Elisabet

Torsdag ....

Bilden: Torgny Lindgren högst uppe på väggen i Norsjös buss-station. 

Framme i Malå, efter två resdagar som nästan kändes som en vecka! Hade mycket att göra innan jag lämnade Halland .., väntan i Göteborg, tågresan upp till Stockholm .., lätt att hitta rätt tunnelbanelinje, tung ryggsäck, ett värkande knä, övernattning och vaknade tre natten mot onsdag .., upp i ottan i Danderyd, lätt att ta sig fram på Arlanda .,. säkerhetskontroll,  ny väntan .., 70 minuters flygresa till Skellefteå, flygbuss till centrum, ny väntan på Länstrafikens buss (som visade sig vara en skolbuss, där elever från Skellefteå lämnades av på säkerligen femton - tjugo ställen!) och med slutstation Norsjö, där det blev ny väntan, nu på bussen till Malå. Bussresan Skellefteå - Malå tog alltså tre gånger så lång tid som luftfärden mellan Arlanda och Skellefeå Air Port. 

Det finns ett snabbare alternativ på den sista sträckan, men då skulle det ha inneburit tre timmars väntan i Skellefteå i stället. Nu kom jag hem hit på pricken klockan fyra. Två dagars resande. Tack och lov för övernattningen hos Emma och Fabian, med Emil som gjorde oss sällskap med thaimaten och AP som skjutsade mig till flyget. Men ändå. 

Sista timmen hem på bussen, var som att befinna sig i ett julkort. Glittrig snö, rimfrostiga träd .., skolbarn som lämnades av mitt ute i ödemarken där ibland någon vuxen stod och väntade bland tall och gran och en sol som färgade himlen gulorange. 

I nästan varje hus var det pyntat med slingor och stjärnor och tänk, vad det lyser upp i mörkret! Och ändå .., så mycket ljusare än hemma i Halland! 

Alla bilar och framför allt bussen hade extralysen där framme och lyste upp omgivningen .., och det var inte långt ifrån att en renkalv hade upplevt sin sista stund, då den kom skuttande efter sin mamma som skulle över vägen - precis när bussen kom -! 

Det gick bra, men oj, så nära det var. 

Och så många såna här hus ute i ingenstans, hus som låg längs småvägarna där skolbussen körde. Vi kom till byar vars namn jag inte tänkt på eller uttalat på säkert femtio år. Det var liksom inte allfartsvägen nr 370, utan småvägar kantade av höga granar och jag tänkte att .., måtte vi inte få möte, ty vägen var inte den bredaste. 

Kom fram på pricken fyra, då var jag ensam i bussen, frånsett chauffören som var en till synes lugn och trygg herre som hade kört buss i femton år. 

Och nu .., kan jag inte sova. Klockan är snart halv 1. Pv ska stiga upp klockan sex och går till skolan klockan sju, Maria ska köra till Norsjö och besiktiga bilen och i morgon fredag åker hon de 22 milen till Umeå för en helg bland gamla malåkompisar och vi sköter hundarna. 

Utanför hennes dörr stod en pajform på golvet och i formen en liten post-it-lapp med texten: "Tack för lånet!" och så ett litet hjärta där nere i hörnet. Det var grannen en trappa ner (på marknivå, en socionom från Umeå som arbetar som konsult här i kommunen, som lånat formen) och en trappa upp, ovanför Maria, bor en familj ursprungligen från Peru av alla ställen. Familjen har lämnat Malmö och bosatt sig här; mannen är tandläkare och vad kvinnan gör vet jag inte. Två barn finns i familjen. Härligt! 

Sista bilden är från parkeringen vid Frasses Grill i Norsjö - alldeles där bussarna ankommer och går -. Log när jag såg Volvons extralysen där framme på grillen. Extraljus - används frekvent här uppe. Inte mycket till snö är det, men oj, så mycket ljusare det blir än söderöver. 

Ja, det var lite om resan upp. Återstår nu att vara här idag torsdag, så fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag och så hem igen torsdag. Bussresa till Skellefteå, flyg till Arlanda, övernattning hos Emma och Fabian och tidigt tåg hem till Halland. På lördag har pv körövning från 9 - 15 och på söndag är det adventskonsert. 

Ajöken, sa fröken. (Nu när klockan närmar sig 1 på natten, kom Maria och gav mig en insomningstablett. "Men mamma, inte kan du väl sitta uppe och skriva nu ...?" sa hon och kom med ett litet-litet piller och ett glas vatten.)