Elisabet

Glädje ....

Nr tre från vänster är moster Lisbet ..., nr två är mellansysterns mamma. Längst uppe t.v. moster Margit som var synsk.

Sist jag ringde kände hon inte riktigt igen mig och jag kände en sån ofattbar sorg över att den där länken till något som varit, inte längre fanns kvar.

Just därför har jag dragit mig för att ringa. 
Inte så mycket för min egen skull, som för hennes.
Den där skräcken att inte känna igen någon på rösten och att då försöka hålla masken. 
Å, så jag kände igen det från mamma. 

Men nu, några dagar innan vi ska sätta oss i planet som ska ta oss till Grekland, slår jag numret till Vilhelmina. Till Trollstigen. Till moster Lisbet.

"Ja, Larsson ...?" säger hon nästan genast och larsson-ordet går liksom uppåt. 

"Ja, Nilsson ...", säger jag och håller andan. 

Då händer det.

"Men lilla Eliza !!" säger då moster Lisbet, denna underbara människa som betyder så mycket för mig. 

På pricken känner hon igen mig.

Och hon berättar att "Ann-Gerd har varit så nära mig ett par dagar .., du förstår, jag har nästan kunnat prata med henne ...", och hon som är min moster och mammas yngsta syster, tretton år yngre än mamma, låter så ovanligt glad.

En bra stund pratar vi. 

Efteråt vill jag nästan gråta av tacksamhet.