... från södra Frankrike.
fredag 26 februari 2010
Efterlyst ....
Och plötsligt är sigge nilsson försvunnen.
Vi letar och letar och letar, kör bil runt hela området och ropar på siiiiiigge!
Ingen liten katt kommer.
Inget enda litet jam hörs.
Och vi kollar om det har rasat snö och det har det inte och vi letar blodspår och tittar efter små sigge-spår i snön och vi frågar småpojkarna som leker i huset på backen om dom har sett och om dom nu skulle .., och det lovar dom.
Men av sigge nilsson finns inte minsta lilla spår.
Och plötsligt är sigge nilsson försvunnen.
Vi letar och letar och letar, kör bil runt hela området och ropar på siiiiiigge!
Ingen liten katt kommer.
Inget enda litet jam hörs.
Och vi kollar om det har rasat snö och det har det inte och vi letar blodspår och tittar efter små sigge-spår i snön och vi frågar småpojkarna som leker i huset på backen om dom har sett och om dom nu skulle .., och det lovar dom.
Men av sigge nilsson finns inte minsta lilla spår.
Litet brev från pElle ..
Nu ska ni få se hur mitt liv ser ut nu för tiden.
Först hoppar man upp och lägger sig i korgstolen som matte har köpt på loppis och knappt har man somnat, förrän sigge nilsson kommer smyyygande.
Det vet man vad som väntar.
Till en början håller sig sigge ganska lugn, men så småningom brer han ut sig.
Ja, han tar plats helt enkelt, och det är himla irriterande.
Ibland säger matte till honom.
"sigge! Lägg av nu!" hojtar hon, men tror ni att han bryr sig?
Från början var sigge nilsson ganska trevlig, men nu är han bara jobbig.
Går jag upp och lägger mig i fåtöljen som bara är min, nog ska han också komma och vara kaxig och helst vill han putta ner mig och jag är ju faktiskt en äldre kattherre och borde få ha lugn och ro på min ålders höst, men det kan man glömma.
Efter en stund blir man rejält less och morrar lite .., då blir sigge ännu mera stökig och till slut, ja, det är inte roligt att erkänna det, men då blir det slagsmål.
Ser ni hur den lille sprätten viker öronen bakåt?
Jo, jo, det betyder att han är a r g.
Det brukar bli så att till sist är det jag, pElle, som får hoppa ner och där ligger han, sigge nilsson, som en kung och sover på m i n filt!
Titta, sicken en!
Nää, jag saknar verkligen det där lugna livet hos Gunvor, det var tider det .., bara hon och jag och man fick sova hela dagen och ibland låg jag på hennes mage och hon pratade med mig och det var så härligt.
Nu .., sen sigge nilsson kom till pensionatet, funderar jag allvarligt på att flytta.
Ja, så är det.
Hälsningar från er vän pElle.
Fredagsfönstret ...
... finns i ett litet rött hus i Getinge, inte långt från pensionatet.
Lagom mopedavstånd ungefär.
torsdag 25 februari 2010
En trevlig dag ...., eller inte?
Med den gula postbilen kommer det ångestframkallande orangefärgade kuvertet som visar att jag kommer att få leva på plättar och rårakor från sextiofem års ålder och framåt ..., och där är också ett brev från Försäkringskassan där jag på raden längst ner ska intyga på heder och samvete och det gör jag, förstås.
Intygar.
Därefter lägger jag mig raklång på soffan Ektorp och studerar dagstidningens alla tre delar.
På sidan 23 kan man läsa att "tonen hårdnar i Grekland", ja, det gäller förstås kravet på att landet Hellas ska sanera sin förfärligt dåliga, för att inte säga rent av uschliga ekonomi.
Tidningen skriver att den grekiska befolkningen inte har den minsta lust att se sin pensionsålder höjas från 61 till 63 år.
På detta svarar den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung som följer:
"Betyder det att tyskar i framtiden ska förlänga sitt arbetsliv från 67 till 69 år, så att greker kan njuta av sin pensionering?"
Ja, det kan man fråga sig.
Och sedan tänker jag på det orangefärgade kuvertet och inser att risken torde vara överhängande att detta händer även i vårt land - att pensionsåldern höjs - och vips, ska vi alla arbeta tills den dagen vi fyller sjuttio och då tänker jag ännu mera att man borde ha varit familjens förstfödda och född på 40-talet.
Men så är det inte.
Man är femtitalist och förmodligen en stor förlorare.
Sist av allt, när tidningen är lagd åt sidan, betalar jag räkningar.
Tjopp! låter det, så susar pengarna från kontot.
Ja, det finns trevligare dagar i månaden.
Det gör det.
Faktiskt.
Med den gula postbilen kommer det ångestframkallande orangefärgade kuvertet som visar att jag kommer att få leva på plättar och rårakor från sextiofem års ålder och framåt ..., och där är också ett brev från Försäkringskassan där jag på raden längst ner ska intyga på heder och samvete och det gör jag, förstås.
Intygar.
Därefter lägger jag mig raklång på soffan Ektorp och studerar dagstidningens alla tre delar.
På sidan 23 kan man läsa att "tonen hårdnar i Grekland", ja, det gäller förstås kravet på att landet Hellas ska sanera sin förfärligt dåliga, för att inte säga rent av uschliga ekonomi.
Tidningen skriver att den grekiska befolkningen inte har den minsta lust att se sin pensionsålder höjas från 61 till 63 år.
På detta svarar den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung som följer:
"Betyder det att tyskar i framtiden ska förlänga sitt arbetsliv från 67 till 69 år, så att greker kan njuta av sin pensionering?"
Ja, det kan man fråga sig.
Och sedan tänker jag på det orangefärgade kuvertet och inser att risken torde vara överhängande att detta händer även i vårt land - att pensionsåldern höjs - och vips, ska vi alla arbeta tills den dagen vi fyller sjuttio och då tänker jag ännu mera att man borde ha varit familjens förstfödda och född på 40-talet.
Men så är det inte.
Man är femtitalist och förmodligen en stor förlorare.
Sist av allt, när tidningen är lagd åt sidan, betalar jag räkningar.
Tjopp! låter det, så susar pengarna från kontot.
Ja, det finns trevligare dagar i månaden.
Det gör det.
Faktiskt.
Ett eftermiddagsfönster från ...
" .. den underbara medeltidsbyn Le Castellet i södra Provence", skriver fönsterfångerskan Monet.
Fönsterna hamnade i bildredigeringsprogrammet.
Den i mitten är originalet.
Och den bilden är nog minst lika fin som de övriga två.
Just nu ...
Mitt emot varandra vid köksbordet.
sigge nilsson som lapar vispad grädde från en liten asiett och pElle som har hittat en rasslig boll.
Dagens Industri och Mikael Wiehe.
Hullerombullerlivet.
Om en röd liten apa ....
... kan man läsa här.
Och det gjorde hon som är mamma till skribenten.
Läste och loooog, alltså.
För precis så där är det.
... kan man läsa här.
Och det gjorde hon som är mamma till skribenten.
Läste och loooog, alltså.
För precis så där är det.
Harpya .., ahaaa!
I hela mitt vuxna liv har jag haft ett rejält bildningskomplex, ja, det är lätt att man får ett sådant om man inte ens har tagit studenten.
Ni kan måhända då ana lite, lite av den glädje bloggmadamen känner, var gång hon får relativt höga poäng i Kunskapsjakten.
(Om och om igen spelar hon, bloggmadamen, och på ett skrynkligt kuvert noteras varje poäng .., och högre och högre vill hon nå, å, hon vill kunna namnen på alla gudar i den nordiska mytologin och gärna veta exakt på pricken var i Afrika Lagos ska placeras och helst vill hon ha högre eller i alla fall lika höga poäng som pensionatsvärden!)
Om det där bildningskomplexet berättar jag för bloggvännen, hon som är en sådan flitig fönsterfångerska och som i avdelningen "välutbildad", är min totalt raka motsats.
På kvällen hittar jag ett brev från henne i min inkorg.
Så här skriver hon:
"Kära Elisabet Nilsson,
Nästan så hette min mormor innan hon gifte sig med min morfar.
Äldst av fyra barn till en snickare som inte var snäll mot sin fru men som ramlade ner från ett tak och lämnade min mormorsmor som antagligen aningen lättad änka någon gång i femtioårsåldern. Min mormor som fick gå i sjuårig folkskola innan hon "skulle ut och ha plats" och minsann också ett år på folkhögskola när hon var i tjugoårsåldern. Som kunde laga mat som få jag känner - och som hela sitt liv hade komplex gentemot sin två år yngre syster som hade sötare ansikte, snitsigare figur och framför allt gifte sig rikare. I Ystad. Och kom att tala fint med iistads-iin och vara med i Siriusorden och ha stuga i Sandskogen och allt det där fina som mormor inte hade.
Man ser det på vartenda kort där de förekommer tillsammans, från ungdomskorten i stiliga klänningar till det sista systerkortet där de är en bra bit över sjuttio och har lika gräsliga brokiga crimpleneblusar - mormor lite lantligare, moster E lite elegantare.
Äldst av fyra barn till en snickare som inte var snäll mot sin fru men som ramlade ner från ett tak och lämnade min mormorsmor som antagligen aningen lättad änka någon gång i femtioårsåldern. Min mormor som fick gå i sjuårig folkskola innan hon "skulle ut och ha plats" och minsann också ett år på folkhögskola när hon var i tjugoårsåldern. Som kunde laga mat som få jag känner - och som hela sitt liv hade komplex gentemot sin två år yngre syster som hade sötare ansikte, snitsigare figur och framför allt gifte sig rikare. I Ystad. Och kom att tala fint med iistads-iin och vara med i Siriusorden och ha stuga i Sandskogen och allt det där fina som mormor inte hade.
Man ser det på vartenda kort där de förekommer tillsammans, från ungdomskorten i stiliga klänningar till det sista systerkortet där de är en bra bit över sjuttio och har lika gräsliga brokiga crimpleneblusar - mormor lite lantligare, moster E lite elegantare.
Och mormor som inte trodde tillräckligt på sig själv för att riktigt förmedla självkänsla till sina två döttrar, fast de rejäla doser av villkorslös kärlek från morfar som bara var snäll och som kom från en familj där man helt enkelt var snälla mot varandra gjorde väl sitt till, tillsammans med det att det var en annan tid när man uppmanades att åtminstone ta realen om man hade läshuvud.
Fast mamma kom hela sitt liv att tycka att hon blev inskjutsad på en väg som var så intellektuell som det ansågs att man kunde få lov till om man kom från ett arbetarhem på 1950-talet. Hon hade velat gå en annan, som tog bättre vara på hennes talang.
Fast mamma kom hela sitt liv att tycka att hon blev inskjutsad på en väg som var så intellektuell som det ansågs att man kunde få lov till om man kom från ett arbetarhem på 1950-talet. Hon hade velat gå en annan, som tog bättre vara på hennes talang.
(Och då har jag ingenting sagt om min farfar som var lantarbetare och som hade vresigt humör och nära till brännvinet och min farmor som födde nio barn, varav min pappa var den första som tog realen.)
Och så jag då, som är den första kusinen med högskoleexamen och den enda som disputerat.
Och som har en aning komplex inför min morfar som kunde göra allt praktiskt. För att inte tala om hur avig jag känner mig när jag går med pappa på Granngården (fd Lantmännen) och ser alla de där skånska hedersmännen på vilka det sannolikt växte ut ett snickarbälte när navelsträngen föll av. (Det kan hända att en Gyllenstierna skulle känna sig lite avig där också, för all del. Jag tyckte de kändes lite aviga de där kurskompisarna jag hade som hade gått på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Men där slutar nog likheten).
Och så går du och har bildningskomplex.
Ja, jösses.
Hälsningar annannan."
onsdag 24 februari 2010
Grattis!
... till det svenska herrlaget i stafett för världens mest spännande thriller ikväll!
Gud vare lovad att herr Northug fick bita i gräset .-))
Och grattis också till Per Elofsson som har varit sååå bra som bisittare och som nu återvänder till hem till Västerbotten.
Oro ..., oro ..., oro!
Stafett på tv.
Och hjälpas vad man hejade på den här suveräne mannen!
Jag vågar inte längre titta på, utan sitter här och surfar runt.
"Vill du ha ett glas Martini ...?" frågar pensionatsvärden.
"Absolut!" säger jag.
Och kommer superkaxige Petter Northug ifatt och vinner, då sliter jag håret av mig!
Stafett på tv.
Och hjälpas vad man hejade på den här suveräne mannen!
Jag vågar inte längre titta på, utan sitter här och surfar runt.
"Vill du ha ett glas Martini ...?" frågar pensionatsvärden.
"Absolut!" säger jag.
Och kommer superkaxige Petter Northug ifatt och vinner, då sliter jag håret av mig!
Detta är vad jag sysslar med ...
... renskriver, via headset och bandspelare, pensionatvärdens morbrors memoarer.
Just nu befinner jag mig kring år 1945.
Morbrodern, Gösta, är sjuttioåtta år, så det är en bit kvar.
Så här berättar Gösta bland annat om när han som tioåring fick extraknäcka på biografen Grand.
"Ibland gick filmen sönder. Då fick maskinisten vara snabb med att limma och laga, det skulle han klara av på tre, fyra minuter. Vid ett sådant avbrott fick vaktmästaren se till att tända ljuset i salongen, så att publiken kunde se varandra. Om det var slitna filmer, så kunde dom gå sönder flera gånger under samma föreställning."
Två eftermiddagsfönster ...
Det ena, det övre, kommer från det snörika Östergötland.
Nå, vem bor där då?
Jo, bland annat en slagfärdig madame som skriver psalmtexter och snart är kändis.
Bildtexten lyder som följer:
"Hej!
Det är nog första gången jag skickar ett fönster - min utsikt mot himlen.. fast det ser mer ut som en droppstensgrotta... eller droppisgrotta kanske."
Nästa fönster kommer från Portugal.
Där huserar madamen med alla n:en och så här skriver hon:
"Hej Elisabet.
Bara ett den här gången. Jag tog det på Museu Spares dos Reis i Porto i fredags när en kollega guidade mig och mina studenter på en utställning. Hälsningar annannan."
Sex hjärtevärmarhänder ...
Barbro: vems är den andra handen nerifrån och till vänster? Eivors?
Mitt pekfinger och det pekfingret böjs inåt på precis samma sätt!
I fredags, i Dikanäs kyrka, var det begravning av morbror Olaf.
Hans systerdotter var inte med, i alla fall inte fysiskt, ty hon satt då i en bil på väg till Hässleholms sjukhus för kontroll av sitt knä ..., och av och till tänkte hon på denne Olaf, han som var så innerligt älskad av sin storasyster - systerdotterns mamma -.
Och idag hittar jag i min mailbox några bilder från begravningskaffet och alldeles varm i hjärtat blir jag när kusinen har tagit en sån här bild, för då känns det som om man ändå var där.
Händerna tillhör kusinerna Ingalill, Ulf, Ulrika, Eivor och fotografen själv: Barbro.
Och så moster Lisbets hand, förstås.
Vid frukostbordet ...
En annan slags frukost.
Samos, september 2009.
... går diskussionens vågor höga-
Det börjar med pratet om snöskottningen eller bristen på densamma och plötsligt är vi i Malå i början av 90-talet och det är då pratet tar fart.
Så här var det och jag har berättat om det tidigare, bara som en liten förvarning.
Nåväl.
Sonen hade börjat på dagis och varje gång jag lämnade eller hämtade honom så slog det mig hur enbarmligt torftig utemiljön runt dagiset var .. inte en buske .., det var som Sibiriens taiga ..., och till slut hörde jag mig för med någon ansvarig på kommunen, ja, jag erbjöd mig att köra till handelsträdgården i Skellefteå och hämta buskar och säkerligen skulle vi få ihop föräldrar som vore villiga att plantera dessa, om bara kommunen bekostade själva inköpet av buskarna.
Bensin och bil, det skulle jag hålla.
Men nä, det gick inte för sig, då tog man ju arbetet från någon kommunanställd.
Nu var det ju så, att var det nånting man redan på förhand visste, så var det att några buskar på inga vilkors vis skulle planteras inom överskådlig framtid och således skulle heller inget arbete tas från någon kommunanställd, men svaret blev likafullt: "njet".
Nix pix.
Det är detta vi diskuterar så livligt vid köksbordet.
Utgångspunkten är bristen på snöskottandet eller snöskottare .. jag tycker väl att på lägre byggnader, typ dagiset i Ystad där jag bor (ett exempel bara) som är så lågt, där skulle väl några pappor kunna ställa upp och skotta bort snön, så är det hela ur världen, ja, om nu kommunens anställda inte hinner med, ja, hellre än att dagiset ska stängas och tänk, vilka konsekvenser det skulle få i förlängningen!
Pensionatsvärden menar att enskilda ska inte behöva göra sådant, hur skulle det se ut, då avsäger sig ju kommunen sitt ansvar på ett lättvindigt sätt och jag menar att om man nu bor på ett ställe där man känner till hur beslutshavarna tänker, då är det väl lika så gott att man gör något själv då, för annars blir det helt enkelt inte gjort.
Mellan rostebrödstuggorna lägger vi fram argumenten och det blir tydligt hur olika vi är i vissa avseenden; pensionatsvärden är den tålmodige och själv blir jag otålig och tycker att "nä, nu får det ...!"
Ååå, det är inspirerande med diskussioner!
Annat enas vi om.
Nu i dessa tider med översnöade trottoarer och samtidigt massor med arbetslösa ungdomar, då kunde väl dessa - ungdomarna - sättas i arbete med att hålla trottoarerna fria från snö?" tycker pensionatsvärden och det tycker jag med.
Faktiskt.
Och sen är frukosten slut.
Från cd-spelaren hörs Monica Zetterlund sjunga om "Alfie ...", allt medan sigge nilsson leker med en liten papperstuss.
Så är livet en alldeles vanlig förmiddag i slutet av februari.
Lite senare: länkar till Stationsvakt .., det är snöröjningsprat även där.
Och här också .., en f.d. västerbottensmadame som är innerligt trött på inkompetenta snöröjare.
Apropå bristen på snöskottning ...
... så hade vi hemma i Malå ett stort och krumelurigt original, en man vid namn Jakko Korhonen.
Gruvarbetare var han, född i Finland, sargad av krigsupplevelser, men ... härlig!
Hur väl minns man inte den handskrivna lapp som satt på någon anslagstavla med texten:
"Snöskottning, även från tak, utföres. Vitt 50 kr/timmen. Svart 25 kr/timmen."
Och så telefonnumret till herr Korhonen.
Ack .., så väl landet Sverige - åtminstone den här vintern -, skulle ha behövt män av herr Korhonens kaliber!
tisdag 23 februari 2010
Insikt nr 221 ...
Ååå, det finns massor med saker som jag inte begriper, men en sak som jag verkligen inte förstår, det är alla takras som nu inträffar.
Radio Halland meddelar närapå i varje sändning att nu har något nytt tak dråsat i backen och i Bohuslän stängs förskolor och dagis, för snart kan taken falla samman, allt på grund av det ymniga snöfallet.
Då undrar jag: varför går inte någon vaktmästare GENAST upp och skottar bort snön?
Såväl dagis som förskolor brukar inte vara inrymda i höghus modell Turning Torso, tvärtom, och då kunde väl vem nästan vem som helst ta en skyffel och ge sig upp på taket?
Till och bloggmadamen som är höjdrädd, skulle våga mig upp på Marielunds Dagistak i Ystad.
Ja, det var bara det jag ville säga.
Att jag inte förstår just den biten.
För mig framstår det hela som någon slags handlingsförlamning.
Ååå, det finns massor med saker som jag inte begriper, men en sak som jag verkligen inte förstår, det är alla takras som nu inträffar.
Radio Halland meddelar närapå i varje sändning att nu har något nytt tak dråsat i backen och i Bohuslän stängs förskolor och dagis, för snart kan taken falla samman, allt på grund av det ymniga snöfallet.
Då undrar jag: varför går inte någon vaktmästare GENAST upp och skottar bort snön?
Såväl dagis som förskolor brukar inte vara inrymda i höghus modell Turning Torso, tvärtom, och då kunde väl vem nästan vem som helst ta en skyffel och ge sig upp på taket?
Till och bloggmadamen som är höjdrädd, skulle våga mig upp på Marielunds Dagistak i Ystad.
Ja, det var bara det jag ville säga.
Att jag inte förstår just den biten.
För mig framstår det hela som någon slags handlingsförlamning.
Och så ....
... en stooor bukett med krispiga tulpaner till vännen Bente i Norge, som äntligen, äntligen har fått lämna såväl syrgas som sjukhussäng!
Så varmt, varmt välkommen hem! säger jag och "Krya på dig, fru Ordförande!" säger pensionatsvärden och så kommer här en stooor kram farande genom rymden och landar i Norge, just hos dig!
Tränigsrunda eller nåt sånt ...
"Drömboendet ...,för mig."
Och så får jag sällskap av den sportlovsledige pensionatsvärden och vi går en rejäl runda; ner till havet och så vänder vi och tar slingervägen och över gamla E6:an och in i skogen .., förbi hönseriet och ner till det som jag trodde var en myr eller en liten sjö, men som visade sig vara en stor åkerlapp .., och där träffar vi en dam som åker skidor och vi stannar till och pv och damen diskuterar vallning och snötemperatur.
Och såklart, snödjupet.
"Inte sedan kriget har det varit så mycket snö här!" säger damen.
Och solen visar sig och det känns som en riktig vårvinterdag.
Skuggor slingrar sig mellan trädstammarna.
Två översnöade bilar bidar sin tid .., och vi passerar några hus och sedan över vägen igen och nerför en slänt och plumsande i djup snö och pensionatsvärden spårar och jag vinglar och har mig, ett elände är det med balansen sedan operationen, men det går bra och faller man, blir fallet hur som helst mjukt .,. så där som att landa i bomull.
Sist av allt blir det nybryggt kaffe ute på altanen, den som då har skottats fri från snö på en yta anpassad till två trädgårdsstolar och en liten, liten bänk.
Limpmackor med saltrulle som pålägg.
Takdropp.
Småfågelkvitter.
Det är väl såna gånger man inser vad livet handlar om.
Egentligen.
"Oj, oj, oj ..." ..
Intervju med den blivande Vasaloppsåkaren en förmiddag i februari.
Ps. Ja, skratta ni åt allt ojojoj:ande ..., det kanske har smittat ..? Ds.
Alldeles vansinnigt roligt ....
"Markera på kartan var Mexico City ligger!"
"Hur många guld tog simmaren Mark Spitz i OS ...?"
Ja, som Trivial .., men nästan roligare ..,. tack för tipset, Hedgren!
"Markera på kartan var Mexico City ligger!"
"Hur många guld tog simmaren Mark Spitz i OS ...?"
Ja, som Trivial .., men nästan roligare ..,. tack för tipset, Hedgren!
Tisdagsfönstret ...
Sicken tur att jag hade med mig fönsterhåven när vi igår kom till lilla Slöinge!
Fram med den bara och sedan se till att fångsten inte ramlar ut genom maskorna.
Och se där .., det gick bara bra!
(Håll med om att gamla fönster har såna härliga proportioner! Sååå vackra är dom!)
måndag 22 februari 2010
Vad är det för värld vi lever i ...?
Då, när livet var annorlunda.
"Nu mormor kommer doktor Anders här ...", säger han som just då har hittat ett kvarglömt stetoskop och så lyssnar han på sin mormors hjärta.
Å, vad hon skulle ha varit stolt över dottersonen.
Om hon hade vetat.
Och så ringer telefonen.
Det är sonen, han som bor i Stockholm, som hör av sig, nu när vi åter är uppkopplade till yttervärlden.
Och vi pratar om lite allt möjligt och så frågar han, så där i förbifarten, om jag vet vad han var med om för några dagar sedan?
Nä, det vet jag ju inte.
Och så berättar han.
"Jo, det var så här att jag hade varit och tränat och sen handlat och när jag bara var tio meter hemifrån, så ser jag en man som håller på med hjärt-lungräddning på en man som ligger där på trottoaren, så jag lämnar kassarna och skyndar mig dit och frågar om han behöver hjälp och det behöver han, så jag tar vid och gör så där som vi har lärt oss ., inblåsningar och tryck över bröstet och jobbigt var det och mannen som ligger där kall och dålig, han kräks, så jag gräver ur kräket ur munnen och vänder honom på sidan och inte en enda människa hjälper oss eller frågar om vi behöver hjälp, inte en enda en .., och jag ropar till en ung kille som går förbi att han ska möta upp ambulansen, men han bara går vidare, så jag rusar efter honom och säger att han MÅSTE möta upp .., och då gör han det, men annars får vi ingen hjälp. Ingen alls. Om mannen dog? Jag vet inte .., jag tror det. Efteråt tackade han mig, mannen som var där från början, ja, han var väl i femti-sextiårsåldern tror jag och jag tänkte att fy fan, tänk om det händer en själv och alla bara går förbi ...!" säger sonen.
Och jag tänker .., att om han så hade vunnit hundra guldmedaljer i OS, hade jag inte varit med stolt över den pojken.
Så är det.
Insikt nr 220 ....
Häromsistens pratade vi om yrken som man inte skulle vilja skylta med så där väldigt öppet.
(Ja, man kan kalla skriftliga diskussioner för att "prata").
Ååå, alla möjliga förslag kom susande genom rymden!
Nu vet jag två till.
Lokförare och tågvärd.
Jag skulle även lätt kunna avstå att titulera mig som chef för SJ.
Häromsistens pratade vi om yrken som man inte skulle vilja skylta med så där väldigt öppet.
(Ja, man kan kalla skriftliga diskussioner för att "prata").
Ååå, alla möjliga förslag kom susande genom rymden!
Nu vet jag två till.
Lokförare och tågvärd.
Jag skulle även lätt kunna avstå att titulera mig som chef för SJ.
Några vinterfönster från Värmland ...
"Hej Elisabet!
Igår söndag efter att snön hade vräkt ner dygnet innan så gick vi en promenad i vintersolen neråt hamnen.
Där bland båtskjul och andra hus så hittade jag de här tre fönstren.
Snödrivorna låg också lite ojämnt fördelade efter snöstormens vindar .. hälsar Turtlegirl.
En slags stillsam lycka ...
Å, tänk att kunna lyfta luren och ringa ett eller flera telefonsamtal!
Och det pratas om Ferry, Per Elofsson, skidskytte, inombordsstress, arbetsglädje, snöfall, tandvärk, den suveräna Marie Lehman, norrbottningen Micke Renberg ..., och om ännu mera snöfall och traktorskottning .., om köttgrytor, varm korv, driftiga barn och bokutgivning.
Som mentala doppvärmare är dom, vännerna.
Å, tänk att kunna lyfta luren och ringa ett eller flera telefonsamtal!
Och det pratas om Ferry, Per Elofsson, skidskytte, inombordsstress, arbetsglädje, snöfall, tandvärk, den suveräna Marie Lehman, norrbottningen Micke Renberg ..., och om ännu mera snöfall och traktorskottning .., om köttgrytor, varm korv, driftiga barn och bokutgivning.
Som mentala doppvärmare är dom, vännerna.
På menyn ...
Tycker jag att köttsoppa är något av det godaste som finns?
Allra helst en snöyrig dag i februari.
Svar: helt klart!
Och tycker jag att det är underbart med en småblommig loppistallrik?
Jepp.
Det också.
Måndag ...
Och vi tar bilen och lämnar det gula huset på kullen och kör till Slöinge (SIA-glassfabriken finns där, ett hallelujatempel för den som älskar glass och det vet jag en som gör ...) där jag hämtar ut ett paket (stort tack till dig du rara Cruella!) i lilla butiken och så blir det lite inköp också, bland annat högrev som i eftermiddag ska förvandlas till köttsoppa - med klimp, potatis och morötter och så massor med klippt persilja ovanpå det hela - och i kassen följer även med mat till alla småfågelgästerna och något extra-gott till sigge nilsson och pelle.
Utanför butiken kör två mindre traktorer fram och åter.
Snöskottning, förstås!
Att komma körande här i maj, när bokskogen är som mest skir och med havet där framme .., ja, ni kan ju tänka er hur vackert det är!
Och sedan iväg till Getinge och Konsumaffären som jag tycker så mycket om.
Det är en ganska välsorterad och precis lagom stor eller liten butik, med fin fruktdisk och vänlig personal.
I kassakön upptäcker pensionatsvärden ett äldre par som i sin gröna korg har ett paket med semlor och se denna lockelse kan han omöjligen motstå ..., så nu vet vi vad som vankas till OS-tittandet senare ikväll.
Att lämna det gula huset på kullen, om än så bara för en liten stund, ååå, det är som att åka på minisemester och när vi närmar oss Steninge och havet och kör genom det som är nästan en allé av snöpudrad bokskog, så känns det också bra.
Då är vi nästan hemma.
// Och eftersom jag ju - min vana trogen - inte har glömt att berätta om vår middagsmat, så kan jag lika så gott klistra in dagens rader från min australiensyrra, ja, så ni verkligen förstår att det hela är genetiskt betingat.
Så här skriver hon:
"I lördagskväll gick vi till närmaste pub och åt middag - Chickensnitzel Kilpatrick för mig och biffstek till Janne - och det var både gott och trevligt och det var eller blev fullsatt och det var en stor lokal!!!"
För övrigt kan jag meddela att deras av blixten-delvis-fördärvade-hus, nu äntligen börjar bli beboeligt igen.
Så länge får syrran och hennes man bo i lånat hus i Reynella, en bit från Adelaide.
sigge nilsson är lycklig ...
Det finns tydligen fler än bloggmadamen som ändrar rösten vid prat med små katter.
Det finns i alla fall en liten krabat som tycker att detta med ymnigt snöfall är härligt.
Och så kommer livlinan ...
Livlinan på plats.
Efter fyra och en halv dag utan kontakt med yttervärlden, i alla fall om den ska gå via fast telefon, så uppenbarar sig Teliamannen så där som en räddare i nöden.
Arma krake!
Hela morgonen har det vräkt ner snö och gör det ännu och efter att ha inspekterat anslutningen inomhus, går herr Reparatören och pensionatsvärden ut i snöyran för att försöka hitta den så viktiga kabeln, den som ska bytas ut.
Det skottas snö och det skottas snö och så ansluts en provisorisk kabel och hur spännande som helst blir det .., ska det verkligen fungera?
Jo, det gör det.
Och vi testar att ringa och tänka sig .., det fungerar också!
Halleluja!
"Vill du inte ha en kopp kaffe innan du ger dig ut i ovädret ...?" frågar jag herr Reparatören, men det har han inte tid med, det är flera som väntar på att bli lyckliggjorda och så tackar han för sig och ger sig av.
En ljust syrénlila bomullsduk ligger på bordet, ett fynd från arvegodslådan.
I en vas på samma bord står mörklila tulpaner.
Hela tiden står sigge nilsson i fönstret och spanar.
Han, som annars är så kaxig, vågar sig inte ut när den Okände Mannen är där.
"Nä, bäst att gömma sig bakom gardinen ...", tänker han nog.
Och nu ska här firas med nybryggt kaffe och en ljummen giffel.
Kvidevitt ...!
Självaste herr illustratören hör av sig och säger:
"Hej Elisabet!
Tack för dom fina kommentarerna om mina fågelillustrationer.
Förr, om somrarna, som tillbringades i lantlig idyll, tecknade jag ofta fåglar.
Landet hade sina egna favoritmotiv; kossor, blommor, träd, ängar, himmel och en gammal lada.
Och så fåglar....
Dom erfarenheterna plockade jag fram när jag gjorde söndagens illustration.
Hälsningar Ulf."
Och det bara fortsätter ...
Nu vräker snön ner!
Och pensionatsvärden är klädd för hård träning ute på åkern.
Någon slags insikt ....
För att få plats med det vackra arvegodsporslinet, töms ett av pensionatets skåp på dess innehåll och där står bloggmadamen och bara gapar av förvåning!
Det mesta är sådant som hans mamma, den rara Gunvor, har förfärdigat .., och absolut helt förvissad är jag att här kan - utan några som helst bekymmer - öppnas en secondhand-butik enbart för virkade illgröna dukar, hemvävda löpare, aprikosfärgade frottéhanddukar, gladmötrade gardinkappor, stora vackra linnedukar och, inte att förglömma: alla servettringarna!
Rent obegripligt är det hur välförsedd pensionatsvärden är med dukar och allt sånt.
Ja, det tar liksom aldrig slut.
Nu min själ ska här sorteras och sedan återstår endast att införskaffa en kassaapparat.
Och så skylten med "second-hand-försäljning", förstås.
Jodå, ni är alla hjärtligt välkomna!
Dagens fönster ...
"Fönster från Arjeplogs kyrka.
Bilden är tagen inifrån kyrkan och man ser den rosa färgen på kyrkans utsida."
Jom tog bilden.
söndag 21 februari 2010
Vintips ....
I Tyskland köpte pensionatsvärden ett par flaskor Makulu, ett sydafrikanskt rödvin gjort på den här druvan.
Billigt var det .., knappt 30 sv. kronor, tror sig pv minnas.
Och jättegott!
Smakar mycket av bär ... och är mustigt.
Måste vara underbart till ost.
I Tyskland köpte pensionatsvärden ett par flaskor Makulu, ett sydafrikanskt rödvin gjort på den här druvan.
Billigt var det .., knappt 30 sv. kronor, tror sig pv minnas.
Och jättegott!
Smakar mycket av bär ... och är mustigt.
Måste vara underbart till ost.
Har ni sett ...
... vilka helt LJUVLIGA illustrationer i dagens Göteborgs Posten!!
Helt bedårande!
Illustratörens namn är Ulf Sveningson!
(Ja, ett n och ett s .. jag har fått rätta det två gånger .-)
sigge nilsson är lycklig ...
" Å, titta, husse har kommit hem med en ny säng till mig!"
Och efter en liten stund har sigge kurat ihop sig bland diverse dukar, servetter och ett påslakan lent som siden.
Om det nu hade varit min pappa ...
Från landet Ljungby återvänder pensionatsvärden med sådant som har blivit hans, ja, dom tre bröderna har ägnat lördagen åt att fördela sin mors bohag och med sig har pensionatsvärden en hel kartong med vackert danskt porslin och där är kristallglas, ett oräkneligt antal servettringar och så några tavlor.
En av dem är den ni ser på bilden.
Det är Wiking Göransson, de tre brödernas pappa, ja, han som har varit död i fem år, som har förfärdigat mästerverket.
Inte för mitt liv skulle jag välja en broderad tavla - hur skickligt gjord den än vara månde - .., men .., så tänkte jag så här .., att tänk, om det vore min pappa som hade ägnat hur mycket tid som helst åt sitta där med nål och tråd .., åå, då hade saken kommit i ett annat läge.
Då hade jag med största säkerhet kommit att älska den tavlan mer än allt annat.
"Ja, du kan ju alltid sätta den på väggen där uppe ...., där blir den nog jättefin ... ?" säger jag med den allra snällaste rösten.
I det där mellanrummet mellan två rum.
Då ler pensionatsvärden.
Han förstår precis.
Men den här ... tycker jag såå mycket om!
Träsnitt är läckert, tycker jag.
Lite kärvt och grovhugget.
Enligt vanligtvis välunderättad källa, dvs, pensionatsvärden, visar bilden ett café/bageri i Ljungby, ja, där bröderna Göranssons pappa arbetade under en tid av sitt liv.
Så småningom skulle Wiking komma att byta ut degspaden mot mursleven.
Konstnärens namn är Rickard Carlsson.
Lördagsfönstret ...
Utan fungerande fast telefoni .., utan tillgång till internet .., och ingen mobiltäckning på pensionatet .., ja, då känns det mellan varven som vore tillvaron rätt ..., "skröplig".
Ungefär som huset på bilden.
Efter snart fyra månader i landet Halland, har jag hittat en ny promenadväg (en runda, det är ju mycket roligare än att vända om och ta samma väg tillbaka!) och längs den rundan finns några riktigt eländiga hus med de allra mest bedagade fönster.
Det här är ett av dem.
Och ja, jag har nog bloggabstinens.
Ni minns väl vem som vann i fjol ...?
Utan uppkoppling till yttervärlden kommer man sladdande lååångt efter alla andra.
Ja, ni har väl förstås redan ... men det hade inte bloggmadamen och kanske har någon annan missat det hela, så här finns i alla fall länken till en underbar man i landet Jämtland.
Och till hans småfåglar.
(Tävlingen gällde alltså att fånga så många som möjligt av hans småfåglar på bild ...)
Utan uppkoppling till yttervärlden kommer man sladdande lååångt efter alla andra.
Ja, ni har väl förstås redan ... men det hade inte bloggmadamen och kanske har någon annan missat det hela, så här finns i alla fall länken till en underbar man i landet Jämtland.
Och till hans småfåglar.
(Tävlingen gällde alltså att fånga så många som möjligt av hans småfåglar på bild ...)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)