Trettinio graders feber i en veckas tid lämnar efter sig total orkeslöshet och att ställa sig i hallen för att stryka en linneskjorta, framkallar darriga armar och ben.
Pv har börjat arbeta och Nelly, som är så rädd för mig när jag hostar, viftar ändå på svansen när hon ser mig komma från övervåningen. Ja, ja, nu har hon ju inget alternativ.
Jag går ut med hundarna på promenad ..., upptäcker att talgoxen börjat pipa lite våraktigt .., snön är helt borta och marken torr. Det blir ingen lång runda .., men ändå, frisk luft känns ljuvligt!
Tidigare på morgonen har jag besökt vårdcentralen för en - hopefully - sista uppföljning.
Frånsett en äldre man som väntar på provsvar och en liten rar tant med permanentat hår, är jag alldeles ensam och tanten säger att hon förresten är klar.
Och läkaren ler när hon ser mig och säger att "ååå, Elisabet, jag blev så orolig när jag såg ditt namn, jag tänkte .., hon har väl inte blivit ännu sämre än i torsdags!"
Det blir det vanliga.
Blodtryck, lyssna på hjärtat och lungorna, hon knackar sig runt på min rygg ..., tittar i halsen .., kollar syremättnaden och jag berättar om gårdagkvällen som var så svår, när det kändes som om all luft tagit slut och pv som var så förskräckt och knappt kunde sova natten mot idag.
Jag, som annars aldrig går till doktorn - i alla fall inte i onödan - har nu slagit personbästa.
Men nu, nu ska det väl ändå bli bra!
Så jag kör hemåt igen .., stannar till uppe på toppen av vägsträckan, just där hästarna går nere i hagarna och där det är så vackert .., funderar på att ta fram kameran, men det är glashalt ute och jag struntar i det hela och åker vidare.
En vecka av återhämtning återstår.
Sju dagar.
Natten mot idag låg jag vaken i timmar och lyssnade till olika P1-program.
Ett av dem var fullständigt otroligt intressant, nämligen detta.
Tänk, så lite man vet om somligt!
Jag är sextiotvå år, har rökt i totalt ett års tid av mitt liv och berusad har jag också varit, men jag har aldrig tagit några droger. Inte i min vildaste fantasi, kunde jag tro att kokainmissbruk var så vanligt!
Nu ska jag lägga mig på soffan och vila frukost.
5 kommentarer:
Sicket elände du har haft! Nu måste det väl ändå vända?
Jag blir mörkrädd ganska ofta nufötriden... Vilken fasa med allt knark och allt sökande efter nytt "godis". Jag läste idag en skrämselartikel om att väldigt unga ungdomar köper grädde i sprayflaska och suger i sig gasen...och kan dö, fast de "bara" är ute efter lustgasen och skratt.
Hujeda mig så mycket otäckt det finns.
Åh stackare, vilken eländig influensa! Klart du är helt slut nu.
God bättring önskar jag dig. Låt krafterna komma tillbaka i den takt de behöver ta! Kram!
Vila,vila .Drick mycket .Kram Babsan
Åh vad skönt att det äntligen börjar vända!
Här har talgoxen vårsjungit i flera dagar. Första gången drog han lite förvirrat igång i mörkret klockan 22 på kvällen och jag trodde först att ljudet kom från teven. Det gjorde det inte. Det kom från eken i trädgården. Men nu tycks han ha bättre ordning på dygnet, den lille talgoxen med vårkänslor :)
Jag undrar om det finns någon kultur världen över, som inte nyttjar någon form av droger.När mina barn var i tonåren var det en hel del thinnersniffning i omlopp, men sen kom ju cannabis. Först när de uppnått mer än vuxen ålder har jag berättat att jag testade hasch som ung på 60-talet. Nu är kokain vanligt, men kanske mest i storstäderna. Här på landsbygden är nog sprattelvatten det mest gångbara fortfarande. Ta vara på återhämtningstiden och vila. Fast lite frisk luft skadar nog inte, om sådan finns fortfarande förstås. :-)
Skicka en kommentar