Elisabet

Fredag i landet Halland ...

Just så här fin har den här dagen varit! Jag frågade pv om vi skulle ta en promenad längs havet och det tyckte han var en bra idé. 

Det blev kaffe i termosen (hälften kok-hälften brygg, det fungerar bra!) och så slog vi oss ned med några hällar bakom ryggen och med solen rakt emot oss. 

"Nu får vi se upp (eller ner), blir det varmare, ja, då dyker snart ormarna upp", sa pv. 

Havet var så totalt annorlunda lugnt. Små, små, små dyningar kom kom mot land .., och där var två svanar som simmade lugnt och nu och då letade något ätbart på botten.

Så här såg det ut. Fågelholmen (mitten av bilden) är sommartid FYLLD av måsar och andra sjöfåglar och det är ett evinnerligt tjatter, men trivsamt ändå. Borta vid horisonten såg vi ett fartyg ("Kanske sjöräddningen ...?" föreslog pv) , men för övrigt var det lugnt. 

Tidigare idag mötte vi en hel svärm med "gröna fordon" och pv gjorde tummen upp för dem alla och jag tänkte att .., ååå, vilken tur att det finns människor som vill försvara vårt land. Egentligen är det j u - i alla fall för mig - totalt ofattbart att vi skulle kunna bli angripna av landet i öster, fullständigt ofattbart, men risken tycks ju finnas ändå. 

Nåväl. I helgen tänker vi köra söderut till landet Skåne. Vi ska hälsa på min syster, hämta en motorsåg i Bunkeflo (men hälsa på där också), leverera sex flak stora (liiite större än de vanliga, men sååå goda!)  ägg från Stensjö Ägg  på andra sidan kustvägen, titta in hos exet och Karin i Bjäresjö, samt övernatta på Stationen i Ystad. Just därför kommer Skåne att översvämmas av drivor med snö. Så blir det nästan alltid när vi hälsar på min syster. Rara friherrinnan har lovat att se till Sigge.

Ringde tidigare idag till en av mina allra bästa ungdomskompisar, vilken nu är svårt sjuk i cancer och ligger på något slags palliativt boende i Lycksele. Han gick i en parallellklass till mig i högstadiet och båda två gick vi därefter i skola i Lycksele samtidigt och var nästan alltid tillsammans , men bara som bästa vänner. 

Att han har varit drabbat av sjukdom har jag vetat sedan flera år tillbaka, men nu har det hela exploderat. Ringde till honom igårkväll, men han tappade då mobilen i golvet och fick inte tag i den. Idag, när jag var i affären, ringde hans son mig (hade  e x a k t  samma röst som sin far!) och lät mig tala med hans pappa. Jag hade redan tidigare idag spelat in en videohälsning - knappt en minut lång - där jag talade om hur mycket jag tyckte om honom och lite sånt, så den sände jag till sonen som skulle visa den för sin far. 

Den sjuke .., det var han som någon gång under våren 1970, en lördagkväll i Lycksele när vi gick längs Bångvägen i Lycksele (och han var lite glad i hatten), tvärstannade och pekade mot några buskar vid skolan intill och så sa han: "Elisabet, det där .., dom där buskarna där borta, det är Potentilla fruticosa!" Ölandstok, alltså. Han hade nämligen under några somrar arbetat på kyrkogården i Björksele och där hade kyrkvaktmästaren lärt honom många latinska namn på det som växte just där. Jag kan säga att jag har aldrig glömt detta. Det kom så oförhappandes!

En gång för kanske tio år sedan ringde han och sa att:  "Vet du, idag hörde jag  den här låten på radion och då tänkte jag genast på dig! Att du inte nötte ut den skivan i ditt hyresrum, det förstår jag inte!" sa han och skrattade gott. Så var det.