite med Per-Ola, min bästa kompis från ungdomstiden, han som i flera år kämpat mot cancer, men som nu inte hade mer att sätta emot. 

Det blev ett kort samtal - hans son som då var där, satte sin mobil på högtalarfunktion och höll i den, så där så att P-O kunde lyssna - men det kändes knepigt tyckte jag och föreslog i stället att jag skulle skicka filmen till sonen, som då kunde visa den för P-O. Ja, det var inga problem, han skulle få se den på en gång, sa den vänlige sonen. 

Så det gjorde jag, pytsade iväg filmen, den som avslutades med "Puss och kram från Potentilla Fruticosa!"

Senare på dagen upptäckte jag en en sms-hälsning från hans son. "Pappa blev jätteglad när han såg din film. Han ville se den igen efter en stund", stod det och jag blev så varm inombords.

Igår, just när vi nästan var hemkomna från Skåne, fick jag ett meddelande på mobilen. 

"Pappa har gått bort idag på morgonen. Ville bara meddela dig om det. Mvh M."

Så gick det alltså. Fyrtiofem sekunders prat till en ungdomsvän, blev till en allra sista hälsning.