Fredagsfönstret ....

Så här skriver fönsterfångerskan - hon, som den här månaden besökte Stockholm: 

"En ljummen lördag i november, var fönsterhåven framme. På färjan mellan Djurgården och Slussen var det knökat med folk. 

Strax innan båten skulle lägga till blev det en chans fånga ett fönster där. 

Gamla stan skymtar och byggkranarna vid Slussen speglar sig i glaset.

Turtlan."

//Tack snälla! säger jag.

Före och efter ....

Så här såg den ut innan jag - inspirerad av bloggerskan som jag länkade till i tidigare inlägg - tog bort bladen från blomman. 

Ja, men ganska fin ändå, men lite rufsig. 

Efterbilden ligger här under.

Men oj, nu känns det nästan som vitsippor eller snödroppar! Kanske mer åt snödroppe-hållet?

Och plötsligt blev jag pangförälskad i lilla fröken Julros!

Hårt väder ....

Tittade sent igårkväll på SVT-serien med samma namn - "Hårt väder" - där David Batra testar extrem kyla och i ett annat avsnitt extrem värme, och så vidare. Nu såg jag endast det första avsnittet, där han då befinner sig i Ojmjakon i Sibirien och vandrar omkring i femtioåtta minusgrader. (Ojmjakon innehar köldrekordet för en permanent bosättning och dygnsmedeltemperaturen i januari är - 50 grader C!)

Det visade sig vara ett intressant program, men om man är uppvuxen i det som på väderleksrapporten kallades (kanske fortfarande gör?) norra norrlands inland och fjälltrakter, så är det ändå mycket igenkänning. 

Fyrtio graders kyla vintertid hände mer än en gång och såklart promenerade man till skolan ändå. Man drog bara halsduken över ansiktet så gott det gick.

Temperaturer på minus 30 var ingenting man reagerade nämnvärt över, men det var i min uppväxt det, det är mycket möjligt att klimatet ändrats påtagligt, ja, det har det ju, vintrarna har blivit mildare. 

Det enda som jag själv minns som oroligt; särskilt när vi själva hade köpt mitt föräldrahem, var att elektriciteten av någon anledning skulle försvinna .., så elementen inte skulle sprida värme. Eller att bilen skulle stanna mitt ute i ingenstans i sån kyla! Det är ju rent livsfarligt! Tretton mil enkel väg till BB och motorstopp och minus 35 grader en decemberdag .., nej, det vill man inte vara med om!

Bäst i programmet - enligt mitt sätt att se det - var att få se hur människor hade det inomhus .., vilken mat som serverades och hur det såg ut i sovrummen. 

Den äldre rum-för-resande-värdinnan Tamara (bilden) var ju bara helt underbar (SOM hon tinade upp mot slutet!) och utedasset var synnerligen finurligt och det är ju bara att hoppas att människor inte alltför ofta drabbas av förstoppning. Att tillbringa lång tid sittandes på huk (hål i marken bara, visserligen i ett litet träskjul) och bli iskall om rumpan, kan sannerligen inte vara någon höjdare!

Tack Turtlan för tipset om programmet!

Tittade också på det näst sista avsnittet av Över Atlanten. Den besättningen borde tilldelas minst en  medalj vardera, såååå tappra som dom har varit och vilket härligt kompisgäng det blev! Segelbåten däremot, borde skrotas.

Torsdagsfönstret ...

... fångades här på Edjervägen. 

Just det, Ecke och Britts "rat-rum", ni vet, det där rummet som ofta finns hos många människor .., det där rummet där allt hamnar som man inte riktigt vet var det ska placeras. 

Ungefär så. 

Bilden togs igår.

Samtidigt hördes gnäggandet från en av hästarna i hagen intill och mitt emot sprang två andra hästar fram och tillbaka och sparkade bakut och hade sig.

Kväller ....

Nej, jag har aldrig varit någon större fantast av julrosor. 

Men nu är jag. 

Den här skönheten fick jag som pytteliten planta av friherrinnan och det här nog första gången som den blommar så fint! 

Julrosor .., då tänker jag på bettankax i Lund. Minns inte jag fel, så var just julrosor hennes favoriter. 

Här kan man få lite skönhetstips, just vad det gäller dessa blommor.

Det är sannerligen inte ofta jag känner mig särskilt husmoderlig, men idag uppenbarade sig den känslan. 

Tre stora Sia-byttor med cowboysoppa blev det. 

Innehållet: röd spetspaprika, köttfärs, kikärtor, vita bönor, stjälkselleri, fänkål, gul lök, vitlök, potatis, små tomater, tomatkross med chili, salt, cayennepeppar, basilika och oregano. 

Det är så gott så det är inte sant!

När en bytta ska värmas, får jag koka mera potatis och pytsa i. 

Ett par promenader - längre och kortare - med den lycklige Harry blev det, (ingen tratt idag heller), ett besök hos Stensjö Ägg .., samt lite oro för Eva i Tyresö som tydligen drabbats av lunginflammation. Stackars Eva, som redan i vanliga fall har såna problem med sina lungor!

Just så har den här dagen varit. Snart kommer pv hem. Han har hämtat Edvin från förskolan idag. Kanske - men bara kanske - blir det rökta räkor med aioli ikväll.

Sevärt .....

Minst sagt! 

Rent omöjligt är det för mig att kommentera bilderna, men såååå vackra är dom!

Så underbart fina!

Och så får vi besked ...

... om att Donald Trump tänker ställa upp i nästa presidentval i USA. 

Vilken fasa.

Man får trösta sig med det lilla. 

Att novemberkaktusen börjar göra skäl för namnet, till exempel.

Den kaktusen kom - för flera år sedan - som ett litet skott från vännen Anne i Mantorp och har nu vuxit sig såååå stor och frodig!

Lugnt här, men inte där ...

För kanske tio år sedan slog blixten ner i min syster och svågers hus i Australien och delar av taket hamnade i vardagsrummet ..,  ett tv-team var där och filmade förödelsen och det tog tre månader innan huset var beboeligt igen. B berättade då att det åskovädret var det absolut värsta hon i sitt liv varit med om.

För några dagar sedan var det dags igen .., och nu med vindstyrkor på upp emot 100 km/timmen! Inte så att blixten slog ned i hennes hus, men det här ovädret upplevde hon som än värre och på Youtube kan man se följande. 

Och här också. 

Så här skrev hon någon dag senare: 

"Efter allt stormande och åskande här så har det tydligen på vissa platser sett ut som en krigszon och många skolor är fortfarande stängda, då dom inte har någon ström eller helt enkelt är översvämmade. Trafikljus och elledningar fungerar inte och allt tar tid att fixa. Hos mig var det ju bara tv-mottagaren som drabbades och igårmorse ringde jag till en firma som heter "Mr Antenna" och bad om hjälp. 

Fick besked att en tekniker skulle komma hit idag klockan 8, så i morse steg jag upp redan efter 7, även om jag trodde att jag nog skulle få vänta på honom, men han dök upp  e x a k t  klockan 8, kollade båda tv-apparaterna och gick sedan upp på taket och kollade antennen och det var en booster-box som tagit åsksmällen. Boxen byttes ut, vilket mannen gjorde direkt och allt var fixat innan 8.30. Snacka om service! 

Och nu på morgonen kom ett nytt mejl, där stod bland annat detta: "Idag är det faktiskt uppehållsväder men bara 15 grader varmt och vindarna är ännu kallare. Kollade Aftonbladets löpsidor tidigare idag och det var då bara elände, måste jag säga. Bortsett från explosionen i Polen så var det mest mord och hemskheter, men också tips på hur man skall få fjutt på sexlivet ...".

Dagens fönster ...

... fångades i England och den som höll i håven var pv:s brorsdotter Joanna, som då bodde där med sin brittiske man och två småttingar. 

Efter Brexit flyttade dom till Sverige och bor nu i Skåne.

Tisdag ... 

Ja, pv arbetar ju heltid numera, så det är gott om egentid för min del.  

Så jag renbäddar och slänger tvätt i maskinen .., dammsuger i sängkammaren och vattnar blommorna. 

Senare blir det en tur till Slöinge. Kollar blodtrycket på vårdcentralen (lågt!) .., och upptäcker en bekant i väntrummet. 

Hon berättar att hon - ungefär samtidigt som jag själv låg inne för covid - drabbades av en stroke och det är nu drygt arton månader sedan och ännu har hon inte vågat sig upp till familjens övervåning. 

Inte sedan dess. 

Nu är det rullator och färdtjänst som gäller. Ett helt annat liv. 

En äldre-äldre man är klar med sitt besök och kämpar med att ta på sig sin täckjacka och till slut hjälper jag honom att finna ärmen och jag tänker att han ser så rar och vänlig ut. 

Efteråt kör jag förbi Solhagas bageri och tänker mig att köpa en enda frukt, - och nötfralla, men det blir en Skafferimacka i stället. 

För att i möjligaste mån klara av bageriets ekonomi, finns nu i disken visningsexemplar av olika mackor, ja, på så sätt blir det ju inget svinn. 

Så min Skafferimacka görs medan jag står där och väntar och intill står en kvinna i min ålder kanske och vi småpratar lite, mest om allt det goda som finns på disken. Så frågar hon var  jag kommer ifrån?

"Ja, förmodligen lite längre norrut än där du vuxit upp ...", säger jag. 

Jo, så är det. Kvinnan är sprungen från den ångermanländska myllan,  men har sedan ett trettiotal år tillbaka varit bosatt i södra Sverige, främst i Falkenberg. Det är ungefär som för min egen del. Nästa år har jag tillbringat trettio år här  i söderns nejder och då är dom fem åren i Kungsängen och Sollentuna inte inräknade.

Och hemifrån-dialekten - hennes - är kvar, ja, min också. Om detta småpratar vi .., och jag tänker att det är så fascinerande, detta att man blir så glad när man möter någon som är "nästan-som-hemifrån", även om det skiljer bra många mil - lite drygt trettio kanske - mellan Örnsköldsvik och Malå! Och jag är tacksam för att det tar en stund att fixa mackan .., då hinner vi surra lite mera. 

Och jag minns i augusti när vi var på Hanö och väntade på båten som skulle ta oss därifrån, så satt vi vid ett slags trädgårdsbord och mitt emot oss satt ett annat par och åt glass och pratade med varandra och då sa plötsligt pv:  "får jag fråga .., är du från ...?" , ja, jag har glömt vilken ort det var, men det var bara några mil från Ljungby. 

Jodå, så var det. 

Själv hörde jag absolut ingen skillnad på deras dialekter, men pv menade att "jo, men det var så enkelt, man hör det på hur deras a betonas".

På det viset. Och så var den här förmiddagen.

Ps. Som så många andra bagerier har det varit - och är förmodligen ännu - kärva tider när det gäller ekonomin och särskilt vad beträffar företagets elförbrukning. Här en länk där Sara berättar om hur dom sänkte sin förbrukning på ett finurligt sätt! Otroligt ambitiöst uträknat. Ds.

Dagens fönster ...

Fångades i ett gult hus på en kulle och det var för åtta år sedan, den här tiden i november.

Helgen ...

... i bilder, kan bli så här. Det var så det var. Först hos sonen med familj och en treåring som stod i fönstret och tittade och väntade när vi kom körande (oj, så det värmer hjärtat!) och det var pussar och kramar och "Thomas, vill du leka med mig?" och det ville han (det byggdes skyskrapor med legobitar) och det var hundpromenad tillsammans och med farmor blev det teckningar som blev till spännande sagor. 

Oj, vilka ruskiga fiskar och hajar som fångades från båtarna!! 

Och där var en liten 3-månadersgosse som nu smajlade när man killade honom på magen och så var det thai-mat och lussekatter och kolla på bilder i farmors mobil. 

Det spelades memory vid köksbordet och inte var det väl så himla roligt att förlora när man är tre år, allra helst om man är väldigt tävlingsinriktad och det mesta går ut på att vinna. 

På fredag ska jag ta tåget till Malmö och hämta den där gossen .., för vidare befordran med Öresundsetåget, men nu till landet Halland. 

Hela helgen här. 

Det återstår att se hur det går .., man får ju ändra sig om det känns läskigt. 

På söndag blev det besök hos min syster i Västerstad, utanför Hörby. 

Vi låg i var sin del av den stora hörnsoffan och småpratade om allt och inget ., om sånt vi kom ihåg från förr och alltid slås man av häpnad över hur olika ens minnen är - även om vi var med om samma sak -. 

Så olika vilka minnesbilder som hamnar i ens arkiv!

Min syster berättade om en tågresa från Bastuträsk till Avesta - hon skulle arbeta som hembiträde - och resan började på hennes födelsedag den 1:a september och  av mamma hade hon förärats en grön, stickad (inte hemstickad) tröja som kom att bli så älskad. Efter ett halvår i Avesta blev det elevpraktik på Folktandvården i Stensele hemma i Västerbotten och därefter tandsköterskeskolan i Umeå. Många, många år senare, då, när vår pappa hade gått bort, växlade min syster spår och läste till sjuksköterska och kom så småningom att arbeta på dialysavdelningen på Lunds lasarett. 

På hennes kylskåpsdörr upptäckte jag en gång hälsningar från tacksamma patienter, ja, som skrev hur snäll och rar hon alltid hade varit på jobbet.

Vid sextiden på kvällen - igår, alltså - kom pv och hans bror Ulf  (dom hade ju firat brödernas faster i Bjärlöv) och hämtade mig och Harry och så skjutsade vi hem Ulf till sig (utanför Lund) och så hemåt. Det blev aningen spännande när vi struntade i att stanna och extraladda bilen. När vi kom hem hade vi två gånger hört varningsplinget där det står att batteriet måste laddas, "uppsök närmaste laddstation". Mätaren stod på 2 mil kvar, när vi kom hem. Härligt! Nu börjar vi veta  hur det fungerar på riktigt. 

Allt gick bra. Idag besök i Falkenberg (influensavaccin och en kund från affären skötte sprutan!) Därefter veterinärbesök då suturerna plockades bort. Nu sover - utan tratt på huvudet - en totalt utmattad hund. (Men tratten åkte på igen .., han vill hela tiden vara där och slicka).

Lördagsfönstret ....

... fångades här nere på Ejdervägen och det är hela sju år sedan det kom på plats. 

Men nu igen. 

Tack Elisabet, det var vänligt av dig!

Idag fyller även min syster Birgitta år, hon som bor i Australien. Denna tuffing som kom igen efter bilolyckan och två månaders konvalescens på sjukhus .., köpte sig en ny bil .., satte sig någon månad senare på flyget till Sverige ., tillbringade fem veckor hos vår äldsta syster i Skåne .., sen hem igen och evighetslång flygresa .., och en tid därefter satte hon sig i nya bilen och körde sextio mil enkel väg till sonen med fru i Portland.

Mellan varven klipper hon ner buskar och vinrankor ., fyller på vatten i fågelbadet ..., läser mycket böcker .., lyssnar på radio .., träffar andra svenska vänner vilka hållit ihop och träffats regelbundet under mer än fyrtio års tid .., hon skriver dagliga mejl och berättar om vad som hänt (inte så mycket) .., har vant sig vid att vara änka  .., älskar jul och har säkert hundratals småtomtar som hon tar fram i december .., hon är oerhört rättfram och hymlar aldrig med sina åsikter. När hon var ung älskade hon att dansa .., och sydde nästan alla sina kläder själv. Har alltid nagellack och jättekort hår, väger nog inte ens femtio kilo och vi har precis samma hjärtproblem. Ja, det var väl det mesta.  

Grattis Birgitta!

På nyheterna ...

Stor glädje i Cherson i Ukraina, när den ukrainska militären är på plats. 

Människor lär dansa av glädje på gatorna. 

Det är inte långt ifrån att jag börjar att gråta, även om detta inte betyder att kriget är över. 

Men s o m  jag beundrar dessa ukrainska soldater och deras tåga. 

Ja, inte bara soldaternas tåga, även befolkningen som utstått så mycket hemskheter.

(Bäst nu att någon rysk general som inte skött sig bra, ja, aktar sig för öppna fönster på fjärde våningen).

Fredagsfönstret ...

Ännu ett fönster från Turtlans håv, fångat när hon och M besökte Värmlands Museum. 

Så här skriver hon: 

"Älven. Den återkommer. Här ett fönster i den äldre delen av museet, Cyrillushuset från 1920 talet."

Tack Annica!

Spridda skurar och dagens quiz ...

Kanske är det för att pv är fri idag, ja, som om det nästan känns som lördag i stället för fredag. 

Och ute är det grått, grått och ännu mera grått, så långt från gårdagen som det är möjligt. 

Tittar lite förstrött på morgon-tv och vi får veta att Göteborg, Halmstad och Helsingborg fortfarande har metorologisk sommar. 

I november! 

Ja, saliga äro de klentrogna, alla de som absolut inte tror på klimatförändringar. Hur mycket bättre nattsömn ska dessa människor inte h a? Åkesson och Widding, till exempel. 

Men i norr har vintern kommit, även om snön kanske försvinner lika snabbt. 

Slalombacken hemma i Malå är - förvisso med hjälp av konstsnö - nu redo för slalomfantaster och är tydligen först ut av alla skidanläggningar i Västerbotten!  

Annat som hänt? 

Jo, i Ystad har den legendariske Ingvar Persson - som i fyrtiosex år och tillsammans med hustrun Carrie drev Fritidsbaren - gått bort.

 Denne Ingvar som blev känd för sitt "hallå-hallå!" och som när ens beställda maträtt (ofta köttbullar med mos och lingonsylt) var redo att serveras, ropade ut ens namn, ja, med den där "megafonen". 

"Hallå, hallå ., köttbullar till Anderssons!" Alltid glad, tycktes han. Och ingenstans i världen har man väl kalasat på godare wienerbröd, än deras variant. Tunga, frasiga och bakade enligt ett väldigt hemligt recept. 

Jag undrar hur många gånger under mina år i Ystad (och även efteråt) som jag har suttit där ute med fötterna i sanden och druckit kaffe och kalasat på det där wienerbrödet eller ätit lunch. Alltid när bekanta dök upp, ja, så blev det en sväng till havet och Fritidsbaren. Ingvar blev åttioåtta år.

Bilderna har jag lånat från Ystads Allehanda och fotografen heter Mark Hanlon. 

Kanske är det tjugo meter till havet.

Ännu mera annat ..?

Ja, veckans nutidsquiz i DN blev en sorglig historia. Sex rätt av tio. Pv ståtade med sju rätt.  Jag hade fel på politikfrågan (regeringens budget) .,. mellanårsvalet i USA .., klimatfrågan, samt årtalet (fråga nr 10). Att jag missade just den .., upprörde pv. Va? Hade jag ingen koll på detta? Nej, men det hade han.

Bättre lycka önskar jag er andra!

Torsdagsfönstret ... (ett reprisfönster).

.. fångades av mig själv .., det var under ett besök i Malmö för många år sedan och jag blev så varm i hjärtat när jag upptäckte hunden som satt så tryggt hos husse i förarhytten. 

Att husse dessutom såg så snäll ut, gjorde väl sitt till också. 

Fönstret syns där vid pilen. Det är lätt att lurvtussen i förgrunden fångar all uppmärksamhet.

Litet möte ...

Onsdag. Tretton plusgrader och sol. Luften är ljummen .., sååå mild och len. 

Nere på parkeringen (där jag brukar ta paus, då, när luften tar slut) sitter en man för sig själv. En termos står på bordet och på marken en ryggsäck. 

Jag tänker att han kanske är fågelskådare. 

"Ja, det där ser ju skönt ut ..", säger jag och mannen ler och säger att det är det verkligen. 

Och nej, han ska inte titta på fåglar, han är här som ledare för en grupp studenter från Lunds universitet, ja, det handlar om geologi och sedan fjorton år tillbaka har såna här exkursioner hållits  just här, i Stensjö.

Aha ...! Det hade jag noll koll på. Jodå, och mannen (som är två är äldre än jag själv och ja, jag frågade) tar upp ett häfte och pekar på olika varianter av bergarter och förklarar var jag kan hitta dem. Inte långt från färisten, nere vid bäcken .,. där finns nånting som liksom är inkapslat i berget och kallas för "granater". Till exempel. Och så fortsätter han, men jag glömmer ju bort all fakta .., tänker att jag borde ha haft papper och penna med mig!

Jag får veta att han numera är pensionär, men har arbetat på universitet och även forskat och jo, han har verkligen trivts bra .., och på den där skalan från ett till tio, säger han .., "ja, drygt åtta".  

Det som drar ner betyget lite, var jobbet med att söka forskningsanslag. 

Jag frågar om hans yrkesval är något som gått i arv? Jo, men det är ju ofta så, att läkares barn ofta läser till läkare och så vidare. 

"Nej, inte alls!", säger mannen. 

Hans pappa var murare och mamman jobbade med lite av varje, bland annat i hemtjänsten och när han berättar det översköljs jag liksom av värme för hela historien .., men jag vet inte varför. Kanske för den där klassresan han uppenbarligen har gjort .., kanske för att jag tänker på hans mamma inom hemtjänsten?

Jag tänker också på andra som har gjort liknande resor .., t.ex Eva från Tyresö och hennes halvlånge man. Båda - särskilt Eva - från synnerligen enkla förhållanden, men båda som tog tillvara på sin begåvning och skaffade sig biljett till den där resan uppåt. En som speciallärare och den andre som professor i kemi på KTH. Och då menar jag inte en resa för att visa sig märkvärdiga, utan man ville komma vidare. Få det bättre. Och var naturligtvis intresserade av att studera. 

Själv gjorde jag väl nästan en baklängesresa.

Allt det tänkte jag på medan mannen klappar Harry på ryggen och säger att "du var mig en lugn hund" .., och jag får reda på att familjen har en korthårig collie på 1.5 år, i värsta slyngelåldern, säger han leende. Att mannen är född i Falkenberg, berättar han också, men det är stört omöjligt att utröna, inte via dialekten i alla fall. 

Kanske heter han Leif?

Så var det mötet.

Och nu är han borta ...

Står i köket och diskar, när jag från Morgonstudion hör att sångaren Clas  Claes-Göran Hederström inte längre är i livet. Nej, han var inte min idol, men däremot min kompis Evas. 

Kan det ha varit år 1968 ? På sommaren, kanske? Eller på hösten ..? Eller möjligen året därpå?

Min kompis och jag själv var på Malåborg där denne Claes-Göran uppträdde och sjöng om att "Det börjar verka kärlek, banne mig ...!" och före eller efter uppträdandet (jag minns inte vilket) skrev han autografer och Eva sträckte fram sin ena arm och där skrev han med kulspetspenna sitt namn. 

Å, så lycklig hon var! Och nu skulle hon minsann inte tvätta sin arm på länge! sa hon.

Jag minns att jag tyckte att hon var så modig. Själv tillhör jag den delen av mänskligheten som aldrig skulle be om en selfie med någon så kallad kändis och aldrig be om en autograf heller, kanske mest för att jag inte vill besvära - men då, för att jag väl helt enkelt var blyg -?

Men Eva, hon vågade.

Dagens fönster ...

Igår letade jag febrilt på min blogg efter inlägg från tre knäoperationer; 2009, 2014, samt 2017 och det var då jag snavade över den här underbara fönsterbilden, fångad av Barbro i Tranemo .., hon skickade den som någon slags tröst - inför eller efter en av operationerna -. 

Den är så ljuvlig, så jag kan bara inte motstå att lägga in den ännu en gång!

Ibland på morgnarna när jag möter mig själv i spegeln, är det väl ungefär så där det känns.