Elisabet

Hemma ...

Steg upp klockan 06.00 igår .., packade och gjorde allt klart .., kände mig bättre men inte bra. 

Lång väntan på Centralen. Vänliga människor. 

Tio i elva avgick VR-tåget och jag kom att få plats vid ett bord för fyra, vilket kändes helt galet, när jag nu inte var alldeles kry. 

Tåget tog en annan rutt på slutet; vi passerade då Vänersborg och Trollhättan och jag HÄPNADE .., men vilka ställen! 

Fyra timmar senare framme i Göteborg och hann precis med tåget till Falkenberg. En så vacker kvinna som suttit snett framför mig på VR-tåget, log igenkännande när vi gick mot samma perrong och vi slog följe. 

Kvinnan var så där naturligt vacker som somliga är .., i min ålder kanske .., berättade att hon bor i Paris men hennes man har via släkt hus i Morups Tånge, bara några mil härifrån, längs kusten. Hennes mamma var född i Narvik. Under ynka 1 timmes tid hann vi prata om så mycket; om barn och glädjen - rent av nåden - med barnbarn och detta att vi båda blivit mammor i unga år. 

Mitt emot oss satt en man och en kvinna och en till synes döless tonårig son och med sig hade dom en nästan emigrant-väska. Vi satt liksom i bagagedelen - mitt emot varandra - och jag frågade "Är ni på väg till eller ifrån ...?" och sen var det pratet igång. Å, så underbara människor! Mannen hade påbrå från Sollefteå, kvinnan från Varberg och nu hade dom varit i Uppsala. Vad pratade vi om? Jo, mycket dialekter. 

"Säger du kiosk eller tjosk ..., kex eller tjex .., presenning eller "pressenning ..."? undrade mannen. 

Så där gick pratet mellan oss fyra (sonen satt tyst och önskade sig nog till en annan planet). 

Framme i Falkenberg önskade vi varandra en riktigt God Jul och jag tutade lite extra med bilen när jag såg kvinnan från Paris stå och invänta sin make, då vi lyckats komma med ett tidigare tåg. 

Körde hem till Stensjö .., och tänkte att det är ju tur att jag - enligt egen utsago - blivit en sån hejare på att använda timer på pannan, oj, så skönt! Jo, jo .., termometern i köket visade på 11 grader inomhus och nåt hade jag förstås gjort fel. Tog bort timern och började köra ut värmen från tanken .., åkte och handlade livets nödtorft .., svängde förbi friherrinnan som hade aviserat att där fanns middagsmat att hämta och dessutom en säck med den allra finaste kaminved (plus en hyacint) och jag kände hur oändligt trött jag var. Jag kände också en oändlig tacksamhet över omtänksamma vänner.

Blev innan dess stoppad av polisen längs vägen. Alkotest och körkort. Himla sympatisk polis. Blåste grönt och fick åka iväg. Tänkte på vad det betyder att bli bemött med ett leende när man vevat ner rutan. 

Kom hem. Gick till sängs tidigt; somnade bums och sov till fyra i morse. Är så tät i bröstet så det låter som vore jag inlagd på ett sanatorium. Efter covideländet är mina lungor såå bedrövliga. 

Femton dagar kvar till julafton. 

Och bara så ni vet: I år kommer jag för första gången någonsin, att begränsa mitt julkortsskrivande. Det har gått så mycket pengar i avbokade tågbiljetter (nej, jag hade inte flexbiljett, satsade på den billigaste, kunde väl aldrig drömma om hur det skulle bli ...) och alla småresor till och från. Det är inte för att jag inte bryr mig.

Nu ska jag gå ut och ge fåglarna mat ..,. och så säger jag återigen: GRATTIS till er som heter Anna! Vilket vackert namn ni har! 

Redan i tonåren hade jag bestämt att om jag någonsin skulle få barn (vilket jag tog för givet - så dumt - !), då hade jag Anna och Maria klara som namn. Oj, så exotisk man var! Sveriges vanligaste flicknamn kanske, men i mina ögon sååå vackra! Och tänk, att långt senare fick jag veta att min farmor hette Anna Elisabet och mormor Anna Fransiska Elisabet, f. Hansson. Det tycks ha varit ett enjängt släkte.