På Savannen ...
Den som känner sig ensam kan ansluta.
Vi sitter där runt elden .., nära trädet.
Där är varmt och skönt.
Någon av oss håller vakt.
Andra småpratar.
Syrsor spelar.
Och alldeles trygga är vi.
torsdag 25 februari 2010
En trevlig dag ...., eller inte?
Med den gula postbilen kommer det ångestframkallande orangefärgade kuvertet som visar att jag kommer att få leva på plättar och rårakor från sextiofem års ålder och framåt ..., och där är också ett brev från Försäkringskassan där jag på raden längst ner ska intyga på heder och samvete och det gör jag, förstås.
Intygar.
Därefter lägger jag mig raklång på soffan Ektorp och studerar dagstidningens alla tre delar.
På sidan 23 kan man läsa att "tonen hårdnar i Grekland", ja, det gäller förstås kravet på att landet Hellas ska sanera sin förfärligt dåliga, för att inte säga rent av uschliga ekonomi.
Tidningen skriver att den grekiska befolkningen inte har den minsta lust att se sin pensionsålder höjas från 61 till 63 år.
På detta svarar den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung som följer:
"Betyder det att tyskar i framtiden ska förlänga sitt arbetsliv från 67 till 69 år, så att greker kan njuta av sin pensionering?"
Ja, det kan man fråga sig.
Och sedan tänker jag på det orangefärgade kuvertet och inser att risken torde vara överhängande att detta händer även i vårt land - att pensionsåldern höjs - och vips, ska vi alla arbeta tills den dagen vi fyller sjuttio och då tänker jag ännu mera att man borde ha varit familjens förstfödda och född på 40-talet.
Men så är det inte.
Man är femtitalist och förmodligen en stor förlorare.
Sist av allt, när tidningen är lagd åt sidan, betalar jag räkningar.
Tjopp! låter det, så susar pengarna från kontot.
Ja, det finns trevligare dagar i månaden.
Det gör det.
Faktiskt.
Med den gula postbilen kommer det ångestframkallande orangefärgade kuvertet som visar att jag kommer att få leva på plättar och rårakor från sextiofem års ålder och framåt ..., och där är också ett brev från Försäkringskassan där jag på raden längst ner ska intyga på heder och samvete och det gör jag, förstås.
Intygar.
Därefter lägger jag mig raklång på soffan Ektorp och studerar dagstidningens alla tre delar.
På sidan 23 kan man läsa att "tonen hårdnar i Grekland", ja, det gäller förstås kravet på att landet Hellas ska sanera sin förfärligt dåliga, för att inte säga rent av uschliga ekonomi.
Tidningen skriver att den grekiska befolkningen inte har den minsta lust att se sin pensionsålder höjas från 61 till 63 år.
På detta svarar den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung som följer:
"Betyder det att tyskar i framtiden ska förlänga sitt arbetsliv från 67 till 69 år, så att greker kan njuta av sin pensionering?"
Ja, det kan man fråga sig.
Och sedan tänker jag på det orangefärgade kuvertet och inser att risken torde vara överhängande att detta händer även i vårt land - att pensionsåldern höjs - och vips, ska vi alla arbeta tills den dagen vi fyller sjuttio och då tänker jag ännu mera att man borde ha varit familjens förstfödda och född på 40-talet.
Men så är det inte.
Man är femtitalist och förmodligen en stor förlorare.
Sist av allt, när tidningen är lagd åt sidan, betalar jag räkningar.
Tjopp! låter det, så susar pengarna från kontot.
Ja, det finns trevligare dagar i månaden.
Det gör det.
Faktiskt.
Ett eftermiddagsfönster från ...
" .. den underbara medeltidsbyn Le Castellet i södra Provence", skriver fönsterfångerskan Monet.
Fönsterna hamnade i bildredigeringsprogrammet.
Den i mitten är originalet.
Och den bilden är nog minst lika fin som de övriga två.
Just nu ...
Mitt emot varandra vid köksbordet.
sigge nilsson som lapar vispad grädde från en liten asiett och pElle som har hittat en rasslig boll.
Dagens Industri och Mikael Wiehe.
Hullerombullerlivet.
Om en röd liten apa ....
... kan man läsa här.
Och det gjorde hon som är mamma till skribenten.
Läste och loooog, alltså.
För precis så där är det.
... kan man läsa här.
Och det gjorde hon som är mamma till skribenten.
Läste och loooog, alltså.
För precis så där är det.
Harpya .., ahaaa!
I hela mitt vuxna liv har jag haft ett rejält bildningskomplex, ja, det är lätt att man får ett sådant om man inte ens har tagit studenten.
Ni kan måhända då ana lite, lite av den glädje bloggmadamen känner, var gång hon får relativt höga poäng i Kunskapsjakten.
(Om och om igen spelar hon, bloggmadamen, och på ett skrynkligt kuvert noteras varje poäng .., och högre och högre vill hon nå, å, hon vill kunna namnen på alla gudar i den nordiska mytologin och gärna veta exakt på pricken var i Afrika Lagos ska placeras och helst vill hon ha högre eller i alla fall lika höga poäng som pensionatsvärden!)
Om det där bildningskomplexet berättar jag för bloggvännen, hon som är en sådan flitig fönsterfångerska och som i avdelningen "välutbildad", är min totalt raka motsats.
På kvällen hittar jag ett brev från henne i min inkorg.
Så här skriver hon:
"Kära Elisabet Nilsson,
Nästan så hette min mormor innan hon gifte sig med min morfar.
Äldst av fyra barn till en snickare som inte var snäll mot sin fru men som ramlade ner från ett tak och lämnade min mormorsmor som antagligen aningen lättad änka någon gång i femtioårsåldern. Min mormor som fick gå i sjuårig folkskola innan hon "skulle ut och ha plats" och minsann också ett år på folkhögskola när hon var i tjugoårsåldern. Som kunde laga mat som få jag känner - och som hela sitt liv hade komplex gentemot sin två år yngre syster som hade sötare ansikte, snitsigare figur och framför allt gifte sig rikare. I Ystad. Och kom att tala fint med iistads-iin och vara med i Siriusorden och ha stuga i Sandskogen och allt det där fina som mormor inte hade.
Man ser det på vartenda kort där de förekommer tillsammans, från ungdomskorten i stiliga klänningar till det sista systerkortet där de är en bra bit över sjuttio och har lika gräsliga brokiga crimpleneblusar - mormor lite lantligare, moster E lite elegantare.
Äldst av fyra barn till en snickare som inte var snäll mot sin fru men som ramlade ner från ett tak och lämnade min mormorsmor som antagligen aningen lättad änka någon gång i femtioårsåldern. Min mormor som fick gå i sjuårig folkskola innan hon "skulle ut och ha plats" och minsann också ett år på folkhögskola när hon var i tjugoårsåldern. Som kunde laga mat som få jag känner - och som hela sitt liv hade komplex gentemot sin två år yngre syster som hade sötare ansikte, snitsigare figur och framför allt gifte sig rikare. I Ystad. Och kom att tala fint med iistads-iin och vara med i Siriusorden och ha stuga i Sandskogen och allt det där fina som mormor inte hade.
Man ser det på vartenda kort där de förekommer tillsammans, från ungdomskorten i stiliga klänningar till det sista systerkortet där de är en bra bit över sjuttio och har lika gräsliga brokiga crimpleneblusar - mormor lite lantligare, moster E lite elegantare.
Och mormor som inte trodde tillräckligt på sig själv för att riktigt förmedla självkänsla till sina två döttrar, fast de rejäla doser av villkorslös kärlek från morfar som bara var snäll och som kom från en familj där man helt enkelt var snälla mot varandra gjorde väl sitt till, tillsammans med det att det var en annan tid när man uppmanades att åtminstone ta realen om man hade läshuvud.
Fast mamma kom hela sitt liv att tycka att hon blev inskjutsad på en väg som var så intellektuell som det ansågs att man kunde få lov till om man kom från ett arbetarhem på 1950-talet. Hon hade velat gå en annan, som tog bättre vara på hennes talang.
Fast mamma kom hela sitt liv att tycka att hon blev inskjutsad på en väg som var så intellektuell som det ansågs att man kunde få lov till om man kom från ett arbetarhem på 1950-talet. Hon hade velat gå en annan, som tog bättre vara på hennes talang.
(Och då har jag ingenting sagt om min farfar som var lantarbetare och som hade vresigt humör och nära till brännvinet och min farmor som födde nio barn, varav min pappa var den första som tog realen.)
Och så jag då, som är den första kusinen med högskoleexamen och den enda som disputerat.
Och som har en aning komplex inför min morfar som kunde göra allt praktiskt. För att inte tala om hur avig jag känner mig när jag går med pappa på Granngården (fd Lantmännen) och ser alla de där skånska hedersmännen på vilka det sannolikt växte ut ett snickarbälte när navelsträngen föll av. (Det kan hända att en Gyllenstierna skulle känna sig lite avig där också, för all del. Jag tyckte de kändes lite aviga de där kurskompisarna jag hade som hade gått på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Men där slutar nog likheten).
Och så går du och har bildningskomplex.
Ja, jösses.
Hälsningar annannan."
onsdag 24 februari 2010
Grattis!
... till det svenska herrlaget i stafett för världens mest spännande thriller ikväll!
Gud vare lovad att herr Northug fick bita i gräset .-))
Och grattis också till Per Elofsson som har varit sååå bra som bisittare och som nu återvänder till hem till Västerbotten.
Oro ..., oro ..., oro!
Stafett på tv.
Och hjälpas vad man hejade på den här suveräne mannen!
Jag vågar inte längre titta på, utan sitter här och surfar runt.
"Vill du ha ett glas Martini ...?" frågar pensionatsvärden.
"Absolut!" säger jag.
Och kommer superkaxige Petter Northug ifatt och vinner, då sliter jag håret av mig!
Stafett på tv.
Och hjälpas vad man hejade på den här suveräne mannen!
Jag vågar inte längre titta på, utan sitter här och surfar runt.
"Vill du ha ett glas Martini ...?" frågar pensionatsvärden.
"Absolut!" säger jag.
Och kommer superkaxige Petter Northug ifatt och vinner, då sliter jag håret av mig!
Detta är vad jag sysslar med ...
... renskriver, via headset och bandspelare, pensionatvärdens morbrors memoarer.
Just nu befinner jag mig kring år 1945.
Morbrodern, Gösta, är sjuttioåtta år, så det är en bit kvar.
Så här berättar Gösta bland annat om när han som tioåring fick extraknäcka på biografen Grand.
"Ibland gick filmen sönder. Då fick maskinisten vara snabb med att limma och laga, det skulle han klara av på tre, fyra minuter. Vid ett sådant avbrott fick vaktmästaren se till att tända ljuset i salongen, så att publiken kunde se varandra. Om det var slitna filmer, så kunde dom gå sönder flera gånger under samma föreställning."
Två eftermiddagsfönster ...
Det ena, det övre, kommer från det snörika Östergötland.
Nå, vem bor där då?
Jo, bland annat en slagfärdig madame som skriver psalmtexter och snart är kändis.
Bildtexten lyder som följer:
"Hej!
Det är nog första gången jag skickar ett fönster - min utsikt mot himlen.. fast det ser mer ut som en droppstensgrotta... eller droppisgrotta kanske."
Nästa fönster kommer från Portugal.
Där huserar madamen med alla n:en och så här skriver hon:
"Hej Elisabet.
Bara ett den här gången. Jag tog det på Museu Spares dos Reis i Porto i fredags när en kollega guidade mig och mina studenter på en utställning. Hälsningar annannan."
Sex hjärtevärmarhänder ...
Barbro: vems är den andra handen nerifrån och till vänster? Eivors?
Mitt pekfinger och det pekfingret böjs inåt på precis samma sätt!
I fredags, i Dikanäs kyrka, var det begravning av morbror Olaf.
Hans systerdotter var inte med, i alla fall inte fysiskt, ty hon satt då i en bil på väg till Hässleholms sjukhus för kontroll av sitt knä ..., och av och till tänkte hon på denne Olaf, han som var så innerligt älskad av sin storasyster - systerdotterns mamma -.
Och idag hittar jag i min mailbox några bilder från begravningskaffet och alldeles varm i hjärtat blir jag när kusinen har tagit en sån här bild, för då känns det som om man ändå var där.
Händerna tillhör kusinerna Ingalill, Ulf, Ulrika, Eivor och fotografen själv: Barbro.
Och så moster Lisbets hand, förstås.
Vid frukostbordet ...
En annan slags frukost.
Samos, september 2009.
... går diskussionens vågor höga-
Det börjar med pratet om snöskottningen eller bristen på densamma och plötsligt är vi i Malå i början av 90-talet och det är då pratet tar fart.
Så här var det och jag har berättat om det tidigare, bara som en liten förvarning.
Nåväl.
Sonen hade börjat på dagis och varje gång jag lämnade eller hämtade honom så slog det mig hur enbarmligt torftig utemiljön runt dagiset var .. inte en buske .., det var som Sibiriens taiga ..., och till slut hörde jag mig för med någon ansvarig på kommunen, ja, jag erbjöd mig att köra till handelsträdgården i Skellefteå och hämta buskar och säkerligen skulle vi få ihop föräldrar som vore villiga att plantera dessa, om bara kommunen bekostade själva inköpet av buskarna.
Bensin och bil, det skulle jag hålla.
Men nä, det gick inte för sig, då tog man ju arbetet från någon kommunanställd.
Nu var det ju så, att var det nånting man redan på förhand visste, så var det att några buskar på inga vilkors vis skulle planteras inom överskådlig framtid och således skulle heller inget arbete tas från någon kommunanställd, men svaret blev likafullt: "njet".
Nix pix.
Det är detta vi diskuterar så livligt vid köksbordet.
Utgångspunkten är bristen på snöskottandet eller snöskottare .. jag tycker väl att på lägre byggnader, typ dagiset i Ystad där jag bor (ett exempel bara) som är så lågt, där skulle väl några pappor kunna ställa upp och skotta bort snön, så är det hela ur världen, ja, om nu kommunens anställda inte hinner med, ja, hellre än att dagiset ska stängas och tänk, vilka konsekvenser det skulle få i förlängningen!
Pensionatsvärden menar att enskilda ska inte behöva göra sådant, hur skulle det se ut, då avsäger sig ju kommunen sitt ansvar på ett lättvindigt sätt och jag menar att om man nu bor på ett ställe där man känner till hur beslutshavarna tänker, då är det väl lika så gott att man gör något själv då, för annars blir det helt enkelt inte gjort.
Mellan rostebrödstuggorna lägger vi fram argumenten och det blir tydligt hur olika vi är i vissa avseenden; pensionatsvärden är den tålmodige och själv blir jag otålig och tycker att "nä, nu får det ...!"
Ååå, det är inspirerande med diskussioner!
Annat enas vi om.
Nu i dessa tider med översnöade trottoarer och samtidigt massor med arbetslösa ungdomar, då kunde väl dessa - ungdomarna - sättas i arbete med att hålla trottoarerna fria från snö?" tycker pensionatsvärden och det tycker jag med.
Faktiskt.
Och sen är frukosten slut.
Från cd-spelaren hörs Monica Zetterlund sjunga om "Alfie ...", allt medan sigge nilsson leker med en liten papperstuss.
Så är livet en alldeles vanlig förmiddag i slutet av februari.
Lite senare: länkar till Stationsvakt .., det är snöröjningsprat även där.
Och här också .., en f.d. västerbottensmadame som är innerligt trött på inkompetenta snöröjare.
Apropå bristen på snöskottning ...
... så hade vi hemma i Malå ett stort och krumelurigt original, en man vid namn Jakko Korhonen.
Gruvarbetare var han, född i Finland, sargad av krigsupplevelser, men ... härlig!
Hur väl minns man inte den handskrivna lapp som satt på någon anslagstavla med texten:
"Snöskottning, även från tak, utföres. Vitt 50 kr/timmen. Svart 25 kr/timmen."
Och så telefonnumret till herr Korhonen.
Ack .., så väl landet Sverige - åtminstone den här vintern -, skulle ha behövt män av herr Korhonens kaliber!
tisdag 23 februari 2010
Insikt nr 221 ...
Ååå, det finns massor med saker som jag inte begriper, men en sak som jag verkligen inte förstår, det är alla takras som nu inträffar.
Radio Halland meddelar närapå i varje sändning att nu har något nytt tak dråsat i backen och i Bohuslän stängs förskolor och dagis, för snart kan taken falla samman, allt på grund av det ymniga snöfallet.
Då undrar jag: varför går inte någon vaktmästare GENAST upp och skottar bort snön?
Såväl dagis som förskolor brukar inte vara inrymda i höghus modell Turning Torso, tvärtom, och då kunde väl vem nästan vem som helst ta en skyffel och ge sig upp på taket?
Till och bloggmadamen som är höjdrädd, skulle våga mig upp på Marielunds Dagistak i Ystad.
Ja, det var bara det jag ville säga.
Att jag inte förstår just den biten.
För mig framstår det hela som någon slags handlingsförlamning.
Ååå, det finns massor med saker som jag inte begriper, men en sak som jag verkligen inte förstår, det är alla takras som nu inträffar.
Radio Halland meddelar närapå i varje sändning att nu har något nytt tak dråsat i backen och i Bohuslän stängs förskolor och dagis, för snart kan taken falla samman, allt på grund av det ymniga snöfallet.
Då undrar jag: varför går inte någon vaktmästare GENAST upp och skottar bort snön?
Såväl dagis som förskolor brukar inte vara inrymda i höghus modell Turning Torso, tvärtom, och då kunde väl vem nästan vem som helst ta en skyffel och ge sig upp på taket?
Till och bloggmadamen som är höjdrädd, skulle våga mig upp på Marielunds Dagistak i Ystad.
Ja, det var bara det jag ville säga.
Att jag inte förstår just den biten.
För mig framstår det hela som någon slags handlingsförlamning.
Och så ....
... en stooor bukett med krispiga tulpaner till vännen Bente i Norge, som äntligen, äntligen har fått lämna såväl syrgas som sjukhussäng!
Så varmt, varmt välkommen hem! säger jag och "Krya på dig, fru Ordförande!" säger pensionatsvärden och så kommer här en stooor kram farande genom rymden och landar i Norge, just hos dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)