Elisabet

Liten lycka är också lycka ...

I mer än tjugo år har jag haft min plattång av märket Remington. Den har en sladd så lång så den nästan når runt halva huset, vilket har varit så praktiskt när det kanske är långt från uttaget till en spegel. 

Om det funnits plattänger i min ungdom, hade jag inte behövt något mera. S o m  jag kämpade med mina lockar, eller kanske mera - MOT - lockarna! 

Men så började nu min trotjänare bli lite skröplig; den höll inte temperaturen och för några dagar sedan avled den lugnt och - hopefully - fridfullt. 

Beställde en ny på nätet, en mindre Remington med 3 meter lång sladd och idag kunde jag hämta ut den på Ankaret. Ååå, så fin den är och så bra! Den är betydligt mindre och mer lätthanterlig och jag kände mig så fin, när håret blev platt. Inte platt-platt-platt, men ändå, så där lagom. 

Den här bilden togs för kanske fyra år sedan. Det var jag när jag tog steget och blev rejält kortklippt i Upplands Väsby. Pv höll på att dåna när jag kom åter från frisörskan och det var nog inte av lycka. Och detta var inte permanentat.

För sexton år då jag bodde i Ystad, hade jag besökt frisörskan Jenny - en gång kollega till mig på Ica Supermarket i Ystad -. Så platt har nog aldrig håret varit i hela mitt liv, ja som efter det besöket och jag kan säga att den lyckan varade väl kanske en dag, sen var det krull igen.

För övrigt var håret alltid uppsatt. 

Nu har frisörerna på Blanc inte fått besök av mig på åtta veckor. Det är  n ä s t a n  så att jag drömmer om att kunna sätta upp håret igen. 

Ajöken, sa fröken.