Det här huset, och fönstret, beläget på Ringvägen 31 i Malå, har jag ett alldeles särskilt förhållande till och det är hemifrån-Ingela som har tagit bilden.
I min tidiga barndom bodde här pappas chef, en jägmästare vid namn Efraim Wretlind.
Han var helt annorlunda mot alla andra människor som jag kände till!
Hela somrarna gick denne "Effe" omkring i khaki-kläder och på tomten fanns en trädgård fylld med allehanda blomster och sommartid brukade bussar körbi och i bussarna satt människor som stirrade ut på trädgårdslandet och ibland stannade dom till och Effe gick där och visade sina Aklejor och allt vad där nu fanns.
En "husa" fanns i familjen - tant Svea -, med vitt förkläde och jag minns hur goda hennes skorpor var!
Var sommar kom Effe och Märtas barnbarn upp från Oxelösund (en vit Taunus - med inte AC-registrering - parkerades då på gården) och barnbarnet - Karin - två år äldre än undertecknad, blev då, under några veckor, min lekkamrat.
Karin var som från en annan planet, så söt, fräknig och alltid så glad .., och mina klasskamratspojkar dök plötsligt upp från ingenstans och ville vara med.
I vår sommarstuga nere vid sjön satt vi om kvällarna och lekte "Anden i glaset" och soliga dagar cyklade vi till Solviksbadet och nästan alltid hade Karin med sig sina marsvin, ja, dom låg i en korg med två snedställda lock och inte kände jag någon som hade marsvin inte .., i Malå var det mest gråhundar, stövare och nån katt som gällde.
Med Karin var allt annorlunda!
Hon var liksom "finare" än vi andra, men inte högfärdig.
Hemma i Oxelösund dansade hon balett (bara en sån sak .., i Malå åkte man skidor!) och när hon packade upp sin resväska, ja, då fanns där en ljusblå balettdräkt bland allt det övriga.
På en gammal super-8-film från 1961 kan man se oss tillsammans ute på gräsmattan .., där är Karin i gul balettdräkt och jag själv i en prickig kjol och där är pappa som då är 51 år och han visar oss hur man kan ta upp en sockerbit från marken, genom att sätta sig på huk och ha händerna mellan benen på nåt konstigt vis och pappa skrattar gott åt kameradamen som är min mamma och jag har lockigt hår och ser glad ut.
Mellan somrarna brevväxlade vi flitigt och jag vet ingen som har en sån personlig och speciell handstil som Karin, jo, Monica i Lysekil .. jag skulle n ä s t a n kunna förväxla era handstilar!
För en tid sedan fick jag ett meddelande på Facebook.
"Är du den Elisabet som en gång kastade en bakelse under min morfars veranda?" skrev kvinnan som på bilden fortfarande var fräknig och vacker och satt så elegant på en stol någonstans utomlands och vid sin sida hade en YSL-väska.
Jominsann, det var just denna Karin!
Världens bästa och snällaste Gustav.
Någon på 60-talet dog Karins morfar och mormor och huset kom att säljas till Ann-Britt och Gustav Sandström.
Två söner fanns i familjen, varav den ene - Bo -, blev min klasskamrat och kompis.
Ååå, som vi umgicks!
När Bosse fick en bandspelare, ja, då tillbringade jag nästan all tid hos honom och vi (läs: jag) lekte radiopratare och intervjuade den arme Bosse stup i två, tills han en dag sa att nää, nu hade han fått nog, nu ville han inte hålla på med sånt där fånigt intervjuande längre!
Det var också hos Bosse jag första gången lyssnade på musik i hörlurar.
Den här låten var det och när jag skulle säga hur läcker låten var, skrek jag hööööögt, - ovan som man var vid lurarna -.
När mamma 1978 gav sig av till Sydamerika, då blev Ann-Britt som en extramamma för mig och den piprökande Gustav, han blev som en låtsasmorfar till AP och dr Böhlander.
Flera år senare, när vi flyttat från Malå till Stockholm .., kom brev från Ann-Britt där man fick lite malåskvaller och tidningsurklipp till livs.
Så småningom togs huset över av Bosse och Leina.
Några år tillsammans fick vi som grannar .., med kaffestunder vid söderväggen .., bröllopet i deras trädgård .., ja, lite sånt.
Allt det tänker jag på när jag ser den här bilden.
T a c k igen, Ingela!
