Och det är lördag och ledig helg för min del, men jag har ju varit hemma i en hel vecka - förutom igårkväll då jag arbetade -. Tänk, i en veckas tid har jag inte haft bekymmer med benet, men det räckte med fem timmar i affären så var det kört. Nåja.
Kamperade med underbara Cornelia som är så underbart mjuk och fin .., tittade på På Spåret tillsammans med pv - vilka duktiga deltagare! - och idag ska jag sortera i linneskåpet och lite annat, ty precis som förut när det vankats operation och lång rehabtid, vill jag ha någorlunda ordning och reda .., annars blir det för mycket kaos i min hjärna och i min tillvaro.
Jag binder liksom ihop oron med att ha det fint i linneskåpet.
(Fönstret var mitt i Ystad .., och katten hade en kund i affären gjort och jag älskar den!)
Om det här med att flytta ....
Monet har skrivit en kommentar med "hemkänsla" och den kommentaren - som är ganska lång - hittar ni här.
I ett ps skriver hon sedan så här:
"Här är en nytagen bild på lite av det jag menar om du vill illustrera.
Man kan ha sitt Sverige med sig även om man bor utomlands. Här är lite
blandad kompott: tomat och avocadosallad med byns eminenta kooperativa
olivolja och så lite peppar och flingsalt. Likaledes olivoljestekta
baguettebitar som är över sedan morgonens färskinhandlade frukostbröd.
Och så en "svenskvariant" när man saknar löjrommen: crème fraiche (och
nu kan jag inte göra circonflex på mitt tangentbord:-), svart, fransk
stenbitsrom och finhackad lök serverat på små rundlar av smördeg.
Tillfredsställer smakriktningarna i båda länderna!"
fredag 3 februari 2017
Mellansystern om det här med att flytta ...
Hon som kan "bo var som helst", tycks i alla fall trivas väldigt gott i fjällvärlden. Bilden är hennes.
Elisabet säger: när jag läste Barbros (mellansysterns) kommentar angående det här med flytten, upptäckte jag att hon skrivit en hel del, men glömt det här med om hon kunde tänka sig ...?
Så jag ringde upp henne bums och då säger hon så här:
"Ja, men hej, är det du!! Jodå, jag kan flytta precis var som helst, bara jag får ta med mig vävstolen och gubben! Varje plats har sin tjusning!"
Och hennes kommentar under Eva i Tyresös inlägg, är som följer:
"Och här är motsatsen till Eva i Tyresö. Fick första dottern som ogift
17-åring. Gift med en annan som jag fick tre barn med, två hemmagjorda
och en import. Skild från barnens pappa och gift igen med mannen som jag
delat liv med i 22 år och hoppas på fler år med honom. Och jag ska
erkänna att jag nog är av ett konstigt släkte då jag och mina tre syskon
är skilda allihop. Och mina barn följer oss i samma ombytliga spår. Men
hur som helst så tycker jag att livet är ganska underbart då jag har en
bra man och fyra härliga barn."
Kram från kusinen
Dagens fönster ....
Minns jag rätt fångades det här fönstret i Ystad, i en liten cykelverkstad inte långt ifrån där min lilla etta befann sig.
torsdag 2 februari 2017
Eva i Tyresö om det här med att flytta .....
Fröken redan då ..., Eva längst uppe till vänster håller skolan för lekkamraterna.
"Jag har funderat på ditt ämne om att flytta utomlands?
Nej, aldrig i livet!
Jag är nog inte så värst flyttbar, det har alltid varit så.
Oron ökar vid flyttningar. Man vet aldrig hur det blir.
Det här är adresserna där jag har bott i hela mitt liv:
Sthlmsvägen 13, Norrköping 0-14 år (alltså Evas ålder)
Bergslagsgtan 55 - " - 14-20
Brännkyrkogatan 88, Stockholm 20-23 år
Granitvägen 16 B, Tyresö 24-27 år
Mellanbergsvägen 35, Tyresö 27-32
Skördevägen Tyresö 32 -
Nej, jag har egentligen aldrig velat ändra saker. Man vet vad man har och inte vad man får sedan.
Samma make hela livet! Vi gifte oss 1967.
M e n vi har rest lite, helst tillbaka till samma ställe ..., Kreta, Paleohora.
Inga äventyr - HU! (Jag brukar få bestämma).
Stugan i Haverdal köpte vi för fem år sedan. En härlig plats att återkomma till vår, sommar och höst.
Vi kände till trakten eftersom min man kommer från Halmstad.
Men jag l ä s e r om boende utomlands och om segeläventyr och om helt andra förhållanden!
Samma jobb i alla år - speciallärare -.
Samma skola HELA LIVET.
Feg?
Kanske?
Tänker ofta på dig Elisabet som flyttar, reser och ändrar och vågar ...".
Och så blev det torsdag ....
Varning!
För den som inte vill läsa ett långt inlägg, går det bra att genast skutta till sammanfattningen längst ner på inlägget.
Igår blev det så besök i Hässleholm. Jag hade fått ett brev där det stod att jag skulle träffa den kirurg som för sju år sedan satte kniven i mitt högra knä, men så mycket mer visste jag inte.
Tidig uppstigning, framme vid kvart i tio, anmälan i receptionen som syns på bilden och överallt ser man då människor med kryckor eller rullatorer .., det är så härligt absurt allting, ja, som om vi alla just då befinner oss i en värld enbart bestående av krånglande leder.
Nästan varenda sittplats var upptagen i ortopedens väntrum och jag slog mig ner i det "inre" rummet - det som är mycket mindre - och hamnade mitt emot en rundmagad och pratglad herre från Perstorp. Han hade lyckats med konststycket att kapa fyra av ena handens fingrar - det var tolv år sedan - och om det pratade vi en stund, men det var inte för fingrarna han var där.
Så glad och trivsam han (jag hann tänka att jag faktiskt älskar skåningar!) var och med sig hade han sin svåger; en magerlagd - och ständigt leende - man som hela tiden satt med benen i kors.
"Ja, du vet .., han kanske inte hittar så bra här, han är van vid lasarettet i Kristianstad ...", sa svågern och plir-log.
Och så kom en effektiv sköterska av den något äldre modellen in i väntrummet och sa med hög röst att vi som hade besökstid hos doktor Sören, ja, vi skulle i alla fall veta att det blivit förseningar - "vi är jätteförsenade!" (jag trodde först att hon skulle meddela att doktorn var sjuk) och jag frågade vad som menades med "jätte", var det timmar?
Nej, trettio minuter ungefär.
Jaha, ja, men det är ju ingenting, men det var smart det där med "jätte", för nu tycktes alla hur nöjda som helst. Där ser man vikten av information.
Tjugofem minuter senare var det min tur.
Den alltid så vänlige kirurgen slog sig ned på just den här pallen och så pratade vi en stund och han frågade om jag litade på honom och jag sa "absolut, utan någon som helst tvekan" och så bestämdes det att protesen ska bytas ut.
Fort iväg till provtagning (blodprov, EKG, blodtryck etc) och så lika snabbt iväg till röntgen där en vansinnigt rar kvinna kämpade med att få bra bilder från knäet i olika vinklar. Det visade sig (jag frågade) om hon var från Sydamerika och då skrattade hon och sa "du är den första som gissar rätt, många frågar om jag är från Thailand, hur kan dom tro det, vi har inte alls samma sätt att prata!"
Sen undrade jag om hon misstyckte att jag frågat.
"Nej, inte alls! Jag tycker om när människor vill veta och ännu roligare när nån gissar rätt!" sa hon och så fick jag - medan hon pekade på en bildskärm och visade mig hur protesen sitter - veta hur oändligt mycket hon tycker om det här landet som heter Sverige.
Var hon kom ifrån?
Venezuela.
(Senare googlade jag genast och läste på om hennes hemland och där dök den här - något ruggiga - filmen upp).
Aldrig har jag varit på ett sjukhus - jag har skrivit om det förut - där det vimlar av så många olika nationaliteter! Härligt, är det! Och hennes kollega hade en namnskylt på vilken det stod Agnierszka och då anar man att hon kanske är från Polen.
Bilden har jag lånat från Region Skånes hemsida.
Sist av allt blev det möte med en rar kvinna (kolsvart hår i page, så vacker och så varmt leende, hennes namn började på Z ...) som tog alla uppgifter inför operationen och efter henne ett besök i rummet intill, till en sympatisk narkosläkare som hette Anders. Å, vilken salig blandning! Och kirurgen är dansk.
Ja, i alla fall ..., nu blir det narkos och inte ryggmärgsbedövning, just för att man som patient ska komma igång på en gång, så snart operationen är överstökad. I princip ska man då börja träna med en slags boll som liknar en kokosnöt och det har sig visat sätta igång blodcirkulationen och hela rubbet på ett helt annat sätt än tidigare; då, när man mest låg raklång med kräkpåsen intill, ja, den där första dagen ,-)
Nu är det andra bullar!
Opereras man på måndag, åker man hem på tisdag.
Receptet finns längst ner i inlägget
Och tack och lov för goda vänner!
Besöket blev mycket längre än förväntat, så jag sms:ade friherrinnan och undrade om hon kunde släppa ut hundarna mitt på dagen och det kunde hon.
När jag körde hem var jag helt slut på - mest mentalt - och jag svängde förbi affären och berättade vad som gällde och att det blir tre månaders sjukskrivning och operation kanske om någon månad eller två? Inte mer än tre månaders väntan i alla fall. Alltså tre månaders rehabilitering.
Och så förbi hos friherrinnan; denna omtänksamma människa som bjöd på kaffe och skickade med middagsmat till den som var så trött!
Den som nu tycker att detta med någon eller några månaders ytterligare väntan är bedrövligt, får i alla fall inte medhåll av mig.
Där fanns gamla tanter som knappt tog sig fram trots hjälp av kryckor och har jag väntat tills nu, kan jag vänta ytterligare en tid - det viktiga är att jag vet att det blir av -.
Mitt ben fungerar ju någorlunda i vardagslag när jag är hemma - jag kan inte gå som vanligt nerför trappor eller nerför backar och jag kan inte gå långa promenader i rask takt - men jag går inte med kryckor.
Drömmen ....
Men tänk .., att kanske att jag en dag ska kunna gå på en vandringsled i Skottland, om än i sakta mak!
Och tänk, att jag en gång kanske kan gå som vanliga människor nerför en trappa!
Eller gå lång-långrundan med harry och nelly!
Och tänk, att inte behöva ha överdjävulskt ont var gång man kommer hem från jobbet!
Å, så underbart!
Det här inlägget hade kunnat sammanfattas så här:
Hässleholm och ortopeden. Möte med underbara människor. Värme. Vänlighet. Omtanke.
Väntan och lite mera väntan. Provtagning och många plåsterlappar på armarna. EKG och skratt.
Hängbröst som faller åt sidan. Igenkänning. "Har inte vi setts förut på avdelningen .., jaha, 2009, ja,men då arbetade jag där!" Hemfärd. Trötthet. En friherrinna som skickar med hemlagad soppa till middag."
Och här är länk till receptet på soppan!
Lena hade inte timjan och inte selleristjälkar i sin variant och färre jordärtskockor än i receptet.
Ja, den var makalöst god!
Tack också till alltid så omtänksamma och rara Solbritt i Ystad (solupp på instagram), för det fina uppmuntringskortet! Hon fyller förresten år i morgon, bara så ni vet! Kanske vi skulle love-bomba henne med gratulationer då!
tisdag 31 januari 2017
S t o r t tack ..., till er alla som så generöst delade med er av era tankar kring det här med "kan ni tänka er att flytta utomlands för gott?" Hur intressant som helst att ta del av!
Och många olika aspekter som kom fram. Den som har småbarn gläds förstås över vårt lands generösa föräldraförsäkring (ja, detta med att vara föräldraledig) .., några tog upp det här med Allemansrätten .., årstidernas växlingar .., skidåkning ...., ja, det var helt enkelt kul att läsa.
Och intressant detta vad som "känns som hemma".
Några hade flyttat och hamnat på helt nya ställen och upplevde nu ett nytt "hemma" (Barbro i Uppsala till exempel) ellem och jag själv tycker oss ha mer än ett hemma, ja, det där med hemkänsla är intressant.
Och somliga tog upp detta med vikten av igenkänning .., småhälsandet grannar emellan ., att bli igenkänd i affärer. Att vara en del av större pussel.
Flera skulle kunna tänka sig att tillbringa vintrarna i ett varmare klimat och Kattis hade gärna arbetat på någon Svensk Skola, om det hade varit praktiskt genomförbart, medan Turtlan i Värmland inte skulle klara av somrarna i ett medelhavsklimat, det skulle bli på tok för varmt, men gärna att byta ut mörka vintermånader mot sol och ljus.
Mer än en hade verkligen bott utomlands - somliga i flera länder - och hade nånting att jämföra med, andra hade varit mer hemkära.
Steel City Anna som - sedan många år tillbaka - bor i England, känner oro över detta med Brexit och vad det kan innebära och Monet i Frankrike tycker sig ha hamnat i paradiset.
Så underbart med alla våra olikheter!
Tisdagsfönstret ....
Äntligen!
Efter flera dagar med hög feber och hosta från underjorden, känns det som om det kanske vänder!
Kanske.
Tillbringade hela gårdagen på soffan Ektorp..., sov .., tittade lite på diverse underliga program på tv .., bland annat ett som handlade om ambulanspersonal i England och det var så hemskt, så jag trodde inte mina ögon! Så otroligt många vrålberusade människor som togs om hand .., kvinnor och män som låg helt utslagna och nerkissade och värre än så, och jag tänkte att hur kan man ha givit sitt godkännande till att visa sånt?
Sån otrolig mänsklig förnedring!
(En av ambulansmännen gissade att 80 procent av all utryckning var alkoholrelaterat!)
Ambulanspersonalen (detta var i London) sa flera gånger att engelsmän ofta dricker sig redlösa .., hur är det Anna i Sheffield, tycker du att det är på det viset? Och alla var dom (personalen) eniga om att alkohol orsaker enorma problem i samhället, men endast en ur personalen sade sig knappt dricka alls, just för att hon sett så mycket av avigsidorna.
Och där var en kvinna i min ålder kanske, som dels var alkoholiserad och hade varit det i mängder av år och dels hade svåra psykiska problem. Där intervjuades hennes dotter (den enda av barnen som ännu hade kontakt med mamman) och berättade om en överdjävulsk uppväxt och hur hon hade skämts för sin mamma och under flera år aldrig träffat henne, men nu, när mamman genomgått ännu ett behandlingsprogram som tydligen fungerade (hopefully) .., kanske det fanns chans till någon slags återerövring av nånting som gått förlorat.
Men tänk, att som mamma få allt detta uppvisat i tv inför världens alla människor .., där ens barn vittnar om hur eländig man varit! Jag kan inte tänka mig nånting värre! (Och då menar jag inte att dottern gjorde fel som berättade, tvärtom, hennes liv var ju till stora delar förstört på grund av mammans drickande).
Ja, det var ett knäckande program.
På kvällen kom pv hem med tulpaner och en hel drös med snällord.
Då låg jag fortfarande på soffan, såg ut som ett spöke, vit i ansiktet och febersvettig.
Vilken omtänksam människa han är!
måndag 30 januari 2017
mossfolk om detta att flytta ....
Oh så roligt att läsa vad alla skriver! Det blev ju massor att läsa ikapp :)
Själv
är jag hopplöst hemmakär och skulle inte för allt i världen vilja
flytta utomlands.
Jag älskar de svenska årstiderna (när de är som de
ska), våra skogar, allemansrätten som Ulrika nämner, sjukvården runt
lillebror har hittills varit fantastisk och jag är dagligen tacksam över
föräldraförsäkringen vi har här i landet.
De två sistnämnda är väl
förstås inte så intressanta om man är pensionär, men i nuläget väl värda
att beakta.
söndag 29 januari 2017
ellem om detta att flytta ......
"Hej!
Jag flyttade ju norrut från Värmland i slutet på 70-talet och har alltså
bott i Västerbotten större delen av mitt liv. Jag sökte jobb här och fick det.
Inte tänkte jag väl så långt då om jag skulle bli bofast här eller inte. Jag är
väldigt hemkär och när vi varit borta på semester vill jag nästan inte gå
utanför tomten mer än jag måste.
Sommarstugan ..., så mycket glädje!
Nu när vi har sommarstuga i närområdet är
jag ju än mera rotad. Jag har åkt “hem” till Värmland och “hem” till Skellefteå.
Och vackra detaljer i Österbotten
På senare år har jag nog åkt lite “hem” när vi åker till mammas hemby i
Österbotten, även om jag aldrig bott där. Men där finns allt fastare rötter.
Vårljus hemma i Skellefteå ....
Jag åker gärna söderut till värmen så här års för att tanka sol och ljus.
Och skulle nog kunna tänka mig ett par vintermånader i solen när jag blir
pensionär. Jag längtar till vitsippsbackarna när den tiden kommer. Men att
flytta, nej det tror jag inte.
Skellefteå är en lagom stor stad och genom åren
har jag lärt känna många människor. Många som hälsar när man går på stan
osv."
ellem
//Alla bilder har ellem tagit! Tack för att du hakade på, ellem!
Dagens fönster är en dörr ...
Från min namne i Värmland - Elisabeth Höglund - kommer den här bilden.
Oj, så vacker den dörren måtte ha varit!
Och är ännu.
Tänk .., om husets väggar kunde tala!
Tack Elisabeth!
Avlösning ....
Foto: Anders E - sonen -.
För exakt ett år sedan låg vi däckade i influensa, pv och jag själv.
Och jag hade nyss besökt Hässleholm och fått den hemska ortosen som bara ställde till det.
Nu är vi där igen!
Först pv och nu jag själv.
Feber, igenproppade bihålor, ont i käkarna, snuva, hosta.
En sak är ju säker, aldrig ska jag boka någon resa i slutet av januari.
Och jag pratar med Marie på jobbet som är schemaläggare och jag säger att nej, jag kommer inte i morgon och hon svarar att jag nog borde vara hemma även tisdag, hon har ordnat med ersättare och så blir det bestämt.
Ja, kanske lika så gott det.
Och på onsdag ska jag köra till Hässleholm och träffa ortopedkirurgen.
Så länge ägnar jag mig åt DN och Vinterstudion.
Och skriver ett inlägg.
lördag 28 januari 2017
Barbro/Babsan i Uppsala säger så här ....
Barbros barnbarn med sin morfar ....
Länge så åkte jag hem när jag åkte upp till Piteå, så är inte känslan
längre.
Nu är det, efter 39 år Uppsala som är mitt hem Kan inte tänka mig
en flytt igen annat än då ut till ön.Nu är jag rotad i denna del av
Sverige.Det är hit jag längtar när jag är ute på någon resa.
Det är en
stor stad med småstadskaraktär,det gillar jag.
Expediter känner igen
en och man träffar ständigt folk som hälsar.
Barbro.
Dagens fönster ....
På morgonen på konfirmandlägret. Vi har sovit i kyrkan i natt.
När jag era tankar om det här med att flytta utomlands för gott eller ej, så står det så klart för mig - det är som om era ord blir nycklar till mitt eget tänk och min egen känsla -!
För så är det för mig, att det viktigaste av allt, det är att bli en del av ett pussel.
Jag minns när vi 1973 flyttade till Sollentuna och jag inte hade något arbete, medan min före detta man då gick på polisskolan .., dom enda som kände igen mig var personalen på Stens Livs i Sollentuna.Och en väninna fick jag; hon var från Tallåsen i Hälsingland. Nog kändes det underligt.
Ovanpågrannen Erik - en slags trygghet i ensamseglarlivet -.
När vi många, många år senare flyttade till Ystad, var känslan densamma.
Men så fick jag ju arbete på lilla Fridhems Livs och plötsligt hejade jag på fler människor än min lagvigde, i alla fall när vi befann oss i kvarteren nära regementet.
Och efter skilsmässan när jag bodde i lilla ettan, då kände jag verkligen vad detta att vara en del av nånting betydde!
Människor som vinkade in genom mitt fönster när dom passerade .., alla glada hälsningar när man cyklade till stranden.
Ååå, så jag kände mig hemma.
Det var också därför jag under ett par års tid verkligen t v e k a d e att lämna all den här tryggheten för att flytta till landet Halland. Hur skulle jag - vid femtiosex års ålder - kunna börja om ännu en gång och hitta nån slags trygghet? Och att säga upp ett fast arbete ..., hur skulle det gå att hitta nånting nytt? Känslan när jag lämnade in min namnbricka och passergrej ..., ja, men var hittade jag modet?
Hur väl minns jag inte när jag efter något år kanske, körde bil från affären och hem till Stensjö och halvvägs passerade jag en kund från affären som vinkade så glatt!
Åååå, vad det betydde!
Och det är precis det som jag tycker om.
Nu är det som i Ystad; småhejanden och prat om väder och vind .., nån som tutar när dom passerar längs kustvägen ., ja, det betyder hur mycket som helst!
I lilla samhället Millbrook i Cornwall kände jag mig genast hemma.
På puben - där vi åt ett par middagar - nickades och hejades det vänligt .., jag lärde känna hunden Polly som till och med kom upp för brandtrappan och ställde sig och stirrade in i vår lägenhet.
Jo, men skulle jag t v i n g a s att välja ett land att flytta till, så skulle det nog bli England. (om dom tog emot mig). Mest för språket förstås, men även att människor är så vänliga och artiga. (Men det tycker jag att dom är här också).
Allt sånt här tänkte jag på när jag läste era rader.
Marianne Bokblads berättelse om ständiga byten av bostadsorter under uppväxten (föräldrarna tillhörde Frälsningsarmén) grep tag i mig ... , inte är det underligt att man då vill bli bofast.
Eller Eva Jaktlunds ständiga hemlängtan när hon reser bort.
Barbro - du som kommenterade - du är så välkommen du också, om du vill!
Tack alla för era bidrag! Jag har sagt det förut och säger det igen.
I love You!
Nu ska jag lägga in Berts bidrag, det har jag nog glömt.
Marianne / Bloggblad säger så här ...
Hej
Förr, när jag jobbade heltid och hade fullt upp med hemmabarn/skjutsningar/körövningar
så var jag uppless på det jobbiga vinterhalvåret med alla kängor,
mössor, vantar och sånt och på förkylningar och VKS… då drömde jag om
att flytta utomlands till sol och värme.
Men…
det var då, och det går lätt att drömma när man inte tänker göra det.
För efter att ha flyttat sönder hela min barndom och ungdom och några
flyttningar i vuxen ålder som jag kunde vara med och bestämma över
själv, så har jag landat för gott i Söderköping.
Till infödingarna
kommer jag aldrig att höra, det märker jag ofta när snacket som börjar
med ”minns du…” kommer igång. Men det är så ljuvligt skönt att känna
igen människor, heja till höger och vänster, småprata med ”gamla”
bekantingar (för de känns så efter 36 år) och att känna sig riktigt
hemma. Jag skulle absolut inte vilja börja om som främling och skaffa
nya livssammanhang igen. Och stan är tillräckligt stor för att inte nån
ska kommentera vad jag handlar.
Sen
har jag lärt mig att bara älska de gråa disiga dagarna… och alla
skiftningar i ljuset när det kommer. Mörkret som faller tidigt och når
in i alla vrår i huset, det har jag lite svårt för, men om jag bara är
ute under dagtid så fixar jag det. Att skrapa isiga rutor har sin charm
det också…
Men
framför allt älskar jag tillhörigheten. Jag fick aldrig någon plats som
jag kan kalla ”mitt barndomshem” men nu har jag ett ”vuxenhem”.
Hälsningar
Marianne Bokblad
// Elisabet säger: jag förstår inte, texten blir mindre när jag klistrar in Mariannes rader, dom övriga har jag kopierat från kommentatorsfältet. Nåja, det går ju att klicka upp och få texten större.
Eva J skriver så här ...
Foto: Eva J
"Jag är en hopplös hemmakatt, som längtar hem så fort jag lämnat gården.
Maken är resenär av födsel och ohejdad vana, och han bodde flera år i
europa och jobbade som reseledare innan vi träffades.
Foto: Eva J
Nej, jag vill
höra hemma; känna igen lukter, hitta i skogen, veta var stigarna går
eller möts. Ja, maken vill prova att bo långborta. Vi får se hur det
går.
Jag är evigt tacksam att ha lurats ut på resor i snart trettio år;
jag trivs numera rätt så bra på resande fot i rätt sällskap, och med
vetskapen att jag får komma hem igen. Jag är övertygad om att det
berikat mig."
Eva
// Den 11/9 2010 skrev Eva så här på sin blogg Lyckliga Grodan (som jag älskade över allt annat nästan!) och då förstår man nog hur hon menar.
hemma
ska elda i brasan
göra bästa kaffet
skriva färdigt det jag inte hann igår
åka en sväng till jobbet och fixa
dricka te ur favoritmuggen
rida
filura
vara hemma
Monet om livet i Frankrike ....
Man pratar om vädret här också förstås som kan bli nog så dramatiskt med
svåra skyfall, översvämningar, enorma skogsbränder och isande kalla
mistralvindar från norr. Men det vi har är det livgivande LJUSET och det
överskuggar precis allt! Människor är glada och vänliga överlag, man
blir behandlad med artighet och respekt, även som äldre och den service
man får överallt är helt otrolig.
Och när det gäller sjukvården
finns det inga jämförelser med Sverige. Som fortfarande har en
medicinskt högtstående vård men där något har hänt med tillgänglighet
som känns väldigt oroande att ev. behöva flytta tillbaka till. Vi kan
inte ha det bättre här och om det är alla svenskar fullkomligt överens,
Som
Elisabet säger är språket a och o.
Om man inte har de sydeuropeiska
språken i bagaget är det mycket svårt att lära sig dem upp i åren och
att portugiser skulle prata bra engelska och därför göra det lätt för
svenskar att flytta dit tror jag vad jag vill om. Malta är ju i så fall
ett bättre alternativ. Jag talar flytande franska och utan det hade vi
aldrig flyttat hit permanent - man blir aldrig integrerad i ett land
utan språket utan en evig turist och invandrare. Men bor man permanent
lever man ett vardagsliv och saker att göra saknas inte. Vi spelar
varken golf eller boule, påtar i trädgården och går ut med hunden
istället och jag undervisar en elvaårig fransk flicka i engelska och ska
snart börja måla inför nästa Konstgruppsutställning. Ingen vi känner,
varken i Sverige eller i Frankrike kan tänka sig att jobba efter
pensionen, det tror man bara innan:-)
Vi har valt det här
äventyret och så får vi se hur länge det varar. Inte en sekund har vi
ångrat oss heller men så är det mycket lättare att hålla kontakt med
familj, vänner och gamla hemlandet idag än för bara några år sen. Att
flytta till Bolivia däremot - det skulle jag nog inte kunna tänka mig!!
Och Kattis då ...?
"Jag skulle gärna arbeta på svenska skolan på varmare breddgrader!"
(Dock skulle det inte fungera så fint för min Gustav, så...)
// Det finns kanske någon annan som känner som Kattis .., någon lärare, menar jag.
Här finns fler skolor att välja på.
Ann i Göteborg/Ruta Ett säger så här ...
Sånt som Ann blir lycklig av ....
"Jag kan nog tänka mig att flytta - inte till något specifikt land, utan
mer till gemenskap, värme, förståelse och där inte alla måste vara lika,
men jämlika. Där man får vara som man är och inte som andra vill att
man ska vara.
Jag skulle vilja prova att bo i en liten stad och se hur det är. Jag har ju för det mesta bott i storstan.
Jag
skulle också vilja bo på ett ställe där jag kan språket, eller
åtminstone har utsikter att lära mig språket. Det begränsar ju utbudet
lite om det är tal om utlandet.
