Morgon i landet Halland ...

Visst kan man sätta sig i ett flygplan och susa iväg hundratals mil bort och man kan sitta på en balkong och skriva vykort och berätta om hur ljuvligt vackert där är och man är uppfylld, så där så man nästan spricker.

Sen kommer man hem och tar sin moppe och åker en tidig söndagmorgon längs slingriga vägar till lilla Slöinge och man ser två tranor och känner doften av havre (aldrig har jag tänkt på hur underbart en havreåker doftar!) och man tänker att nånting så vackert som Sverige i frodig sommarskrud, det kan väl omöjligen finnas?

Och man ser morgontrötta kossor och hästar som ligger på rygg och sprallar runt .., vid Vanstad (som bara är någa hus) skuttar en liten harpalt över vägen och gömmer sig bland allt det gröna .., och inne i själva byn Slöinge - just vid Lantmännens stora silo -,  kalasar en skata på en överkörd igelkott.

Man tittar in i ett litet bageri som heter Solhaga och man köper bröd som läggs i en brun papperspåse.

Man träffar en orange-vit-färgad kattmadame - det är just utanför bageriet - och man böjer sig ner och stryker över hennes leeeena päls och man tänker att egentligen spelar det väl ingen roll om man har en eller två katter och kanske skulle vi ändå ...?

Och där utanför träffar man även den elvaårige taxen Kaxe som sakta lunkar fram och hälsar.

Hon som är matte säger att hon är den tredje ägaren till Kaxe och att han älskar att sitta i hennes knä.

Sen åker man hemåt.

Och man ser gulmåra, kråkvicker, stora sjok av almöke .., där är nånting som liknar prästkragar och där är ängklockor och ännu mera hundkäx .., där är kossorna och hästarna igen och där är den där prickiga hästen som jag hälsade på för några år sedan .., och där är cyklister i tajta dressar som cyklar nästan lika snabbt som jag kör moped .., och när jag kommer hem frågar pv om jag såg den överkörda ormen som låg där vid Ugglarp, men det gjorde jag inte.

Däremot tänkte jag väldigt mycket på katten och på hur trevligt det skulle vara med en till .., en som kanske är mer kelig än sigge nilsson och som gärna stryyyyker sig runt benet och inte enbart för att få mat.

Det är vad jag tänker på den här morgonen som är som en enda stor gåva.

Söndagsfönstret ...

"Ett torpfönster nära där vi bor ...", skriver fönsterfångerskan.

Vilken somrig bild! tänker jag.

Ni vet, den där känslan ....

...., då, när man kommer till ett nytt ställe och där redan sitter andra resenärer som varit där ett tag - kanske en vecka eller nästan två - och dom känner sig så hemtama och tittar lite nyfiket eller förstrött på dom där nyanlända .., den känslan brukar jag tycka är rätt obehaglig.

Så där som att man blir avsynad.

Den här gången kom vi fram mitt på dagen och vid poolen satt nästan ingen .., ett medelålders par bara och dom log lite .., och sen badade vi hela eftermiddagen och Det Lyckliga Paret - som kommit samtidigt med oss - satte sig i skuggan och allt eftersom kom även andra och slog sig ner och nästan hela tiden valde vi samma platser, dag efter dag, menar jag.

Och egentligen borde jag gå ner tjugo kilo och magen står åt alla håll och kanter och hade detta varit för tio år sedan, ja, då hade jag nästan inte tänkt på nånting annat.

Och jag hade jämfört mig med andra kvinnor.

Tänkt att ååå, om man bara ....! 

Den här gången var det annorlunda.

Nu tänkte jag så här .., att snart fyller jag sextio år .., ja, jag struntar blankt i det här med att ens försöka hålla in magarna .., det får vara som det vill med den saken och vet ni, hur underbart befriande den där känslan var!

Just så var det.

En dag ...

... hyr vi var sin moped och ger oss av västerut.

Västerut och söderut.

Vi har bestämt oss för att besöka det som i broschyren kallas för "En av Europas vackraste stränder", nämligen Elafonissi.

Det där med "vackraste stranden", det tar jag inte så allvarligt.
I Turkiet fanns också en sån .., och jag minns att jag frågade guiden om hon någonsin hade vandrat längs stranden i Sandhammaren i Skåne och nej, det hade hon inte och då förstod jag ju.

Nu är vi i Grekland.

Jag är till en början vettskrämd av att ens ta mig från mopeduthyrarfirman som ligger mitt i centrum av Agia Marina och där bilar kör som vore det rally mest hela tiden och det tutas och där är turistbussar och störst-går-först och jag blir kräksjuk och ber pv att vi tar några mindre vägar först och det gör vi.

Morgonen därpå startar vi resan söderut.

Efter ett par mil på behagliga vägar, viker vi av från allfartsvägen och snirklar oss ner mot havet.
Vi är nästan ensamma på stranden, där är bara en äldre brunbränd herre och så vi.
Där är gott om stickiga sjöborrar på botten och vi tar oss försiktigt ut ..., Emil snorklar lite .., solen bränner.

Och så fortsätter vi.



(Den som orkar avsätta tre minuter kan få en uppfattning om hur det ser ut ..., ja, på filmen).
 
Nu bär det av rakt upp i snirkliga bergen .., tänk er stup på flera hundra meter (somliga toppar är långt mer än tusen meter höga!) och decimeterhöga hönsnät (mer som avfartsramper) och på vissa ställen får jag nästan-panik och tänker att detta kommer jag aldrig att överleva och efteråt, när vi väl snirklat oss ner från bergstopparna (det är inte så värst mycket enklare att köra moped i kraftig nerförslutning, om nu någon trodde det ..., tänk er 90-graderskurvor och hur brant som helst!) och jag har fått en blåsa i vänstra handen som mest ligger på bromshandtaget .., kommer vi då äntligen fram till Elafonissi och där är havet inte blått, utan turkosfärgat, man kan faktiskt tro att man har hamnat på en strand i Söderhavet.

Det är långgrunt och känns helt overkligt nästan .., sanden är nästan rosafärgad och överallt syns skyltar med text att vi ska hålla rent och det gör vi.

Och jag oroar mig hela tiden för hemfärden.

Det visar sig att vägen är avstängd och ingen förstår varför.
Jo, att där pågår något slags arbete och där är män som sitter i en slags kranlyft .., men till sist kommer vi att prata med en norrman som hyrt den cabriolet som skytmtar till vänster i bilden .., han berättar att biluthyraren förvarnat att vägen kanske skulle stängas och vi meddelar det holländska paret som har den svarta bilen och så vänder vi alla och åker åt andra hållet.

Pv väljer väg .., vi hamnar i nån slags bedårande dalgång där det är grönt och frodigt och fast jag har hjälm .., hörs fågelkvittret tydligt.
Och syrsorna, förstås.

Det kan se ut så här.

Och så här.

Just här stannar jag till och pv och Emil bara susar vidare .. men nu har jag bestämt mig för att fånga dom här vita blommorna på bild!

Nästan  högst uppe i bergen tar vi paus och i en pytteliten by blir det lunch.
Omelett och grekisk sallad.

Det är så gott, så gott och aldrig blir man less.
Varje dag äter vi detta, till lunch och middag.
Och nej, vi tröttnar inte.

Sen ytterligare någon eller ett par timmars körande och nu är jag inte längre lika rädd och bergen är fortfarande höga, men jag tittar på pv och ser hur han gasar på i kurvorna, särskilt i uppförsbackarna och även om jag känner en slags oro, så   v å g a r   jag och tänker att den där Dagab-ordern som ska iväg på onsdag till veckan, den är väl ändå en baggis i det hela, för har jag klarat detta, då behöver jag inte vara rädd mera .., höga höjder är för mig det värsta av det värsta.

Vid åttatiden är vi hemma.
Återlämnar mopederna .., tar taxi från Agia Marina till Gerani .., badar i poolen .., spelar kort .., och jag känner mig som den lyckligaste männniskan i världen, ja, bara detta att vi överlevde!



Och detta är vad Emil gör.

Intill poolen finns en bar och det är Kriztina (ursprungligen högutbildad ekonom från Ungern) och hennes man Mikaelis som driver det hela och när filmen tas dukar hon bordet; det ska bli BBQ för femton personer ..., alla är skandinaver och vi kommer - men det vet vi inte då - att hamna intill tre vänliga töser från Osby och Älmhult och en av flickorna är en avbild av Helena Bergström (skådespelerskan) och jag säger ..."du måste vara Lejon?" och det är precis vad hon är.

En härlig kväll blir det.

Husskötaren säger ...

... att det har regnat mest hela tiden då han och sambon - den blivande tvillingmamman - skött om det gula huset, harry, sigge nilsson och allt det andra.

Igår, vid tolvtiden, just när dom packat ihop sina pinaler, då kom solen!

Sol eller regn .., i växthuset har allt skjutit i höjden!

Minst en halvmeter har tomatplantorna vuxit!

En liten squash tycks vi ska få också!
L y c k a.
Jo, just det.

Tanken, när vi var på Kreta, var att jag kanske skulle köpa ett vackert fat i keramik.

Men se .., shopping, det är ju liksom inte min starka sida .., det var otroligt hett och inte hade jag lust att åka till dom närmaste - lite större - orterna, där butikerna trängs sida vid sida och alla har nästan exakt likadant utbud ..., och när vi kom till småbyarna - den där dagen när vi körde uppe i svindelhöga bergen -, ja, då hade pv så brått att susa förbi (själv saktade jag farten .., tittade på alla pelargonior som stod i plåtburkar modell större .., och vinkade till en svartklädd tant som satt uppe på en altan ...), så jag vågade inte bli kvar, i rädsla att tappa bort honom och Emil.

Så ... något keramik blev det  inte.

Men ett gäng grekiska klädnypor fick allt följa med hem.
Vilken bra souvenir!
Nu kommer jag att få soliga-dagar-känsla var gång tvätten ska upp på strecket!

Lördagsfönstret ...

Hej från lördagskväll på sommarstugan.

Just nu är Du på en grekisk ö.
(Nej, vi har kommit hem nu ..., säger Elisabet).

Jag är vid en svensk sjö.

Mammas nykokta rabarberkräm och ett fönster som speglar sig i spisen.

Hej från Turtlan

Ljud och bild ...

Vi bodde verkligen på landet.

Och det bästa med lägenheten var att där fanns två - dessutom rymliga - balkonger.

En i öster och en i väster.

Morgonsol och kvällskugga.

Så här såg det ut från västerbalkongen en kväll när solen hade lagt sig för dagen.

Och så ....

.... ett kvällsfönster från norra Kreta.

Och han räknar och räknar ...

Under oss bor Pernille och Ada med sina mammor. Från Norge är dom.

Kreta.

Till vår lägenhet i Gerani är det tjugoåtta trappsteg - det är pv som håller reda på den saken; han vet också att på hans arbetsplats; Sturegymnasiet i Halmstad, är det sjuttiotvå trappsteg från entrén till mattesalen ..., och såklart vet han att i gula huset är det sjutton trappsteg upp till sängkammaren .. -, och vid första anblicken på den ganska branta grekiska trappan tänker jag att ... "hjäälp, hur ska det gå med mitt onda knä!?"

Halvvägs uppe upptäcker Emil katten Gulli. Varje dag får Gulli mat av Pernille.

Det visar sig gå hur bra som helst. 

I sju dagar blir vi borta och inte en enda gång har jag problem med knäet eller benet.

Vilken outsäglig glädje.

Och jag tänker att förmodligen är det mitt jobb som är orsaken till det hela.

I väntan på ...

.... att min hjärna - eller kanske ännu mera hjärtat - ska klara av att sortera alla intryck som liksom tumlar runt likt höstlöv i häftig storm .., så lägger jag in en liten filmsnutt, så där så ni kanske förstår.

Det är den sista kvällen i den lilla bondbyn Gerani på norra delen av Kreta.

På balkongen - den mot öster som har morgonsol - sitter pv och Emil och spelar backgammon.

Själv har jag slagit mig ner på soffan i allrummet .., jag sitter där och tänker på hur ljuvlig den här semestern har varit och så ofattbart avkopplande .., allt medan gardinen (den jag tycker är så vacker) fladdrar lite i vinddraget.

En bit i filmen hörs en man skratta.

Det är vår lägenhetsgranne, han som är gift med kvinnan som jag till en början tror är hans mamma.

Senare ska jag förstå att detta är nog världens lyckligaste äkta par.

I alla fall Sveriges.

Lite senare ska jag berätta mera.

Dagens fönster ...

... kommer från Västmanland och nog ser den unge mannen i den randiga tröjan ut att kunna vara son till stickmadamen .., ja, ni vet vem .., Ulrika!

Kväller i landet Uppland ...

En helt ljuvlig dag har det varit.
Vi förväntade oss regn, men solen har flödat konstant mest hela dagen - och vi har flämtat och tänkt att nog är det tur att det finns ett hav och en pool att svalka sig i -, ja, i Grekland, alltså.

Först tog pv siesta i trädgårdssoffan .., sen löste jag av honom.
Låg där i någon timmes tid och mer än så och lyssnade till Jonas Gardells sommarprat.
Högst hörvärt, som vanligt.

Dagens sommarpratare har jag helt missat, men det får jag ta igen senare.

Vi har nu tillbringat sextio minuter på Bollstanäs idrottsplats, där BSK:s damlag spelar mot Tierp.
Molnen kom seglande och var alldeles lilafärgade och jag frös .., och när BSK ändå hade ledningen med tre mot noll, åkte vi hemåt.

Nu tittas det på fotboll igen, men på tv.

Tidigare idag vann Emil över pv när det gällde backgammon .., jag hittade en dräglig behå på Lindex och har nu en helt ny profil (ja, så värst behagligt är det då inte ..., nog är det skönare med fritt fall ...), köpte två pocket av Joyce Carol Oates och lite annat smått och gott.

Uppstigning kvart över tre i natt.

Ajöken, sa fröken,

På vift ...

Och färden går via Ljungby (vi lyssnar till Sommar i P1 med Lasse Kronér, ett trivsamt program med röd tråd ...) och efter bara en knapp timmes körning blir pv hysteriskt trött och önskar avlösning som chaufför och att köra längs 2-1-vägar är inte det bästa jag vet .., trogna läsare kanske kommer ihåg att jag en gång gjorde en manöver vilket resulterade i hundra meters bilkörning på fel sida av vägen ..., och den skräcken sitter fortfarande i .., ja,  jag tycker alltid att själva omkörningsbiten är så kort .., vips, så syns skylten om att vägarna ska gå samman igen!

Mest är där långtradare ... knappt någon husbil och en enda husvagn.
Ofta ser jag överkörda grävlingar eller grävlingsungar .., där är en liten räv som ligger vid sidan av vägen .., platta harpaltar .., rovfåglar .., här och där en skata.

"Tänk, så hemskt om någon rävmamma blir överkörd och så ligger hennes ungar i lyan och väntar och väntar på att mamma ska komma hem .., och så kommer hon aldrig .." säger jag till pv.

Livet kan vara hårt.

Men där är också hagar med välmående kossor .., får och lamm .., och Sverige är så vackert!

Rast vid Östgötaporten.
Lagom mycket folk i restaurangen ..,  en effektiv kvinna med svart förkläde torkar av och håller ordning .., hjälper ett äldre par till sitt bord och är oerhört vänlig .., allt medan en stressad småbarnsmamma dirigerar sin make; jag tänker att hon låter som en general.

Här bytte vi chaufför.

Vid åttatiden är vi framme på Ekerö och lilla Nelly viftar på svansen och springer sedan raka spåret till sin badbalja .., åååå, inget är så roligt för henne som detta att plaska omkring i vatten!

Och det blir Allsång på Skansen .., kaffe och mackor ..., trädgårdsprat .., och sen iväg igen .., nu till Väsby ..., och ett elände är det när vi kommer till Kista och ska svänga vänster - precis lika krångligt som förra gången - och överallt är det vägbyggen ..., men fram kommer vi,  ja, två minuter före den tid som pv gissade på - sånt är kul, tycker han -, och det blir sen kväll, hårborstning av Emmas hår (som är  s v a l t   och mjukt, så där som mitt eget aldrig någonsin har varit ...) och prat med Emil om skolan och vad han tycker om och jag får veta att han läser spanska, så vi presenterar oss för varandra och frågar hur vi mår, "muy bien, gracias" och hur gamla vi är och sånt och då har pv redan gjort natt.

Nu är det dagen innan avresan.
Jakten på en fin och bra behå ska ta sin början ..., ett litet paket ska postas .., några vykort skrivas och ikväll är det fotbollsmatch, BSK mot Tierp, serieettan mot serietvåan och Emma ska spela.

Ungefär så.
Livet känns bra.

(Angående programmet Sommar. Jonas Gardell missade jag .. , men i förrgår lyssnade jag med stor behållning till serietecknerskan vars namn jag inte kommer ihåg ..., jag tyckte väldigt mycket om hennes tankar kring såväl mens, som att våga gå sin egen väg!)

Dagens fönster ...

"Fönstren i vår hiskeligt fula garagedörr - men i dem syns min vackre viking. :-)".

Så skriver Ulrika i Västmanland.

Ser ni vikingen där till höger ...?

Såja ...



Nu är allt klart.
Bilen står redo och väntar.
Väskorna packade.
Pennor (överstrykningspennor inte att förglömma) papper .., adressboken .., Ldb-krämen som jag älskar .., Yatzy och kortlek och ett set med strandtennnisracketar och en liten boll.

Baddräkten.
(Den med gles resår har också fått följa med. I smyyg).

Och sandalerna.
Semestersandalerna som varit med om så mycket.
Dom får också följa med.

Vi tar sikte på Småland (en motor ska lämnas hos pv:s storebror) .., därefter Jönköping och så barn och barnbarn och mågar.

I morgon blir det inköp på Bokia och letandet efter en fin behå.
Kanske en baddräkt också.
K a n s k e.

Och tidigt, tidigt torsdagmorgon bär det av.

Nu hoppas jag att allt går bra.

Ajöken, sa fröken.

(Ja, tills ikväll alltså ...-)

Dagens fönster ...

Hej!

Här kommer några bilder som  kan vara fönster men också visa på livet i Bonnstan på midsommarafton. 

De flesta kammardörrarna är öppna och folk tittar in till släkt och vänner. 

Även obekanta är välkomna att titta in.

Tusentals människor tar del av eftermiddagens program, umgås, fikar, strövar omkring. Allt går lugnt och stillsamt till. Inte en polis i sikte. 

Dagen avslutas med en musikandakt i Skellefteå lands kyrka kl 23. 

När det är slut har solen just gått ner för att gå upp en timme senare.

ellem

Det bästa för Biggan ...

Först vill jag önska dig en riktigt trevlig och välbehövd semester i Grekland Elisabet!
Hoppas du får fina, soliga, avkopplande dagar!

Måste skicka en bild på min jordgubbspyramid...tack för tipset, hälsa pv och tacka för den geniala idén!

Nu frodas gubbarna som aldrig förr på vår kolonilott och det bästa för mig- inte bara den här veckan, är att gubbarna är så lätta att sköta om, till och med för mig, som har en ganska knackig rygg.....

Tack för att ni delade med er av den geniala konstruktionen.

Vila, njut och ha en skön semester.

kram Biggan

// Biggan: äras den som äras bör .., det var Gunnar i Vaplan .., hans son Joakim som hade den här idén på sin sida, ja, om jag nu minns rätt och det tror jag att jag gör.  Men så FIN ni har fått den! 

Litet möte, så där i all hast ...

Mellan varven får hunden åka i släpvagnen.

Fönsterskrapan är totalt försvunnen och jag tar moppen och susar iväg till affären.

Att vara hemma är underbart, men att se andra människor är också trevligt.

På väg till moppen, som står parkerad utanför entrén, blir det en stunds småprat med den här herrn och hans hustru. Och hunden. En Samojed.

Jag får veta att dom cyklat från Uddevalla, ja, inte på en dag förstås .., och nu ska övernatta på Haverdals camping och i morgon väntar en tuff dag .., då är det Hallandsåsen som gäller .., nej, förresten, först ett besök i Båstad och sen kanske Kristianstad.

"Ja, du vet .., där bor min bror", säger mannen leende.

Medan vi pratar viftar hunden så glatt på svansen och så snart jag öppnar munnen börjar hon att yl-prata och mannen skrattar och säger ..."alltså, hon måste känna igen din dialekt och reagera på den, hon är ju norrifrån .., hör hur hon låter och så glad hon blir!"

"Hur gammal är hon? Tre, fyra år ..?`" undrar jag.

"Tre och ett halvt ..., har du hund själv ..?" frågar mannen och det har vi ju.

Sen säger vi hej och tack och jag moppar hemåt.

Där är kossor ute på ängen ..., en överkörd harpalt .., en skata som på så vis får sig en delikat middag .., och hemma väntar pv som ska ut och cykla med harry.

I morgon ger vi oss av.

Glädje ....

Nr tre från vänster är moster Lisbet ..., nr två är mellansysterns mamma. Längst uppe t.v. moster Margit som var synsk.

Sist jag ringde kände hon inte riktigt igen mig och jag kände en sån ofattbar sorg över att den där länken till något som varit, inte längre fanns kvar.

Just därför har jag dragit mig för att ringa. 
Inte så mycket för min egen skull, som för hennes.
Den där skräcken att inte känna igen någon på rösten och att då försöka hålla masken. 
Å, så jag kände igen det från mamma. 

Men nu, några dagar innan vi ska sätta oss i planet som ska ta oss till Grekland, slår jag numret till Vilhelmina. Till Trollstigen. Till moster Lisbet.

"Ja, Larsson ...?" säger hon nästan genast och larsson-ordet går liksom uppåt. 

"Ja, Nilsson ...", säger jag och håller andan. 

Då händer det.

"Men lilla Eliza !!" säger då moster Lisbet, denna underbara människa som betyder så mycket för mig. 

På pricken känner hon igen mig.

Och hon berättar att "Ann-Gerd har varit så nära mig ett par dagar .., du förstår, jag har nästan kunnat prata med henne ...", och hon som är min moster och mammas yngsta syster, tretton år yngre än mamma, låter så ovanligt glad.

En bra stund pratar vi. 

Efteråt vill jag nästan gråta av tacksamhet.
 

 

Och nya vinster på ingång ...

Två alldeles bedårande böcker av äldre modell kom idag med posten!
Den här; "Prosten Neumanns läkemedel", kommer att bli förstapriset i nästa dragning.

Här får ni minsann veta allt ni behöver.

Av erfarenhet vet jag att den här bloggens trogna läsare till allra största delen är kvinnor och dom flesta är inte alldeles purunga.

Åderbråck .., ja, det finns det säkerligen någon som är drabbad av!

Och alldeles otroligt är det väl inte att någon ur läsekretsen har bekymmer med detta ...?
Men hys hopp; hjälp finns!

Denna hälsosamma skrift har tillhört herr Johannes Carlsson och på sidan 31 kan man bland annat läsa följande:

"De flesta av våra s k nöjen äro i verkligheten intet annat än retelser för nerverna. De äro därför lika ohälsosamma för den nervöse som övermått av tobak och sprit, starkt kaffe, te och kryddor (akta dig Anne i Mantorp, du som vann madras-curryn!). Starka sinnesrörelser måste undvikas. För många nervösa personer är spel om penningar skadligt; det gör dem ofta lätt upprörda, i synnerhet när de förlora."

Se där, vem hade anat detta!


Alldeles underbar är i alla fall den lilla boken!

Ett andrapris finns också.

Den här.
Vilket vackert omslag!
En deckare av Maria Lang.

Boken har tillhört Hugo, som fick den i födelsedagspresent av Lisa.

Och vem är det nu som skickat detta ljuvliga, till glädje för oss andra?
(Ja, jag tänker absolut vara med i tillbringaren .., ååå, så jag hoppas vinna den övre boken!).

Jo, det är den här madamen.

Tack snälla, rara!

Och detta kommer att lottas ut när vi återvänt från Grekland.