En av femtiofyra heter Elisabet ....
"I Halland konstaterade sjukvårdens laboratorium 54 positiva fall av det pandemiska viruset influensa A under de två gångna veckorna. I landet och stora delar av världen är det viruset som dominerar.
onsdag 3 februari 2016
Ett onsdagsfönster från Portugal ...
Hej Elisabet,
Här kommer en fönsterbild som nog behöver förklaring!
Fönstret är på vår glasveranda åt söder och jag tog bilden tidigt i morse innan det blivit riktigt ljust. Imman på fönstrets utsida ger ett slags förstoringseffekt så att det ser ut som om bambuhäcken är precis utanför, medan den i själva verket är femton meter bort. Man ser den som den verkligen ser ut i den lilla strimman av klart glas till vänster.
Fortsatt god bättring!
Anna
Hej Elisabet,
Här kommer en fönsterbild som nog behöver förklaring!
Fönstret är på vår glasveranda åt söder och jag tog bilden tidigt i morse innan det blivit riktigt ljust. Imman på fönstrets utsida ger ett slags förstoringseffekt så att det ser ut som om bambuhäcken är precis utanför, medan den i själva verket är femton meter bort. Man ser den som den verkligen ser ut i den lilla strimman av klart glas till vänster.
Fortsatt god bättring!
Anna
tisdag 2 februari 2016
måndag 1 februari 2016
Om natten ....
Det går sakta men säkert framåt.
Trettinio graders feber i en veckas tid lämnar efter sig total orkeslöshet och att ställa sig i hallen för att stryka en linneskjorta, framkallar darriga armar och ben.
Pv har börjat arbeta och Nelly, som är så rädd för mig när jag hostar, viftar ändå på svansen när hon ser mig komma från övervåningen. Ja, ja, nu har hon ju inget alternativ.
Jag går ut med hundarna på promenad ..., upptäcker att talgoxen börjat pipa lite våraktigt .., snön är helt borta och marken torr. Det blir ingen lång runda .., men ändå, frisk luft känns ljuvligt!
Tidigare på morgonen har jag besökt vårdcentralen för en - hopefully - sista uppföljning.
Frånsett en äldre man som väntar på provsvar och en liten rar tant med permanentat hår, är jag alldeles ensam och tanten säger att hon förresten är klar.
Och läkaren ler när hon ser mig och säger att "ååå, Elisabet, jag blev så orolig när jag såg ditt namn, jag tänkte .., hon har väl inte blivit ännu sämre än i torsdags!"
Det blir det vanliga.
Blodtryck, lyssna på hjärtat och lungorna, hon knackar sig runt på min rygg ..., tittar i halsen .., kollar syremättnaden och jag berättar om gårdagkvällen som var så svår, när det kändes som om all luft tagit slut och pv som var så förskräckt och knappt kunde sova natten mot idag.
Jag, som annars aldrig går till doktorn - i alla fall inte i onödan - har nu slagit personbästa.
Men nu, nu ska det väl ändå bli bra!
Så jag kör hemåt igen .., stannar till uppe på toppen av vägsträckan, just där hästarna går nere i hagarna och där det är så vackert .., funderar på att ta fram kameran, men det är glashalt ute och jag struntar i det hela och åker vidare.
En vecka av återhämtning återstår.
Sju dagar.
Natten mot idag låg jag vaken i timmar och lyssnade till olika P1-program.
Ett av dem var fullständigt otroligt intressant, nämligen detta.
Tänk, så lite man vet om somligt!
Jag är sextiotvå år, har rökt i totalt ett års tid av mitt liv och berusad har jag också varit, men jag har aldrig tagit några droger. Inte i min vildaste fantasi, kunde jag tro att kokainmissbruk var så vanligt!
Nu ska jag lägga mig på soffan och vila frukost.
Trettinio graders feber i en veckas tid lämnar efter sig total orkeslöshet och att ställa sig i hallen för att stryka en linneskjorta, framkallar darriga armar och ben.
Pv har börjat arbeta och Nelly, som är så rädd för mig när jag hostar, viftar ändå på svansen när hon ser mig komma från övervåningen. Ja, ja, nu har hon ju inget alternativ.
Jag går ut med hundarna på promenad ..., upptäcker att talgoxen börjat pipa lite våraktigt .., snön är helt borta och marken torr. Det blir ingen lång runda .., men ändå, frisk luft känns ljuvligt!
Tidigare på morgonen har jag besökt vårdcentralen för en - hopefully - sista uppföljning.
Frånsett en äldre man som väntar på provsvar och en liten rar tant med permanentat hår, är jag alldeles ensam och tanten säger att hon förresten är klar.
Och läkaren ler när hon ser mig och säger att "ååå, Elisabet, jag blev så orolig när jag såg ditt namn, jag tänkte .., hon har väl inte blivit ännu sämre än i torsdags!"
Det blir det vanliga.
Blodtryck, lyssna på hjärtat och lungorna, hon knackar sig runt på min rygg ..., tittar i halsen .., kollar syremättnaden och jag berättar om gårdagkvällen som var så svår, när det kändes som om all luft tagit slut och pv som var så förskräckt och knappt kunde sova natten mot idag.
Jag, som annars aldrig går till doktorn - i alla fall inte i onödan - har nu slagit personbästa.
Men nu, nu ska det väl ändå bli bra!
Så jag kör hemåt igen .., stannar till uppe på toppen av vägsträckan, just där hästarna går nere i hagarna och där det är så vackert .., funderar på att ta fram kameran, men det är glashalt ute och jag struntar i det hela och åker vidare.
En vecka av återhämtning återstår.
Sju dagar.
Natten mot idag låg jag vaken i timmar och lyssnade till olika P1-program.
Ett av dem var fullständigt otroligt intressant, nämligen detta.
Tänk, så lite man vet om somligt!
Jag är sextiotvå år, har rökt i totalt ett års tid av mitt liv och berusad har jag också varit, men jag har aldrig tagit några droger. Inte i min vildaste fantasi, kunde jag tro att kokainmissbruk var så vanligt!
Nu ska jag lägga mig på soffan och vila frukost.
Måndagsfönstret ...
Ja, man kan ju skylla på att man är allmänt bortkommen efter all feberyra, för nu hittar jag inte mejlet som berättar var detta är taget, men det kanske var Vålådalen?
En sak vet jag i alla fall och det är att det var Cecilia N som höll i håven.
Tack snälla!
Ja, man kan ju skylla på att man är allmänt bortkommen efter all feberyra, för nu hittar jag inte mejlet som berättar var detta är taget, men det kanske var Vålådalen?
En sak vet jag i alla fall och det är att det var Cecilia N som höll i håven.
Tack snälla!
söndag 31 januari 2016
Och dagens bild ...
När vi reste till Ghana fick Anders låna sin pappas systemkamera och då väcktes verkligen det där fotointresset som vi tidigare inte tänkt så mycket på. Väl hemkommen köpte han sig en egen kamera och via messenger kommer nästan dagligen bilder susande genom rymden, bilder som han tagit och är nöjd med.
Glädjen i att fotografera, det intresset har vi verkligen gemensamt, även om jag håller till godo med betydligt enklare utrustning och Anders skrattar ofta åt att jag nästan uteslutande vill ha "stående" bilder, medan han själv föredrar dem på andra hållet.
Den här bilden kom häromdagen.
 |
| Foto: Anders E. |
När vi reste till Ghana fick Anders låna sin pappas systemkamera och då väcktes verkligen det där fotointresset som vi tidigare inte tänkt så mycket på. Väl hemkommen köpte han sig en egen kamera och via messenger kommer nästan dagligen bilder susande genom rymden, bilder som han tagit och är nöjd med.
Glädjen i att fotografera, det intresset har vi verkligen gemensamt, även om jag håller till godo med betydligt enklare utrustning och Anders skrattar ofta åt att jag nästan uteslutande vill ha "stående" bilder, medan han själv föredrar dem på andra hållet.
Den här bilden kom häromdagen.
Dagens fönster ...
Utsikt från Storstugan i Vålådalen där jag är på kurs.
Om man har chansen att få lyssna på Mia Börjesson så ska man ta den.
Cecilia N
Utsikt från Storstugan i Vålådalen där jag är på kurs.
Om man har chansen att få lyssna på Mia Börjesson så ska man ta den.
Cecilia N
lördag 30 januari 2016
"It´s so easy, except for the round-about ...".
Nej, min ork är lika med noll, ändå är jag idag hundra gånger bättre än igår. Ja, i alla fall tiodubbelt bättre!
Alldeles nyss satt pv i soffan och log och jag frågade vad han sysslade med?
Jo, han läste nåt på sin Ipad.
Jag frågade vad det var och han vände skärmen mot mig och visade rubriken här ovanför.
Nej, det kände jag inte till.
"Vad handlar det om ...?" frågade jag.
"Ja, men vår resa till Irland för åtta år sedan ..., du skrev det ju själv!", svarade han.
Aha.
Det får bli ett reprisinlägg, alltså.
Av allting som hände på Irland, så är bilturen från torsdag till fredag det som jag absolut kommer att minnas med mest glädje!
Så här var det.
Först ett besök hos uthyrningsfirman och det visar sig vara ungefär som när man bokar flygbiljett hos Ryan Air .., det börjar med en trivsamt låg summa, men innan alla försäkringar är tecknade (nog borde ni kanske ha en försäkring som friar er om ni råkar ....? säger mannen och för sin inre syn ser man allt elände som kan hända och vips, har man sagt "yes, please ...") har summan skjutit i höjden likt en raket ..., och bilen, den visar sig stå i ett stort p-hus några kvarter längre bort och dit får man gå själv och good luck, säger uthyraren och gnuggar sina händer över den lättfångade inkomsten.
Och så hittar man äntligen p-huset och efter en stunds letande, även bilen.
Och man sätter sig på det som känns som fel sida .., och chauffören som är en mattelärare, tillika pensionatsvärd och vasaloppsåkare från Halland, han sitter där intill på fel sida han också och lite försiktigt testar han detta med växelspaken som är till vänster och backspegeln är minsann vinklad åt fel håll och själv blir jag saligt frälst och ber till Högre Makter att han eller hon ska bevara oss i evig tid, amen.
Kartan säger att vi ska ta en väg som går västerut och har ett visst nummer, men se den vägen hittar vi inte.
Det är jag som kartläsare.
I första rondellen, som är stor, blir förvirringen total och pensionatvärden utbrister, lätt stressad .., "faaan, jag tar ett varv till!" och då utbryter i samma stund ett veritabelt tutkalas från övriga bilister .., det tuuuuutas och tuuuutas och jag sjunker allt längre ner i sätet och tänker att detta går a l d r i g!
Det d u n k a r illavarslande bakom vänster öga och chauffören intill mig säger syrligt att ett är då säkert och det är att innehav av signalhorn borde förbjudas i lag, ja, varför alls tillverka dylika tortyrinstrument!!
En företagsparkering en bit utanför stan blir vår räddning.
Där ..., i lugn och ro och utom synhåll för lättirriterade irländska chaufförer, pustar vi ut.
Vi tittar på kartan och pensionatsvärden, som i sanning är en tålmodig man, säger att han tänker ge sig in i rondellen ännu en gång.
Själv önskar jag inget hellre än att vi snarast ska återvända till uthyrningsfirman (men hur ska vi hitta tillbaka - Galway är ingen liten stad - !!!) för att lämna igen bileländet .., ja, vi kan åka buss eller tåg runt hela Irland, gärna för mig .., vad som helst, men inte detta!
Den Rätta Vägen, den uppenbarar sig inte alls (jag är fortfarande kartläserska ...) och jag föreslår att vi ska ändra riktning; ja, är man flexibel så är man och vad är det som säger att det bästa är att åka västerut, nej, det kan väl vara hur trevligt som helst att resa norrut i stället och för den delen är jag inte alltid den mest enjängda människan på jorden .., faktiskt är jag en rätt pragmatisk madame.
"Kör norrut! Vi byter ...! Vi tar Connemara på hemvägen i stället!" föreslår jag och tänk, att chauffören tycker att det är en bra idé.
Vägarna är smala och slingriga, där finns inte tillstymmelse till vägren .., och sträckor som i Sverige skulle klassas som 50-väg, ja, där visar skyltarna 100 km/h.
Och varenda gång vi passerar bilar som har parkerat på vänster sida, lutar jag mig till höger .., åååå, jag tycker att sidospegeln nästan s k r a p a r i bilarna på min sida och pensionatvärden ler och frågar om jag inte litar på honom?
Njaaa, skulle jag vilja säga, men gör det inte.
Men det fixar sig.
Allt går bra och bara några enstaka gånger är chauffören på väg att svänga över på höger sida, ja, helt ärligt så gör han det också ..., men dag nummer två är han kaxig värre och påstår leende att "tja, vänstertrafik är ju inte så dumt, det borde kanske införas även i Sverige !"
Hur vi hittar tillbaka till parkeringsgaraget i Galway, det kommer för min del att förbli en av livets stora gåtor. Nästan genast hittar vi rätt och jag har sällan skådat en malligare pensionatsvärd!
Jag överöser honom med hedersbetygelser och pussar på kinden och säger att åååå, det gjorde du bra!
Precis så var det!
Nej, min ork är lika med noll, ändå är jag idag hundra gånger bättre än igår. Ja, i alla fall tiodubbelt bättre!
Alldeles nyss satt pv i soffan och log och jag frågade vad han sysslade med?
Jo, han läste nåt på sin Ipad.
Jag frågade vad det var och han vände skärmen mot mig och visade rubriken här ovanför.
Nej, det kände jag inte till.
"Vad handlar det om ...?" frågade jag.
"Ja, men vår resa till Irland för åtta år sedan ..., du skrev det ju själv!", svarade han.
Aha.
Det får bli ett reprisinlägg, alltså.
Av allting som hände på Irland, så är bilturen från torsdag till fredag det som jag absolut kommer att minnas med mest glädje!
Så här var det.
Först ett besök hos uthyrningsfirman och det visar sig vara ungefär som när man bokar flygbiljett hos Ryan Air .., det börjar med en trivsamt låg summa, men innan alla försäkringar är tecknade (nog borde ni kanske ha en försäkring som friar er om ni råkar ....? säger mannen och för sin inre syn ser man allt elände som kan hända och vips, har man sagt "yes, please ...") har summan skjutit i höjden likt en raket ..., och bilen, den visar sig stå i ett stort p-hus några kvarter längre bort och dit får man gå själv och good luck, säger uthyraren och gnuggar sina händer över den lättfångade inkomsten.
Och så hittar man äntligen p-huset och efter en stunds letande, även bilen.
Och man sätter sig på det som känns som fel sida .., och chauffören som är en mattelärare, tillika pensionatsvärd och vasaloppsåkare från Halland, han sitter där intill på fel sida han också och lite försiktigt testar han detta med växelspaken som är till vänster och backspegeln är minsann vinklad åt fel håll och själv blir jag saligt frälst och ber till Högre Makter att han eller hon ska bevara oss i evig tid, amen.
Kartan säger att vi ska ta en väg som går västerut och har ett visst nummer, men se den vägen hittar vi inte.
Det är jag som kartläsare.
I första rondellen, som är stor, blir förvirringen total och pensionatvärden utbrister, lätt stressad .., "faaan, jag tar ett varv till!" och då utbryter i samma stund ett veritabelt tutkalas från övriga bilister .., det tuuuuutas och tuuuutas och jag sjunker allt längre ner i sätet och tänker att detta går a l d r i g!
Det d u n k a r illavarslande bakom vänster öga och chauffören intill mig säger syrligt att ett är då säkert och det är att innehav av signalhorn borde förbjudas i lag, ja, varför alls tillverka dylika tortyrinstrument!!
En företagsparkering en bit utanför stan blir vår räddning.
Där ..., i lugn och ro och utom synhåll för lättirriterade irländska chaufförer, pustar vi ut.
Vi tittar på kartan och pensionatsvärden, som i sanning är en tålmodig man, säger att han tänker ge sig in i rondellen ännu en gång.
Själv önskar jag inget hellre än att vi snarast ska återvända till uthyrningsfirman (men hur ska vi hitta tillbaka - Galway är ingen liten stad - !!!) för att lämna igen bileländet .., ja, vi kan åka buss eller tåg runt hela Irland, gärna för mig .., vad som helst, men inte detta!
Den Rätta Vägen, den uppenbarar sig inte alls (jag är fortfarande kartläserska ...) och jag föreslår att vi ska ändra riktning; ja, är man flexibel så är man och vad är det som säger att det bästa är att åka västerut, nej, det kan väl vara hur trevligt som helst att resa norrut i stället och för den delen är jag inte alltid den mest enjängda människan på jorden .., faktiskt är jag en rätt pragmatisk madame.
"Kör norrut! Vi byter ...! Vi tar Connemara på hemvägen i stället!" föreslår jag och tänk, att chauffören tycker att det är en bra idé.
Vägarna är smala och slingriga, där finns inte tillstymmelse till vägren .., och sträckor som i Sverige skulle klassas som 50-väg, ja, där visar skyltarna 100 km/h.
Och varenda gång vi passerar bilar som har parkerat på vänster sida, lutar jag mig till höger .., åååå, jag tycker att sidospegeln nästan s k r a p a r i bilarna på min sida och pensionatvärden ler och frågar om jag inte litar på honom?
Njaaa, skulle jag vilja säga, men gör det inte.
Men det fixar sig.
Allt går bra och bara några enstaka gånger är chauffören på väg att svänga över på höger sida, ja, helt ärligt så gör han det också ..., men dag nummer två är han kaxig värre och påstår leende att "tja, vänstertrafik är ju inte så dumt, det borde kanske införas även i Sverige !"
Hur vi hittar tillbaka till parkeringsgaraget i Galway, det kommer för min del att förbli en av livets stora gåtor. Nästan genast hittar vi rätt och jag har sällan skådat en malligare pensionatsvärd!
Jag överöser honom med hedersbetygelser och pussar på kinden och säger att åååå, det gjorde du bra!
Precis så var det!
Nån slags resumé ....
Så här skrev Anna-Lena How i en kommentar på Instagram:
"Ja, folk säger ofta att de fått en släng av influensa när de är lite förkylda, men när man fått influensa på riktigt vet man skillnaden."
Jag ska villigt erkänna att jag själv inte haft särskilt stor koll på skillnaden.
Nu vet jag.
Den senaste veckan har varit så hemsk, så det går inte att beskriva.
Närapå konstant feber på över 39 grader och totalt orkeslöshet och så hostan förstås, den som kommer och går.
Igår åkte vi in till vårdcentralen i Slöinge på akuttidmottagning; fick komma till samma rara läkare som tidigare och nu såg hon ju att det var ännu sämre. Nya prover togs.
I väntan på provtagning skulle jag slå mig ner på en stol och efter fem minuter kände jag att ..,, nu kommer jag att svimma ..., men se, då kommer läkaren gående och ser väl hur det är fatt, frågar om jag vill lägga mig ner i ett undersökningsrum och det vill jag .., och där brer hon en gul landstingsfilt över mig och jag vill bara gråta av tacksamhet! Tänk, så lite som behövs!
Och en outsägligt rar sköterska, tillika min namne, kommer med provtagningsvagnen .., hon fixar galant att ta blodprover utan att rota runt i tio minuter och det tas prover i näsan och pv sitter på en stol intill och är trött och slut på han också, om än feberfri.
För läkaren berättade jag om gårdagsnatten då jag - helt ärligt - vaknade badandes i svett och ångest och hur jag då tänkte att näää, detta reder jag inte ut .., och då säger läkaren, lite leende (tänk er att on är tyska) att "ja, du förstår att influensa kan faktiskt vara farligt, man kan dö av det".
Det hela blev så absurt så jag bara looog.
Senare på dagen ringde hon hit hem och meddelande provsvaren: Influensa typ A.
Nu är det lördagmorgon.
Jag är vanvettigt hostig, darrig på benen, men längtar efter frukost.
Och sjukskriven ännu en vecka.
(Vänlig Bodil på jobbet meddelade att alla mina pass nästa vecka var lösta, så behövde jag inte tänka på den saken),
Trevlig helg till er alla och tack Ann i Göteborg och tack Annica i Karlstad för uppmuntringsbrev!
Ps. Vet ni hur glad man blir över en liten hälsning på Instagram från en kund och hennes lille son.
"Du kära Elisabeth, nu saknar faktiskt lille Louie och jag vår Bettan". Ds.
Så här skrev Anna-Lena How i en kommentar på Instagram:
"Ja, folk säger ofta att de fått en släng av influensa när de är lite förkylda, men när man fått influensa på riktigt vet man skillnaden."
Jag ska villigt erkänna att jag själv inte haft särskilt stor koll på skillnaden.
Nu vet jag.
Den senaste veckan har varit så hemsk, så det går inte att beskriva.
Närapå konstant feber på över 39 grader och totalt orkeslöshet och så hostan förstås, den som kommer och går.
Igår åkte vi in till vårdcentralen i Slöinge på akuttidmottagning; fick komma till samma rara läkare som tidigare och nu såg hon ju att det var ännu sämre. Nya prover togs.
I väntan på provtagning skulle jag slå mig ner på en stol och efter fem minuter kände jag att ..,, nu kommer jag att svimma ..., men se, då kommer läkaren gående och ser väl hur det är fatt, frågar om jag vill lägga mig ner i ett undersökningsrum och det vill jag .., och där brer hon en gul landstingsfilt över mig och jag vill bara gråta av tacksamhet! Tänk, så lite som behövs!
Och en outsägligt rar sköterska, tillika min namne, kommer med provtagningsvagnen .., hon fixar galant att ta blodprover utan att rota runt i tio minuter och det tas prover i näsan och pv sitter på en stol intill och är trött och slut på han också, om än feberfri.
För läkaren berättade jag om gårdagsnatten då jag - helt ärligt - vaknade badandes i svett och ångest och hur jag då tänkte att näää, detta reder jag inte ut .., och då säger läkaren, lite leende (tänk er att on är tyska) att "ja, du förstår att influensa kan faktiskt vara farligt, man kan dö av det".
Det hela blev så absurt så jag bara looog.
Senare på dagen ringde hon hit hem och meddelande provsvaren: Influensa typ A.
Nu är det lördagmorgon.
Jag är vanvettigt hostig, darrig på benen, men längtar efter frukost.
Och sjukskriven ännu en vecka.
(Vänlig Bodil på jobbet meddelade att alla mina pass nästa vecka var lösta, så behövde jag inte tänka på den saken),
Trevlig helg till er alla och tack Ann i Göteborg och tack Annica i Karlstad för uppmuntringsbrev!
Ps. Vet ni hur glad man blir över en liten hälsning på Instagram från en kund och hennes lille son.
"Du kära Elisabeth, nu saknar faktiskt lille Louie och jag vår Bettan". Ds.
onsdag 27 januari 2016
Dagens fönster ....
Krya på er. Trist att vara sjuk.
Ett fönster kanske, ett fönster från Sandbyborg på östra delen av Öland.
// Så skriver Eva som en gång - visst var det så - drev bloggen Benved?
Är den kvar?
Och så helt UNDERBAR bilden är!
Det här är nog allt jag mäktar med idag.
Fortfarande hög feber - jag tror att jag håller på att bli galen -!
Pratade med Bodil på jobbet och igår och sa - helt ärligt - att den här gången har jag inte ens ångest över att vara hemma .., ingenting orkar jag.
Ajöken, sa fröken!
Krya på er. Trist att vara sjuk.
Ett fönster kanske, ett fönster från Sandbyborg på östra delen av Öland.
// Så skriver Eva som en gång - visst var det så - drev bloggen Benved?
Är den kvar?
Och så helt UNDERBAR bilden är!
Det här är nog allt jag mäktar med idag.
Fortfarande hög feber - jag tror att jag håller på att bli galen -!
Pratade med Bodil på jobbet och igår och sa - helt ärligt - att den här gången har jag inte ens ångest över att vara hemma .., ingenting orkar jag.
Ajöken, sa fröken!
tisdag 26 januari 2016
Uppehåll ....
Kram till er alla.
måndag 25 januari 2016
En massa måndagsfönster och en gräsand ...
 |
| Foto: Anders E |
Hög feber, huvudvärk och en djävulsk hosta.
Nog tog det mig en timme innan jag till slut sms:ade chefen på jobbet .., sån ångest hade jag.
Och så ser jag på Instagram att min före detta mans fru, Karin, nu är liggande i precis samma sak.
Alltså har vi gått varvet runt!
Men glad blir man då när sonen ringer (jag ligger på soffan och sover .,. är så långt borta som hade jag varit i yttre rymden när jag hör signalen ...) och säger att han idag har tagit en fönsterbild till sin mamma. Till mig!
Å, den pojken ...!!
För att inte tala om bilden.
Visst är den fin!
söndag 24 januari 2016
Dagens fönster och lite till ...
Tänk, att man kan ändra sig så!
Aldrig att jag tyckte om mixade tulpanbuketter förr i världen, men det gör jag nu.
Vasen inhandlades på Plantagen, men är ingen större favorit .., nå, där fanns knappt nånting att välja på. Kanske får tulpanerna hamna i älsklingskrukan (inhandlad på hemslöjdsutställningen i Vormsele för evigheter sedan ...) i stället.
Men vilken glädje med tulpaner!!
Och så blir det ett besök på Nyhems vårdcentral inne i stan, då pv blivit sämre igen.
Hög feber och hosta.
Vårdcentralen är ganska fin, om än oerhört spartansk och där sitter vi med blå plastsockor över våra skor - ja, dom flesta av oss - och nya patienter kommer och andra går. Många hostar.
En väggfast tv visar Vinterstudion och precis när pv är klar (ny runda med penicillin och en veckas sjukskrivning + lungröntgen) ska herrarnas stafett precis börja ...., ja, ja, vi får lyssna i bilen.
Men så letar jag ännu en gång och där, bakom hemköpskortet har jag satt bankkortet (som på bilden hamnat rätt) och jag blir salig av glädje och pv ler.
Nu är det eftermiddag och dimmigt och grått ute.
Lilla Nelly har ramlat nerför trappan från övervåningen och oj, oj, så hennes lilla hjärta pickade när vi rusade fram för att se hur det hade gått. Jodå, alla ben i behåll. Får man bara en liten kanelbullebit, så blir allt bra.
Tänk, att man kan ändra sig så!
Aldrig att jag tyckte om mixade tulpanbuketter förr i världen, men det gör jag nu.
Vasen inhandlades på Plantagen, men är ingen större favorit .., nå, där fanns knappt nånting att välja på. Kanske får tulpanerna hamna i älsklingskrukan (inhandlad på hemslöjdsutställningen i Vormsele för evigheter sedan ...) i stället.
Men vilken glädje med tulpaner!!
Och så blir det ett besök på Nyhems vårdcentral inne i stan, då pv blivit sämre igen.
Hög feber och hosta.
Vårdcentralen är ganska fin, om än oerhört spartansk och där sitter vi med blå plastsockor över våra skor - ja, dom flesta av oss - och nya patienter kommer och andra går. Många hostar.
En väggfast tv visar Vinterstudion och precis när pv är klar (ny runda med penicillin och en veckas sjukskrivning + lungröntgen) ska herrarnas stafett precis börja ...., ja, ja, vi får lyssna i bilen.
Kommer hem och börjar leta efter mitt bankkort.
Det är inte långt ifrån att jag blir hysterisk och jag ringer affären och undrar om mitt kort blev kvarglömt igårkväll, men nej .., och jag tänker att jag ju slängde min fleece-jobb-jacka i maskinen direkt jag kom hem och kanske .., men inte det heller.
Letar i plånboken.
Tömmer ut all som finns där.
En Trisslott .., dom nya, fina frimärkena som många kunder tycker så mycket om .., presentkortet på Akademibokhandeln och några kvitton, men inget bankkort.
"Nej, jag håller nog på att bli dement .., jag k a n bara inte ringa och be om ett nytt kort!" säger jag uppgivet.
Men så letar jag ännu en gång och där, bakom hemköpskortet har jag satt bankkortet (som på bilden hamnat rätt) och jag blir salig av glädje och pv ler.
Nu är det eftermiddag och dimmigt och grått ute.
Lilla Nelly har ramlat nerför trappan från övervåningen och oj, oj, så hennes lilla hjärta pickade när vi rusade fram för att se hur det hade gått. Jodå, alla ben i behåll. Får man bara en liten kanelbullebit, så blir allt bra.
Det där tafsandet ....
Från Dinah kommer följande rader.
Man kan läsa och begrunda.
Och förfasas.
"Träffade en god vän och pratade. Hon har bl.a. en flicka som är 14 år.
Vanligt är att människor av manligt kön beter sig som om de hade rätten att ta på och känna på flickan.Här om dagen när hon åkte hem med lokaltrafiken hamnade hon bredvid en man i 50-60 års åldern (svensk). Han la sin hand på hennes lår och började stryka henne.
Hon puttade undan handen och han la dit den igen och sa: om du haft snyggare makeup skulle du ha varit attraktiv. Inte förrän tjejen ställde sig upp och knäade honom i magen fattade han att hon inte ville ha hans hand i sitt knä."
Från Dinah kommer följande rader.
Man kan läsa och begrunda.
Och förfasas.
"Träffade en god vän och pratade. Hon har bl.a. en flicka som är 14 år.
Vanligt är att människor av manligt kön beter sig som om de hade rätten att ta på och känna på flickan.Här om dagen när hon åkte hem med lokaltrafiken hamnade hon bredvid en man i 50-60 års åldern (svensk). Han la sin hand på hennes lår och började stryka henne.
Hon puttade undan handen och han la dit den igen och sa: om du haft snyggare makeup skulle du ha varit attraktiv. Inte förrän tjejen ställde sig upp och knäade honom i magen fattade han att hon inte ville ha hans hand i sitt knä."
Här är svaret ....
... ja, på var det här fönstret möjligen kunde finnas?
Anna i Sheffield hon svarade att det nog fanns i norra delen av England.
Så här skriver fönsterfångerskan Elisabeth i Värmland:
"Fönstret finns i Stoke on Trent, inte så långt från Sheffield tror jag.
Den engelska keramikindustrin ("potteries") startade där på 1600-talet. Jag var på studiebesök hos Emma Bridgewater som på senare år startat upp keramiktillverkning. Man fick följa tillverkning från leran till färdiga, brända och målade tekannor, koppar, fat mm.
I Stoke on Trent tillverkas också det kända Wedgwoodporslinet.
Kram, Elisabeth"
// Tack snälla som berättade! säger jag.
... ja, på var det här fönstret möjligen kunde finnas?
Anna i Sheffield hon svarade att det nog fanns i norra delen av England.
Så här skriver fönsterfångerskan Elisabeth i Värmland:
"Fönstret finns i Stoke on Trent, inte så långt från Sheffield tror jag.
Den engelska keramikindustrin ("potteries") startade där på 1600-talet. Jag var på studiebesök hos Emma Bridgewater som på senare år startat upp keramiktillverkning. Man fick följa tillverkning från leran till färdiga, brända och målade tekannor, koppar, fat mm.
I Stoke on Trent tillverkas också det kända Wedgwoodporslinet.
Kram, Elisabeth"
// Tack snälla som berättade! säger jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)