Söndagsfönstret ....

Från Hästholmen i Östergötland kommer här ett somrigt fönster.

Det var Ulrika som plockade fram håven.

Tack snälla!

Som en biobiljett ....

Såja, äntligen har jag kommit mig för att beställa hem den isländska filmen "Bland män och får". 
Jo, jag tycker att film gör sig bäst i en biograf, men med mina kvällspass är det inte det allra enklaste att få till det, så nu blir det så här.

Av bara farten beställde jag ännu en film (inspirerad av recensionen från DN), nämligen Mandarinodlaren. Åååå, så mycket roligt att se fram emot!

Tack och lov för internets möjligheter!

Resumé ...

Och sen blir allt som vanligt igen.
Det är som om sommaren blir en turbo-resa!

Först Emmas student .., Skottlandsresan .., så Anders-AP-kalaset på Ekerö .., båtturen ut till Finnhamn .., resan hem igen .., och så det här underbara besöket av barn och barnbarn och mågar och fästmör ..., och idag är sista dagen, ja, ikväll åker äldsta dottern med make och en sjuttonårig Emil hem igen och nu blir här alldeles tomt.

Och på måndag börjar pv att arbeta.
Själv har jag en ljuvlig vecka framför mig - tre lediga dagar på raken -, sen blir det jobbarhelg och i morgon har jag lovat att arbeta för Fanny och tänka sig,  förmiddag blir det, för ovanlighetens skull.

Men just nu: lördagmorgon.
Ring-så-spelar-vi från radion (med underbare Kim Ohlsson som programledare) och prat med människor från Hedekas, Eskilstuna, Lycksele och Jämtland. Som jag älskar det programmet!

På Haverdals golfbana befinner sig i skrivande stund dom tre herrarna i huset, vilka åkte redan vid halv sju  (den yngste som var vaken länge igårkväll och låg och tittade på nån film, ja, han var måttligt pigg när dom åkte iväg) och nu är det tänkt att pv ska "spöa skiten ur dem", som han sa igårkväll. Ja, ja .., det kan han ju hoppas på ,-)

Det var då det, på grekiska ön Samos. Kapten Lintott.

Den yngste golfaren är "kapten Lintott".
Tänk, att du Cecilia kom ihåg det uttrycket, jag hade glömt det själv.
Och han är precis, precis lika go och fin nu som då!

Nu blir det morgonkaffe!
Eller påtår.

Dagens fönster ...

Hej
 

Ett litet fönster till dig.
Sista Semesterdagen snart slut😥
 

Kram Babsan

// Tack snälla Barbro! säger jag.

Några sensommardagar ...

Att ha barn och barnbarn, svärsöner och fästmör på besök, det är det allra bästa som finns.
Och det blir massor med backgammon (Emil och pv), golfrundor (Emil, pappa Peter och pv), Plump (allihopa) och så krabbfiske nere i lilla hamnen.

Och jag ler för mig själv när jag ser Maria och Maja ligga på bryggan  .., det påminner mig om Barnen i Bullerbyn och alldeles varm i hjärtat blir jag. Lika så gott att presentera Maja. Hon är född i Vetlanda, har samma yrke som sonen och är Stenbock, fyller år tolv dagar innan undertecknad. Huruvida hon har höger eller vänster tumme upp, låter jag vara osagt.
Den andra madamen på bryggan, är Lejon, storasyster och har höger tumme upp.
Om några veckor byter hon arbete och ska då lära upp sig på iva på KS.
Huvva!

Vi andra åker hem tidigare, men Peter och Anders stannar kvar och äntligen, äntligen får dom fångst!

Själv arbetar jag kväll och efteråt blir det sommarfest på Skepparstugan för personal och chefer.
Underbart god medelhavsbuffé bjuds vi på och chefen tackar oss för gott utfört värv under sommaren och jag ägnar mig åt beröm av sommarjobbarna som varit som  k l i p p o r!
Vilka ungdomar!
Men det har ju inget att göra med den här bilden, förstås.
Jag har två och ett halvt år kvar att arbeta på Hemköp och aldrig har jag trivts såååå bra med ett arbetslag! Så mycket värme! Så mycket omtanke! Så många rara kunder! 

Äldsta dottern bakar världens godaste bullar, fyllda med vaniljsocker och drivor av smör.
Vi  ä l s k a r   dem!

Alldeles nyss vid halv tolv.
Tre herrar på väg för att spela golf. Emil är nu längst av alla (ja, övriga är väl inte direkt landets längsta herrar, men ändå ...) och det är viktiga kamper det här .., Peter har vunnit de två senaste och nu ska han tydligen få pisk, menar Emil och pv.

Ja, ungefär så är det här ..., och jag glömmer att blogga, kanske är det själva livet som kommer emellan?

Dagens fönster ...

... finns i Östergötland och det var Ulrika som hade håven redo.

Tack snälla!

Det är väl det förstås ....

Den där drömmen om en stor italiensk familj - men i det här fallet svensk - där man sitter vid ett bord och äter och dricker gott och nästan ingenting gör mig lika glad.

Hos Eva på Frösön såg jag en bild där hon ser så innerligt lycklig ut.

"Det är för att vi väntar på maten", eller om dom redan hade ätit, svarade hon och så barnen omkring sig och sonhustrur och svärsöner. Det var nu när dom var i Kroatien.

Ja, men precis så! 

Igår kom Maria, Peter, Emil, Anders och Maja körande från Ystad och jag arbetade egentligen till nio, men fick sluta en timme tidigare och så cyklade jag i racerfart till friherrinnan och duschade av mig och så samlades vi - inklusive friherrinnan - i Skepparstugan där det var fullsatt - räkfrossa drar alltid mycket folk -. Två sittningar är det, en vid sex och vid efter åtta och man kan välja att sitta inne eller ute, nu blev det inne.

En härlig kväll blev det!
Och jag hade bett Malin som ansvarar för det hela att komma med nån tomtebloss-fin-drink eller nåt sånt, ja, till födelsedagsbarnet, och mitt i alltsammans kom serveringspersonalen med Malin i tätet och det gnistrade och dom sjöng så fint och jag blev så glad, så glad!

Nu är det onsdag och ledig dag.
Somliga är på Holms golfbana och tävlar (pv, Peter och Emil), andra är i stan och strosar och har sig och själv ska jag ta cykeln och ta mig ett dopp i havet.

Dagens fönster ...

"Hejsan!

 

Lite fina fönster från den stora staden Göteborg – från mig till dig.

De sitter på ett hus på Smedjegatan nära Kronhuset.

Wikipedia upplyser:

 

Gatan har troligen fått sitt namn efter de smeder som bodde vid gatan. Namnet Smedjegatan förekommer omkring 1681,

men redan i samband med stadens grundläggning (1621) var gatan bebyggd.

Huset på bilden är antagligen inte från den tiden, men ser ut att ha varit någon slags verkstadsbyggnad.

Vad det är nu vet jag inte, jag hittade ingen skylt.

 

Kram Ann:"

 

Tack snälla, rara, färgglada Ann!

Och så blev det måndag ....

... men igår var det söndag och då arbetade jag för Joakim, som så generöst tog min förra söndag, då, när vi var på kalas norröver. Att arbeta förmiddag är helt annorlunda; nu var det dessutom frukten som föll på min lott. Det är tungt, lika tungt som mejeriet nästan, med grå plastbackar som står staplade närapå upp till taket i kylen (gurka, isbergssallad, lösviktsmorötter osv), men det är också vansinnigt roligt. Kreativt, helt enkelt!

Det märks att alla, även ungdomarna som är i tjugoårsåldern, börjar bli möra efter sommarens äventyr i butiken och när någon blir sjuk så faller schemat och det blir såväl långa som många arbetspass.

Själv föll jag ihop i en hög på stranden i Särdal när mina timmar var avklarade.
Där låg vi i på sanden med strandråg runt omkring oss och Nelly hade fått göra oss sällskap, men var måttligt road; hon var mest intresserad av det som fanns i min strandväska - det vill säga baguetten med brieost och salami som pålägg -.

Det makalösa hände att ingen av oss badade!
Vi bara låg där.
Pv hittade på att han skulle köra in till Flygstaden och köpa skruvar till båten (han har äntligen fått igång inombordsmotorn!) och jag låg kvar ..., drog den stora handduken över mig och slumrade till mellan varven .., lyssnade lite till skrien från strandskatorna och fladdret när flockar av starar flög förbi.

Så där gick dagen.
Lugnt och fridfullt.

Kom hem .., läste DN och dödsannonserna läser jag ju alltid och nu log jag så mungiporna nådde från öra till öra när jag upptäckte annonsen här ovanför; för något så ovanligt har jag aldrig skådat.
Förutom dom vanliga korsen som numera börjar bli allt mer sällsynta (mest är det blommor, segelbåtar, hundar, katter, dragspel, fotbollar, bilar)  så var det själva texten och jag tänkte att denne herr Knutsson, han måtte ha varit en baddare på att kränga dammsugare och säkerligen var han en trivsam figur, för på den tiden såldes väl dom flesta dammsugare via dörrknackning och demonstration i någon köpares vardagsrum.
Underbart!

Lite senare, vid läggdags, lyssnade jag till Lennart Bylock, som var sommarpratare.
Vilken till synes härlig människa! Att få höra om hans uppväxt i Karlstad, boendet tillsammans med sin morfar .., skoltiden som han mest lämnade för att gå till sjöss och hur tillfälligheter eller ödet - välj själv - kom i hans väg och sedan livet som företagsledare och mycket annat, ja, det var fascinerande.

Nej, det är inte framgångssagan i sig; detta att någon blir mångmiljonär, som är intressant för mig, det är människan bakom! Och drivet. Eller vad som driver. Och bakgrunden.

Jo, jag tyckte verkligen om det programmet.

Intressant var även Stina Stoor som sommarpratare!
En hel del igenkänning där, inte minst dialekten.

Nu är klockan snart kvart i elva och om en halvtimme kommer friherrinnan på förmiddagskaffe, dock något försenat ,-)

Måndagsfönstret ....

"Här får du ett fönster från den lilla färjan som går mellan Skeppskajen och Fjäderholmarna.

Vi hade tur som inte kom med på färjan och då istället fick åka med en annan båt som ju nästan var tom. 

Ha det bra där upp i landet Halland 

Kram Christel."

//Tack snälla, rara Christel!

Dagens fönster ....

"Ett litet fönster i ett av kapellen i stora katedralen i Santiago.
Cecilia N."

//Tack Cecilia - det blev ju ett perfekt söndagsfönster som fått vila till sig lite, ja, efter pilgrimsvandrandet. Läs här om Cecilias geniala idé när det gäller väntrum och stickning!

En annan som man minns ....

Kan du se honom ...?
En äldre man som sitter vid ratten på hop-on-hop-off-bussen i Edinburgh och allt speglar sig i varandra, men där är han verkligen, den där mannen som jag så fascinerades av.

Så här var det.
Vi hade hoppat på och hoppat av och det kom ett veritabelt skyfall och vi beslöt att bara åka med .., fast vi hade sett rundturen minst två gånger och vi kom till en plats där bussen skulle krångla sig förbi andra bilar/bussar och det var hysteriskt trångt om utrymme och pv, som en gång varit just busschaufför, följde med intresse hur detta skulle gå.

Trix-trix .., backa lite, lite framåt igen .., och bakåt och så, efter en stund, hade bussen vecklat sig förbi alla hinder och jag hade god lust att applådera.

När åkturen var slut och vi lämnat övervåningen, bestämde jag mig för att gå fram till chauffören och framföra min uppskattning av hur han löste detta. Vad hade jag väntat mig ...? En ung man i sina bästa år? Nej, där framme satt en man som säkerligen varit pensionär i många år och han loooog varmt och jag sa vad jag tyckte och guiden, som hörde det hela, han log han också och sa att det var många års gedigen erfarenhet som satt bakom ratten.

Just så är det ju.

Jag försöker ofta, när vi får nya sommarjobbare, inpränta vikten av yrkesstolthet i det man sysslar med. Det spelar ingen roll vilket yrke du har - hög status eller låg -  det viktiga är - enligt mitt sätt att se det - att man gör sitt jobb så bra som möjligt och då blir det, per automatik ofta så att man känner en slags stolthet.

Och det kan jag säga, att när jag frågade den här busschauffören om jag fick ta en bild, så där i farten, så lyste yrkesstoltheten genom rutan! 

Lördagsfönstret ....

"Häromveckan åkte vi på nästgårdssemester med båten till Borgvik i Grums kommun.

Så fint så och där finns också härliga Sliperiet. En konsthall eller vad vi ska kalla det för. På övervåningen fanns detta underbara glaskonstverk framför två fint spröjsade fönster. Svårt dock att fånga konstverket med en telefonkamera. Njut av det som går, i verklighet hundra gånger bättre.

Turtlan som kom sjövägen."

Det som fastnade ...

Ja, vad minns man mest från en resa ..?
Människorna, förstås.
Som Stephen, denne gentleman som bums tog en av våra väskor och kånkade upp den på övervåningen där vi skulle bo hos familjen, denna den första natten i Skottland. Idag ska jag skicka ett kort till just denne Stephen och hans fru Jill i Old Struan och tacka för det så oerhört vänliga bemötandet. Och just då, när bilden togs .., ja, men tänk .., hela semestern låg framför oss.

Och aldrig att jag kommer att glömma Danny McFee i Plockton.
Jag satt i bilen och väntade på pv när jag såg den här skäggige mannen stå och samtala med en till synes främling som tittat in i hans - Dannys - fiskebod. Och jag tänkte .., jag måste våga! Och jag lämnade bilen och förklarade att Anders skulle fylla trettio och kunde han tänka sig att skicka en hälsning? Det kunde han. Rösten visade sig vara så mjuk och vänlig!

Och så paret från Schweiz som bodde på loftet i den gamla kvarnen.
Vi åt frukost tillsammans och pratade om allt möjligt och i värdens gästbok hade Markus skrivit: "Aldrig har man haft så vacker utsikt när man duschat!"

Det lättsamma livet på landet.
Hundarna som låg och sov på golvet medan husse eller matte tog sig en öl på lokala puben.

För att inte tala om lillkillen i puben Devon and Cornwall i Milltorp.
Hans mamma arbetade just där och han roade sig själv med nåt slags spel och visade sen stolt upp fotbollsplanen som han byggt av en bit kartong, men målet - förfärdigat av sugrör - hade mamma hjälpt till med.

Och alla vänliga människor i Skottland, ja, sammantaget, alltså.
Så många leenden!

Johnny i Ardgour log inte särskilt mycket, men var så rar och tipsade om den lilla kyrkan och berättade att han gått i pension - fastän mycket yngre än oss - och så hälsade han till Anders.
Jag fylldes av sån värme för den mannens allvar.

I Seaton, i Cornwall, hittade jag en skadad slända som nog låg på sitt yttersta.
En bra stund höll jag den i handen och småpratade lite med den .., lade den sedan på stenmuren och i flera timmar efteråt tänkte jag på den lilla sländans öde.

Herr och Fru Undulat, inte att förglömma!
Tänk, så skönt att slippa tillbringa livet i en liten brun kartong av papp .., och få åka på lång resa till landet Halland.

Och jag kommer också att minnas kvinnan på bussen till Plymouth, hon som satt där och läste tidningen och log lite för sig själv.

Och alla hundar som vi mötte, som den här matglada madamen på stranden i Plockton.

Skotska frukostarna kommer jag aldrig att glömma.

Inte heller vattenkranarna.

Och alla digitalis som jag kallade för lupiner.

I Bonar Bridge lärde jag mig - av en händelse - att fixa till ett krånglande knä!

Och alla skyltar ....

Kepsen, förstås.

Och taken av skiffer!
Det är sällan det storslagna fastnar i minnet ..., inte på samma sätt i alla fall och inte för mig.

Just så är det.

Bytt är bytt ....

 

Ååå, så jag log!

Hon, nummer två i barnaskaran, är nämligen en godisätare av rang!

 

Dagens fönster ...

Tidigare har Ulrika skickat det ena fönstret vackrare än det tredje från landet Västmanland och jag har sagt att ..., ja, kan det möjligen finnas vackrare hus eller fönster än just där?

Nu är hon i Östergötland och så kommer det lika underbara fönster ...., ja, nu börjar jag tro att just Östergötland leder den ligan - vackrahusochfönsterligan -.

Tack Ulrika!

Litet brev från Nelly ....

 

Igår var jag med om nåt läskigt, må ni tro!
Jag fick åka bil med matte tidigt på morgonen och så kom vi fram till djursjukhuset i Slöinge - jo, jag kände igen mig från när ormen hade bitit mig - men jag låtsades vara modig och satt intill matte i väntrummet, trots att annan jack-russel, en som hette Henry, skällde absolut hela tiden och ville nosa mig i rumpan, men det fick han inte.

Sen fick jag komma in i ett undersökningsrum där en veterinär som heter Tove tittade mig i munnen och lyssnade på hjärtat och vi fick veta att hon själv har en likadan hund som jag själv, men den var tre år äldre!

Och sen .., ja, då fick matte åka hem och en snäll kvinna i blå kläder satte på mig ett annat halsband och koppel och så fick jag följa henne längs korridoren. Jag var jätterädd, men viftade lite på svansen, så där så det inte skulle märkas.

Vad som sen hände, det vet jag inte riktigt?
Jag lär ha blivit sövd och dom har rakat bort hår på mitt ena ben och sen har dom dragit en tand och tagit bort nånting som heter tandsten, men det minns jag inte.

När klockan var halv fem, då kom snälle pv och hämtade mig!
Jag blev jätteglad, men orkade inte visa det, jag hade ganska ont.

När matte kom hem - då var klockan nästan halv tio - frågade hon pv om jag hade fått nånting som heter "smärtstillande", men det hade jag inte, det hade dom nog glömt att skicka med och matte blev lite putt, men så sa hon att "jag ligger hos nelly i natt" och det gjorde hon .,. vi låg tillsammans i det där rummet som kallas för "Gunnars rum" och matte lyssnade till nån som heter Bert Karlsson och sommarpratade i P1 och då spelades det ganska mycket dansbandsmusik och det gillar jag och då glömde jag att det värkte i munnen och somnade ..., ja, jag låg med huvudet på mattes arm.

Nu är det morgon.
Jag har ätit frukost (matte smulade ner lite skinka i maten, då blev jag glad!), men nu orkar jag inte skriva länge, jag är jättetrött!

Hälsningar er vän Nelly.

// I morse ringde matte till djursjukhuset och frågade om smärtlindringen. Då fick hon veta att jag fått nåt närapå narkotiskt preparat innan jag fick åka hem, så det kanske var därför jag var lite virrig och gnydde. Idag mår jag jättebra!

Dagens fönster ....

... fångades av hemifrån-Renée på semester söderöver.

Om jag förstod det rätt, åkte fönsterhåven fram i Kronborgs slott i Helsingör?

Tack snälla, rara Renée!

Denna dagen ett liv ....

En torsdag i slutet av juli.
Skånegästerna som övernattat tackar för sig .., jag skjutsar Nelly till djursjukhuset för borttagning av tandsten och eftersom hon ska sövas, får vi invänta telefonsignal om att det går bra att hämta henne.
Och jag kör till vårdcentralen i Slöinge i akt och mening att spola mitt vänstra öra, men den vänliga sköterskan som är av den mer äldre stammen, hon säger att nej minsann, någon vaxpropp är där inte och jag förstår ingenting, men vad ÄR det då ..., det som susar som en björkskog och som gör att alla ljud som passerar det vänstra örat får mycket högre volym!

Nåväl.

Sen hemåt och jag tar cykeln till stranden och ramlar nästan baklänges, ty där är bara en barnfamilj och jag själv! Förra veckan var det absolut överfullt med människor där nere, nu är det öde.

Jag ligger på en blå frottéhandduk och det plingar i min mobil.
Kan jag tänka mig att ta ett extrapass på lördag .. någon vill vara ledig .., och jag svarar att okej, jag kan ta halva passet, men inte hela och efteråt får jag aningen dåligt samvete. Jag brukar aldrig neka att hoppa in, men någon gång kanske blir den första?

Och igår hände nåt fantastiskt!
Då uppenbarade sig plötsligt en blond kvinna på gräsmattan och sa "du känner kanske inte igen mig ...?" och jag sa ..."Är det Åsa?!"
Det var det.
Åsa som en gång bodde på Ringvägen i Malå och det var Åsa och hennes storebror som jag satt barnvakt hos och det var i det huset - ett jägmästarboställe - som det fanns en turkosfärgad bidé och SOM jag undrade vad detta var! När ingen såg på och när barnen somnat, testade jag att använda den som fotbad, utan större lycka.

Nu mot jobbet!

Dagens fönster ...

Hej (igen)!

Här sov vi så gott en natt i slutet på juni i år. Kullabygdens B&B som ligger ett stenkast från Höganäs.

Vaknade till fågelkvitter och lite vy över nejden. Fönsterhåven = telefonkameran sparade det minnet.

Turtlan."