Elisabet

Ännu mera sevärt ...

Ja, för att vara en som "inte tittar mycket på tv nu när pv är borta", så har jag väldigt många tips på det som är sevärt .., haha ..., och här, kära vänner, kommer ännu ett! 

SVT:s Studio 65! 

Idag tittade jag på det här avsnittet som handlade om detta att ha syskon (och även om endabarn, men bara lite). 

Först och främst var det sympatiska gäster (Thomas Bodström med sin storasyster Cecilia, samt sportjournalisten Katarina Hultling med sin bror Claes) och den, i mina ögon, alltid så sympatiska Kattis Ahlström som programledare. 

Avsnittets rubrik var "Syskon - livets längsta relation". 

Mina systrar var tio och tretton år när jag föddes (då hade de fått ny mamma) och i stort växte jag upp som ensambarn. Såväl pappa som mamma arbetade heltid och jag tillbringade mycket tid hos lekkamraterna, särskilt hos Leif och Karin Sidéns mamma Marianne som verkligen var som en dröm-mamma .., hon hade förkläde, var ganska rund och hade stor byst, å, så jag tyckte om henne! (Dessutom fanns alltid en stövare i huset). Eller Margaretha (lekkamaten Eva-Lenas mamma) som var så konstnärlig och bjöd in mig i böckernas värld. Jag kände mig ofta ensam i vår familj, ungefär som någon som bara kommit neddimpade och landat just hos dem. 

Mina systrar kom hem till jul eller påsk .., Rigmor ringde ofta och vi brevväxlade när hon var i Karlskoga, Umeå eller Karlstad, ja, t om när hon arbetade i Arvidsjaur, som ju inte är så långt från Malå. Mamma sa alltid att jag hade egen försvarsadvokat i just Rigmor; kanske var det därför som jag tyckte så oerhört mycket om henne (och gör ännu). Hon var en slags trygghet.

Om detta med var man är i syskonskaran och vilken betydelse det har, togs upp i programmet och jag älskar när reportern går ut på stan och intervjuar äldre människor om just såna här frågor! (Lika förunderligt - eller inte - som att jag varit gift med en jungfru/mellanbarn, träffade en ny man,  jungfru/mellanbarn och till slut pv, ja såklart jungfru/mellanbarn).

Det är så typiskt, tänkte jag .., att jag satt fast mig själv som liten på utsidan av fotoramen .., jag har liksom trängt in mig. "Jag vill också vara med!"  Inte ett enda familjefoto finns där även den yngsta fick vara med. 

Ungefär som den älskade lille Viggo som - när jag senast var nere hos dem - tittade på bilder/filmer i  min mobil, från när Elliot var 2 år. 

"Fanns jag då?" undrade Viggo flera gånger och jag sa att "nä, du var inte född då" och då började han nästan gråta. "Men jag vill också vara med då!"

Så kan det vara. 

Här en länk till detta underbara avsnitt av Studio 65. Sååå mycket glädje i det programmet!

(Varför pappa Ivar plötsligt fått ett kastmärke i pannan, beror nog på att jag inte har dammat av fotografiet på länge!)